Etikettarkiv: we

Österriketävlingen – eller konsten att vara nöjd med att komma sist ;)

Förra helgen var jag och Lapp Glans utanför Wien och tävlade we. Det var många turer och funderingar och ressällskap som fick förhinder, så det hela resulterade i att jag åkte ensam ner.  Fick fundera några varv innan jag gav mig av, men jag hade En Plan och det hela gick mycket smidigare än förväntat.

Tävlingen var verkligen OTROLIGT välorganiserad, 10 poäng av 10 möjliga! Bra och tydlig info, välorganiserat på plats och mycket smidigt. Trevliga välkomstpåsar på varje box med lite människo och hästgodis och välkomnande atmosfär. Jag känner mig alltid lite bortkommen så där när man är ensam bland massa folk man inte riktigt känner, men det ändrade sig snabbt. Massa trevliga, glada WE människor!

VArmt var det, 30-35 grader samtliga dagar. När jag åkte var det 5 grader hemma.. Lapp Glans var nyklippt för att fixa det, men jag hade nog jobbigast i värmen. Kavaj på samtliga dagar, utom speeden som kan ridas i väst.

Dressyren kändes bra till att börja med. Nu var det dock NÅGON som hade glömt påsen med borstar och framförallt flugsprayen hemma. Mr Nyklippt hade problem med flugorna och mitt i travskänkelvikningen skulle han nita för att bli av med en otäck insekt. Jag stoppade honom och red vidare, men strax efter slog han på tvärnit och högg efter det eländiga flygfäet.. Kostade en del fina poäng.. Lägg till ett stopp före ena piruetten då han ville förekomma mig så landade vi på 58,5 % . Jag behöver också få till mer tryck och framåt inne på banan, mer om det senare.

Tekniken började kaosartat. De vattnade med gigantiska sprinklers, som man kopplar brandslangar till. De låter och det var nytt för Lapp Glans. De var igång vid framridningen och när de pös fick Lapp Glans panik. Han blir mycket sällan rädd, men nu blev han det rejält. De stängdes av och jag fick hjälp att få honom mot banan igen, vilket han inte var jätteövertygad om att det var en bra ide. Men, han kom tillbaka och vi kunde rida in på banan och rida tekniken. Bara det tycker jag var otroligt bra av honom!
Några missar blev det, som kostade poäng, inklusive att ena manflätan gick upp under kalabaliken innan (gummisnoddarna låg så fint i påsen med borstarna, ni vet….) vilket också kostade typ 5 poäng på helhetsintrycket. 59,5 % totalt. Jag kände mest att det var en enorm seger att få honom från paniken till att jobba så bra och avslappnat inne på tävlingsbanan inom några minuter.
Även här behöver vi få till mer tryck och energi i ridningen för att få bättre resultat.

Speeden var nog bland de bättre jag gjort, trots en missad ring pga att jag blev överdrivet försiktig när jag skulle ta den.. Allt för att inte missa…. Men i den här konkurrensen räcker inte det långt, så vi hamnade långt ner ändå.

Totalt hamnade vi sist, 14 av 14. Men jag är glad ändå, för jag har fått så mycket pepp och inspiration med mig hem! (och tröstar mig lite med att jag var bara sist i dressyren i af 😉 )Och alla ryttare där red kanonbra, ingen hade några större missar och ingen blev utesluten i något moment. Så nu är jag grymt träningssugen, för vi kan bättre än det här! Men jag har fått ytterligare ett kvitto på att Lapp Glans gillar att åka iväg långt och tävla, vi har fått mer rutin på det och lärt oss mer. Och haft FÖRBASKAT roligt på kuppen!

Resultatlistorna finns här om man är nyfiken http://www.working-equitation.at/home/index.php/downloads/ergebnisse

 

Bettproblem, getingstick och WE tävling

Den senaste veckan har varit lite jobbig. Målet var den WE tävling på Trolleholm RF som vi faktiskt kom iväg på jag och Lapp Glans, men det kändes inte självklart under veckan, om vi säger så..

Det började förra söndagen, då jag skulle rida LG på det bett jag använder när jag tävlar WE, en kandarstång från Globus med skänklar som inte är fasta utan som man kan snurra på. Jag har tidigare haft bettplattor av plast på det, men döm om min fasa när han tidigare i somras fick skav (!) från bettplattan. Kände mig som Sveriges sämsta matte, bettplattorna togs raskt bort, jag red en gång utan dem och allt var frid och fröjd. Trodde jag ja! För när jag red i söndags hände det som inte alls fick hända, kinnkedjekroken lyckades nypa honom i mungipan… Det märktes, stackars häst 🙁 Jag gillar inte krokarna eller balansen på Globus kandarstänger (även om de har bra bett i övrigt) men just krokarna är rätt smäckiga. Det var därför jag satte på bettplattorna..
Så, nu kände jag mig inte bara som Sveriges sämsta matten, utan iaf Europas… Red resterande dagar på hackamore, tänkte jag kan tävla på det i värsta fall. Om det nu inte vore för att han inte gillar att gå på hackamore visade det sig (mest ridit ut med det tidigare, ibland). Man blir nämligen svettig under hacket och det är äckligt och KLIAR! Spelade ingen roll om jag spände ännu lösare eller hur jag höll i det. Blä var det och bort skulle det.

Nåväl, mungipan såg fin ut, jag hade införskaffat bettplattor i gummi och bänt runt krokhelvetena. Jag hade En Plan. Så hämtade jag en häst i hagen med sår på näsan i torsdags. Han hade blivit getingstucken i läppen visade det sig och kliat häftigt. Det gjorde ont bara matte TITTADE på det! Jag tänkte att det blir nog ingen tävling. Lite synd, för det var tänkt som genrep inför Riks i slutet av månaden, men vad gör man.

