”Blir du aldrig rädd!”

Får väl skriva om motsatsen till gårdagens ämne om snälla hästar och skriva om när ens hästar inte uppför sig. Skriver giiiiiivetviiiis rent hypotetiskt nu då, för mina hästar skulle ju aaaaaldrig göra något dumt eller så. *erm, host, harkel* *Ond Blick (TM) på den som vågar säga något*

Alla hästar testar gränserna nån gång, särskilt som unghästar. Det hör till utvecklingen till vuxen individ, precis som det gör hos andra djurarter inklusive människor. Sen kan det variera mycket mellan individer hur mycket och hur öppet de gör det och även beroende på vilka krav som ställs. Det är inget konstigt i sig.

Vissa hästar med mycket temperament, vilja och energi är mer tydliga i protester och testande. Inte för att ryttaren är sämre eller hästen är på minsta sätt dum eller dålig, tvärt om. Det är ofta väldigt bra hästar med mycket kapacitet och om vill mycket själva som är mer, ska man säga utåtagerande, i sina viljeyttringar. Även vuxna hästar har ibland avvikande åsikter från ryttaren och kan visa det. Utan att det är fel på vare sig häst eller ryttare.

Vad man INTE vill höra som ryttare i de lägena är ”blir du inte rädd”, eller ett anklagande ”jag blir faktiskt RÄDD när din häst gör så!”. Det första är rätt kontraproduktivt, är man rädd blir man inte mindre rädd av att höra att omgivningen tycker att man borde vara det. Är man inte rädd vill man inte höra att man kanske borde vara det. Många gånger ser det mer dramatiskt ut med en häst som kastar sig, studsar med blandade hopp, rusningar mot utgången eller sparkar bakut än vad det är. (Nu talar jag givetvis endast om när friska hästar gör det, hästar som bockar, sparkar eller annat på grund av smärta är en helt annan sak.) Det kommer lite akrobatik och antingen struntar ryttaren i det och rider vidare, eller så tycker ryttaren det är obehagligt men rider vidare ändå.

Att någon annan blir rädd är väldigt svårt för (låt oss säga) mig att hantera. Det är inte med flit jag låter min häst hoppa på bakbenen eller försöka rusa mot utgången nämligen. Sorry, men jag skulle gärna slippa mycket av det också. Men händer det så måste jag hantera det där och då, rider man samtidigt som någon som får problem med sin häst, vad det än vara månde, så är det  bästa och enda man kan göra att hålla sig ur vägen. Det gäller även människor på marken, om inte ryttaren uttryckligen ber om hjälp. Det är inte så att man får problem (oavsett orsak) med sin häst med flit. Det är sånt som händer. Vet man att man har problem med sin häst brukar de flesta försöka vara i ridhuset när det är så få andra där som möjligt, men det går inte alltid att undvika heller och ibland kommer problemen bara när hästen distraheras av andra.

Jag som gillar hingstar har fått höra att så fort mina hästar gör något så är det är för att de har kulorna kvar, att de är hingstiga när de sätter sig på tvären. Nu ska jag väl sanningen å säga inte fått höra det rätt ut direkt till mig särskilt ofta, men bakvägen. Eftersom jag ger svar på tal kanske 😉
Att sätta sig på tvären och testa gränser är inget specifikt hingstigt. Men en hingst som inte uppför sig 150% prickfritt missköter sig av någon anledning oftast pga de där två testiklarna och de hormoner som följer? Märkligt. Särskilt som valacker och ston sätter sig på tvären de med, och de borde de ju med det resonemanget inte göra. Ston kan ha en hel del egenheter för sig särskilt vid brunst, men det ses av omgivningen  som något naturligt och inte som något farligt. Möjligen pratar man om stoighet iofs och att de kanske borde få munkpeppar. Men det ses inte som något konstigt. För att vi här i Sverige är vana med ston men inte med hingstar?
Valacker sätter sig också på tvären och testar gränser, men även där ser man oftast till individen och inte könet. De har ju inte riktigt något. Man ser orsaken till problemet för vad det är, snarare än tillskriver hästen egenskaper utifrån dess testiklar. Visst är valacker oftast lugnare och mer medgörliga än hingstar, det är inte det jag säger, just på grund av bristen på testosteron, men det betyder inte att de är helt okomplicerade, även de kan sätta sig på tvären och ha Åsikter om saker och ting.

Känns som jag behöver knyta ihop säcken lite i det här inlägget. Det berör så många olika ämnen när det kommer till hästar som inte uppför sig som förväntat. Det är utveckling och hälsotillstånd hos hästen, ryttarens kunskaper och mentala tillstånd och annat som påverkar. Att en fullt frisk häst testar gränser är rätt normalt, även om det ibland är så små test att de inte riktigt märks. Det finns så mycket som spelar in utan att det är fel på vare sig ryttare eller häst. Det är en del av utvecklingen hos häst och ryttare. En häst kan uppföra sig väldigt annorlunda i olika miljöer också. Det är levande djur med egna ideér många gånger. Det som är det viktiga är hur man som ryttare hanterar den här typen av motgångar. Kan man ta sig igenom det? Vilka verktyg behövs för det?

