Kategoriarkiv: Tävling

Endeño på tävling

Hemmaklubben, dvs Ölmstad rid och körsällskap, ordnar några klubbtävlingar framöver. Första var i går, dressyr lätta klasser. Jag hade anmält Endeño till LA:1 med tanken att det går som det går, det är klubbtävling och det är på hemmaplan där jag känner folk 😉 Mitt mål var att vi skulle ta oss in i ridhuset själva och helst inte stå på bakbenen där inne. Och gärna göra en lam och tam uppvisning. Vi lyckades med att komma in, blev en del bakbenshopp och däremellan var han kalasfin.

Planen var att åka dit innan och träna lite eftersom han inte varit hemifrån och jobbat sen november, men pga jag först var sjuk, sen fick en infektion av ett kattbett blev det lite ont om tid för det sas.. Så i fredagskväll var vi där.
Denjo skötte sig guld på utebanan, men blev jättestressad när han kom in i ridhuset (finns anledning till det) men jag kunde ta mig tid att i lugn och ro få honom att slappna av och han kunde jobba trevligt i alla gångarterna.

Att det blev dagen innan var ju inte perfekt. Han hade behövt några dagar emellan MINST för att få tänka och smälta det hela. Men han klev glatt in i transporten igår med (han är skitnöjd i den numera, från att fått panik där inne) och tyckte det var kul med äventyr.

Hela grejen med denna klubbtävling var ju att vänja honom vid allt runt omkring på en tävling. Själva ridbiten är den minsta saken i sammanhanget för en grön 6 års hingst som länge varit väldigt omogen mentalt. Så han fick träna på att stå i transporten, (väldigt trist enligt honom, han skrapade med frambenet en hel del, men blev nöjd när hästarna i hagen bredvid blev synliga) till att det är hästar överallt (inte lätt för en lantishäst) till framridning (har ni någon som helst aning om hur svårt och jobbigt det är att hålla rätt på alla hästar samtidigt när de springer runt som yra höns?? Vi testade spinn för det konststycket). Vi får tyvärr sällan sällskap på ridbanan hemma så han har aldrig varit på en ridbana med så många hästar på samtidigt. Som väl var kunde vi gå bort till en hage och rida fram lite där och lugna ner lite också. Trots uppspelt sprattel vid uppsittning skötte han det väldigt bra trots allt.

Och stort TACK till mina underbara klubbkamrater som visade oss stor hänsyn och tålamod!

Det där med att bedöma hur länge jag skulle jobba honom före start var inte lätt. Jag tog till gott om tid för att kunna jobba honom vid hand först för att känna av läget (han var ju lite uppspelt) och räknade med mycket skritt för att få honom avslappnad. Men det blev extremt gott om tid eftersom jag räknade hellre än bra på hur lång tid det skulle vara till start, om vi säger så. 1,5 timme är i längsta laget kan vi väl vara överens om 😉

Föga förvånande var det en för trött häst som kom in i ridhuset. Inte fysiskt trött, men mentalt. Det märktes. Vi inledde med inridning i galopp, halt, hopp 90 grader i ett språng för han såg sig själv i spegeln och sen bröt han sig ut i volterna och drog mot utgången. Jag skippade resterande volter (domaren tyckte av någon anledning att det lät klokt?) och med en del blandade hopp på bakbenen kom vi runt programmet. När han är med mig går han kalas trots att han var väldigt spänd, så domaren fick använda från 0 till 8 i protokollet.

Var en nöjd häst jag satt av utanför sen.

Jag är, blandade hopp på bakbenen till trots, väldigt nöjd med gårdagen. Den stora grejen var allt runtomkring och det kände jag att det gick och att det kommer bli bra med rutin. Vi måste ut mer nu (resterande klubbtävlingar i we och dressyr är inbokade). Han kan varva ner numera när vi är iväg, något han inte kunnat tidigare. Jag har fått kvitto på att jag tänkt rätt med honom och fått än större anledning att lita på mig själv när det gäller mina hästar.

Och får han rutin och när han kommer slappna av på banan är han nog en häst som kommer blir riktigt, riktigt bra. Han rör sig fantastiskt (i mitt tycke 😉 ) kan både samla och länga lätt och framförallt så VILL han jobba och gillar publik.

