Sånt händer ibland att hästarna säger. I alla fall när man tycker att de ska vilja följa med ensamma ut i skogen. Lämna hemmet, polarna och all mat och ut och motionera och ha mysigt. Typ.. Enligt stollen på ryggen..
Jag har varit rätt förskonad genom åren. Fashion, mitt gamla fullblod, hade en period där han inte ville gå ut i skogen eller vara i hagen, antagligen beroende på att en skock vildsvin hade dragit igenom hans hage när han var i den. Han bestämde sig helt enkelt för att stallet var lugnast och motsatte sig varje försök av personalen att bli utsläppt. Och samma när jag ville ut i skogen. Honom fungerade det bra att ta det lugnt med och rygga åt de håll jag ville när han sa NÄÄ! Så då gjorde vi det, lugnt och sansat en lite bit och sen gick det bra igen. I en annan miljö försvann problemet helt och återkom aldrig efter det.
Endeño har inte varit förtjust i att gå hemifrån ett tag. I början när jag red ut honom som fyraåring gick det bra, men i höstas började han krångla. Fryser fast, biter i tårna (spansk ponny?) och kastar sig runt på bakbenen. Testade att sätta lite press på honom för att se om det funkade, men det gjorde bara saken värre. Det gav honom en anledning att bråka, något att bråka emot och en ”ursäkt” att inte fokusera på det jag ville. Så det fick bli en annan taktik.
Jag går en bit bort med honom innan jag sitter upp, eftersom jag vet att det kan bli lite tramsande runt när vi ska i väg. Anledningen att jag går iväg är för att hemma på gården och första 50-100 metrarna finns det för mycket saker i vägen som kan få mig att tveka. Det är elstängsel, bilar, traktorer, barn, terassmurar, djupt dike och ett obehagligt hål på ett ställe som jag verkligen inte vill att vi hamnar i. Dessutom har han Lapp Glans som alltid ropar och travar runt lite när vi går iväg. Så mer distraktion och ”farliga” saker som kan få mig att tveka. Jag väljer var vi tar den här diskussionen och hur.
När vi gått iväg och jag ska sitta upp är jag noga med att hästen är helt lugn. Han blir lätt lite uppspelt, han både vill och inte vill, så för att dels få bästa fokus när jag väl är uppe och för att jag inte vill sitta upp på en uppspelt häst så väntar jag ut honom. Pratar lite och ser till att han står avslappnad, sedan sitter jag upp. Det är inte så omständligt som det kanske låter, i de värsta fallen har det tagit några minuter. Och ju mer konsekvent jag är, ju fortare går det för honom att bli lugn och slappna av. Han får beröm och jag sitter upp.
Nästa steg är att jag vill att han ska vara stilla. Han blir lätt otålig igen och vill iväg och hem på en gång. Även här vill jag ha honom lugn och avslappnad. Det enda jag vill är att han ska stå stilla och slappna av. När han tramsar runt och vill kasta sig iväg hemåt stoppar jag honom lugnt och bestämt, ofta genom att snurra honom runt framdelen och sedan be honom stå lugnt med näsan åt det håll jag vill rida. Sen får han stå där och tänka lite. Jag ber honom inte om något annat i det här läget utan väntar på att han ska ”mogna” och komma fram till att matte vet vad hon vill i dag med. Han får inget att tjafsa mot eller om och det dröjde en eller tre minuter i början innan jag kände hur hela hästen bestämde sig för att gå dit jag ville och han ville framåt. Då kunde jag be honom gå och samtidigt ge honom beröm för det.
Jag har kört på så här, inte så ofta under vintern, för jag har inte ridit ut så ofta, han har mest gått med som handhäst i skogen när jag ridit Lapp Glans (pga min ovilja att rida ut i kylan mer än en tur..) . Men nu när det är trevligare väder för människan på ryggen så rider jag ut flera dagar i veckan igen. Har nött på med samma rutin och ofta på samma ställe och det har gått lite bättre för varje gång, för att sedan gå helt smärtfritt och utan tjafs.
Så idag gjorde jag samma, men på ett annat ställe och på en annan väg. Det blev lite ”återfall”, något jag räknat med, men det gick lätt att komma förbi det och komma iväg. När han väl har bestämt sig så är han hur trevlig som helst att rida ut på, han skyggar inte för något, han är framåt och villig med spetsade öron och inte minsta stressad. Jag försöker hålla ridturerna ”lagom” långa och jobbiga med beröm för de bra saker han gör för att bibehålla det positiva med att vara ute i skogen. För han är verkligen väldigt positiv att jobba med min lille kille! Samtidigt rör det sig så otroligt mycket i det söta lilla huvudet ibland.
