Har tänkt på denna fråga rätt ofta under åren och det har blivit aktuellt igen nu när jag tittat runt på hingstar sista tiden. En bra häst kan vara så många olika saker.
Grejen är väl att en bra häst innebär olika saker för olika personer. Att hästen ska vara frisk och sund är ju grundförutsättning 1A förvisso, men sen då?
Jag älskar bägge mina hästar och anser att de är bra hästar för mig. Inte enbart för att de är MINA hästar, utan för att de har vad jag vill ha hos en häst. De är trevliga att titta på, de rör sig bra med påverkbara gångarter, de älskar människor och vill gärna gosa och prata lite, och framförallt så ÄLSKAR de bägge att arbeta. Lapp Glans är känslig, har en extrem framåtvilja och vill alltid mer och mer. Han har dessutom en bra skalle och jag känner mig trygg på honom och kan ha med honom på det jag väljer att göra, om det är tävling, rida ut en långsväng med handhäst, hoppa, gå med barn på ryggen osv. Endeño har också allt det där, även om han behöver mer träning för att vara trygg att åka ut på tävling med tex, helt enkelt eftersom han inte varit hemifrån mer än ett par gånger. Det kommer det med. Jag förväntar mig att han kan gå med barn på ryggen också när han blir äldre, även Lapp Glans lärde sig det, som femåring blev han istället stressad av det. De lär sig.
Bägge hästarna är utöver känsliga utrustade med mycket temperament och en del skärpa, något som JAG gillar ihop med en stor portion vilja. Det är inte alltid enkelt och jag svär över det emellanåt, men det ger väldigt bra egenskaper när de är med mig (vilket de trots allt oftast är!).
Betyder det att mina hästar är någon sorts mall för bra hästar? Absolut inte! De är bra för mig, för det jag vill göra och det jag uppskattar hos en häst. För någon annan behöver det inte innebära en bra häst, utan en häst man bör sälja. Och tvärt om givetvis. Egenskaper som uppskattas av en del skulle göra mig lite frustrerad, men de egenskaperna kan göra en häst perfekt för någon annan.
Självklarheter kan väl tyckas. Man ska ha en passande häst för sin personlighet och för sina egna mål med sin ridning. Och våga vara ärlig inför sig själv med sina begränsningar och styrkor.
De flesta av oss faller lätt för spektakulära hästar. Handen på hjärtat, vem vill inte rida den där hästen som får folk att vända på huvudet och dra lite efter andan? Jag läser återkommande inlägg och diskussioner (särskilt på halvblodssidan) om att aveln går mer mot spektakulära och känsliga hästar som blir svårridna för ”gemene man”. Många söker en mer allroundhäst som är stabil och trygg att rida och har överseende med sin ryttare.
Jag tänker inte lägga mig i om halvblodsaveln missar detta mål eller inte, för halvblodsavel är jag inte alls insatt i. Jag är helt enkelt inte intresserad av rasen och jag rider inte halvblod (om jag inte får betalt 😉 ). Men en allmän betraktelse tänker jag göra och det är att ridningen av hästarna gör en hel del också. En häst som man sätter krav på, som rids av en duktig ryttare och som får använda sin känslighet och nerv kommer så klart att vara svår för en mindre duktig ryttare. Helt enkelt av den anledningen att en sådan häst förväntar sig så mycket av sin ryttare. Det går väldigt mycket hand i hand, förväntningarna av ryttaren på hästen och tvärt om. Ju mer vi kräver av hästen, ju mer kräver hästen av oss. Rider man en häst för försäljning behöver man alltså rida hästen utifrån den typ av köpare man förväntar sig! Men en häst som förväntas gå MSV -Svår kostar mer och är mer lönsam än hästen som förväntas gå Lätt- MSV. Men kundbasen för Lätt- MSV hästen är betydligt större. Kanske finns det en miss-matchning här? Är det en vettig häst i grunden så kommer känsligheten öka i takt med att ryttaren utvecklas och kan hantera mer känslighet. Nu kräver ju detta en häst som kan stänga av sin känslighet en del, alla kan det inte, men många.
Begreppet spektakulär hänger också ihop mycket med ryttarens skicklighet. En skicklig ryttare kan få även en ganska ordinär häst att få en del wow-faktor, just för att ryttaren kan göra det mesta och bästa av hästens gångarter, låta den uttrycka sig och vilja visa upp sig. En mer ordinär ryttare kan få en häst som har kapacitet att vara spektakulär att se alldaglig ut. Till en viss gräns så klart, beroende på vad hästen är född med, men ryttaren gör otroligt mycket! Kanske värt att komma ihåg när man själv letar häst? Är det värt att betala massa extra för en häst med rörelser man aldrig kommer rida mer än några % av, eller satsa på en häst med mer ”normala” gångarter som man kan rida mer av och där man kanske istället kan lägga de pengarna på mer utbildning hos hästen?
Så finns de där fantastiska hästarna också, min grannes lusitanovalack är ett bra exempel. Han kan gå och masa runt och se rätt trist ut, han är gudabenådat snäll och hittar aldrig på dumheter och uppför sig pålitligt. Men rid honom rätt och han tänder till, rör sig kalasfint och får nerv och energi. Gör rätt och han blir en helt annan häst! Men han biter inte huvudet av dig om du gör fel heller, han bara fiser runt då och ser bedrövlig ut. Gör rätt och han ser ut som en miljon! Han är med andra ord en väldigt bra häst för väldigt många!