Att man blir rädd emellanåt som ryttare är fullt normalt. Det händer saker, det kan vara större eller mindre saker som påverkar en. Hur man själv mår psykiskt spelar också stor roll för hur man hanterar en händelse eller motgång. Det är något som det inte talas så jättemycket om inom ridsporten, inte som jag har märkt i alla fall. Jag kommer återkomma till det ämnet fler gånger framöver.

NÄ! Jag VILL INTE gå ditåt! *helt anonym häst och ryttare*
NÄ! Jag VILL INTE gå ditåt!
*helt anonym häst och ryttare*

”Du har sån tur som har så snäll häst”

Jag har fått höra det några gånger av olika personer. Snäll häst och tur att jag har en så snäll hingst som går att ha med andra hästar.

När jag får höra det blir jag inte glad, jag blir inte smickrad heller. Inte det minsta. Tur är nämligen inte alls inblandat i det hela! I själva verket är det en total sågning av allt det arbete jag lagt ner på mina hästar och mig själv genom åren. Uttalande ger mig en viss lust att lysa med ficklampa i örat på den som sa det för att se om det finns något där. Men det är jag för artig för. Jag är vanligtvis för artig för att ge mer än ett kallt leende som svar. Eller en kort kommentar om att det kanske inte är så mycket tur med i det hela, om jag känner mig rättfram.

Det jag skulle vilja säga är, tur, vaddå TUR??
Jag har valt att köpa sociala hästar som jag får en kontakt med, som söker sig till människor och vill göra saker med oss. Hästar som är avlade för samarbetsvilja och arbete i hundratals år. Hästar som är intelligenta och vill saker.
Och det var den lätta delen.
Sen har jag gett dem så bra uppväxt som jag kunnat. De har gått i flock med andra hästar och med äldre hästar för att lära sig prata häst och bli goda flockmedlemmar. De har hanterats från grunden av erfarna hästmänniskor och lärt sig bli ledda och följa, stå stilla uppbundna och allt som hör till det, lärt sig att vara lugna om de trasslar in sig (ja, jag tränar det med unghästar). Fått dem att lita på människor så att de frågar om de blir rädda. Lagt ner tid och arbete på att lära dem våra människoregler om hur man uppför sig i olika sammanhang. Det jobbet blir för övrigt oceaner mycket enklare med en häst som är en god flockmedlem. Underskatta aldrig nyttan av en god uppväxt i flock!

Jag tränar lastning, urlastning, åka till nya platser (inte alltid en unghäst uppför sig prickfritt i början…). Rida ut ensam, rida ut med sällskap. Stå ensam i stallet. Uppföra sig även när ett brunstigt sto står framför näsan och att hålla känslorna i schack när det finns föl i närheten som behöver tas om hand (en starkare instinkt än den sexuella i min erfarenhet).

Kort och gått, det ligger en jäkla massa arbete bakom en snäll och lätthanterad hingst som prydligt går med vem som helst i snöret. Även när den personen gör fel och säger konstiga saker. Säg gärna att jag har en trevlig och lätthanterad häst om du tycker det, det är en komplimang som får mig riktigt, riktigt glad. Men nedvärdera inte allt mitt jobb genom att säga att jag bara haft tur..

Hilda 8 år leder ut 16 åriga hingsten Lapp Glans till hagen.
Hilda 8 år leder ut 16-årige hingsten Lapp Glans till hagen.

Mumlar maniskt något om ”unghästar är kul, unghästar är kul”…

Unge Herr Slyngel, i passet benämnd Endeño, är för det mesta ganska söt och trevlig. Men han är också fem år och ballast i stan just nu.. Inte så att han är dum, men han är ganska så brötig, han har rätt så dålig koll på sig själv, testar gränserna både med mig och Lapp Glans och är aningens tålamodsprövande mellan varven. Och mellan varven är han sitt vanliga otroligt mysiga och trevliga jag, så där så matte bara smälter..

Häromdagen kom han inte riktigt ihåg hur man uppför sig när man leds. Stannar matte, stannar häst, går matte, går häst, dit matte går följer häst är grundregeln. Det har liksom gällt hela tiden vi känt varandra, dvs sen han var 8 månader. Någon blev jäääääääätteförvånad över att få sig en tillsägelse! Elaka tant..

Ben som garanterat inte var där i går kliver på konstiga ställen, små tjyvnyp kan utdelas och huvudet slänger runt lite lagom okontrollerat emellanåt.
Det där med ”koncentration” är något matte yrar om också. Har han aldrig hört talas om säger han. Minsta ljud utanför ridhuset distraherar rejält, det KAN ju vara något mer spännande! Surtanten är jobbig där med.

