Kategoriarkiv: Att ha häst

Hullbedömning, hur och varför

Brukar du göra hullbedömning på din häst regelbundet? Då slår jag in öppna dörrar för dig med det här inlägget, men om du inte gör det kanske du ska fortsätta läsa.

Jag gör det, av flera orsaker.
Det är lätt att bli hemmablind. Man ser sin häst varje dag, man känner på den varje dag, borstar, lägger på täcken etc. Om vikten smyger sig på tänker man ofta inte på det. Precis som man inte märker något på sig själv innan favoritbyxorna helt plötsligt blivit för små. Vikten kan så klart smyga sig neråt också, även om det är vanligare att den går uppåt. Både för hästar och människor.
Att göra en specifik koll av just hullet tex var tredje vecka (varje/varannan vår/sommarbete) gör det möjligt att märka vad som händer på ett annat sätt. Man märker tendenser eller om det händer något drastiskt. Det blir så otroligt mycket lättare att göra något åt det innan det gått för långt och det blivit ett problem av det.

Det finns olika sätt att hålla koll. Det absolut enklaste är väl att ha ett måttviktband och mäta hästen och se om det förändras något. Fördelen är att det är enkelt, går fort, måttbandet är billigt att köpa och man behöver inte lära sig något särskilt för att använda det. Jag använder det då och då som komplement till min vanliga hullbedömning. Nackdelen att bara använda måttbandet är att det säger inget om var fettet sitter och om hästen lagt på sig över rumpan men inte fettdepåerna där man mäter så visar det inte så mycket. Men det är bättre än inget! Tänk också på att vikten som visas på måttbandet inte är att lita på när man behöver veta vad hästen faktiskt väger, på Lapp Glans säger måttbandet att han väger 450 kg ca. Han är vägd på våg och väger 100 kg mer. Men man märker om vikten går upp eller ner.

Gör man en noggrannare hullbedömning så klämmer och känner man på hästen och dess fettdepåer och bedömer efter en skala hur den är i hullet. Det finns mig veterligen två skalor, ena är 1-9 där 1 är utmärglad och 9 är så fet så den knappt kan gå. Den andra är 1-5 där 0 är utmärglad och 5 är sjukligt fet.
Förstår man engelska så går man in på youtube och söker på fat scoring horse eller body scoring horse så finns det ett flertal bra instruktionsvideor för bägge systemen att titta på. Några är sponsrade av en fodertillverkare så de gör lite reklam för sina foder så klart, men den biten på slutet går ju att skippa 😉

Videon ovan tycker jag är en bra genomgång av hur man gör. De visar två olika hästar och hur man bedömer dem på 0-5 skalan. Personligen föredrar jag 0-5 bedömningen, den är rätt pedagogisk och man tittar på vilka områden hästen har mest fettdepåer. Var fettet sitter spelar roll ur hälsosynpunkt, precis som hos oss människor. På rumpa och sidor av rygg är mindre oroande än fettnacke som är en varningssignal för fång och IR/EMS. Fettnacken är hästarnas motsvarighet till bukfett hos oss människor.

Här är ytterligare en video för hur man använder 0-5 skalan, tycker de kompletterar varandra rätt bra. Visar på ett bättre sätt var fettdepåerna sitter på en häst. Nu är det en fodertillverkare som står för filmen, men det är ingen reklamfilm mer än att de säger att man kan ringa dem för foderrådgivning.

 

Här är en kort video om 1-9 bedömning för den som är intresserad.

Alla videor är på engelska eftersom jag inte hittat någon på svenska. Har någon tips om en sån så hojta gärna till!
Även om man inte förstår allt som sägs så ger det ändå en rätt bra bild av var hästens fettdepåer sitter och var man ska klämma på hästen för att bedöma hullet. Det är bra att anteckna på något sätt vilken bedömning man ger om man inte har bra minne för sånt. Eller om man har flera hästar. Tyvärr får man ofta höra att en häst med rund nacke och som är rund över rygg och rumpa är välmusklad, men det är att lura sig. Där sitter fettdepåer så en häst behöver inte vara det minsta välmusklad för att vara rund där, bara fet. Den kan vara välmusklad OCH fet så klart, men det är fortfarande fett som gör den rund, ger den kanal över ryggrad och kors och den fettnacke som en del fortfarande kallar för ”hingstnacke” av någon anledning.

En annan sak man ibland får höra om hästar är att de behöver ha fett för att ha något att bygga muskler av. Jag har dock aldrig hört det sägas om människor? Bättre att se till att hästen är normalviktig men får tillräckligt med protein och energi för att bygga muskler under en uppbyggnadsperiod. Fett är inte muskler i vila, hur gärna vi än skulle vilja.