Nu ska han vila till torsdag, då ska jag longera. Han är en häst som behöver få tänka och smälta saker i lugn och ro och behöver kortare viloperioder efter mycket nytt. Efter vilan har bitarna trillat på plats och han är oftast angelägen om att visa att han förstått.

Österriketävlingen – eller konsten att vara nöjd med att komma sist ;)

Förra helgen var jag och Lapp Glans utanför Wien och tävlade we. Det var många turer och funderingar och ressällskap som fick förhinder, så det hela resulterade i att jag åkte ensam ner.  Fick fundera några varv innan jag gav mig av, men jag hade En Plan och det hela gick mycket smidigare än förväntat.

Tävlingen var verkligen OTROLIGT välorganiserad, 10 poäng av 10 möjliga! Bra och tydlig info, välorganiserat på plats och mycket smidigt. Trevliga välkomstpåsar på varje box med lite människo och hästgodis och välkomnande atmosfär. Jag känner mig alltid lite bortkommen så där när man är ensam bland massa folk man inte riktigt känner, men det ändrade sig snabbt. Massa trevliga, glada WE människor!

VArmt var det, 30-35 grader samtliga dagar. När jag åkte var det 5 grader hemma.. Lapp Glans var nyklippt för att fixa det, men jag hade nog jobbigast i värmen. Kavaj på samtliga dagar, utom speeden som kan ridas i väst.

Dressyren kändes bra till att börja med. Nu var det dock NÅGON som hade glömt påsen med borstar och framförallt flugsprayen hemma. Mr Nyklippt hade problem med flugorna och mitt i travskänkelvikningen skulle han nita för att bli av med en otäck insekt. Jag stoppade honom och red vidare, men strax efter slog han på tvärnit och högg efter det eländiga flygfäet.. Kostade en del fina poäng.. Lägg till ett stopp före ena piruetten då han ville förekomma mig så landade vi på 58,5 % . Jag behöver också få till mer tryck och framåt inne på banan, mer om det senare.

Tekniken började kaosartat. De vattnade med gigantiska sprinklers, som man kopplar brandslangar till. De låter och det var nytt för Lapp Glans. De var igång vid framridningen och när de pös fick Lapp Glans panik. Han blir mycket sällan rädd, men nu blev han det rejält. De stängdes av och jag fick hjälp att få honom mot banan igen, vilket han inte var jätteövertygad om att det var en bra ide. Men, han kom tillbaka och vi kunde rida in på banan och rida tekniken. Bara det tycker jag var otroligt bra av honom!
Några missar blev det, som kostade poäng, inklusive att ena manflätan gick upp under kalabaliken innan (gummisnoddarna låg så fint i påsen med borstarna, ni vet….) vilket också kostade typ 5 poäng på helhetsintrycket. 59,5 % totalt. Jag kände mest att det var en enorm seger att få honom från paniken till att jobba så bra och avslappnat inne på tävlingsbanan inom några minuter.
Även här behöver vi få till mer tryck och energi i ridningen för att få bättre resultat.

Speeden var nog bland de bättre jag gjort, trots en missad ring pga att jag blev överdrivet försiktig när jag skulle ta den.. Allt för att inte missa…. Men i den här konkurrensen räcker inte det långt, så vi hamnade långt ner ändå.

Totalt hamnade vi sist, 14 av 14. Men jag är glad ändå, för jag har fått så mycket pepp och inspiration med mig hem! (och tröstar mig lite med att jag var bara sist i dressyren i af 😉 )Och alla ryttare där red kanonbra, ingen hade några större missar och ingen blev utesluten i något moment. Så nu är jag grymt träningssugen, för vi kan bättre än det här! Men jag har fått ytterligare ett kvitto på att Lapp Glans gillar att åka iväg långt och tävla, vi har fått mer rutin på det och lärt oss mer. Och haft FÖRBASKAT roligt på kuppen!

