Etikettarkiv: bett

Danesa Casanova, dressyr, Endeño, PRE, Unghäst

6 åringarna jobbar på

Lämna en kommentar

Danesa och Denjo jobbar på. Nu när jag har semester är det hårdkörning som gäller. Och de ger mig ett stort leende på läpparna när jag rider, bägge två! Även om det inkluderat två stycken lagom trotsiga 6-åringar som ansåg sig ha full koll och ”kan själv” på raken..

Danesa utvecklas stadigt framåt. Nu ligger mycket fokus på att få upp hennes kondition, så det är mycket uteritter med långa trav och galoppsträckor som gäller. Hon fick även skor i igår, eftersom hon slitit ner sina hovar rejält på gruset och började ömma lite. Hon var mycket nöjd, uppförde sig exemplariskt under skoningen och klev på med ett helt annat självförtroende när jag red ut henne efter det.

Det jobb vi gjort märks på henne, hon orkar mer och mer utan att bli flåsig. Hon får jobba lite på banan också och även där märks det positiv skillnad på styrka och kondition. Och arbetsvilja lider hon verkligen ingen brist på! Ska bli lite WE hinder och hoppning på schemat också.

Denjo är jag så otroligt lycklig över att vara på gång med igen. Han går stadigt upp i vikt och musklar på sig och är så otroligt mycket gladare och trevligare nu när han får jobba igen. Han har varit/är inne i en ordentlig ”6-årshingst som är ballast i UNIVERSUM” period, fått hålla honom mycket kort, men han har också gått fram mycket i ridningen.

Idag hade jag premiär med att rida på kandar, har hittat en modell han trivs med. Han har en väldigt känslig mun och det har tagit tid att hitta vilket tränsbett han vill ha, så kandarstången har jag fått tänka över noga. Har hittat en med korta skänklar och lite böjt munstycke, åt Sprengers Bemelmanstångs hållet, som han gillar. Kommer investera i en Sprengerstång till honom under hösten, när jag känner mig säker på att det är den modellen han vill ha i munnen.

Styrkan kommer mer för varje dag nästan. Och han måste verkligen ha krav på sig och hållas sysselsatt under ridpassen. Blir det för mycket transportsträckor hittar han på massa egna saker att göra (typ hoppa iväg på bakbenen mot något mer spännande) och tappar all fokus på jobbet. Ju större krav jag ställt på honom senaste dagarna ju bättre har han fokuserat och svarat upp mot mina hjälper. Han är helt sanslöst rolig att rida, begåvad och det finns ingen gräns för vad han känns kapabel för, men det gäller att hålla tungan rätt i mun så att jag begär tillräckligt för att hålla honom sysselsatt och fokuserad, men inte så mycket att det blir för mycket för honom. Helt ärligt kan jag inte säga var gränsen går just nu, men jag har känt att jag kunnat begära mer av honom sista ridpassen, men ändå haft hans fokus. Får köra på det.

Även han ska få hoppa och gå WE framöver. Han behöver komma ut i skogen med, men han är inte så jäkla rolig att rida ut ensam på eftersom han mest vill dra hem då. Hoppas kunna få lite sällskap framöver.

dressyr, Tävling

Ett försvarstal för kandaret

Lämna en kommentar

Har sett mycket negativt om kandar på sistone, där det beskrivs som allt från onödigt till hin håle själv och rent djurplågeri. Jag ställer mig lite frågande till detta, och undrar varför. Vanligen framhålls vanligt tränsbett eller ännu hellre bettlöst som det djurvänliga och ultimata alternativet. Jag håller som ni förstår inte med och anser att det finns ett stort kunskapsglapp här. Både ett teoretiskt och ett erfarenhetsmässigt glapp.

Jag kan väl till att börja med poängtera, som de flesta som känner mig vet,  att jag är för valfrihet. Valfrihet ang (korrekt spända) nosgrimmor på dressyrtävling, valfrihet om betsling och huvudlag. Om man som Per Waalers har en häst som trivs absolut bäst bettlöst och uppenbarligen jobbar bra på det, så bör man få tävla dressyr på det också. Jag ser inte problemet. Men det betyder inte att kandaret är ett medeltida tortyrinstrument som jag såg någon skrev..

