Kategoriarkiv: Okategoriserade

Wintermühlentrophy del 2

Jag yrade ju om att jag skulle skriva en fortsättning på del 1, men den som väntar på något gott osv 😉 Har skrivit det några gånger i huvudet så det kände som jag var klar och sen glömde jag bort det. Men nu så..

Speeden gick på söndagen, mitt mål var att Hålla Lapp Glans Glad. Det var VARMT, 35 grader i skuggan så jag tog det lugnt på framridningen och stämde mest av lite och lät honom jogga igång. Det är mycket möjligt att det var en bra plan, han kändes lugn och med på noterna, mitt mål var inte att rida snabbt utan att ta mig runt. Det sket sig kan vi väl säga 😉 Väl inne på banan i hettan kom vi till hinder 4, grinden baklänges.. Svart skugga på vit sand eftesom vi red mot skuggsidan av den och LG sa något i stil med ”i helvete heller att jag sätter en hov i närheten” så där stoppade vi ut oss. Lite surt, men det får man ta. Han brukar inte reagera på skuggor eller vind i reklamen på grinden, så jag får väl konstatera att jag vet inte alls varför han sa NOPE där. Han hade väl fått nog i värmen kanske. Som väl var fick vi möjlighet att gå in efter klassen och Åsa Ls häst var med och kunde gå före så jag och LG kunde gå fram till grinden, ta i den och allt var lugnt. Vi kunde även ta svans på de andra över den gungande bron så de var ok med den också, det är jag hemskt glad över!

Alla ekipage var med på prisutdelningen, både i MSV och svår. LG var helt lugn och tillfreds efter vi hade stoppat ut oss så vi tittade på resten av tävlingen i lugn och ro från skuggan. Till prisutdelningen ställer alla upp på rad med någon meter mellan varje häst, kändes ovant för en svensk som är van vid hingstskräck från arrangörer 😉 Var väl 50% hingstar på plats (ish) men alla var lugna och vana.  Alla fick rosetter, det gillar jag. Även om vi hamnade tredjen sist (det var komoment med och det får vi inte rida som svenskar) så var det kul med något med sig hem iaf. Min inre 10 åring håller med mig! 😀 Ärevarv med alla i full kareta och hälsning på publiken när man rider förbi dem.

Otroligt befriande med alla hästar som var med, står nära varandra även om de inte känner varandra, ärevarv med många deltagare, hästar som står med i publiken och det är något naturligt. Som det ska vara. Jag har tex blivit tillsagd på en tävling här hemma att jag inte fick vara i collectingring eftersom ”det är så speciellt med hingst på tävling”…. Han skulle hamna för nära de andra hästarna där.. *infoga ögonrullning* När hästarna får vara med, inte hålls borta utan förväntas vara med och uppföra sig så funkar det väldigt bra. De blir lugna och är någon häst nervös så får den gå vid hästar den känner och är resten lugna så sprider sig lugnet. De är ju flockdjur trots allt. Skulle det bli stress bland dem så får man göra något åt det där och då.
Överlag stor skillnad mot hur det ser ut på svenska tävlingsplatser, där man måste skilja så noga på publik och hästar, det har varit ojande om att ponnyer och storhästar rider fram på samma framridningsbana i WE, tjafs om att man får leda häst i grimma med kedja på WE tävling (det är ju så faaaaaarligt) osv osv. Här leddes det i grimma med grimskaft, hästar som står uppbundna utanför transporten och sover/äter lite, barn, lösa hundar, bilar, publik, hästar huller om buller. Inte sett en enda stressad häst (över det iaf) eller några farliga situationer. Har man en häst som har problem med något får man hantera det. Letar man ständigt efter potentiella faror smittar det av sig på hästen, och försöker man säkra omgivningen så inget ska kunna skrämma hästen så blir det också problem. Bättre att vänja hästen vid att det händer en jäkla massa runtomkring och lära hästen att fråga sin människa om den blir rädd. Men det är nog ett ämne för ett eget inlägg 😉