Fredag kväll såg läppen normal ut igen, ingen svullnad, inget ont, jag fick klämma och känna. Så jag red. En Ny och Förbättrad Plan angående desatanskrokhelvetena hade tänkts ut när jag kom på att i min samling av ”bra att ha saker” fanns en kinnkedja från -80 talet med läderremmar som sätts fast i bettet. Och desatansjävlakrokhelvetena kunde tas bort helt och hållet. Sagt och gjort, med visst våld avlägsnades desatanskrokfanstygen och den ”nya” kinnkedjan sattes dit. Enda missen var att det saknades ring för skumremmen på den ”nya” kinnkedja. Satte dit en bit balsnöre så länge, tänkte jag har någon liten nyckelring eller liknande inne jag kan sätta dit så jag inte åker på tävling med balsnöre, blått balsnöre, på tränset. Lite väl hillbilly-chickt kanske..
(Skumremmen används inte för att hsäten försöker ta tag i skänklarna, utan för att få rätt balans i bettet och se till att skänklarna inte lutar åt fel håll… Känns som en balsnöreslösning det med, men det är iaf en svart läderrem som inte stör. Och det funkar!)

Bettplanen fungerade, pålle var mycket nöjd, inga men från klämningsincidenten och allt topp!

Så, fredag kväll kunde jag svara min klubbkompis att tävlingen var på (tur man kan oroa andras planer också och inte bara sina egna!) och vi tog oss till Skåne igår.
På plats inser jag att jag har åkt på tävling med blått balsnöre på tränset. Ingen kommenterade iaf, har snälla, diskreta vänner! Kavajen hade visst *erm* krympt lite sen sist jag hade den på mig i Tyskland, för att göra hillbilly-chick looken perfekt.  Jag kan även avslöja att mina bakskydd sett mycket bättre dagar, men de är några häst accepterar och jag letar liknande nya, ok!

På plats träffade jag Kajsa och Ulrik, alltid roligt att få se dem också!
Lapp Glans verkade nöjd att vara ute och lufta sig igen, han har haft en lite lugnare period efter Tyskland, inte taggad-taggad men nöjd. Lite loj generellt över dagen, vilket jag verkligen inte är van vid, så jag fick driva på mer än jag brukar behöva. En större miss i dressyren med bakutspark i första mellangaloppsvolten, men i övrigt tuffade han på i mellanmjölksstil och gjorde vad jag bad om. Jag hade kunnat be om mer och bättre, men jaja. 65,33% skrapade vi ihop och ledde efter dressyren.
I tekniken började det bra, men vid bron fick visst Lapp Glans flashbbacks från bron i Tyskland, satte framhovarna på bron, tvärnitade och stirrade förskräckt på bro och omgivning. Tänkte den stå still eller vad tänkte den göra? Efter lite blandade småhopp kunde jag få honom lugn, gjorde halt framför och bad om ett steg i taget. Han gick med på att testa igen, satte upp hovarna på bron, hörde det bekanta klonkandet av hovar mot trä, andades ut och klampade över som han brukar.
Matte tappade dock konceptet lite på de följande 3 hindren, men men. Klantade mig på hopphindret så vi fick ett för stort avsprång så det blev dåligt betyg där med, men annars flöt det på bra. 67,5% och andra plats.

Speeden är vår akilleshäl normalt. Jag får _inte_ tänka SPEEEEEEED för då taggar pålle på alldeles för hårt, vi får brötig ridning och massa trampande som stjäl tid. Igår var jag enormt nöjd med speeden faktiskt, han var lugn, framåt, inget trampade i grind, men piloten dabbade sig till sidepassbommen och hade inte planen klar för sig vilket resulterade i att vi petade ner bommen, vilket ger +5 sek. Till hopphindret var jg för fokuserad på ett bra avsprång (dumt där och då, eftersom LG hoppar allt) istället för vägen efter och gjorde en onödigt stor sväng till parallellslalomen. Skit samma, jag är väldigt nöjd ändå. 2 sek efter Åsa L vilket gav en andraplats totalt. En Åsa från Ölmstad vann klassen iaf 😉

Så summa summarum är jag otroligt glad efter gårdagen. Det var skönt och otroligt roligt att kunna komma iväg trots strulet i veckan, att Lapp Glans var så nöjd med att få komma ut och att vi gjorde rätt hyfsade ritter trots allt. Domaren har jag ridit för en gång tidigare och fick kommentarer att hästen utvecklats mycket positivt, alltid roligt att höra med. Så det var en glad matte som åkte hem igår. Nu ska jag släpa fram lastpallarna i ridhuset och klampa över varje dag. Men olika saker på, har en bit gummimatta bland annat som jag ska lägga på, så det blir olika ljud, färg osv så han blir trygg med det igen. Så laddar vi för Riks!

Wintermühlentrophy del 2

Jag yrade ju om att jag skulle skriva en fortsättning på del 1, men den som väntar på något gott osv 😉 Har skrivit det några gånger i huvudet så det kände som jag var klar och sen glömde jag bort det. Men nu så..

Speeden gick på söndagen, mitt mål var att Hålla Lapp Glans Glad. Det var VARMT, 35 grader i skuggan så jag tog det lugnt på framridningen och stämde mest av lite och lät honom jogga igång. Det är mycket möjligt att det var en bra plan, han kändes lugn och med på noterna, mitt mål var inte att rida snabbt utan att ta mig runt. Det sket sig kan vi väl säga 😉 Väl inne på banan i hettan kom vi till hinder 4, grinden baklänges.. Svart skugga på vit sand eftesom vi red mot skuggsidan av den och LG sa något i stil med ”i helvete heller att jag sätter en hov i närheten” så där stoppade vi ut oss. Lite surt, men det får man ta. Han brukar inte reagera på skuggor eller vind i reklamen på grinden, så jag får väl konstatera att jag vet inte alls varför han sa NOPE där. Han hade väl fått nog i värmen kanske. Som väl var fick vi möjlighet att gå in efter klassen och Åsa Ls häst var med och kunde gå före så jag och LG kunde gå fram till grinden, ta i den och allt var lugnt. Vi kunde även ta svans på de andra över den gungande bron så de var ok med den också, det är jag hemskt glad över!