Inget av det där är några större bekymmer annars, men just nu är det väldigt mycket ”öhhh, måpeeeed, kärring” över det hela.  Tålamod och stenhårt tydliga gränser är vad som gäller.

Ganska så skönt att ha en äldre häst att rida också. Jag och LG red ut en sväng och plaskade runt i sjön en bra stund och hade lite kvalitetstid. Han var ju aaaaaaldrig jobbig i femårsåldern *host* Tur det går över!

Lapp Glans
Lapp Glans

EM WE dag tre, speed

Så i går lördag var det dags för speed i working equitation EM. Kanske den mest publikfriande delen. Man behöver inte vara insatt för att förstå vad som händer och att snabbast runt banan vinner, stämningen är hög, publiken skriker och jublar och många av ryttarna showar lite. Det är KUL helt enkelt!

Jag struntade i de första ryttarna (uteslutna) och kom in lite senare, när de duktiga började rida. Många lovande ryttare red fina ritter, väldigt roligt att sen, men jag får väl säga att när första fransosen kom in började det bli drag under hovarna på riktigt! Då satt iaf jag och flinade glatt och de bästa ritterna hade jag fasen gåshud när jag tittade på. Så peppande, så inspirerande att se! Fullt ös, full kontroll och med lite show över det hela!Hästar som verkligen vet vad som gäller, som kan hindren och vet vad deras del av jobbet är, kan gå så fort de bara kan från sista hindret över mållinjen till publikens jubel, glada ryttare som kastar hattar i luften och sen saktar de av till skritt, ger hästarna långa tyglar och hästarna är lugna, harmoniska och avslappnade där de skrittar ut med sänkta huvuden och spetsade öron och ryttarna får pussar och kramar utanför, fortfarande uppsuttna. SÅ ska det se ut! Inga överspända dressyrhästar där inte som funktionärerna av säkerhetsskäl inte får kontrollera nosgrimmorna på 😉 (apropå tidigare inlägg om nosgrimmor i dressyr).

Vinnaren i speeden, tysken Mihai på quartern (alt quarterkorsning, inte hundra) Candy, såg inte så snabb ut när han red tyckte jag. Svårt att se på datorn kanske, men jag tror jag lurade mig på hästens i jämförelse ekonomiska rörelser och att hela ritten var snygg, smidig, och jämn. Tighta, snygga svängar och snabba var de ju bevisligen! Bara att se och lära av dessa duktiga ryttare och hästar.

Jag är så himla träningspeppad nu! Kommer garanterat kolla på särskilt tekniken och speeden flera gånger, just för att ha möjlighet att se och lära av de duktiga ekipagen. Explosivitet och reglerbarhet på en lugn häst, bra vägar, jämna tempon.

Ska träna på några av hinderkombinationerna från speeden här hemma också, särskilt de första två, hopphinder med kort avstånd efter till sidepassen. Det är något jag och LG kommer ha en svårighet i, LG älskar att hoppa och är på framåt efter hindret, så att gå från det till lugn och fin sidepass är en svårighet i sig. Bara att träna! Kunna kasta repet i grinden över huvudet (man får det i speeden, men inte i tekniken) kanske kan vara smart i vissa lägen, måste vi öva lite på hemma. Slipper man svänga runt hästen så mycket beroende på hur nästa hinder är placerat, kan spara några hundradelar. Och det ser lite ballt ut också får jag väl erkänna 🙂

Variationerna mellan korta och långa avstånd återkom även i den här banan, från fullt ös till mer kontrollerade sträckor mellan hindren ställer krav på reglerbarhet hos hästarna.

Banskissen:

emspeed

Nu ska jag ut och rida! Hur peppad som helst 🙂

Kvalreglers vara eller inte vara, varför inga svenska ryttare på EM

Som jag skrev i föregående inlägg så skulle jag återkomma till de svenska kvalreglerna för att kunna bli aktuell för att få åka på internationella mästerskap i working equitation, Reglerna i sin helhet finns här men jag kopierar in det som gäller för mästerskap:

För att uppfylla kriterierna för internationella mästerskap skall ekipaget:
1)erhållit minst 65% i dressyr- samt teknikmoment i Svår klass på internationell tävling samt genomfört godkänd speed vid ett och samma tävlingstillfälle.
2) uppnå kvalgräns vid minst 2 tillfällen de senaste 24 månaderna. För junior och young rider gäller samma kriterier som ovan i Medelsvår klass.
Kvalifikationen ska ha uppnåtts före anmälningstidens utgång.
Att kvalifikationen uppnåtts är ingen garanti för att vara automatiskt uttagen, Tävlingskommittén (TS) /sportchefen, beslutar detta.
Hänsyn tas även till: – Aktuella tävlingsresultat senaste 12 månaderna – Aktuell hälsostatus på ryttare och häst – Aktuell formkurva

För att få tävla utomlands måste man ha erhållit minst 62% i dressyr och teknik och genomfört godkänd speed på en och samma officiella tävling (Sverige eller utomlands) i svår klass.