Så resultatmässigt kunde man väl önskat lite bättre, men jag är inte så bekymrad över den saken. Jag hade verkligen skitkul på den här resan och jag kommer absolut göra fler. Både jag och min häst har fått erfarenheter, det är så mycket praktiskt runt omkring, men också att hästen ska åka, övernatta på resan, det är tältstall, massa liv och rörelse och intryck. Det var första tredagarstävlingen med, sen har jag fått lära mig ett annat TR, på tyska, ett dressyrprogram på tyska och lite såna saker som man normalt inte gör här hemma direkt. Foder, vatten, saltintag osv för hästen, hålla koll på maten för en själv, det är inte bara att åka iväg och rida. Alla saker runt omkring är något man behöver få rutin på med, för det tar kraft och fokus med planering etc, att ha bra backup hemma för kvarvarande häst och djur. Jag är ju inte någon rutinerad tävlingsryttare heller, så att jag har massa erfarenhet på just det att falla tillbaka på, det är det jag skaffar mig nu. Visst har vi åkt på kurser och flackat runt en del, men det är dels ett tag sedan och det blir inte lika intensivt och inte lika mycket att tänka på ändå.

 

Stort, stort TACK till  min familj som stöttat mig så jag kunde göra detta. Ni är bäst 🙂
Tack också till Mia, Åsa och Elli som var med, delade med sig av erfarenheter och praktiska saker. Hoppas ni hade lika kul 🙂

Har övertalat min telefon att ge ifrån sig lite bilder nu också:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hullbedömning, hur och varför

Brukar du göra hullbedömning på din häst regelbundet? Då slår jag in öppna dörrar för dig med det här inlägget, men om du inte gör det kanske du ska fortsätta läsa.

Jag gör det, av flera orsaker.
Det är lätt att bli hemmablind. Man ser sin häst varje dag, man känner på den varje dag, borstar, lägger på täcken etc. Om vikten smyger sig på tänker man ofta inte på det. Precis som man inte märker något på sig själv innan favoritbyxorna helt plötsligt blivit för små. Vikten kan så klart smyga sig neråt också, även om det är vanligare att den går uppåt. Både för hästar och människor.
Att göra en specifik koll av just hullet tex var tredje vecka (varje/varannan vår/sommarbete) gör det möjligt att märka vad som händer på ett annat sätt. Man märker tendenser eller om det händer något drastiskt. Det blir så otroligt mycket lättare att göra något åt det innan det gått för långt och det blivit ett problem av det.

Det finns olika sätt att hålla koll. Det absolut enklaste är väl att ha ett måttviktband och mäta hästen och se om det förändras något. Fördelen är att det är enkelt, går fort, måttbandet är billigt att köpa och man behöver inte lära sig något särskilt för att använda det. Jag använder det då och då som komplement till min vanliga hullbedömning. Nackdelen att bara använda måttbandet är att det säger inget om var fettet sitter och om hästen lagt på sig över rumpan men inte fettdepåerna där man mäter så visar det inte så mycket. Men det är bättre än inget! Tänk också på att vikten som visas på måttbandet inte är att lita på när man behöver veta vad hästen faktiskt väger, på Lapp Glans säger måttbandet att han väger 450 kg ca. Han är vägd på våg och väger 100 kg mer. Men man märker om vikten går upp eller ner.

Gör man en noggrannare hullbedömning så klämmer och känner man på hästen och dess fettdepåer och bedömer efter en skala hur den är i hullet. Det finns mig veterligen två skalor, ena är 1-9 där 1 är utmärglad och 9 är så fet så den knappt kan gå. Den andra är 1-5 där 0 är utmärglad och 5 är sjukligt fet.
Förstår man engelska så går man in på youtube och söker på fat scoring horse eller body scoring horse så finns det ett flertal bra instruktionsvideor för bägge systemen att titta på. Några är sponsrade av en fodertillverkare så de gör lite reklam för sina foder så klart, men den biten på slutet går ju att skippa 😉

Videon ovan tycker jag är en bra genomgång av hur man gör. De visar två olika hästar och hur man bedömer dem på 0-5 skalan. Personligen föredrar jag 0-5 bedömningen, den är rätt pedagogisk och man tittar på vilka områden hästen har mest fettdepåer. Var fettet sitter spelar roll ur hälsosynpunkt, precis som hos oss människor. På rumpa och sidor av rygg är mindre oroande än fettnacke som är en varningssignal för fång och IR/EMS. Fettnacken är hästarnas motsvarighet till bukfett hos oss människor.