Alla ekipage var med på prisutdelningen, både i MSV och svår. LG var helt lugn och tillfreds efter vi hade stoppat ut oss så vi tittade på resten av tävlingen i lugn och ro från skuggan. Till prisutdelningen ställer alla upp på rad med någon meter mellan varje häst, kändes ovant för en svensk som är van vid hingstskräck från arrangörer 😉 Var väl 50% hingstar på plats (ish) men alla var lugna och vana.  Alla fick rosetter, det gillar jag. Även om vi hamnade tredjen sist (det var komoment med och det får vi inte rida som svenskar) så var det kul med något med sig hem iaf. Min inre 10 åring håller med mig! 😀 Ärevarv med alla i full kareta och hälsning på publiken när man rider förbi dem.

Otroligt befriande med alla hästar som var med, står nära varandra även om de inte känner varandra, ärevarv med många deltagare, hästar som står med i publiken och det är något naturligt. Som det ska vara. Jag har tex blivit tillsagd på en tävling här hemma att jag inte fick vara i collectingring eftersom ”det är så speciellt med hingst på tävling”…. Han skulle hamna för nära de andra hästarna där.. *infoga ögonrullning* När hästarna får vara med, inte hålls borta utan förväntas vara med och uppföra sig så funkar det väldigt bra. De blir lugna och är någon häst nervös så får den gå vid hästar den känner och är resten lugna så sprider sig lugnet. De är ju flockdjur trots allt. Skulle det bli stress bland dem så får man göra något åt det där och då.
Överlag stor skillnad mot hur det ser ut på svenska tävlingsplatser, där man måste skilja så noga på publik och hästar, det har varit ojande om att ponnyer och storhästar rider fram på samma framridningsbana i WE, tjafs om att man får leda häst i grimma med kedja på WE tävling (det är ju så faaaaaarligt) osv osv. Här leddes det i grimma med grimskaft, hästar som står uppbundna utanför transporten och sover/äter lite, barn, lösa hundar, bilar, publik, hästar huller om buller. Inte sett en enda stressad häst (över det iaf) eller några farliga situationer. Har man en häst som har problem med något får man hantera det. Letar man ständigt efter potentiella faror smittar det av sig på hästen, och försöker man säkra omgivningen så inget ska kunna skrämma hästen så blir det också problem. Bättre att vänja hästen vid att det händer en jäkla massa runtomkring och lära hästen att fråga sin människa om den blir rädd. Men det är nog ett ämne för ett eget inlägg 😉

Så resultatmässigt kunde man väl önskat lite bättre, men jag är inte så bekymrad över den saken. Jag hade verkligen skitkul på den här resan och jag kommer absolut göra fler. Både jag och min häst har fått erfarenheter, det är så mycket praktiskt runt omkring, men också att hästen ska åka, övernatta på resan, det är tältstall, massa liv och rörelse och intryck. Det var första tredagarstävlingen med, sen har jag fått lära mig ett annat TR, på tyska, ett dressyrprogram på tyska och lite såna saker som man normalt inte gör här hemma direkt. Foder, vatten, saltintag osv för hästen, hålla koll på maten för en själv, det är inte bara att åka iväg och rida. Alla saker runt omkring är något man behöver få rutin på med, för det tar kraft och fokus med planering etc, att ha bra backup hemma för kvarvarande häst och djur. Jag är ju inte någon rutinerad tävlingsryttare heller, så att jag har massa erfarenhet på just det att falla tillbaka på, det är det jag skaffar mig nu. Visst har vi åkt på kurser och flackat runt en del, men det är dels ett tag sedan och det blir inte lika intensivt och inte lika mycket att tänka på ändå.

 

Stort, stort TACK till  min familj som stöttat mig så jag kunde göra detta. Ni är bäst 🙂
Tack också till Mia, Åsa och Elli som var med, delade med sig av erfarenheter och praktiska saker. Hoppas ni hade lika kul 🙂

Har övertalat min telefon att ge ifrån sig lite bilder nu också:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Wintermühlentrophy 2016 Del 1

Det har varit dåligt med bloggande på sistone, hade ett inlägg om träningshelgen i början av månaden som jag trodde jag hade publicerat, men tydligen inte 🙂 Får skriva om det lite så kommer det i morgon kanske.

Anledningen att jag inte hunnit med så mycket här är att jag varit borta en hel del, dels tränat i tre dar, sen i förra veckan åkte jag och två klubbkompisar ner till Neu-Anspach utanför Frankfurt och tävlade WE, Wintermühlentrophy, nationell tysk tredagarstävling. Resan krävde ju också en del planering med färja, hur vi skulle köra hästarna för att de skulle åka bra och för oss att hålla nere kostnaderna, övernattning för hästarna på vägen, hotell etc.  Jag har åkt långt med hästar tidigare, men det är många år sedan nu och när man ska utomlands är det fler regler och skit att hålla reda på. Och kostnader.

Hur som helst så kom vi iväg med en övernattning norr om Hamburg, åkte därifrån strax före tidig morgon för att slippa köerna och kom fram till Wintermühlen runt lunch. Hästarna installerades i tältstallet (och jag erkänner villigt att jag nojjade lite över galon (ellervaddetnuvar) väggarna, men Lapp Glans verkade tycka det var helt ok iaf. Vi kollade in anläggningen (modell enorm!) och laddade för fredagens dressyr.

Lapp Glans var mer än lovligt laddad att rida på torsdagen, så jag valde att rida honom på förmiddagen fredag för att känna hur han kändes. Han var ännu mer laddad och jag fick rida honom rätt ordentligt för att få med mig hjärnan på honom. Bestämde mig att ha lite längre tid på mig än vanligt för framridning innan dressyren, en framridning som blev ännu längre än jag tänkt mig eftersom det visade sig att startordningen ändrats i sista stund för att underlätta för två ryttare som red två hästar var i den klassen. Det resulterade i en Lapp Glans som var rätt matt när vi väl var inne på banan, han höll sig i skinnet men det blev ju långt från vad vi kan prestera. Jag är ändå skitnöjd med ritten efter förutsättningarna och vi skrapade ihop ca 62% från domarna, räckte till en 7:e placering av 14 startande. Nästan hela tyska landslaget var på plats så det var duktiga medtävlande, vilket gjorde att det kändes än bättre att placera mig i mitten på en matt och trött häst som var rätt störd av de enorma bromsar som flög runt och ville ta tuggor av hästkött..