Resultatlistorna finns här om man är nyfiken http://www.working-equitation.at/home/index.php/downloads/ergebnisse

 

Landat efter München

Förra helgen var vi i München jag och Lapp Glans, något ingen som följer oss på FB missat 😉

Hektiska, fantastiska dagar, och nu har vi landat hemma och har hittat vardagen igen, för min del inkluderade det ett nytt jobb också, så det har varit hektiskt, milt sagt.

Jag är otroligt nöjd med vår debut på internationell tävling! Slutresultatet blev en 13:e plats av 25, och alla mina målsättningar med resan är uppfyllda. Mitt mål var att göra stabila rundor och att känna att Lapp Glans var med mig och trivdes med uppgiften. Förra årets Tysklandstävling var han (och jag) inte i rätt sinnestämning. Sen hade vi katastrofträningen för lite sedan och efter det har jag jobbat hårt med min egna mentala träning för att hamna i rätt läge igen. Det är jag väldigt glad för! Vi känner ju varandra otroligt väl jag och min häst, efter 16 år tillsammans. Allt smittar av sig.

Resan ner gick väldigt smidigt, trots att jag blev matförgiftad på vägen. Gjorde en mellanlandning hos Kajsa i Skåne och där började jag kräkas och fortsatte med det på båtresan till Rostock. Tack och lov blev det bra efter det och jag kunde även köra sista biten. Som ni kanske förstår kände jag mig liiiiiite nervös att det inte skulle gå över..

Väl där kändes det rätt på en gång. Lapp Glans installerades i tältstallet och var lugn och hemma där direkt! Överlag har han varit otroligt lugn och harmonisk hela resan och verkligen trivts. Sen är det en mycket fin tävlingsplats och allt var väldigt välorganiserat! Även roligt att gå runt och kunna se hopp och dressyrtävlingar på hög nivå, och hela mässområdet. Stämningen var på topp, fullt med vänliga och trevliga människor som tyckte det var jätteroligt att vi 4 svenska ryttare var på plats. Så där som man verkligen vill att det ska vara att komma ut och tävla!

Jag tänker inte gå in så mycket i detalj på ritterna, filmer ligger upplagda på Lapp Glans FB sida för den som vill se. Fick bra kommentarer från domarna och medtävlare om vad jag ska jobba vidare med för att få upp % och det stämmer väl överens med vad jag själv har känt. Fokus ska bli på att sätta honom med i samlingen och få mer energi och tryck bakifrån. Får jag till det tror jag mycket kommer falla på plats i speeden med. Jag tappade ringen i speeden, hade jag fått med mig den hade jag legat i mitten av resultatlistan där med.

Det blev inget komoment på grund av virus i kostallarna de skulle anlitat, vilket gav en omläggning av tidsschemat på tävlingen för att göra alla nöjda. Fredagen blev inte tekniktävlingen av, allt flyttades fram en dag, men för att det skulle vara liv och något för publiken att titta på även p fredagen fick varje ekipage 8 min på banan att rida hinder. Och hur ofta får man en sån träningsmöjlighet?

Jag var extra glad för det eftersom Lapp Glans reagerade på den stora metallgrinden (likadan som vi vägrade ut oss på förra året). Tog 5 min att jobba igenom det och få honom lugn, kunna berömma och gå igenom. Dagen efter kände jag att jag struntade i hur det skulle gå på grinden (som var sista hindret) bara för att han känts så fin hela banan. När vi lämnade enkelslalomen och hade grinden framför kände jag hur han verkligen sög tag i grinden och verkligen ville visa att han kunde detta! Jag öppnade, stängde och hade åsikter om vilket håll vi öppnade, resten skötte Lapp Glans själv. Fantastiska häst 🙂

Känner mig så GRYMT peppad att träna vidare och få till de bitarna som kan ge oss bättre resultat! Samtidigt är jag otroligt glad att jag gjorde den här tävlingen som jag gjorde och fokuserade på lugn, flyt och stabilitet. Det är ju från det jag kan bygga vidare med att få mer tryck. Nu fick jag bra kvitto på det jobb jag gjort för att ha Lapp Glans med mig på noterna, och hur jag måste jobba med mig själv mentalt. Jag stressade upp mig lite på söndag morgon, märktes direkt på Lapp Glans att han också varvade upp. Jag lyckades varva ner och landa igen och då gjorde hästen det med.