Här är ytterligare en video för hur man använder 0-5 skalan, tycker de kompletterar varandra rätt bra. Visar på ett bättre sätt var fettdepåerna sitter på en häst. Nu är det en fodertillverkare som står för filmen, men det är ingen reklamfilm mer än att de säger att man kan ringa dem för foderrådgivning.

 

Här är en kort video om 1-9 bedömning för den som är intresserad.

Alla videor är på engelska eftersom jag inte hittat någon på svenska. Har någon tips om en sån så hojta gärna till!
Även om man inte förstår allt som sägs så ger det ändå en rätt bra bild av var hästens fettdepåer sitter och var man ska klämma på hästen för att bedöma hullet. Det är bra att anteckna på något sätt vilken bedömning man ger om man inte har bra minne för sånt. Eller om man har flera hästar. Tyvärr får man ofta höra att en häst med rund nacke och som är rund över rygg och rumpa är välmusklad, men det är att lura sig. Där sitter fettdepåer så en häst behöver inte vara det minsta välmusklad för att vara rund där, bara fet. Den kan vara välmusklad OCH fet så klart, men det är fortfarande fett som gör den rund, ger den kanal över ryggrad och kors och den fettnacke som en del fortfarande kallar för ”hingstnacke” av någon anledning.

En annan sak man ibland får höra om hästar är att de behöver ha fett för att ha något att bygga muskler av. Jag har dock aldrig hört det sägas om människor? Bättre att se till att hästen är normalviktig men får tillräckligt med protein och energi för att bygga muskler under en uppbyggnadsperiod. Fett är inte muskler i vila, hur gärna vi än skulle vilja.

Att ha övervikt är inte nyttigt. Det vet alla egentligen och jag behöver kanske inte gå in på varför det är onyttigt även för hästar. Sen kan våra hästar variera i vikt över året beroende på grästillgång och det är inget problem att de går upp en del i vikt över betessäsongen, förutsatt att de inte blir kraftigt överviktiga och att de kan gå ner till normalt hull igen under hösten.

Dumma ryttare som inget begriper och skyller ifrån sig på hästen?

Läste en gästblogg på Hippson i gårkväll och förundrades. Författaren beskriver en verklighet jag inte känner igen mig i från mina tränardagar. Att en majoritet av eleverna skyller i från sig på hästen, vill mer än de kan, byter hästar och tränare oftare än jag byter kläder och aldrig någonsin inser att det är de själva som behöver ändra på sig. Detta skulle vara något nytt fenomen, då det skrivs att ”idag” är så vanligt att byta tränare.
Jag blev fundersam. Visst känner jag till den typen av ryttare, så det är inte så att jag förnekar deras existens. Men att de skulle vara i majoritet och vanliga? Nä, där känner jag verkligen inte igen mig. Har tänkt tillbaka på alla de år jag stått uppstallad på stora anläggningar med olika människor och alla de ryttare jag mött i tränarrollen genom åren.  De som byter hästar och tränare konstant är en sån liten bråkdel, men kanske så att man främst hittar dem i vissa miljöer? Där status, tävlingsresultat, yta och pengar är viktigare än innehåll? Det är där jag har träffat på dem i alla fall.

Men tittar man på de flesta av Sveriges ryttare och sedan plockar ut den del som skyller i från sig på hästen och inte ser sig själva i det hela så kan jag inte låta bli att fundera på varför dessa ryttare gör som de gör. Kan man förstå varför är det lättare att i tränarrollen bemöta dem på ett konstruktivt sätt.

Ryttare som vill mer än de kan i dagsläget ser jag inte som ett problem, tvärt om. Det betyder att de har en vilja framåt och vill utvecklas. Det finns lite att jobba med så att säga. Vill sen ryttaren kunna göra allt detta just nu och inte kan så leder det till frustration. De vill så mycket, men har inte hittat vägen och verktygen för att ta sig dit. Frustration är en svårhanterad känsla och en utloppskanal är att skylla i från sig, på hästen, på domare, på tränare och omgivningen. Det är inte trevligt, men egentligen inte en så konstig reaktion. Det finns gott om ryttare som tar ut den frustrationen på sig själva också, de klankar ner på sig själva, självkänslan grusas sönder och de tycker de är värdelösa och borde inte få ha häst. Oavsett hur det tar sig uttryck har man som tränare en jätteviktig uppgift att tackla problemet! Det är det man får betalt för.