Lördagen var det dags för teknik. En lång bana med 19 hinder på tungt underlag. Dessutom varmt som tusan, vi hade 30-35 grader i skuggan samtliga dagar, så vi planerade för att hästarna skulle bli trötta. Utöver lång på tungt underlag så var det en svår bana också, med svåra hinder som inte riktigt var som vi är vana vid. Hopphindret var en bänk med dynor och två stora blomkrukor, bägge på samma sida, där den ena stod på bänken. Bron var smalare än den får vara i Sverige, men det största svårigheten med den var att den sviktade. Dessutom var det vatten på bägge sidor med gräs och plastankor och när bron sviktade pga hästens vikt rörde sig vatten och dekorationer. Den användes även i de lättare klasserna och det var tyvärr ganska många ekipage som vägrade ut sig på den eller fick stora problem och tog sig över med nöd och näppe. Det ordnades en improviserad framridningsbro med ett par svarta schabrak som någon offrade och sadelbockar för att imitera bron, men även ekipage i svårklass hade problem med bron (inkl uteslutning) men även hopphindret gav många stora bekymmer. I Sverige hade de inte fått förekomma som hinder, internationellt vet jag inte hur bron hade setts och hopphindret brukar vara halmbalar.

Jag red ut en sväng i skogen på Lapp Glans på morgonen och valde att rida fram ganska kort tid inför tekniken. Och planeringen sprack även denna dag, så min framridning blev ännu kortare än beräknat eftersom de två som startade före mig blev uteslutna på hinder/fel väg.

Jag tog mig runt i alla fall. Med nöd och näppe. Lapp Glans hade behövt ridas fram lite mer helt klart och han ruttnade mitt i alltihopa och sa att han skulle dra.. Vi hade lite, erm, diskussion om detta där han fick applåder av publiken för sin fina piaff och levader *öhh, ja, modell kan själv..* Bron störde honom en hel del, han gick glatt på men kastade sig bakåt när han kände att det sviktade. Trots det tog vi oss över den åt bägge håll, men han var redan lite irriterad så det gjorde inte saken bättre. Vi tog lansen och han hoppade villigt hoppbänken (han är pålitlig hoppehäst) men när jag skulle svänga mot tjuren efter enkelslalomen som gick i riktning mot utgången fick han nog och ville inte vara med. Det tog en liten stund, men vi kom vidare och tog tjuren i någon sorts passage (tyvärr får man dåliga poäng på det!) eftersom jag absolut inte ville bråka med honom om att galoppera när han gav sig och gick åt mitt håll. Vi tog oss runt resten av hindren, men sista hindret som var tre tunnor så gick han in kalasfint, strulade med första bytet och sen sa han dra åt helvete till att gå runt sista tunnan. På något vänster hann jag inom tidsramen ta mig vidare och över mållinjen, men poängen blev ju så klart katastrofalt dåliga. Det som kändes bra var att de hinder där han gick på hyfsat så hade vi bra poäng.

Jag får väl erkänna att jag inte kände mig alltför glad när jag gick ut från banan med min irriterade och lite arga häst, men en promenad i skogen med honom så kändes det bra igen. Jag hade laddat mycket mentalt för detta för att hålla mitt fokus, kanske för mycket, så att hästen inte var med på noterna blev jobbigt. Brukar ju vara jag som tappar konceptet annars 😉

Var en rejält trött häst jag ställde in i boxen både fredag och lördag. Otroligt mycket intryck, hästar, värmen och ansträngningen tar på krafterna. Det blir ju rörigt i tävlingsstallet också och även om vi varit iväg på kurser och annat och sovit över så blir det inte lika intensivt och rörigt som här, med 40 hästar i ett tältstall och massor med liv och rörelse konstant. Och nämnde jag att det var varmt? 😉 Det var det i tältet också.. Nu åt och drack han ordentligt, fick ordentligt med extra salt i mat och vatten men det påverkade lite så klart.

Jag var väldigt lättvaggad om kvällarna och det var med en lättnadens suck vi kom tillbaka till hotellet på kvällarna. Svalt, rent rum med sköna sängar, dusch och stor balkong att slappna av lite på.

Nu tänkte jag runda av detta inlägget, det blir en del två med söndagens speed (som inte gick bra alls) och lite fler tankar kring tävlingen, erfarenheter och skillnaderna mot att tävla i Sverige. Jag hoppas min telefon behagar ladda upp bilderna jag bett den om också så det kan bli lite kort med. Del 2 följer..

 

 

Hästens Dag på Ölmstad R&K sällskap

I går var jag och Lapp Glans iväg och var med och visade WE på Hästens dag på vår hemmaklubb Ölmstad. Väldigt trevligt och bra miljöträning med får, höns, människor, hundar, tält, grill och annat.

Blev överraskad över hur mycket folk det var på plats, jätteroligt! Och att klubben fick in en bra slant på det hela är ju ännu roligare 🙂 Jag gick med i Ölmstad, som inte är min närmaste klubb, eftersom de håller på med WE och jag hade vänners vänner där. Jag har ju ingen anknytning till någon annan klubb här nere, så det fick bli så. Det är jag glad över, för Örks är en av de trevligaste jag varit med i. Jag gillar att alla hälsar när man är där, engagemanget som finns och att det inte bara är stordrift. Alla ses och räknas och det tycker jag är en av de viktigaste sakerna i en förening och gör att iaf jag gärna vill hjälpa till tillbaka istället för att känna mig tvingad av arbetstvång som finns i andra klubbar.

LG var väldigt nöjd med det hela också. Det är faktiskt otroligt roligt att han verkligen gillar att få komma iväg och via upp sig. När jag börjar fläta manen på honom tänds lampan i blicken och han står avslappnad men alert och mycket, mycket nöjd medan han blir friserad. Väl ute på plats är det tydligt att han stortrivs med alla människor, hästar och uppmärksamhet. Sen är det jätteskönt att komma hem och rulla sig i boxen och prata med snorvalpen med.