De här kvalreglerna som infördes förra året och började gälla vid nyår har skapat en hel del tjafs. Det var tjafs innan också (orkar inte dra den historien här, men det resulterade i att träningsgrupperna upplöstes och we inte längre har någon internationell satsning från förbundet) vilket resulterade i de här reglerna från SvRF. Det innebar också att ingen svensk ryttare var kvalificerad att få åka på EM och det var rätt svårt att hitta skaffa sig de meriterna också med tanke på att EM går nu i början på maj.
Förstå mig rätt, jag förstår fullständigt att om man haft EM som mål att det svider. Givetvis! Jag har också full förståelse för diskussionerna om kvalgränsen är rimligt satt utifrån den poängnivå som är på internationella tävlingar idag. Den diskussionen ska självklart föras och åsikter komma till we kommittén och tävlingssektionen. Det har det gjort och kvalreglerna ska ses över. Det är bra!

Det jag inte har någon förståelse för att det gnäll som fortfarande pågår när EM är i full gång. Jag har gått ur en We grupp på fb ikväll för jag står inte ut att läsa det längre! Mot mina principer skrev jag tom en ”jag lämnar gruppen” kommentar, något jag aldrig gör annars, bara för att någonstans visa att alla inte tycker så.
Min utgångspunkt är denna, ska man rida ett mästerskap ska man vara en meriterad ryttare, man ska ha rutin från klassen som rids och vara ordentligt etablerad där, man ska tävla aktivt och ha erfarenhet från internationella tävlingar. Ser man till andra grenar är det rätt basic saker. Att ha bra resultat så man står sig i konkurrensen kan ju också vara trevligt.

Att som ryttare inte tävla med hänvisning till att man ändå inte kan få rida mästerskap är för mig fullständigt obegripligt. Det är inte det enda mästerskapet som kommer hållas någonsin, och hur ska man meritera sig och ha rutinen som krävs om man inte tävlar på den nivån och knappt tävlar öht? Att hänvisa till att det är för dyrt att åka på internationella tävlingar utan att få bidrag för det och vara garanterat aktuell för mästerskap är också för mig en gåta.
I VILKEN annan gren kan man resonera så? Hur många dressyr och hoppryttare (kuskar, fälttävlansryttare osv) åker inte och tävlar nationella tävlingar utomlands och internationella tävlingar utan att räkna med att nå landslaget eller att få några bidrag? Men som åker för att få rutin, för att få resultat på sin nivå och inte minst för att det är roligt. Många har nog landslaget som mål, det är ju tävlingsmänniskor trots allt, men de fattar att de måste jobba för att komma dit! Ska WE vara grenen man kan få rida mästerskap i för att man vill? Eller ska vi skicka dit rutinerade ryttare med möjlighet till BRA resultat? Så att en mästerskapstitel och deltagande i mästerskap faktiskt betyder något? annars är det bara pinsamt!

Visst tusan är det DYRT, inte tu tal om saken och internationella we tävlingar är betydligt ovanligare än de mer etablerade grenarna, men de finns. Det ÄR en ekonomiskt orättvis sport, ja. Men det gäller verkligen inte bara WE!

Jag har tidigare inte varit något stort fan av SvRF, men det här har fått mig att försvara förbundets beslut.  Trots allt. Mina vänner sedan länge får kanske leta efter hakan en stund 😉 Jag kan förstå varför de valde att göra så. Jag hoppas reglerna ändras också.
Men för mig kommer det inte göra någon skillnad. Jag ska träna, tävla så mkt jag kan, försöka åka utomlands för erfarenhet och meriter och för att jag och min häst tycker det är förbannat roligt! Kan vi få bra meriter också är det jävligt roligt!

Så, nu har jag nog sagt det mesta jag ville i den här frågan, så får jag skaka av mig det och se framåt. Tjafs inom ridsportvärlden är väl knappast något ovanligt, särskilt inte i en ny gren. Men nu ska jag fokusera på det roliga, alla trevliga utövare som brinner för grenen, som gör vad de kan för att bli bättre och utvecklas ihop med sin häst. Jag älskar att rida dressyr, men jag tycker WE är roligare att tävla i. Hästarna verkar hålla med mig i den frågan 😉

WE EM teknikdelen

Även idag glodde jag på livestreamingen från München. Bidde nämligen ingen dressyrtävling för mig och Lapp Glans då han hade fått ett bett som skulle störas av sadeln. Inget allvarligt på något sätt, men tillräckligt för att ge honom semester från sadel ett par dagar. Shit happens, Endeño var rätt muppig, så där som bara en femåring kan vara, och hade fått på moppo i hagen av Lapp Glans.

för den första delen av tävlingen kan man nog kopiera mycket av det jag skrev igår om de ryttare som fick låga poäng. De startade nämligen först idag. I första gruppen startade 9 ryttare och fyra av dem blev uteslutna, första ryttaren på första hindret då han inte red runt alla tunnor. En sammanfattning av de resterande är väl: korsgalopp, kunde inte hålla galoppen, sparkar, stegringar, kastade med huvudet, gick som stjärnkikare, betedde sig som de aldrig sett WE hinder förut. Typ så. En eller ett par var det väl på håret att de kom runt.
Jag satt och undrade om de öht tränar för någon  och om så, vad de fått för råd om att åka till EM. Det KAN inte vara kul att åka dit och göra bort sig? Tyckte lite synd om dem som inte fått bättre råd.

