Träna i andra miljöer

Endeño ska få åka iväg regelbundet framöver och få jobba på andra platser än hemma. Det finns ett STORT behov av det och det är verkligen ett stort gap i hans utbildning på den punkten. Även att bli jobbad bland andra hästar är något han måste vänja sig vid, eftersom det sällan händer här hemma och det är en annan häst vid de tillfällena. Just nu känns det verkligen som vårt största problem. Han är fantastisk (för det mesta, och en total apa andra tillfällen, han är trots allt tonåring) hemma, men tappar väldigt lätt koncepten när vi är iväg. det finns sååååå mycket spännande att se och göra och han är väldigt lättdistraherad från första början. Men han måste ju utsättas för det och vänja sig trots allt.

Det är verkligen nackdelen med att sitta hemma och rida. Vi har ju inte heller kommit iväg som jag hade tänkt och löshoppat när Endeño varit liten, eller varit iväg på andra äventyr eftersom jag har varit sjuk. Den biten har ju halkat efter rejält och jag får väl säga att det nog är lite jobbigare att ta igen det när han är tonårsslyngel än det hade varit när han var yngre. Men nu är det som det är så det är ju bara att lösa problemet här och nu.

Sen ska jag väl också erkänna att det är en viss tröskel att åka iväg någon annanstans och rida när det finns ridhus hemma på gården. Latmasken tittar fram både nu och då och jag vet att det blir ett bra ridpass. På bortaplan vet jag ju i dagsläget att det inte kommer bli ridningen som är i fokus utan att få någon form av fokus från hästen som blir utmaningen. Och jag ska vara ärlig och säga att jag känner mig som en idiot som försöker få styr på hästen i de lägena, vilket bidrar till att jag drar mig för att åka iväg. En ond cirkel helt klart.

Men nu har jag anmält honom och mig till träning för min eminente tränare Júlio Borba som jag ridit Lapp Glans för sedan LG var 4. Så nu måste vi öva på att vara på bortaplan tills vi ska iväg. Nu räknar jag inte med att Endeño kommer uppföra sig perfekt på träningen, och jag skulle nog bli lite sur nästan, för det är ju från tränaren vi ska få hjälp med det vi har problem med. Inte visa hur duktiga vi är. Att tränaren känner mig rätt väl gör det enklare också, vi förstår varandra och han vet vad jag kan, egentligen, även om det inte syns just där och då 😉 Jag vet även att jag kan lita på vad Julio säger och vet hur han resonerar. Risken att det blir en ny dålig upplevelse för Endeño är minimal. Vi behöver inte fler såna, ingen av oss. Det tog rätt ordentligt på mitt självförtroende som ryttare också när vi var iväg för en annan tränare. Och att jag inte stoppade i tid och att jag lät mig tryckas ner så pass i skorna. Inte min normala stil.

Igår åkte vi iväg till de gamla ridbanorna vid Ryfors 3 km bort och red. Det är nära och bra, men blir ändå utflykt i hästens huvud. Och uppenbarligen räckte det rätt bra, han stressade inte upp sig så mycket som han gjort tidigare, men han hade vilat dagen innan och hade överskottsenergi de luxe. Det i kombination med att han ville titta på bilar på vägen och golfare på golfbanan resulterade i att det blev mer longering än ridning. Satt upp en kort stund efter en kortare longering men efter diverse blandade små och stora hopp med krumsprång blev det mer longering för att få ur alla myror ur brallorna. Det var en stor myrstack, men till slut började han varva ner så jag kunde sitta upp en stund igen och rida lite, för sakens skull.
Idag blir det utflykt dit igen, så får vi se om det blir mer ridning och mindre longering idag.

Jag fastnar lätt i tankar om hur duktiga alla andras femåringar är och jämför med unghästar som är ute och tävlar och tränar. Så fel av mig, det vet jag, men det kommer ändå. Det gäller att hålla lite perspektiv på de tankarna, i vissa lägen ridmässigt ligger Endeño rätt långt framme. I vissa aspekter har vi problem. Träna hoppning i grupp känns långt bort tex. Eller så vore det nyttigt för honom 😉 Han är impulsiv och lättdistraherad, men är samtidigt otroligt intelligent och lättlärd, det är nog den smartaste häst jag ridit, men mycket integritet. Det finns så otroligt mycket som snurrar i skallen på honom samtidigt att det kanske inte är så konstigt att han mognar lite senare mentalt.
Sen är det inte först till svårklass som vinner. Det är bäst i svårklass som vinner. Jag får hålla fast vid den tanken 🙂 Och jämfört med hur Fashion, min gamle fullblodsvalack, var i samma ålder är Endeño riktigt städad trots allt!