Att det är mycket skit som ska in i munnen stämmer, att ha dubbla bett är inte något man börjar med. Hästen ska först skolas in på tränsbett (läs mer om hur jag gör med unghästar här), lära sig jobba i balanserad form med ryttare och kunna samla sig. Sen är det dags för kandaret. Det brukar på de flesta hästar inte vara något problem. (Är det problem pga platsbrist eller annat så får man hitta andra alternativ anser jag och se ovan). Stångbettet ger en annan sorts inverkan på den skolade hästen än var tränsbett/bridong gör. Det är hela grejen med ett kandar. Ett stångbett är INTE avsett att användas som en kraftigare broms! Då ska man gå tillbaka till ruta ett och göra om och göra rätt. Bridongen är avsedd att höja och böja hästen medan stångbettet länger överlinjen, kan sänka huvudet och med små medel inverka för en ökad samling och sättande av hästen.
Ska man rida på en hand i arbete, som inom western, working equitation, doma vaquera så är stångbettet traditionellt använt eftersom det är gjort för att användas på en hand, ge små hjälper och lätt styrning på en häst som bär sig själv. För vem fan orkar sitta och bära runt en häst i handen en hel arbetsdag? Och hur skulle den munnen må efter den dagen, oavsett bett?

Har man en obalanserad ryttare med stum hand som har en hård/tung kontakt med hästens mun är inte problemet bettet. Bettet, oavsett vilket bett, BLIR ett problem pga ryttaren, absolut, men det är inte grundproblemet. Grundproblemet är att det sitter en obalanserad ryttare som hänger i tygeln på hästens rygg. Det ger mer problem än bara i munnen. Givetvis blir inget bättre av att man sätter på den hästen ett kandar (möjligen om det innebär att ryttaren tänker till för denne har respekt för stångbettet och släpper på handen, ett inte ovanligt scenario). Tränsbettet kan ge skador det med i en hård hand, läs tex i Hippson om veterinären som får operera hästar som har ärrvävnader i mungiporna efter upprepade bettskador. Ofta orsakade av sk ”snälla” bett. Bettlöst behöver inte heller göra det skönare för hästen, då många bettlösa alternativ ger tryck över nerver på hästens huvud. Inte skönt det heller.. Problemet är och förblir människan på ryggen.

Så är det inte där vi borde rikta vårt fokus? På människan och på de delar av hästvärlden som anser att man ska rida runt med ett par kg i handen? (hur fan orkar man med det ens?) Ryttare som inte får lära sig att sitta i egen balans på hästen utan att klämma sig fast och hålla hårt i tyglarna? Dessa ryttare gör inte som de gör för att vara elaka mot hästen, utan för att de har FÅTT LÄRA SIG att rida så. DÄR är det stora problemet.

Hästen ska bära sig själv, gå i sin egen balans. Allt annat är befängt. För att den ska kunna göra det måste ryttaren själv vara i balans. Det får man genom träning, träning, träning och fokus på en god och effektiv sits. Där handen kan ge små signaler oberoende av vad resten av ryttarens kropp gör. Som har en lätt, men ändå stadig och jämn kontakt med hästens mun, utan mer än tyglarnas vikt i handen. Där man kan spela med fingrarna lite och få en respons från hästen. Där är kandaret ett fantastiskt redskap, som förfinar hjälperna ytterligare och ger en än lättare kontakt med munnen. Då blir det ett bättre alternativ än tränsbettet för hästen.

Något annat som ofta kommer upp gällande kandar och tävlingsdressyr är löst spända kinnkedjor. Det verkar vara modernt att ha en löst spänd kinnkedja så stången faller igenom (med det menas att skänkeln på stången står i mer än 45 grader mot hästens mun). Många verkar se detta som ett bevis på en del ryttares hårda händer. Men jag vill nog misstycka. Om någon skulle ha en korrekt spänd kinnkedja och dra så fruktansvärt hårt i stången att den låg i nästan 90 grader mot munnen så skulle käkbenet gå sönder. Rejält. Om kinnkedjan inte är spänd utan stången faller igenom så har stången inte inverkan förrän kinnkedjan spänns åt (kinnkedjan är normalt det första som inverkar av stången). Och är den riktigt lös så kanske den knappt gör det ens när stången ligger i närmare 90 grader. Mao har man satt hävstångseffekten ur funktion! Vilket ironiskt nog är vad många av de som ondgör sig över stängerna faktiskt vill…
Om det är snällt eller inte mot hästen beror mycket på hur mundelen är utformad. De traditionella kandarstängerna har en munfrihet som ska funka bäst för hästen när stången är mellan 0 och 45 grader mot munnen. Efter det så hamnar den upp i gommen på hästen, inte särskilt skönt. Numera finns det stänger där detta inte händer, en del med en vinklad tungfrihet och andra där skänkeln snurrar mot mundelen, så mundelen alltid ligger på samma sätt i hästens mun. Har man inte sett bettet som används kan man inte uttala sig säker om det är elakt mot hästen eller inte.