Att ha övervikt är inte nyttigt. Det vet alla egentligen och jag behöver kanske inte gå in på varför det är onyttigt även för hästar. Sen kan våra hästar variera i vikt över året beroende på grästillgång och det är inget problem att de går upp en del i vikt över betessäsongen, förutsatt att de inte blir kraftigt överviktiga och att de kan gå ner till normalt hull igen under hösten.

Att åka transport

Att som häst åka sån där låda som dras bakom en bil går för de flesta hästar förvånansvärt smärtfritt. Men så stöter man på problem ibland och tvingas som hästägare tänka till lite extra för att få hästen att kunna åka iväg på träning, tävling eller till veterinären.

Jag har tidigare varit med om hästar som inte velat gå in i transporten utan övertalning, både mina egna och andras. Det brukar gå att lösa ganska smidigt med träning och när de väl kommit över det brukar de vara helt ok med att åka runt. Mer om det i ett senare inlägg.

Endeño gav mig en annan utmaning. Han går glatt och villigt in i transporten och verkade lugn, men fick panik och hoppade över bommen kort efter att vi börjat åka. För ett år sedan då jag skulle börja ta itu med hans åkträning (som inte blivit vad den borde innan då jag varit sjuk länge) hann jag ett par hundra meter bort innan det brakade i transporten, främre fönstret exploderade ut över bilen och jag ser en framhov hänga ut genom hålet. Jag stannade så klart direkt och när jag går ur bilen ser jag hästen slå upp huvudet genom den främre delen av taket på transporten. Jag har ett äldre Ifor där takdelen framför hästutrymmet i släpet är separat och han hade slagit loss det från nitarna.
När jag öppnade skötardörren (med viss försiktighet) hängde min häst över bommen, med frambenet ut genom främre fönstret, eller hålet där det borde varit, och tittar frågande på mig om jag inte ska hjälpa loss honom. Det var inte så bekvämt så här. Jag kunde lyckligtvis snabbt och enkelt få loss benet och sedan fälla bommen. Pga allt glas och det trasiga taket och min egen sinnesfrid så ledde jag tillbaka honom till stallet. Gick igenom hästen noga och kunde lättat konstatera att han sluppit undan med ett ytligt skärsår på tandköttet.

Transporten fick besöka verkstaden för ett nytt fönster och tak, var otroligt glad för min försäkring som tog skadorna så jag slapp undan med självrisken!

256x256_fit_one_bestfit (133)
Släpet med utsparkat fönster, taket var löst men det syns inte på bilden

När släpet var lagat började jag lasta honom igen. Precis som innan gick han raka vägen in och ställde sig. Nu tog jag det väldigt lugnt och kunde konstatera att han blev orolig när han stått instängd ensam en liten stund, och då blev han arg. Jag kände att jag blev rädd och orolig att något mer skulle hända och funderade på hur jag skulle gå vidare. Tiden gick och jag fick inte tummen ur, men så nu under våren bestämde jag mig att det var mer än hög tid att ta tag i problemet igen. Jag satte upp ett mål, jag och Endeño ska vara med och rida för Bruno på vår hemmaklubb i juli. Basta! Och för att det ska gå måste han gå att transportera och helst ha varit iväg och miljötränat innan också. Han är ju av förklarliga skäl ingen världsvan kille.

Steg ett för mig var att tänka över mina egna rädslor. Om hästen känner att jag är rädd och orolig smittar det så klart av sig. Jag funderade i lugn och ro över vilka scenarier som skulle kunna uppstå, och hur de kunde hanteras och undvikas. På så sätt kunde jag förbereda mig mentalt och hålla mig lugn i stunden, eftersom jag visste att jag har ett antal strategier om någonting händer. Jag bröt ner lastning och transport i små, små steg för att se var och varför han reagerade så våldsamt.

För att minimera riskerna så förseddes hästen med en halsring som fästes lågt i mellanväggen för att förhindra att han kan resa sig så högt. Han är _väldigt_ smidig och rörlig fram. Jag lät honom stå uppbunden i den inne ett flertal gånger, för att låta honom vänja sig, men också för att se att han accepterade den och inte blev upprörd på grund av den. Jag ”provocerade” för att få fram reaktioner när han stod uppbunden genom att gå ut med Lapp Glans och lämna honom ensam i stallet och uppbunden. Hans reaktion när han blir upprörd eller uppspelt är att stegra, så det gjorde han nu med. Men till min lättnad fungerade halsringen bra då, han kände att den satt där och accepterade läget och stod lugnt och stilla efter ett par försök. Efter det började vi öva i transporten.