Ska jag vara sån så tycker jag WAWE borde ha en lägsta gräns för att få delta i mästerskap. Detta är inte att förväxla med de olika ländernas kvalgränser för mästerskap (i Sverige är det just nu minst 65% i dressyr och teknik, godkänd speed på två internationella tävlingar, mer om det i ett separat inlägg), de länder med kvalgränser tror jag är mer organiserade. Men för resten.. Tex 60% på en nationell tävling till att börja med, för att i ett andra steg även kräva en godkänd start på en internationell tävling utöver det (godkänd, dvs man ska inte ha blivit utesluten i något moment). Det skulle få bort de värsta exemplen, men fortfarande lägga ribban så pass lågt att många kan delta. Annars är det en klar nedvärdering av mästerskap.

Färdiggnällt! I grupp två började det ta sig, det var inte de bästa ryttarna, men hyfsat iaf. I sista gruppen med de bästa ryttarna var det oerhört intressant att titta. De olika vägvalen, hur de valde att lägga sina vägar och taktik om något sket sig, sånt man kan se och lära sig av. Här är det riktigt duktiga ryttare!

Banan var rolig, det var växlande mellan långa och superkorta avstånd mellan hindren, en svårighet i sig, och utmanande kombinationer.

Banan:
embana

Två av utmaningarna var de korta avstånden mellan sidepassen och korridoren, samt hopphindret och bordet. Korta avstånd mellan olika svårigheter. Sidepass kräver en avslappnad häst i skritt på tvären. Så direkt till galopp och in i en L formad korridor där hästen behöver ha energi för att gå samlat in och galoppera fram till klockan där den ska stå still och sedan rygga ut. Man får skritta i alla hinder, bra skritt är bättre än dåligt galopp, särskilt med avbrott, men en bra galopp ger bättre poäng. En del ryttare valde att rida runt hindret ett varv istället för att gå direkt (var väl bara ett eller två galoppsprång mellan såg det ut som, lite svårt att se på skärmen) för att få en bra anridning och komma in snyggt. Några skrittade hela vägen, nu kan jag inte säga helt hur det påverkar poängen, men det lär inte göra det i positiv riktning. Hade varit intressant att se domarsiffrorna per hinder! Andra klarade galant att fatta galopp och galoppera rakt in i L och göra det snyggt.
Hopphindret ger ju hästarna lite fart och energi och kort avstånd till bordet där de ska göra halt och stå stilla är en svårighet i sig. Många hästar blev det tvärnit på då de kom för fort, andra ryttare valde att rida runt bordet och få en lugn galopp och göra en snygg halt istället. Och andra satte det ändå, härligt att se de ryttarna med sina uppmärksamma och avslappnade hästar.

Jag kommer definitivt testa dessa kombinationer hemma, ska jag gissa tror jag Lapp Glans klarar den första där han ska upp i energi från sidepassen galant, energi är hans grej, medan hoppa och sedan till halt kanske blir mer utmanande för oss. Stå still är rätt fånigt, nästan lika fånigt som att skritta. Faktiskt..

Lite kul att se de olika nationaliteterna och de skillnader som finns mellan dem. Portugal, Frankrike och Tyskland är de bästa nationerna och det syns skillnad i stil mellan dem. Tyskarna rider rätt olika hästar, quarter, trakhener, paint och något mer som skiljer sig från de andra två som rider lusitanos, men även ridstilen är lite annorlunda. Väldigt prydligt, noggrant och tyskt 😉 I allafall ett par av dem har ridit western tidigare och det syns också i deras ridning. Och det menar jag positivt, hästarna är lugna, lydiga och de stod ut lite i sina ryggningar i mönster. Man ryggar dels i L et i korridorhindret men även i hindret två tunnor, där man först galopperar 8 volt runt tunnorna, sedan gör halt och ryggar 8 volt tillbaka. Finns fler hinder, men dessa två ingick i EM banan. De tidigare westernryttarna hade väldigt lugna, smidiga ryggningar med bra flyt, inga åthävor alls utan en jämn och lugn ryggning. Fransoserna och portugiserna ryggar bra de med, men det är mer ”eldigt” och mycket mer energi i. Enligt mitt estetiska tyckande skulle ett mellanting vara fantastiskt, sen vet jag inte hur det bedöms kanske jag ska tillägga. Men jag gillar det lugna förtroendet som de tyska hästarna visade i ryggningarna.