Nu började jag prata om ryttare som lägger skulden utanför sig själva, så jag ska hålla mig till den kategorin. Vad gör jag när jag ställs inför en sådan ryttare och för att få dem att komma vidare?

Att hästen aldrig är felet är grunden. Många gånger har man god lust att plocka av dem av hästen och vråla det till dem, men det är inte så konstruktivt. Mer kritik av dem som ryttare tenderar att få en person att gå i baklås och inte kunna ta till sig vad man säger.
Ett lugnt samtal, helst utan massa åhörare, tenderar att vara effektivare. De känner sig utsatta på grund av sin frustration, för vad ”läktarryttare” säger om dem eller vad ryttarna tror att läktarryttarna säger om dem. De är oftast överambitiösa och vill prestera, helst perfekt och få höga poäng. Grav prestationsångest. Men de vill så mycket att det låser sig, de har inte erfarenheten och kunskapen att ta sig vidare dit de vill. De är så fixerade vid att hästen ska gå på tygel och göra det som de vill att de är blockerade. De är fixerade vid att Vara Duktiga.

Så, hur får man någon att bryta den fixeringen och byta fokus?  Det finns nog ingen Patentlösning 1A tyvärr, men min erfarenhet är att det lugna samtalet är en bra början, där man får bryta ner problemet i mindre delar. Att utgå från något konkret problem är det lättaste tycker jag, låt oss säga att eleven X vill rida en skänkelvikning men inte kan göra det med hästen i form osv. Då utgår jag från den övningen och vad som är det svåra med själva övningen. Att hästen inte är problemet är ju en självklar grundförutsättning, men där och då kanske man kan lägga det åt sidan och fokusera på vad ryttaren behöver göra för att få hästen att förstå. Att man behöver jobba lite på grundformen, kanske rida mer med sätet och inte hålla ner huvudet med handen, att hästen förstår sidförande skänkel osv. Bryta ner det i beståndsdelar och fokusera på vad ryttaren ska göra för att få det att fungera. Det är ett första steg.

Ofta att bryta fokus på hästen och istället sätta fokus på vad ryttaren behöver göra på ett icke-konfrontativt sätt är enligt min erfarenhet en bra början. Sen kan man bygga vidare från det. Få ryttaren att känna att hen KAN påverka och flytta fokus för att kunna ge verktygen att gå vidare. Att som tränare ge exempel från sin egen utveckling (antagligen rider ryttaren för en tränare för att denne anser att tränaren rider bra) där man stött på liknande problem och hur man löst dessa. Fokusera på att berömma det jobb som ryttaren gör bra, förklara gärna vad ryttaren gjorde som var bra och att det leder till rätt utveckling även om det inte är perfekt i just nu. Ge växande beröm och inte låst beröm. Säg att vad de gjorde var bra, inte att de är bra. (mer om låst/växande beröm i en kort film här, gäller barn men jag tycker det stämmer bra på vuxna också)
Beskriv vägen till det som ryttaren vill göra i steg för att ge en bild av de saker som krävs för att ta sig dit.

Visst finns det de ryttare man inte kan nå fram till. Som tränare är man inte ofelbar heller och ibland går det inte. Då kan man bara säga som det är och för allas skull kanske det är bäst att ryttaren byter tränare. Men jag är övertygad om att jag som tränare fortfarande tjänar på att vara ärlig och försöka bryta mönstret hos den här kategorin ryttare och inte bara lalla med för att få in den lektionspengen. Dels för min självkänsla som tränare, men också för den bilden det ger andra elever, nuvarande och prospektiva. Och på samma sätt som det inte tjänar något till att lalla med så tjänar det inget till att förödmjuka dessa elever genom att sätta hårt mot hårt om deras tillkortakommanden. Vem lär sig genom att bli förödmjukad? Särskilt när det oftast handlar om en osäkerhet och prestationsångest i grunden som tar sig ett trist uttryck.