 

Ett försvarstal för kandaret

Har sett mycket negativt om kandar på sistone, där det beskrivs som allt från onödigt till hin håle själv och rent djurplågeri. Jag ställer mig lite frågande till detta, och undrar varför. Vanligen framhålls vanligt tränsbett eller ännu hellre bettlöst som det djurvänliga och ultimata alternativet. Jag håller som ni förstår inte med och anser att det finns ett stort kunskapsglapp här. Både ett teoretiskt och ett erfarenhetsmässigt glapp.

Jag kan väl till att börja med poängtera, som de flesta som känner mig vet,  att jag är för valfrihet. Valfrihet ang (korrekt spända) nosgrimmor på dressyrtävling, valfrihet om betsling och huvudlag. Om man som Per Waalers har en häst som trivs absolut bäst bettlöst och uppenbarligen jobbar bra på det, så bör man få tävla dressyr på det också. Jag ser inte problemet. Men det betyder inte att kandaret är ett medeltida tortyrinstrument som jag såg någon skrev..

Att det är mycket skit som ska in i munnen stämmer, att ha dubbla bett är inte något man börjar med. Hästen ska först skolas in på tränsbett (läs mer om hur jag gör med unghästar här), lära sig jobba i balanserad form med ryttare och kunna samla sig. Sen är det dags för kandaret. Det brukar på de flesta hästar inte vara något problem. (Är det problem pga platsbrist eller annat så får man hitta andra alternativ anser jag och se ovan). Stångbettet ger en annan sorts inverkan på den skolade hästen än var tränsbett/bridong gör. Det är hela grejen med ett kandar. Ett stångbett är INTE avsett att användas som en kraftigare broms! Då ska man gå tillbaka till ruta ett och göra om och göra rätt. Bridongen är avsedd att höja och böja hästen medan stångbettet länger överlinjen, kan sänka huvudet och med små medel inverka för en ökad samling och sättande av hästen.
Ska man rida på en hand i arbete, som inom western, working equitation, doma vaquera så är stångbettet traditionellt använt eftersom det är gjort för att användas på en hand, ge små hjälper och lätt styrning på en häst som bär sig själv. För vem fan orkar sitta och bära runt en häst i handen en hel arbetsdag? Och hur skulle den munnen må efter den dagen, oavsett bett?

Har man en obalanserad ryttare med stum hand som har en hård/tung kontakt med hästens mun är inte problemet bettet. Bettet, oavsett vilket bett, BLIR ett problem pga ryttaren, absolut, men det är inte grundproblemet. Grundproblemet är att det sitter en obalanserad ryttare som hänger i tygeln på hästens rygg. Det ger mer problem än bara i munnen. Givetvis blir inget bättre av att man sätter på den hästen ett kandar (möjligen om det innebär att ryttaren tänker till för denne har respekt för stångbettet och släpper på handen, ett inte ovanligt scenario). Tränsbettet kan ge skador det med i en hård hand, läs tex i Hippson om veterinären som får operera hästar som har ärrvävnader i mungiporna efter upprepade bettskador. Ofta orsakade av sk ”snälla” bett. Bettlöst behöver inte heller göra det skönare för hästen, då många bettlösa alternativ ger tryck över nerver på hästens huvud. Inte skönt det heller.. Problemet är och förblir människan på ryggen.

Så är det inte där vi borde rikta vårt fokus? På människan och på de delar av hästvärlden som anser att man ska rida runt med ett par kg i handen? (hur fan orkar man med det ens?) Ryttare som inte får lära sig att sitta i egen balans på hästen utan att klämma sig fast och hålla hårt i tyglarna? Dessa ryttare gör inte som de gör för att vara elaka mot hästen, utan för att de har FÅTT LÄRA SIG att rida så. DÄR är det stora problemet.

Hästen ska bära sig själv, gå i sin egen balans. Allt annat är befängt. För att den ska kunna göra det måste ryttaren själv vara i balans. Det får man genom träning, träning, träning och fokus på en god och effektiv sits. Där handen kan ge små signaler oberoende av vad resten av ryttarens kropp gör. Som har en lätt, men ändå stadig och jämn kontakt med hästens mun, utan mer än tyglarnas vikt i handen. Där man kan spela med fingrarna lite och få en respons från hästen. Där är kandaret ett fantastiskt redskap, som förfinar hjälperna ytterligare och ger en än lättare kontakt med munnen. Då blir det ett bättre alternativ än tränsbettet för hästen.