Ska jag ha en favorit efter de här två dagarna väljer jag nog den franska ryttarinnan Caroline Poyet Brun på lusitanovalacken Mundo Trois Communes. Jag gillade hennes stil, hästens utstrålning, musikvalet och att de verkade ha så jäkla roligt. Och hur hon kramade hästen på vägen ut (lite fjollig får man vara 😉 ).

Lite tankar från dagens WE EM dressyr

Var visst vackert väder idag, men jag har varit inne och glott på dressyren från working equitations EM som går i München. Kan man inte vara där får man nöja sig med livestreaming! Internätet är en himla praktisk grej…

Börjar med att vara lite neggo om vissa saker, vill man inte läsa det så scrolla ner så ska jag vara positiv också 😉

Kan väl börja med att konstatera att det milt sagt var rätt varierande kvalitet på de deltagande ekipagen. Från duktiga ryttare till några som kanske skulle tänkt en gång till om att åka dit. WE må vara en ung gren, beroende på vilket land du bor i kan det vara ganska enkelt att åka på mästerskap. Men det kanske inte betyder att man borde göra det? När man inte kan hålla ihop hästen i någon sorts form, buktande underhals, totalt motstånd och ekipage som inte på långa vägar är redo för svår nivå. För hur kul kan det vara att säga att man ska rida EM och rida på 42%? Då tyckte jag det var ganska snällt dömt… Men jag är kanske lite taskig.. Fyra ryttare låg under 50% i dressyren, det är lite trist faktiskt. Även om hästarna hade varit avslappnade och vana vid miljön hade de fått dåliga poäng, de var så tydligt inte på svår nivå. Jag får nog säga att jag tycker att WAVE borde ha någon lägstanivå för vad man ska ha presterat för att få rida EM och VM. Det finns tillräckligt många duktiga för att det ska bli mästerskap ändå.
En ytterligare anledning att jag säger det är att det syntes tydligt att flera av ekipagen som hamnade långt ner i prislistan hade hästar som uppenbarligen inte kände sig hemma i miljön. Sånt behöver man ju träna hästarna för, flaggor, publik, mycket hästar osv. Det kan hända tillräckligt mycket oväntade saker ändå och hästarna kan tagga upp sig bra även när de är rutinerade. Orutinerad häst som taggar upp är inte roligt, då blir det rodeo på dressyrbanan. Och det syns skillnad om det är en i grunden välriden häst som är för dagen spänd och överladdad och när det är en häst som en bra dag skulle gå kalasfint i LA.

Formen som ett flertal hästar gick i (nu tänker jag inte på de under 50% utan de som hamnade över) var lite väl flack och öppen. Jag är verkligen ingen vän av ihopdragna hästar, men samlade ska och måste de vara på den här nivån. En del gick i för mina ögon lättklassform och även om de red snyggt och prydligt så blev ju poängen satta därefter.
I och med att man rider på en hand på stång så avslöjas rätt mycket, det är inte bara styrningen som man ska ha ordning på för att det ska bli bra. Form, rakriktning, böjning och lösgjordhet måste sitta ordentligt och kunna ridas först och främst med sits och säte eftersom det inte går att täcka upp med handen. Accepterar inte hästen bettet ordentligt och går emot handen, sitter fast i en sida eller inte jobbar riktigt samlat så ”avslöjas” det mycket tydligare än på två händer, och på två händer är det lättare att jobba på de sakerna under ritten.
Men när det är bra blir det riktigt, riktigt snyggt och elegant!

Så, ska jag bli lite positiv också kanske? Det var ju inte så att allt var kattpiss heller 🙂

Portugiserna, fransoserna och tyskarna var genomgående de bästa, syntes i resultaten också. Danskarna gjorde också en riktigt bra insats också tycker jag, kul med lite nordbor inblandade när nu Sverige inte är representerade! Gillade även de österrikiska ryttarna. Det är för det mesta inte proffs/heltidsryttare utan de flesta har ”vanliga” jobb och rider som hobby, till skillnad från ex dressyren på EM nivå. Visst märks det, men det finns mycket trevligt med det också. Jag tycker formen är trevligare på hästarna generellt, de är engagerade och flera av dem kommer bli riktigt, riktigt bra med mer träning och erfarenhet. Jag tror att några av dem skulle fått ihop betydligt högre poäng idag ”bara” genom en lite mer samlad form och att några ryttare hade vågat satsat lite mer och ta ut svängarna. En del red otroligt prydliga, lugna ritter men det blev inga ökningar ordentligt och lite ”slätstruket” så min uppfattning av att ha sett dem några minuter via datorn 😉 är att högre poäng inte är så långt bort för ett flertal av ryttarna. Grunderna finns där! Hoppas få se dem mer framöver och se om jag har rätt 🙂
Hur som helst så tycker jag det känns mycket lovande för grenens framtid att se att det finns så pass många ryttare på väg upp och som med träning och mer utveckling har potential att vara minst lika bra som portugiserna är i dag. Kul!