Men de gånger man kan lyckas hjälpa dessa ryttare förbi sin blockering och få se dem utvecklas så är det fantastiskt!
Tillägg: Det kan också vara så att man bara behöver tillåta en ryttare att få vara på en lite längre nivå än de känner att de måste vara kan göra mycket. Ibland är det inte alltid så att ryttaren anser att denne bör rida på en högre nivå än de egentligen är, utan känner att omgivningen anser att de borde vara det och blir stressade och frustrerade av detta. är har jag själv varit som ung och det var en befrielse när en duktig tränare inte tyckte att jag skulle hoppa de högsta hindren. Jag trodde jag var tvungen för att vara duktig. Några månader senare var jag redo för det istället!

”Du har sån tur som har så snäll häst”

Jag har fått höra det några gånger av olika personer. Snäll häst och tur att jag har en så snäll hingst som går att ha med andra hästar.

När jag får höra det blir jag inte glad, jag blir inte smickrad heller. Inte det minsta. Tur är nämligen inte alls inblandat i det hela! I själva verket är det en total sågning av allt det arbete jag lagt ner på mina hästar och mig själv genom åren. Uttalande ger mig en viss lust att lysa med ficklampa i örat på den som sa det för att se om det finns något där. Men det är jag för artig för. Jag är vanligtvis för artig för att ge mer än ett kallt leende som svar. Eller en kort kommentar om att det kanske inte är så mycket tur med i det hela, om jag känner mig rättfram.

Det jag skulle vilja säga är, tur, vaddå TUR??
Jag har valt att köpa sociala hästar som jag får en kontakt med, som söker sig till människor och vill göra saker med oss. Hästar som är avlade för samarbetsvilja och arbete i hundratals år. Hästar som är intelligenta och vill saker.
Och det var den lätta delen.
Sen har jag gett dem så bra uppväxt som jag kunnat. De har gått i flock med andra hästar och med äldre hästar för att lära sig prata häst och bli goda flockmedlemmar. De har hanterats från grunden av erfarna hästmänniskor och lärt sig bli ledda och följa, stå stilla uppbundna och allt som hör till det, lärt sig att vara lugna om de trasslar in sig (ja, jag tränar det med unghästar). Fått dem att lita på människor så att de frågar om de blir rädda. Lagt ner tid och arbete på att lära dem våra människoregler om hur man uppför sig i olika sammanhang. Det jobbet blir för övrigt oceaner mycket enklare med en häst som är en god flockmedlem. Underskatta aldrig nyttan av en god uppväxt i flock!

Jag tränar lastning, urlastning, åka till nya platser (inte alltid en unghäst uppför sig prickfritt i början…). Rida ut ensam, rida ut med sällskap. Stå ensam i stallet. Uppföra sig även när ett brunstigt sto står framför näsan och att hålla känslorna i schack när det finns föl i närheten som behöver tas om hand (en starkare instinkt än den sexuella i min erfarenhet).

Kort och gått, det ligger en jäkla massa arbete bakom en snäll och lätthanterad hingst som prydligt går med vem som helst i snöret. Även när den personen gör fel och säger konstiga saker. Säg gärna att jag har en trevlig och lätthanterad häst om du tycker det, det är en komplimang som får mig riktigt, riktigt glad. Men nedvärdera inte allt mitt jobb genom att säga att jag bara haft tur..

Hilda 8 år leder ut 16 åriga hingsten Lapp Glans till hagen.
Hilda 8 år leder ut 16-årige hingsten Lapp Glans till hagen.

Nystart på bloggandet

Jag har haft en ganska lång paus från bloggandet. Men nu känner jag åter igen lusten att delge omvärlden mina tankar, funderingar åsikter och annat.

Den här bloggen kommer först och främst handla om hästar. Hästar i allmänhet, mina hästar i synnerhet, tränande av hästar och ryttare, dressyr, working equitation och allt möjligt som kan tänkas ha med dessa djur att göra. Som certifierad hästnörd så är det mest hästar som cirkulerar i min hjärna och det kommer återspeglas här.

Det som händer just nu i mitt hästliv är transportterapin med min femåring Endeño och träningar och tävlingar i working equitation.

 

Fortsättning följer….

 

DSC_0040 (2)