Extra roligt är det faktiskt att han gillar barn så mycket som han gör och det är nästan alltid som någon eller några småtjejer kommer fram med stora ögon och frågar om de får klappa. Jag känner igen en ung Åsa där så det är roligt att kunna säga ja (när det inte är kvarkatider). LG ser det som en extra bonus när han får komma ut. Efter senaste tävlingen kom vi ut från speeden där han varit tokladdad och fem min senare stod han totalt avslappnad mös kind mot kind med en liten tjej. Kändes bra i matteshjärtat!
Han kan nog tänka sig en pensionärstillvaro där han jobbar extra på något ”klappa djuren” ställe 😉

För ett år sedan var han så laddad när jag var iväg på första tävlingen att han bokstavligen vibrerade när jag satt upp och höll på att brisera. Nu när han fått vara ute regelbundet så står han trevlig och avslappnad på långa tyglar och tittar på omgivningen. Jag måste komma ihåg det när jag har med mig Endeño ut och miljötränar nu, övning ger färdighet. Bara nöta på.

EM WE dag tre, speed

Så i går lördag var det dags för speed i working equitation EM. Kanske den mest publikfriande delen. Man behöver inte vara insatt för att förstå vad som händer och att snabbast runt banan vinner, stämningen är hög, publiken skriker och jublar och många av ryttarna showar lite. Det är KUL helt enkelt!

Jag struntade i de första ryttarna (uteslutna) och kom in lite senare, när de duktiga började rida. Många lovande ryttare red fina ritter, väldigt roligt att sen, men jag får väl säga att när första fransosen kom in började det bli drag under hovarna på riktigt! Då satt iaf jag och flinade glatt och de bästa ritterna hade jag fasen gåshud när jag tittade på. Så peppande, så inspirerande att se! Fullt ös, full kontroll och med lite show över det hela!Hästar som verkligen vet vad som gäller, som kan hindren och vet vad deras del av jobbet är, kan gå så fort de bara kan från sista hindret över mållinjen till publikens jubel, glada ryttare som kastar hattar i luften och sen saktar de av till skritt, ger hästarna långa tyglar och hästarna är lugna, harmoniska och avslappnade där de skrittar ut med sänkta huvuden och spetsade öron och ryttarna får pussar och kramar utanför, fortfarande uppsuttna. SÅ ska det se ut! Inga överspända dressyrhästar där inte som funktionärerna av säkerhetsskäl inte får kontrollera nosgrimmorna på 😉 (apropå tidigare inlägg om nosgrimmor i dressyr).

Vinnaren i speeden, tysken Mihai på quartern (alt quarterkorsning, inte hundra) Candy, såg inte så snabb ut när han red tyckte jag. Svårt att se på datorn kanske, men jag tror jag lurade mig på hästens i jämförelse ekonomiska rörelser och att hela ritten var snygg, smidig, och jämn. Tighta, snygga svängar och snabba var de ju bevisligen! Bara att se och lära av dessa duktiga ryttare och hästar.

Jag är så himla träningspeppad nu! Kommer garanterat kolla på särskilt tekniken och speeden flera gånger, just för att ha möjlighet att se och lära av de duktiga ekipagen. Explosivitet och reglerbarhet på en lugn häst, bra vägar, jämna tempon.

Ska träna på några av hinderkombinationerna från speeden här hemma också, särskilt de första två, hopphinder med kort avstånd efter till sidepassen. Det är något jag och LG kommer ha en svårighet i, LG älskar att hoppa och är på framåt efter hindret, så att gå från det till lugn och fin sidepass är en svårighet i sig. Bara att träna! Kunna kasta repet i grinden över huvudet (man får det i speeden, men inte i tekniken) kanske kan vara smart i vissa lägen, måste vi öva lite på hemma. Slipper man svänga runt hästen så mycket beroende på hur nästa hinder är placerat, kan spara några hundradelar. Och det ser lite ballt ut också får jag väl erkänna 🙂

Variationerna mellan korta och långa avstånd återkom även i den här banan, från fullt ös till mer kontrollerade sträckor mellan hindren ställer krav på reglerbarhet hos hästarna.

Banskissen:

emspeed

Nu ska jag ut och rida! Hur peppad som helst 🙂

Kvalreglers vara eller inte vara, varför inga svenska ryttare på EM

Som jag skrev i föregående inlägg så skulle jag återkomma till de svenska kvalreglerna för att kunna bli aktuell för att få åka på internationella mästerskap i working equitation, Reglerna i sin helhet finns här men jag kopierar in det som gäller för mästerskap:

För att uppfylla kriterierna för internationella mästerskap skall ekipaget:
1)erhållit minst 65% i dressyr- samt teknikmoment i Svår klass på internationell tävling samt genomfört godkänd speed vid ett och samma tävlingstillfälle.
2) uppnå kvalgräns vid minst 2 tillfällen de senaste 24 månaderna. För junior och young rider gäller samma kriterier som ovan i Medelsvår klass.
Kvalifikationen ska ha uppnåtts före anmälningstidens utgång.
Att kvalifikationen uppnåtts är ingen garanti för att vara automatiskt uttagen, Tävlingskommittén (TS) /sportchefen, beslutar detta.
Hänsyn tas även till: – Aktuella tävlingsresultat senaste 12 månaderna – Aktuell hälsostatus på ryttare och häst – Aktuell formkurva

För att få tävla utomlands måste man ha erhållit minst 62% i dressyr och teknik och genomfört godkänd speed på en och samma officiella tävling (Sverige eller utomlands) i svår klass.