Det är också kul att få se så pass många olika typer av hästar på tävling, även om lusitano dominerar. Hästar som har bra skalle, vill jobba och tycker det är roligt att vara där, de har lite olika rörelsemönster och typ, men bra ridning är bra ridning oavsett häst. Jag gillar det!

I morgon är det tekniken, kommer glo då med, så mycket jag hinner live. Ska iväg och rida dressyrtävling MSVC:2 med Lapp Glans i Borås på em/kväll. Har inte ridit det sedan i somras, hästen kom ihåg programmet bättre än jag gjorde…  Han är rätt, ehm, taggad FRAMÅÅÅÅÅÅÅT just nu, så jag får väl hålla i hjälmen och hänga med. Fullt möjligt att vi sätter hastighetsrekord på det programmet *host*

Nosgrimmor, ständigt återkommande ämne

Nosgrimmors vara eller icke vara i allmänhet och hur hårt spända de får vara i synnerhet är en ständigt återkommande het potatis och något de flesta har åsikter om. Här följer med andra ord mina åsikter, som givetvis är de Enda Rätta  😉

I vissa läger är nosgrimma något man inte kan vara utan och som Alltid Används. Punkt. Det är nog till och med nästan farligt att rida utan.
Motsatta sidan anser tvärt om att nosgrimmor är djurplågeri och bör förbjudas helt. Särskilt tillbakaknäppna nosgrimmor som är plågsamma oavsett hur de sitter på hästen. För att hårdra det hela lite.

Jag är inte medlem i någotdera av de lägren. Jag använder nosgrimmor, även de fruktansvärda tillbakaknäppta. På träns tycker jag de ger lite bättre stabilitet till huvudlaget, något som många hästar uppskattar. Givetvis finns undantag, min gamle Fashion tex föredrog att gå utan nosgrimma så då fick han göra det. Det är inget problem, annat än om man ska tävla dressyr, då måste man ha en på.
Unghästar har jag normalt en remontnosgrimma på, då det vanligen hjälper till att få bettet på en bra plats, stabiliserar bettet och hjälper hästen att ta kontakten.

Hela poängen är ju att det inte finns någon anledning att dra åt för kung och fosterland! Tvärt om, det finns massor med goda anledningar, utöver djurvälfärden, att inte dra åt för hårt. Minst ett par fingrar mellan nosgrimma och nosrygg. Så kan hästen gapa när den behöver, men inte för stort så den helt kan komma undan bettet eller riskera att bettet dras igenom munnen om meningsskiljaktigheter uppstår. Att hästen ska kunna öppna munnen finns det flera anledningar till, utöver att försöka komma undan en för hård hand (en rätt viktig anledning) utan även för att kunna slappna av i käken och röra tungan ordentligt samt kunna svälja. Det minskar även risken för obehag från bettet, exempelvis att leden slår i gommen och orsakar obehag. Hästen kan visa det då, så ryttaren kan göra något åt orsaken. Att dra ihop truten hårdare löser inga problem! Bara skapar fler..

Så varför drar då en del åt så förbannat? Brukar mest handla om okunskap och tävling. Okunskap i så måtto att man inte fått lära sig något annat, tränare och andra har sagt att så ska det vara. Rädslan att hästen ska gapa på tävling och att det ska dra ned poängen är en annan. Eller kombination av bägge. Jag har ännu inte stött på någon tränande, icke tävlingsintresserad dra åt hårt. Antagligen för att för den personen som ”bara” tränar är mer ute efter orsaken till problemet än att dölja det.

Skulle reglerna och bedömningen ändras gällande nosgrimmor skulle problemet försvinna. Sorgligt men sant. Tyvärr verkar intresset från FEI och SvRF vara milt sagt svagt för att göra några ändringar. Allt är till det bästa i den bästa av världar i FEIs tycke. De kontrollerar ju och allt är så bra så. Som ni förstår håller jag, och flera med mig, inte med om den tolkningen. Jag höll mig borta från tävlingsdressyrvärlden ett bra tag pga det. Jag har börjat titta och även tävla själv igen, men visst finns det problem! Hästar som när man ser filmat går och konstant gapar i motstånd mot handen men inte så mycket att det syns för domaren eftersom nosgrimman är så åtdragen, med saliven rinnande ur munnen. Equine painface är ett annat tecken.

Det finns forskning på ämnet där man konstaterat även vetenskapligt att en felaktigt (för hårt) åtdragen nosgrimma orsakar smärta. ISES har tagit fram en mall som förs in mellan nosgrimma och nosrygg för att visa var gränsen går för maximalt åtdragen nosgrimma utan att den skadar hästen. Skitsmidigt och något som borde kunna användas på tävlingar på alla nivåer kan man tycka.