Det finns mycket att ta hänsyn till med andra ord. Onyanserad debatt är alltid tråkigt, där snabba hugg och fördömanden av ryttare verkar få många gillanden. Ju mer kategorisk man är, ju mer man attackerar andra och kallar dem djurplågare, ju bättre människa är man själv? Jag får många gånger den uppfattningen när jag läser inlägg på fejjan och en del diskussionsforum. Gäller förvisso inte bara ridning.

Unghäst

Skola munnen, unghästar och bett

1 kommentar

För ett par dagar sedan läste och delade jag denna artikel från Hippson på min fb och en kompis undrade om jag kunde skriva et inlägg om hur jag gör och tänker när jag börjar vänja unghästar vid bett och lär dem vad bettet betyder. Så här är en sammanfattning kring vad jag gör, möjligen med en del utsvävningar 😉

Skola munnen har jag skrivit i rubriken, det är kanske lite gammalmodigt uttryckt, men jag tycker att det är en bra sammanfattning av vad det handlar om när man ska vänja in hästen vid bettet. Hästen ska lära sig att ha bettet i munnen och hur den ska förhålla sig till det och de hjälper som ges via det. Inget av det är på något sätt självklart för en häst, även om vi tvåbeningar ibland tycks tro det. Alltså måste vi utbilda hästen, skola den. Skola för mig betyder mer än träna/utbilda, det är ett vidare begrepp som innefattar ett mentalt förhållningssätt och en förståelse också, därför väljer jag det ordet.

 

När börjar jag?

Jag ska börja med att skilja på hantering och det som sedan blir utbildning/inridning. Det flyter in i varandra en del men för att inte göra detta till en bok så sätter jag gränsen här vid när jag aktivt börjar och ska rida in den unga hästen. Den är så klart hanterad, gått som handhäst, löshoppat och longerats någon gång, tömkörd i kapson, men nu ska det bli ridhäst av pållen. Jag börjar detta när hästen är 3,5 år, tillväxtzonerna i benen slutit sig (inte i skulderbladet än, men hästen ska inte ridas så hårt) och de flesta hästar mentalt börjar vara redo. Det sistnämnda är min uppfattning utifrån erfarenhet.
Innan detta har jag sällan stoppat in ett bett i munnen på hästen, mer än för att prova ut bett och träns kanske. Jag tycker inte att det tillför något att sätta in bett innan det, det har inte gått bättre/enklare vid inridning för det. Brukar mest bli tugg och fipplande med tungan och munnen ändras ändå senare. Ylva Rubin säger i artikeln att

Det naturliga, när den oinridna hästen får något i munnen, är att antingen tugga på det eller spotta ut. Så har den ju gjort med allt som har kommit in där hittills under livet.
– När jag börjar betträna en häst ser jag först till att vargtänderna är borta, det rekommenderar jag starkt. Sedan bör man helst inte börja under den första tandväxlingsperioden, tipsar Ylva.
Då tanden tappas blir det nämligen först en lucka, sedan kommer den nya tanden som är extra känslig i början.
– Tyvärr sammanfaller detta ofta med treårstestet, där du inte får rida bettlöst. Vilket jag anser är helt tokigt, säger hon.

vilket kan förklara en hel del av hur jag uppfattat problemen med att sätta in bettet för tidigt i munnen. Hästen blir störd och måste lära sig igen.

