Skola munnen, unghästar och bett

För ett par dagar sedan läste och delade jag denna artikel från Hippson på min fb och en kompis undrade om jag kunde skriva et inlägg om hur jag gör och tänker när jag börjar vänja unghästar vid bett och lär dem vad bettet betyder. Så här är en sammanfattning kring vad jag gör, möjligen med en del utsvävningar 😉

Skola munnen har jag skrivit i rubriken, det är kanske lite gammalmodigt uttryckt, men jag tycker att det är en bra sammanfattning av vad det handlar om när man ska vänja in hästen vid bettet. Hästen ska lära sig att ha bettet i munnen och hur den ska förhålla sig till det och de hjälper som ges via det. Inget av det är på något sätt självklart för en häst, även om vi tvåbeningar ibland tycks tro det. Alltså måste vi utbilda hästen, skola den. Skola för mig betyder mer än träna/utbilda, det är ett vidare begrepp som innefattar ett mentalt förhållningssätt och en förståelse också, därför väljer jag det ordet.

 

När börjar jag?

Jag ska börja med att skilja på hantering och det som sedan blir utbildning/inridning. Det flyter in i varandra en del men för att inte göra detta till en bok så sätter jag gränsen här vid när jag aktivt börjar och ska rida in den unga hästen. Den är så klart hanterad, gått som handhäst, löshoppat och longerats någon gång, tömkörd i kapson, men nu ska det bli ridhäst av pållen. Jag börjar detta när hästen är 3,5 år, tillväxtzonerna i benen slutit sig (inte i skulderbladet än, men hästen ska inte ridas så hårt) och de flesta hästar mentalt börjar vara redo. Det sistnämnda är min uppfattning utifrån erfarenhet.
Innan detta har jag sällan stoppat in ett bett i munnen på hästen, mer än för att prova ut bett och träns kanske. Jag tycker inte att det tillför något att sätta in bett innan det, det har inte gått bättre/enklare vid inridning för det. Brukar mest bli tugg och fipplande med tungan och munnen ändras ändå senare. Ylva Rubin säger i artikeln att

Det naturliga, när den oinridna hästen får något i munnen, är att antingen tugga på det eller spotta ut. Så har den ju gjort med allt som har kommit in där hittills under livet.
– När jag börjar betträna en häst ser jag först till att vargtänderna är borta, det rekommenderar jag starkt. Sedan bör man helst inte börja under den första tandväxlingsperioden, tipsar Ylva.
Då tanden tappas blir det nämligen först en lucka, sedan kommer den nya tanden som är extra känslig i början.
– Tyvärr sammanfaller detta ofta med treårstestet, där du inte får rida bettlöst. Vilket jag anser är helt tokigt, säger hon.

vilket kan förklara en hel del av hur jag uppfattat problemen med att sätta in bettet för tidigt i munnen. Hästen blir störd och måste lära sig igen.

Sååå.. Vi har en 3,5 åring som är redo, som har klarat av sin första tandväxling och som undrar vad vi nu ska hitta på. Jag föredrar att jobba med kapson på unghästar, den är stabil och sitter stilla på hästens huvud, den är perfekt att longera i, går att tömköra och påverkar huvudet direkt på ett tydligt sätt. Jag använder kapsonen rätt tidigt, när det är ”jobb” som löshopp, gå som handhäst etc eller om vi är i väg och jag behöver ha extra bra kontroll på unghästen.
Kapsonen är smidig att kombinera med bett, det finns numera även kapsoner som är gjorda så att det lätt går att hänga på ett bett.

I början får hästen bara ha bettet i munnen, vänja sig och hitta ett bra läge för det. Min erfarenhet är att hästar har lite olika preferens för var i munnen de vill lägga bettet, de får hitta sin sweet spot och så får jag ha lite koll på vad de föredrar. På samma sätt provar jag sedan lite olika variant på bett för att se vad hästen gillar, men det är väl att gå handlingen lite i förväg.
Medan hästen funderar på detta så får den även fortsätta longering och annat jobb, gå som handhäst med bettet, löshoppas i träns etc. Bettet läggs till i ”jobb” helt enkelt, precis som sadeln gör. Även om hästarna oftast snabbare är ok med sadeln än bettet!

När hästen hittat platsen för bettet och accepterar det så kommer nästa steg, det är inverkan från bettet. Tyglarna kommer på plats och jag fortsätter jobba hästen från marken, stillastående först. Tar kontakten med bettet och kapsonen via tyglarna (dubbla tyglar, både kapson och bett) och introducerar tygeltagen. Jag börjar med att lära hästen att acceptera ställande/böjande kramningar och från det är det rätt naturligt att lära hästen att följa bettet fram och ner och sedan betthjälper under rörelse. Därifrån kan små halvhalter introduceras, sedan förhållningar. Jag kombinerar med hjälper i skänkelläge också, så hjälperna finns på plats innan jag sitter på unghästen öht. Hur lång tid detta tar är individuellt, men de flesta förstår rätt snabbt ändå. sen släpper jag gradvis kontakten med kapsonen.

När hästen vant sig vid att jag även sitter på ryggen så fortsätter jag detta från ryggen (med en person på marken som håller hästen i longerlina i kapsonen). Jag fortsätter ett bra tag med dubbla tyglar så jag aldrig behöver ta för mycket i bettet. Händer det något när jag rider den ovana hästen, ex den blir skrämd av något, testar lite om den måste lyssna eller vad det nu är kan jag ta kapsonen för att få kontroll/”panikbroms”/korrigering eller vad som nu kan hända. Det händer inte med varje häst, men även om det inte behövs kan förstärkning av betthjälpen ske via kapsonen.

Även här är det så klart individuellt. En del hästar, som Endeño, ogillar tygelhjälper från ryggen i kapsonen. Jag har inte träffat många som reagerat så, men på honom fick jag plocka bort kapsonen rätt snabbt eftersom han blev störd och irriterad på den. Han avskyr alla bettlösa alternativ jag testat också, så då är det bara att gilla läget. Han är väldigt känslig så för honom blir det för otydliga/stora hjälper bettlöst.

Jag nämnde längre upp att jag testar olika bett för att se vad hästen gillar. Det gör jag när jag kommit förbi ”lära in betthjälper” stadiet. Normalt tittar jag i hästens mun är jag ska börja med bett och gör mig en uppfattning om vad som kan tänkas passa. Det brukar handla om två eller tredelade tränsbett, inte jättetjocka och inte jättesmala. Jag föredrar att ha parerstänger på unghästarnas bett, eftersom de ligger stadigare och parerstängerna även ger ett tryck på utsidan vid vissa tygeltag och förtydligar vad de ska göra. När kapsonen försvinner använder jag normalt remontosgrimma, givetvis inte hårt spänd. Även här får man anpassa efter individen så klart, en del hästar föredrar andra varianter, även här ”avvek” Endeño och visade sig trivas bäst med aachen-nosgrimma, antagligen för att bettet så hamnade lättare där han vill ha det. Numera växlar jag mellan en remont (med lite annan inpassning än tidigare) och aachen på honom.

Så, i stora drag är det hur jag resonerar kring bett och unghästar. Känns som det skulle gå att skriva oändligt mycket mer kring det, men jag kanske får anledning att återkomma i ämnet.

Find this content useful? Share it with your friends!

En reaktion på ”Skola munnen, unghästar och bett”

Lämna ett svar