Inte FEI. I en artikel i The Guardian tas problemet upp och svaret från FEI är att:

The FEI recently removed a guideline that required a two-finger sized gap to be present under the horses’ nosebands, arguing that the measurement was imprecise. The organisation is reluctant to embrace McGreevy’s call for the use of taper gauges. Its spokesperson said: “Through its own veterinary department, the FEI is constantly monitoring areas of relevant research. The FEI fully respects the research that has gone into developing the taper gauge. However, at competitions when horses – just like human athletes – can be high-strung, it is felt that a physical check is still the safest and most effective method of ensuring that nosebands are fitted correctly.”

Suck.. Kontrollera betten går, men inte nosgrimman? Eller hur.. Hur ohanterbara djur menar de att dressyrhästar ska vara egentligen? Jag har rätt laddade hästar med mycket humör och energi, men de är hanterbara. Hästar som tävlas bör ju vara det. Visst kan de i en del situationer bli extra laddade, men fortfarande att kontrollera nosgrimman ska inte vara någon säkerhetsrisk!

Inom WE kontrolleras hästarna efter varje ritt för att se att de inte har några skador efter bett eller sporrar. Det går snabbt och sköts normalt av den funktionär som släpper in/ut ekipage från banan. Det är rätt lätt att ha det även på dressyrtävlingar på alla nivåer. Jag har inte varit med om det på dressyrtävling, men ser inte var problemet skulle vara för att göra det. En snabb check av nosgrimma kan enkelt fixas in där.

Att ändra reglementet så att det är tillåtet att använda nosgrimma istället för obligatoriskt vore också ett steg i rätt riktning. Ge ryttaren möjlighet att välja. En häst som går bra utan nosgrimma kan tex få högre poäng under allmänt intryck så lönar det sig att ha en häst som accepterar bettet.

Det är i slutänden djurens välfärd det handlar om. För hårt åtdragna nosgrimmor kan inte bara påverka andningen negativt, de kan även trycka på känsliga nerver, ge skador inne i munnen då kinderna pressas mot tänderna (hur kul är det att bita sig i kinden??) utöver det jag skrivit om ovan. Det har även visat sig ge stressreaktioner med för tighta nosgrimmor, se länkar i Guardianartikeln.

WE tävling igår

Var iväg till min hemmaklubb Ölmstad och tävlade igår, svårklass working equitation. Är ett år sedan vi red vår första tävling jag och Lapp Glans, på samma plats och samma klass och för samma domare.

Är så nöjd, både med mig själv och med hästen. Pålle älskar verkligen att få komma ut och tävla, han njuter av uppmärksamhet, människor och att få se massa andra hästar. Nu när han fått vara ute regelbundet är han väldigt cool att ha med sig också, lite skrik, men kan koppla av väldigt bra också. För ett år sedan höll han på att brisera, han vibrerade bokstavligen när jag satt upp till framridningen och min man fick leda oss in på framridningsbanan, sen släppa så jag direkt kunde trava iväg för att få bort ganska stora mängder överskottsenergi. Då hade han inte varit hemifrån på nästan 3 år, pga att jag inte mått bra. Låter det oplanerat? Ja, det håller jag med om, men då transporten tagit tid att få lagad efter att min unghäst hade fått panik i den så kom vi inte iväg på miljöträning som planerat. Jag valde att köra ändå på tävling och är väldigt glad att jag gjorde det. Ibland behöver man kasta sig in i saker.
Efter den tävlingen var Lapp Glans lyckorusig i över en vecka. Jag med 😉 så det var helt klart rätt beslut.

Nåväl, igår kunde jag hålla mina tävlingsnerver i schack och rida ordentligt inne på banan. Vi gick några missar där bland annat mellantraven blev pannkaka totalt, men också riktigt bra delar med poäng därefter. Var andra gången jag red med min kurmusik och är rätt nöjd med den.

Red fram lite för länge inför tekniken, men kunde å andra sidan stå i solen och titta på tidigare ekipage. Han kändes väldigt trevlig och avslappnad på framridningen, tänkte att jag får rida på honom lite i speeden sedan.
Men eller hur..
När vi kom in på banan var det en viss häst som tände till rejält, gasen hakade sig lite och bromsarna krånglade. WOOOP WOOP var  väl hans inställning till det hela 🙂 Vi höll på att riva grinden, sista hindret, men lyckades rädda det i sista sekund och räddade några poäng, även om de så klart inte blev så många på just det hindret. Till speeden hade piloten inte riktigt lyckas få in i sin skalle att hästen var TAGGAD utan red på för hetsigt. Resultatet blev därefter, taggad häst som gick mycket upp, trampade runt och sämsta tiden. Jag måste hålla mig lugn och fokusera mer på korta, prydliga vägar än att rida framååååååt på galenpannan.

69,2% i dressyren och 68,6% i tekniken är jag väldigt nöjd med. Resulterade i en delad andraplats totalt.

Lapp Glans fick för övrigt syn på Morotsmannen (dvs min pappa)  och gnäggade glatt medan vi väntade på att starta teknik och speed.  Mamma och pappa stod en 100 m bort, men det var tydligt att Lapp Glans reagerade och kände igen dem. Bra syn har han, måste vara alla morötter 😉