Något annat som ofta kommer upp gällande kandar och tävlingsdressyr är löst spända kinnkedjor. Det verkar vara modernt att ha en löst spänd kinnkedja så stången faller igenom (med det menas att skänkeln på stången står i mer än 45 grader mot hästens mun). Många verkar se detta som ett bevis på en del ryttares hårda händer. Men jag vill nog misstycka. Om någon skulle ha en korrekt spänd kinnkedja och dra så fruktansvärt hårt i stången att den låg i nästan 90 grader mot munnen så skulle käkbenet gå sönder. Rejält. Om kinnkedjan inte är spänd utan stången faller igenom så har stången inte inverkan förrän kinnkedjan spänns åt (kinnkedjan är normalt det första som inverkar av stången). Och är den riktigt lös så kanske den knappt gör det ens när stången ligger i närmare 90 grader. Mao har man satt hävstångseffekten ur funktion! Vilket ironiskt nog är vad många av de som ondgör sig över stängerna faktiskt vill…
Om det är snällt eller inte mot hästen beror mycket på hur mundelen är utformad. De traditionella kandarstängerna har en munfrihet som ska funka bäst för hästen när stången är mellan 0 och 45 grader mot munnen. Efter det så hamnar den upp i gommen på hästen, inte särskilt skönt. Numera finns det stänger där detta inte händer, en del med en vinklad tungfrihet och andra där skänkeln snurrar mot mundelen, så mundelen alltid ligger på samma sätt i hästens mun. Har man inte sett bettet som används kan man inte uttala sig säker om det är elakt mot hästen eller inte.

Det finns mycket att ta hänsyn till med andra ord. Onyanserad debatt är alltid tråkigt, där snabba hugg och fördömanden av ryttare verkar få många gillanden. Ju mer kategorisk man är, ju mer man attackerar andra och kallar dem djurplågare, ju bättre människa är man själv? Jag får många gånger den uppfattningen när jag läser inlägg på fejjan och en del diskussionsforum. Gäller förvisso inte bara ridning.

Sötaste spanjoren börjar vara igång

En lite hackig igångsättning med några extra vilodagar förra veckan på grund av mig, men nu börjar Mr Femåring kännas på gång igen. Jag har inga jättekrav på honom, fokuserar på avslappning och framåtbjudning i en lite lägre form generellt än före vilan för att bygga upp honom i styrka.

Väldigt positiv igen och vi har kommit förbi problemen som kom när vi var iväg på kurs. Jag kommer fortsätta ha fokus på avslappning en bra tid framöver däremot, särskilt när vi ska iväg och miljöträna. Tar gärna emot tips på ridhus man kan åka till runt om Mullsjö! Utan att behöva betala medlemsavgifter till någon klubb, det blir för dyrt för min plånbok..

Jag ska även se till att jobba honom mer över cavaletti och bommar och hoppa lite. Det har varit rätt begränsat av två orsaker, dels att jag inte har hindermaterial men också att det är jobbigt att släpa fram. Har skruvat ihop ett par cavaletti nu och fixat ett par smala, lättare stammar som bommar nu så kan jag göra lite mer iaf.
Tydligt är att det är otroligt nyttigt för honom att jobba med den typen av övningar. Han har jättelätt för att samla sig men behöver hitta reglagen för påskjutet och kroppskontrollen över lite cavalettiserier. I många lägen har han en fantastiskt kontroll, syns när han och LG leker tex, men i andra lägen är han väldigt valpig. Det valpiga kommer fram här, där han måste lösa problemen med kontroll och koordination och inte full gas och måste hitta mellanlägen mellan fullt påskjut och samling med bakkärran.

I löshoppningen har det varit väldigt tydligt. Han ÄLSKAR att hoppa, jag behöver bara sätta upp ett litet hinder och släppa honom lös i ridhuset så börjar han hoppa med spetsade öron. Första gångerna höll jag på att skratta ihjäl mig, för han påminde om en säl som ska hoppa upp på ett isflak i sprången. Det hände jättemycket fram medan bakkärran mest hängde med av bara farten. Men kul var det!
Nu har han fått bättre språng, trots rätt lite träning på just det, men de är fortfarande flackt i sprången och när jag löshoppar vill han gärna lösa allt genom att gasa. Jag satte en cavaletti framför som galoppbom, tyvärr dog den när han använde den som avstampsbom istället.. Men efter några till språng fattade han grejen med den. Är lite tveksam/harig att lägga runda bommar på marken för honom, för han kliver lätt på dem och hippokondrikern i mig ser vrickningar som resultat.. Men en platt planka och cavaletti funkar bättre.