De här kvalreglerna som infördes förra året och började gälla vid nyår har skapat en hel del tjafs. Det var tjafs innan också (orkar inte dra den historien här, men det resulterade i att träningsgrupperna upplöstes och we inte längre har någon internationell satsning från förbundet) vilket resulterade i de här reglerna från SvRF. Det innebar också att ingen svensk ryttare var kvalificerad att få åka på EM och det var rätt svårt att hitta skaffa sig de meriterna också med tanke på att EM går nu i början på maj.
Förstå mig rätt, jag förstår fullständigt att om man haft EM som mål att det svider. Givetvis! Jag har också full förståelse för diskussionerna om kvalgränsen är rimligt satt utifrån den poängnivå som är på internationella tävlingar idag. Den diskussionen ska självklart föras och åsikter komma till we kommittén och tävlingssektionen. Det har det gjort och kvalreglerna ska ses över. Det är bra!

Det jag inte har någon förståelse för att det gnäll som fortfarande pågår när EM är i full gång. Jag har gått ur en We grupp på fb ikväll för jag står inte ut att läsa det längre! Mot mina principer skrev jag tom en ”jag lämnar gruppen” kommentar, något jag aldrig gör annars, bara för att någonstans visa att alla inte tycker så.
Min utgångspunkt är denna, ska man rida ett mästerskap ska man vara en meriterad ryttare, man ska ha rutin från klassen som rids och vara ordentligt etablerad där, man ska tävla aktivt och ha erfarenhet från internationella tävlingar. Ser man till andra grenar är det rätt basic saker. Att ha bra resultat så man står sig i konkurrensen kan ju också vara trevligt.

Att som ryttare inte tävla med hänvisning till att man ändå inte kan få rida mästerskap är för mig fullständigt obegripligt. Det är inte det enda mästerskapet som kommer hållas någonsin, och hur ska man meritera sig och ha rutinen som krävs om man inte tävlar på den nivån och knappt tävlar öht? Att hänvisa till att det är för dyrt att åka på internationella tävlingar utan att få bidrag för det och vara garanterat aktuell för mästerskap är också för mig en gåta.
I VILKEN annan gren kan man resonera så? Hur många dressyr och hoppryttare (kuskar, fälttävlansryttare osv) åker inte och tävlar nationella tävlingar utomlands och internationella tävlingar utan att räkna med att nå landslaget eller att få några bidrag? Men som åker för att få rutin, för att få resultat på sin nivå och inte minst för att det är roligt. Många har nog landslaget som mål, det är ju tävlingsmänniskor trots allt, men de fattar att de måste jobba för att komma dit! Ska WE vara grenen man kan få rida mästerskap i för att man vill? Eller ska vi skicka dit rutinerade ryttare med möjlighet till BRA resultat? Så att en mästerskapstitel och deltagande i mästerskap faktiskt betyder något? annars är det bara pinsamt!

Visst tusan är det DYRT, inte tu tal om saken och internationella we tävlingar är betydligt ovanligare än de mer etablerade grenarna, men de finns. Det ÄR en ekonomiskt orättvis sport, ja. Men det gäller verkligen inte bara WE!

Jag har tidigare inte varit något stort fan av SvRF, men det här har fått mig att försvara förbundets beslut.  Trots allt. Mina vänner sedan länge får kanske leta efter hakan en stund 😉 Jag kan förstå varför de valde att göra så. Jag hoppas reglerna ändras också.
Men för mig kommer det inte göra någon skillnad. Jag ska träna, tävla så mkt jag kan, försöka åka utomlands för erfarenhet och meriter och för att jag och min häst tycker det är förbannat roligt! Kan vi få bra meriter också är det jävligt roligt!

Så, nu har jag nog sagt det mesta jag ville i den här frågan, så får jag skaka av mig det och se framåt. Tjafs inom ridsportvärlden är väl knappast något ovanligt, särskilt inte i en ny gren. Men nu ska jag fokusera på det roliga, alla trevliga utövare som brinner för grenen, som gör vad de kan för att bli bättre och utvecklas ihop med sin häst. Jag älskar att rida dressyr, men jag tycker WE är roligare att tävla i. Hästarna verkar hålla med mig i den frågan 😉

WE EM teknikdelen

Även idag glodde jag på livestreamingen från München. Bidde nämligen ingen dressyrtävling för mig och Lapp Glans då han hade fått ett bett som skulle störas av sadeln. Inget allvarligt på något sätt, men tillräckligt för att ge honom semester från sadel ett par dagar. Shit happens, Endeño var rätt muppig, så där som bara en femåring kan vara, och hade fått på moppo i hagen av Lapp Glans.

för den första delen av tävlingen kan man nog kopiera mycket av det jag skrev igår om de ryttare som fick låga poäng. De startade nämligen först idag. I första gruppen startade 9 ryttare och fyra av dem blev uteslutna, första ryttaren på första hindret då han inte red runt alla tunnor. En sammanfattning av de resterande är väl: korsgalopp, kunde inte hålla galoppen, sparkar, stegringar, kastade med huvudet, gick som stjärnkikare, betedde sig som de aldrig sett WE hinder förut. Typ så. En eller ett par var det väl på håret att de kom runt.
Jag satt och undrade om de öht tränar för någon  och om så, vad de fått för råd om att åka till EM. Det KAN inte vara kul att åka dit och göra bort sig? Tyckte lite synd om dem som inte fått bättre råd.

Ska jag vara sån så tycker jag WAWE borde ha en lägsta gräns för att få delta i mästerskap. Detta är inte att förväxla med de olika ländernas kvalgränser för mästerskap (i Sverige är det just nu minst 65% i dressyr och teknik, godkänd speed på två internationella tävlingar, mer om det i ett separat inlägg), de länder med kvalgränser tror jag är mer organiserade. Men för resten.. Tex 60% på en nationell tävling till att börja med, för att i ett andra steg även kräva en godkänd start på en internationell tävling utöver det (godkänd, dvs man ska inte ha blivit utesluten i något moment). Det skulle få bort de värsta exemplen, men fortfarande lägga ribban så pass lågt att många kan delta. Annars är det en klar nedvärdering av mästerskap.

Färdiggnällt! I grupp två började det ta sig, det var inte de bästa ryttarna, men hyfsat iaf. I sista gruppen med de bästa ryttarna var det oerhört intressant att titta. De olika vägvalen, hur de valde att lägga sina vägar och taktik om något sket sig, sånt man kan se och lära sig av. Här är det riktigt duktiga ryttare!