Sååå.. Vi har en 3,5 åring som är redo, som har klarat av sin första tandväxling och som undrar vad vi nu ska hitta på. Jag föredrar att jobba med kapson på unghästar, den är stabil och sitter stilla på hästens huvud, den är perfekt att longera i, går att tömköra och påverkar huvudet direkt på ett tydligt sätt. Jag använder kapsonen rätt tidigt, när det är ”jobb” som löshopp, gå som handhäst etc eller om vi är i väg och jag behöver ha extra bra kontroll på unghästen.
Kapsonen är smidig att kombinera med bett, det finns numera även kapsoner som är gjorda så att det lätt går att hänga på ett bett.

I början får hästen bara ha bettet i munnen, vänja sig och hitta ett bra läge för det. Min erfarenhet är att hästar har lite olika preferens för var i munnen de vill lägga bettet, de får hitta sin sweet spot och så får jag ha lite koll på vad de föredrar. På samma sätt provar jag sedan lite olika variant på bett för att se vad hästen gillar, men det är väl att gå handlingen lite i förväg.
Medan hästen funderar på detta så får den även fortsätta longering och annat jobb, gå som handhäst med bettet, löshoppas i träns etc. Bettet läggs till i ”jobb” helt enkelt, precis som sadeln gör. Även om hästarna oftast snabbare är ok med sadeln än bettet!

När hästen hittat platsen för bettet och accepterar det så kommer nästa steg, det är inverkan från bettet. Tyglarna kommer på plats och jag fortsätter jobba hästen från marken, stillastående först. Tar kontakten med bettet och kapsonen via tyglarna (dubbla tyglar, både kapson och bett) och introducerar tygeltagen. Jag börjar med att lära hästen att acceptera ställande/böjande kramningar och från det är det rätt naturligt att lära hästen att följa bettet fram och ner och sedan betthjälper under rörelse. Därifrån kan små halvhalter introduceras, sedan förhållningar. Jag kombinerar med hjälper i skänkelläge också, så hjälperna finns på plats innan jag sitter på unghästen öht. Hur lång tid detta tar är individuellt, men de flesta förstår rätt snabbt ändå. sen släpper jag gradvis kontakten med kapsonen.

När hästen vant sig vid att jag även sitter på ryggen så fortsätter jag detta från ryggen (med en person på marken som håller hästen i longerlina i kapsonen). Jag fortsätter ett bra tag med dubbla tyglar så jag aldrig behöver ta för mycket i bettet. Händer det något när jag rider den ovana hästen, ex den blir skrämd av något, testar lite om den måste lyssna eller vad det nu är kan jag ta kapsonen för att få kontroll/”panikbroms”/korrigering eller vad som nu kan hända. Det händer inte med varje häst, men även om det inte behövs kan förstärkning av betthjälpen ske via kapsonen.

Även här är det så klart individuellt. En del hästar, som Endeño, ogillar tygelhjälper från ryggen i kapsonen. Jag har inte träffat många som reagerat så, men på honom fick jag plocka bort kapsonen rätt snabbt eftersom han blev störd och irriterad på den. Han avskyr alla bettlösa alternativ jag testat också, så då är det bara att gilla läget. Han är väldigt känslig så för honom blir det för otydliga/stora hjälper bettlöst.

Jag nämnde längre upp att jag testar olika bett för att se vad hästen gillar. Det gör jag när jag kommit förbi ”lära in betthjälper” stadiet. Normalt tittar jag i hästens mun är jag ska börja med bett och gör mig en uppfattning om vad som kan tänkas passa. Det brukar handla om två eller tredelade tränsbett, inte jättetjocka och inte jättesmala. Jag föredrar att ha parerstänger på unghästarnas bett, eftersom de ligger stadigare och parerstängerna även ger ett tryck på utsidan vid vissa tygeltag och förtydligar vad de ska göra. När kapsonen försvinner använder jag normalt remontosgrimma, givetvis inte hårt spänd. Även här får man anpassa efter individen så klart, en del hästar föredrar andra varianter, även här ”avvek” Endeño och visade sig trivas bäst med aachen-nosgrimma, antagligen för att bettet så hamnade lättare där han vill ha det. Numera växlar jag mellan en remont (med lite annan inpassning än tidigare) och aachen på honom.

Så, i stora drag är det hur jag resonerar kring bett och unghästar. Känns som det skulle gå att skriva oändligt mycket mer kring det, men jag kanske får anledning att återkomma i ämnet.