Igår hoppade jag honom uppsuttet. Inte gjort det särskilt mycket, några små kryss i ridhuset och stockar ute i naturen. Men igår körde jag cavaletti och kryss med travbom framför i ett försök att få honom att hoppa lite mer lugnt och över ryggen. Och ryggen kom upp, rejält i första språnget, så pass att jag satt lite löst. Följande språng kunde han kalibrera sig lite bättre så han hoppade upp sig men inte lika stort som första språnget (tur för mig det). Målet är att hoppa lite iaf en gång i veckan framöver och att försöka ha ett par cavaletti framme de flesta ridpass så det blir lite mängdträning och regelbundenhet i det hela. Lite hopplektioner skulle inte vara fel det heller, men får se under hösten om det går att lösa. Vore bra för bägge hästarna och definitivt för mig som är väldigt ringrostig gällande hoppningen.

Jag har även ställt upp mina lastpallar som jag övar WE bro med. Lapp Glans hävdade ju traumatiska flashback till den tyska bron p förra tävlingen, så nu går vi över bro varje dag. Hade en gummibit som jag la på också för att simulera den läbbiga tyska bron och jag har mer gummi på gång att klä pallarna med. Har ställt upp hundens plaskpool med platsväxter och lite krafs i och gjort den trång genom att hänga upp presenning på stolpar på andra sidan. Den var läbbig först, men lite godis och pock så gick det snabbt över. Nu ändrar jag om bron lite varje dag och rider över bägge hästarna dagligen.
E älskar att gå på bron. Efter att ha blivit lite sur att han inte fick plocka upp gummimattan, leka med presenningen eller klampa runt i plaskpoolen så gick han glatt över och var sen en målsökande robot mot bron så fort vi var i närheten av den. Pojken 🙂

 

På ”att-bygga” listan står även att fixa en fast grind. Jag har en plan, som bör vara rätt enkel och billig att genomföra. Så ska det bara bli av också! Återkommer i frågan 🙂

Bettproblem, getingstick och WE tävling

Den senaste veckan har varit lite jobbig. Målet var den WE tävling på Trolleholm RF som vi faktiskt kom iväg på jag och Lapp Glans, men det kändes inte självklart under veckan, om vi säger så..

Det började förra söndagen, då jag skulle rida LG på det bett jag använder när jag tävlar WE, en kandarstång från Globus med skänklar som inte är fasta utan som man kan snurra på. Jag har tidigare haft bettplattor av plast på det, men döm om min fasa när han tidigare i somras fick skav (!) från bettplattan. Kände mig som Sveriges sämsta matte, bettplattorna togs raskt bort, jag red en gång utan dem och allt var frid och fröjd. Trodde jag ja! För när jag red i söndags hände det som inte alls fick hända, kinnkedjekroken lyckades nypa honom i mungipan… Det märktes, stackars häst 🙁 Jag gillar inte krokarna eller balansen på Globus kandarstänger (även om de har bra bett i övrigt) men just krokarna är rätt smäckiga. Det var därför jag satte på bettplattorna..
Så, nu kände jag mig inte bara som Sveriges sämsta matten, utan iaf Europas… Red resterande dagar på hackamore, tänkte jag kan tävla på det i värsta fall. Om det nu inte vore för att han inte gillar att gå på hackamore visade det sig (mest ridit ut med det tidigare, ibland). Man blir nämligen svettig under hacket och det är äckligt och KLIAR! Spelade ingen roll om jag spände ännu lösare eller hur jag höll i det. Blä var det och bort skulle det.

Nåväl, mungipan såg fin ut, jag hade införskaffat bettplattor i gummi och bänt runt krokhelvetena. Jag hade En Plan. Så hämtade jag en häst i hagen med sår på näsan i torsdags. Han hade blivit getingstucken i läppen visade det sig och kliat häftigt. Det gjorde ont bara matte TITTADE på det! Jag tänkte att det blir nog ingen tävling. Lite synd, för det var tänkt som genrep inför Riks i slutet av månaden, men vad gör man.