Banan var rolig, det var växlande mellan långa och superkorta avstånd mellan hindren, en svårighet i sig, och utmanande kombinationer.

Banan:
embana

Två av utmaningarna var de korta avstånden mellan sidepassen och korridoren, samt hopphindret och bordet. Korta avstånd mellan olika svårigheter. Sidepass kräver en avslappnad häst i skritt på tvären. Så direkt till galopp och in i en L formad korridor där hästen behöver ha energi för att gå samlat in och galoppera fram till klockan där den ska stå still och sedan rygga ut. Man får skritta i alla hinder, bra skritt är bättre än dåligt galopp, särskilt med avbrott, men en bra galopp ger bättre poäng. En del ryttare valde att rida runt hindret ett varv istället för att gå direkt (var väl bara ett eller två galoppsprång mellan såg det ut som, lite svårt att se på skärmen) för att få en bra anridning och komma in snyggt. Några skrittade hela vägen, nu kan jag inte säga helt hur det påverkar poängen, men det lär inte göra det i positiv riktning. Hade varit intressant att se domarsiffrorna per hinder! Andra klarade galant att fatta galopp och galoppera rakt in i L och göra det snyggt.
Hopphindret ger ju hästarna lite fart och energi och kort avstånd till bordet där de ska göra halt och stå stilla är en svårighet i sig. Många hästar blev det tvärnit på då de kom för fort, andra ryttare valde att rida runt bordet och få en lugn galopp och göra en snygg halt istället. Och andra satte det ändå, härligt att se de ryttarna med sina uppmärksamma och avslappnade hästar.

Jag kommer definitivt testa dessa kombinationer hemma, ska jag gissa tror jag Lapp Glans klarar den första där han ska upp i energi från sidepassen galant, energi är hans grej, medan hoppa och sedan till halt kanske blir mer utmanande för oss. Stå still är rätt fånigt, nästan lika fånigt som att skritta. Faktiskt..

Lite kul att se de olika nationaliteterna och de skillnader som finns mellan dem. Portugal, Frankrike och Tyskland är de bästa nationerna och det syns skillnad i stil mellan dem. Tyskarna rider rätt olika hästar, quarter, trakhener, paint och något mer som skiljer sig från de andra två som rider lusitanos, men även ridstilen är lite annorlunda. Väldigt prydligt, noggrant och tyskt 😉 I allafall ett par av dem har ridit western tidigare och det syns också i deras ridning. Och det menar jag positivt, hästarna är lugna, lydiga och de stod ut lite i sina ryggningar i mönster. Man ryggar dels i L et i korridorhindret men även i hindret två tunnor, där man först galopperar 8 volt runt tunnorna, sedan gör halt och ryggar 8 volt tillbaka. Finns fler hinder, men dessa två ingick i EM banan. De tidigare westernryttarna hade väldigt lugna, smidiga ryggningar med bra flyt, inga åthävor alls utan en jämn och lugn ryggning. Fransoserna och portugiserna ryggar bra de med, men det är mer ”eldigt” och mycket mer energi i. Enligt mitt estetiska tyckande skulle ett mellanting vara fantastiskt, sen vet jag inte hur det bedöms kanske jag ska tillägga. Men jag gillar det lugna förtroendet som de tyska hästarna visade i ryggningarna.

Ska jag ha en favorit efter de här två dagarna väljer jag nog den franska ryttarinnan Caroline Poyet Brun på lusitanovalacken Mundo Trois Communes. Jag gillade hennes stil, hästens utstrålning, musikvalet och att de verkade ha så jäkla roligt. Och hur hon kramade hästen på vägen ut (lite fjollig får man vara 😉 ).

Lite tankar från dagens WE EM dressyr

Var visst vackert väder idag, men jag har varit inne och glott på dressyren från working equitations EM som går i München. Kan man inte vara där får man nöja sig med livestreaming! Internätet är en himla praktisk grej…

Börjar med att vara lite neggo om vissa saker, vill man inte läsa det så scrolla ner så ska jag vara positiv också 😉

Kan väl börja med att konstatera att det milt sagt var rätt varierande kvalitet på de deltagande ekipagen. Från duktiga ryttare till några som kanske skulle tänkt en gång till om att åka dit. WE må vara en ung gren, beroende på vilket land du bor i kan det vara ganska enkelt att åka på mästerskap. Men det kanske inte betyder att man borde göra det? När man inte kan hålla ihop hästen i någon sorts form, buktande underhals, totalt motstånd och ekipage som inte på långa vägar är redo för svår nivå. För hur kul kan det vara att säga att man ska rida EM och rida på 42%? Då tyckte jag det var ganska snällt dömt… Men jag är kanske lite taskig.. Fyra ryttare låg under 50% i dressyren, det är lite trist faktiskt. Även om hästarna hade varit avslappnade och vana vid miljön hade de fått dåliga poäng, de var så tydligt inte på svår nivå. Jag får nog säga att jag tycker att WAVE borde ha någon lägstanivå för vad man ska ha presterat för att få rida EM och VM. Det finns tillräckligt många duktiga för att det ska bli mästerskap ändå.
En ytterligare anledning att jag säger det är att det syntes tydligt att flera av ekipagen som hamnade långt ner i prislistan hade hästar som uppenbarligen inte kände sig hemma i miljön. Sånt behöver man ju träna hästarna för, flaggor, publik, mycket hästar osv. Det kan hända tillräckligt mycket oväntade saker ändå och hästarna kan tagga upp sig bra även när de är rutinerade. Orutinerad häst som taggar upp är inte roligt, då blir det rodeo på dressyrbanan. Och det syns skillnad om det är en i grunden välriden häst som är för dagen spänd och överladdad och när det är en häst som en bra dag skulle gå kalasfint i LA.

