Senaste året har gått i väl högt tempo, så bloggen har legat i träda.

Men nu i år när alla planer tvärnitats och jag börjat hitta fötterna igen efter det så kanske jag skulle börja härja här igen och ogenerat tycka och tänka en massa.

Hade ett utkast liggande om hästvänlig hingsthållning, kanske ska ta tag i det igen.

Kan villigt erkänna att när coronan slog till och allt ställdes in tappade jag styrfarten en hel del. Jag hade ställt in siktet så hårt på att få åka till München och satsa mot EM med Lapp Glans. När det försvann och allt blev osäkert tappade jag verkligen fokus och motivation. DEssutom ställdes träningen med Julio in och då kändes det som jag gav upp. Nu när jag borde träna och fila på alla små detaljer, utnyttja tiden att njuta av mina fantastiska hästar, så vi kan komma tillbaka bättre än någonsin..

Inga krav alltså.. Men..

Nu är det kanske inte så konstigt att jag tappade sugen. Ett 2019 som var extremt kaotiskt och intensivt, smärre väggkänning i somras och när jag blev ledig i julas kunde jag bara vila, allt annat var det tvärstopp för. Så kom 2020 och inget blev som förr..

Så nu har jag tagit det väldigt lugnt. Insett (igen) att jag inte är superkvinnan utan faktiskt en helt vanlig människa. Och sugen och orken börjar komma tillbaka. När lamningen är över ska jag börja träna hästarna ordentligt igen, när orken, energin och tålamodet finns. En tacka kvar som ska lamma, sen har ”alla” tre lammat klart. Även det tar ork, särskilt som jag är nybörjare med får och det är min första lamning.

Så, mina hästar är hur pigga och fräscha som helst. Men är inte jag det så är halva ekipaget borta. Bara gilla läget på det så kommer man igen snabbare. Även hästmänniskor är människor och behöver vila upp sig.