När jag började lasta valde jag att låta honom stå i stillastående transport längre stunder. Jag tog ur sprinten till bommen (som jag satt i det översta läget, så högt som möjligt för att försvåra och inte uppmuntra till att hoppa) så att den skulle ramla ur om han försökte resa sig. Att stå stilla i transporten fungerade bra, så efter några gånger körde jag en ministräcka, typ 20 m bara för att se hur reaktionen skulle bli. Han var lugn, så jag var glad.
Dagen efter valde jag att göra samma sak, men körde lite längre, runt rasthagen. Gick bra. Tredje dagen samma igen, men ytterligare lite längre och DÄR kom reaktionen. Han blev orolig och steppade runt och när jag öppnade stod hästen med ögonvitorna stora och skakade hela han. Helstressad och rädd. Lille gubben.. Han fick stå kvar i transporten, men jag ställde mig inne i den en stund och pratade med honom. I takt med att han lugnade sig kunde jag gå ut ur släpet, sedan stegvis bort från skötardörren och till slut även stänga skötardörren och han fortsatte vara lugn. Först då, när han fått hantera sin rädsla inne i släpet och blivit lugn, lastade jag ur honom.

Han är rätt svårläst i de här situationerna, han visar ingen rädsla eller oro förrän han blir jätterädd och skakar, så jag skyndade långsamt. Första dagarna efter detta körde jag inget alls, utan han fick stå i släpet och äta sitt hö i någon timme. Efter det byggde jag på med korta, korta körsträckor igen då hans reaktion kom rätt omgående när jag börjat köra. Jag försökte se till att hålla det kort för att inte provocera fram så mycket rädsla, inte mer än att han kunde hantera det själv och lugna ner sig.
Jag fortsatte med samma sak under ett antal dagar i följd. Hans reaktioner minskade lite för varje dag, så jag kände att det var rätt metod för honom. Ganska så snart kunde jag börja köra runt gården och bygga på med flera varv. Jag valde att hålla mig hemma OM något skulle hända, men också för att jag fixat min egen säkerhetsutlösning av bommen i form av ett balsnöre som snabbt kunde skäras av. Jag litar inte på det ute i trafiken för bommen sitter där av en anledning, om man måste bromsa kraftigt ska den palla ta emot tyngden från hästen.

Nu kom vi till ett bättre stampande där bak. Han började mest bli otålig och uttråkad och stod och vevade med frambenen. Jag tyckte det var skönt, för det visade trots allt att rädslan var borta. Att träna hans tålamod var enklare. Nu har vi varit ute och kört längre sträckor också, igår körde vi det längsta, en runda på 50 minuter på först grusvägar (gott om dem häromkring) som svänger och går upp och ner mycket och så han måste lära sig att stå och parera i svängarna och hitta balansen. Sista biten på vanlig asfaltsväg, även om jag för min skull valde småvägar med mindre trafik på. Han stod snällt även om han gnäggade några gånger och trampade lite ibland. Det är helt ok för en transportovan häst tycker jag.

Nu är nästa mål att åka iväg till ridklubben och miljöträna! Jag är väldigt, väldigt stolt över min lille häst och att vara i ny miljö med massa andra spännande hästar är nästa utmaning, att vara lugn och skötsam även där.

”Blir du aldrig rädd!”

Får väl skriva om motsatsen till gårdagens ämne om snälla hästar och skriva om när ens hästar inte uppför sig. Skriver giiiiiivetviiiis rent hypotetiskt nu då, för mina hästar skulle ju aaaaaldrig göra något dumt eller så. *erm, host, harkel* *Ond Blick (TM) på den som vågar säga något*

Alla hästar testar gränserna nån gång, särskilt som unghästar. Det hör till utvecklingen till vuxen individ, precis som det gör hos andra djurarter inklusive människor. Sen kan det variera mycket mellan individer hur mycket och hur öppet de gör det och även beroende på vilka krav som ställs. Det är inget konstigt i sig.

Vissa hästar med mycket temperament, vilja och energi är mer tydliga i protester och testande. Inte för att ryttaren är sämre eller hästen är på minsta sätt dum eller dålig, tvärt om. Det är ofta väldigt bra hästar med mycket kapacitet och om vill mycket själva som är mer, ska man säga utåtagerande, i sina viljeyttringar. Även vuxna hästar har ibland avvikande åsikter från ryttaren och kan visa det. Utan att det är fel på vare sig häst eller ryttare.