Formen som ett flertal hästar gick i (nu tänker jag inte på de under 50% utan de som hamnade över) var lite väl flack och öppen. Jag är verkligen ingen vän av ihopdragna hästar, men samlade ska och måste de vara på den här nivån. En del gick i för mina ögon lättklassform och även om de red snyggt och prydligt så blev ju poängen satta därefter.
I och med att man rider på en hand på stång så avslöjas rätt mycket, det är inte bara styrningen som man ska ha ordning på för att det ska bli bra. Form, rakriktning, böjning och lösgjordhet måste sitta ordentligt och kunna ridas först och främst med sits och säte eftersom det inte går att täcka upp med handen. Accepterar inte hästen bettet ordentligt och går emot handen, sitter fast i en sida eller inte jobbar riktigt samlat så ”avslöjas” det mycket tydligare än på två händer, och på två händer är det lättare att jobba på de sakerna under ritten.
Men när det är bra blir det riktigt, riktigt snyggt och elegant!

Så, ska jag bli lite positiv också kanske? Det var ju inte så att allt var kattpiss heller 🙂

Portugiserna, fransoserna och tyskarna var genomgående de bästa, syntes i resultaten också. Danskarna gjorde också en riktigt bra insats också tycker jag, kul med lite nordbor inblandade när nu Sverige inte är representerade! Gillade även de österrikiska ryttarna. Det är för det mesta inte proffs/heltidsryttare utan de flesta har ”vanliga” jobb och rider som hobby, till skillnad från ex dressyren på EM nivå. Visst märks det, men det finns mycket trevligt med det också. Jag tycker formen är trevligare på hästarna generellt, de är engagerade och flera av dem kommer bli riktigt, riktigt bra med mer träning och erfarenhet. Jag tror att några av dem skulle fått ihop betydligt högre poäng idag ”bara” genom en lite mer samlad form och att några ryttare hade vågat satsat lite mer och ta ut svängarna. En del red otroligt prydliga, lugna ritter men det blev inga ökningar ordentligt och lite ”slätstruket” så min uppfattning av att ha sett dem några minuter via datorn 😉 är att högre poäng inte är så långt bort för ett flertal av ryttarna. Grunderna finns där! Hoppas få se dem mer framöver och se om jag har rätt 🙂
Hur som helst så tycker jag det känns mycket lovande för grenens framtid att se att det finns så pass många ryttare på väg upp och som med träning och mer utveckling har potential att vara minst lika bra som portugiserna är i dag. Kul!

Det är också kul att få se så pass många olika typer av hästar på tävling, även om lusitano dominerar. Hästar som har bra skalle, vill jobba och tycker det är roligt att vara där, de har lite olika rörelsemönster och typ, men bra ridning är bra ridning oavsett häst. Jag gillar det!

I morgon är det tekniken, kommer glo då med, så mycket jag hinner live. Ska iväg och rida dressyrtävling MSVC:2 med Lapp Glans i Borås på em/kväll. Har inte ridit det sedan i somras, hästen kom ihåg programmet bättre än jag gjorde…  Han är rätt, ehm, taggad FRAMÅÅÅÅÅÅÅT just nu, så jag får väl hålla i hjälmen och hänga med. Fullt möjligt att vi sätter hastighetsrekord på det programmet *host*

WE tävling igår

Var iväg till min hemmaklubb Ölmstad och tävlade igår, svårklass working equitation. Är ett år sedan vi red vår första tävling jag och Lapp Glans, på samma plats och samma klass och för samma domare.

Är så nöjd, både med mig själv och med hästen. Pålle älskar verkligen att få komma ut och tävla, han njuter av uppmärksamhet, människor och att få se massa andra hästar. Nu när han fått vara ute regelbundet är han väldigt cool att ha med sig också, lite skrik, men kan koppla av väldigt bra också. För ett år sedan höll han på att brisera, han vibrerade bokstavligen när jag satt upp till framridningen och min man fick leda oss in på framridningsbanan, sen släppa så jag direkt kunde trava iväg för att få bort ganska stora mängder överskottsenergi. Då hade han inte varit hemifrån på nästan 3 år, pga att jag inte mått bra. Låter det oplanerat? Ja, det håller jag med om, men då transporten tagit tid att få lagad efter att min unghäst hade fått panik i den så kom vi inte iväg på miljöträning som planerat. Jag valde att köra ändå på tävling och är väldigt glad att jag gjorde det. Ibland behöver man kasta sig in i saker.
Efter den tävlingen var Lapp Glans lyckorusig i över en vecka. Jag med 😉 så det var helt klart rätt beslut.

Nåväl, igår kunde jag hålla mina tävlingsnerver i schack och rida ordentligt inne på banan. Vi gick några missar där bland annat mellantraven blev pannkaka totalt, men också riktigt bra delar med poäng därefter. Var andra gången jag red med min kurmusik och är rätt nöjd med den.

Red fram lite för länge inför tekniken, men kunde å andra sidan stå i solen och titta på tidigare ekipage. Han kändes väldigt trevlig och avslappnad på framridningen, tänkte att jag får rida på honom lite i speeden sedan.
Men eller hur..
När vi kom in på banan var det en viss häst som tände till rejält, gasen hakade sig lite och bromsarna krånglade. WOOOP WOOP var  väl hans inställning till det hela 🙂 Vi höll på att riva grinden, sista hindret, men lyckades rädda det i sista sekund och räddade några poäng, även om de så klart inte blev så många på just det hindret. Till speeden hade piloten inte riktigt lyckas få in i sin skalle att hästen var TAGGAD utan red på för hetsigt. Resultatet blev därefter, taggad häst som gick mycket upp, trampade runt och sämsta tiden. Jag måste hålla mig lugn och fokusera mer på korta, prydliga vägar än att rida framååååååt på galenpannan.

69,2% i dressyren och 68,6% i tekniken är jag väldigt nöjd med. Resulterade i en delad andraplats totalt.

Lapp Glans fick för övrigt syn på Morotsmannen (dvs min pappa)  och gnäggade glatt medan vi väntade på att starta teknik och speed.  Mamma och pappa stod en 100 m bort, men det var tydligt att Lapp Glans reagerade och kände igen dem. Bra syn har han, måste vara alla morötter 😉