Fredag kväll såg läppen normal ut igen, ingen svullnad, inget ont, jag fick klämma och känna. Så jag red. En Ny och Förbättrad Plan angående desatanskrokhelvetena hade tänkts ut när jag kom på att i min samling av ”bra att ha saker” fanns en kinnkedja från -80 talet med läderremmar som sätts fast i bettet. Och desatansjävlakrokhelvetena kunde tas bort helt och hållet. Sagt och gjort, med visst våld avlägsnades desatanskrokfanstygen och den ”nya” kinnkedjan sattes dit. Enda missen var att det saknades ring för skumremmen på den ”nya” kinnkedja. Satte dit en bit balsnöre så länge, tänkte jag har någon liten nyckelring eller liknande inne jag kan sätta dit så jag inte åker på tävling med balsnöre, blått balsnöre, på tränset. Lite väl hillbilly-chickt kanske..
(Skumremmen används inte för att hsäten försöker ta tag i skänklarna, utan för att få rätt balans i bettet och se till att skänklarna inte lutar åt fel håll… Känns som en balsnöreslösning det med, men det är iaf en svart läderrem som inte stör. Och det funkar!)

Bettplanen fungerade, pålle var mycket nöjd, inga men från klämningsincidenten och allt topp!

Så, fredag kväll kunde jag svara min klubbkompis att tävlingen var på (tur man kan oroa andras planer också och inte bara sina egna!) och vi tog oss till Skåne igår.
På plats inser jag att jag har åkt på tävling med blått balsnöre på tränset. Ingen kommenterade iaf, har snälla, diskreta vänner! Kavajen hade visst *erm* krympt lite sen sist jag hade den på mig i Tyskland, för att göra hillbilly-chick looken perfekt.  Jag kan även avslöja att mina bakskydd sett mycket bättre dagar, men de är några häst accepterar och jag letar liknande nya, ok!

På plats träffade jag Kajsa och Ulrik, alltid roligt att få se dem också!
Lapp Glans verkade nöjd att vara ute och lufta sig igen, han har haft en lite lugnare period efter Tyskland, inte taggad-taggad men nöjd. Lite loj generellt över dagen, vilket jag verkligen inte är van vid, så jag fick driva på mer än jag brukar behöva. En större miss i dressyren med bakutspark i första mellangaloppsvolten, men i övrigt tuffade han på i mellanmjölksstil och gjorde vad jag bad om. Jag hade kunnat be om mer och bättre, men jaja. 65,33% skrapade vi ihop och ledde efter dressyren.
I tekniken började det bra, men vid bron fick visst Lapp Glans flashbbacks från bron i Tyskland, satte framhovarna på bron, tvärnitade och stirrade förskräckt på bro och omgivning. Tänkte den stå still eller vad tänkte den göra? Efter lite blandade småhopp kunde jag få honom lugn, gjorde halt framför och bad om ett steg i taget. Han gick med på att testa igen, satte upp hovarna på bron, hörde det bekanta klonkandet av hovar mot trä, andades ut och klampade över som han brukar.
Matte tappade dock konceptet lite på de följande 3 hindren, men men. Klantade mig på hopphindret så vi fick ett för stort avsprång så det blev dåligt betyg där med, men annars flöt det på bra. 67,5% och andra plats.

Speeden är vår akilleshäl normalt. Jag får _inte_ tänka SPEEEEEEED för då taggar pålle på alldeles för hårt, vi får brötig ridning och massa trampande som stjäl tid. Igår var jag enormt nöjd med speeden faktiskt, han var lugn, framåt, inget trampade i grind, men piloten dabbade sig till sidepassbommen och hade inte planen klar för sig vilket resulterade i att vi petade ner bommen, vilket ger +5 sek. Till hopphindret var jg för fokuserad på ett bra avsprång (dumt där och då, eftersom LG hoppar allt) istället för vägen efter och gjorde en onödigt stor sväng till parallellslalomen. Skit samma, jag är väldigt nöjd ändå. 2 sek efter Åsa L vilket gav en andraplats totalt. En Åsa från Ölmstad vann klassen iaf 😉

Så summa summarum är jag otroligt glad efter gårdagen. Det var skönt och otroligt roligt att kunna komma iväg trots strulet i veckan, att Lapp Glans var så nöjd med att få komma ut och att vi gjorde rätt hyfsade ritter trots allt. Domaren har jag ridit för en gång tidigare och fick kommentarer att hästen utvecklats mycket positivt, alltid roligt att höra med. Så det var en glad matte som åkte hem igår. Nu ska jag släpa fram lastpallarna i ridhuset och klampa över varje dag. Men olika saker på, har en bit gummimatta bland annat som jag ska lägga på, så det blir olika ljud, färg osv så han blir trygg med det igen. Så laddar vi för Riks!