Vad man INTE vill höra som ryttare i de lägena är ”blir du inte rädd”, eller ett anklagande ”jag blir faktiskt RÄDD när din häst gör så!”. Det första är rätt kontraproduktivt, är man rädd blir man inte mindre rädd av att höra att omgivningen tycker att man borde vara det. Är man inte rädd vill man inte höra att man kanske borde vara det. Många gånger ser det mer dramatiskt ut med en häst som kastar sig, studsar med blandade hopp, rusningar mot utgången eller sparkar bakut än vad det är. (Nu talar jag givetvis endast om när friska hästar gör det, hästar som bockar, sparkar eller annat på grund av smärta är en helt annan sak.) Det kommer lite akrobatik och antingen struntar ryttaren i det och rider vidare, eller så tycker ryttaren det är obehagligt men rider vidare ändå.

Att någon annan blir rädd är väldigt svårt för (låt oss säga) mig att hantera. Det är inte med flit jag låter min häst hoppa på bakbenen eller försöka rusa mot utgången nämligen. Sorry, men jag skulle gärna slippa mycket av det också. Men händer det så måste jag hantera det där och då, rider man samtidigt som någon som får problem med sin häst, vad det än vara månde, så är det  bästa och enda man kan göra att hålla sig ur vägen. Det gäller även människor på marken, om inte ryttaren uttryckligen ber om hjälp. Det är inte så att man får problem (oavsett orsak) med sin häst med flit. Det är sånt som händer. Vet man att man har problem med sin häst brukar de flesta försöka vara i ridhuset när det är så få andra där som möjligt, men det går inte alltid att undvika heller och ibland kommer problemen bara när hästen distraheras av andra.

Jag som gillar hingstar har fått höra att så fort mina hästar gör något så är det är för att de har kulorna kvar, att de är hingstiga när de sätter sig på tvären. Nu ska jag väl sanningen å säga inte fått höra det rätt ut direkt till mig särskilt ofta, men bakvägen. Eftersom jag ger svar på tal kanske 😉
Att sätta sig på tvären och testa gränser är inget specifikt hingstigt. Men en hingst som inte uppför sig 150% prickfritt missköter sig av någon anledning oftast pga de där två testiklarna och de hormoner som följer? Märkligt. Särskilt som valacker och ston sätter sig på tvären de med, och de borde de ju med det resonemanget inte göra. Ston kan ha en hel del egenheter för sig särskilt vid brunst, men det ses av omgivningen  som något naturligt och inte som något farligt. Möjligen pratar man om stoighet iofs och att de kanske borde få munkpeppar. Men det ses inte som något konstigt. För att vi här i Sverige är vana med ston men inte med hingstar?
Valacker sätter sig också på tvären och testar gränser, men även där ser man oftast till individen och inte könet. De har ju inte riktigt något. Man ser orsaken till problemet för vad det är, snarare än tillskriver hästen egenskaper utifrån dess testiklar. Visst är valacker oftast lugnare och mer medgörliga än hingstar, det är inte det jag säger, just på grund av bristen på testosteron, men det betyder inte att de är helt okomplicerade, även de kan sätta sig på tvären och ha Åsikter om saker och ting.

Känns som jag behöver knyta ihop säcken lite i det här inlägget. Det berör så många olika ämnen när det kommer till hästar som inte uppför sig som förväntat. Det är utveckling och hälsotillstånd hos hästen, ryttarens kunskaper och mentala tillstånd och annat som påverkar. Att en fullt frisk häst testar gränser är rätt normalt, även om det ibland är så små test att de inte riktigt märks. Det finns så mycket som spelar in utan att det är fel på vare sig ryttare eller häst. Det är en del av utvecklingen hos häst och ryttare. En häst kan uppföra sig väldigt annorlunda i olika miljöer också. Det är levande djur med egna ideér många gånger. Det som är det viktiga är hur man som ryttare hanterar den här typen av motgångar. Kan man ta sig igenom det? Vilka verktyg behövs för det?

Att man blir rädd emellanåt som ryttare är fullt normalt. Det händer saker, det kan vara större eller mindre saker som påverkar en. Hur man själv mår psykiskt spelar också stor roll för hur man hanterar en händelse eller motgång. Det är något som det inte talas så jättemycket om inom ridsporten, inte som jag har märkt i alla fall. Jag kommer återkomma till det ämnet fler gånger framöver.

NÄ! Jag VILL INTE gå ditåt! *helt anonym häst och ryttare*
NÄ! Jag VILL INTE gå ditåt!
*helt anonym häst och ryttare*