Var otroligt roligt att kolla på tvåhandsklassen med, särskilt som det var många duktiga unga ryttare med som gjorde fina, harmoniska och prydliga ritter. Även rutinerade ryttare på unga hästar var kul att se och nu är jag jättesugen på att få igång Endeño ordentligt igen.

 

Lärdomar och tankar efter en katastrofal träning

I lördags var jag iväg och skulle träna WE med Lapp Glans. Det är en tränare som jag ridit 3 gånger tidigare för. De två första gångerna var det väldigt bra och jag hade saker med mig därifrån. Förra gången, i juli, var det katastrof på flera plan och jag kände tveksamhet att rida för honom fler gånger. Men så tänkte jag att jag skulle testa igen. Har slagit lite på mig själv för det beslutet, men har gått vidare från det och försöker se vad jag kan ta till mig från det hela istället. En haveriutredning helt enkelt.

 

Varför blev det katastrof?
Att reda ut varför träningen med denne tränare blev katastrof både förra gången och denna var fråga nr 1 att reda ut för mig själv. Utan den förståelsen är det svårt att gå vidare i haveriutredningen.

Passet inleddes med att jag sa att jag för dagen inte ville rida enkelslalom, helt enkelt för att jag hade klantat mig med det dagen innan och över-ridit övningen och fått en lite tjurig häst. Då blev jag dumförklarad och min häst skulle minsann bara lyda! Lapp Glans är ingen maskin och att försöka knäcka honom till underkastelse är dömt att misslyckas. Utöver att det inte är ett sätt jag vill rida på överhuvudtaget! Då tränaren, B, inte vill lyssna, inte förstå varför eller ha någon respekt för mitt beslut förklarade jag bara att det var så det skulle bli och satte punkt. Han muttrade om hur korkat och idiotiskt sätt det var och det satte väl tonen för resten av passet. Jag kunde inte göra något rätt.

B har en mycket auktoritär instruktionssätt som jag upplever blivit än mer så jämfört med de första gångerna. Att ha en dialog under passet funkar inte och då funkar det inte för mig att lära mig. Jag har ett teoretisk/praktisk inlärningssätt, för mig är det viktigt att det finns en röd tråd genom passet, att jag vet vad som är målet med det vi gör och att det är konsekvent. Så är inte B, det är lite ”ridning by proxy” där man ena sekunden ska göra en sak och sedan blir vrålad på nästa sekund för att man gör just det. Det slutar med att jag inte har en jävla aning om vad jag ska göra och jag vågar inte göra något alls för allt jag gör är visst fel. Jag börjar tveka, tvivla och det blir totalt fel. Inte blir det bättre av övningar som ska ”sätta dit” ryttaren heller.

Jag blev allt mer stressad, tvivlade allt mer på mig själv, min häst blev allt mer ovillig och det slutade med att jag bröt ihop och gick därifrån. Jag är glad att jag gjorde det och att jag avslutade där och åkte hem. B ville att jag skulle komma tillbaka och att vi skulle fortsätta efter nästa ryttare, men då mitt sista förtroende för honom var bortblåst kände jag att det skulle skada mitt självförtroende mer att göra det. Hade det varit en person som kunde lyssna och ha en dialog med hade det varit en annan femma, men då hade vi aldrig hamnat i den situationen heller. Han har inte visat något intresse för vad jag kan, min ridbakgrund, min häst, vilka klasser jag tävlar osv, något jag uppfattar som väldigt respektlöst. När han efter flera gånger inte ens kan ta till sig att jag INTE rider en welsh förstärks känslan än mer. Respekt går åt bägge håll.

Men jag åkte därifrån med sämre självförtroende och som en sämre ryttare än jag var innan.

 

Vad förväntar jag mig av en träning och tränare då?
För att man som tränare ska kunna hjälpa en elev vidare måste man till att börja med förstå var denne kommer ifrån. Vad har eleven för ridhistoria? Hästens bakgrund? Nuläge och vad är målet?

Alla bra tränare jag ridit för har velat veta dessa saker. De går igenom grunderna och kollar att det sitter och jobbar på det som behöver förbättras där så klart. De har en tanke med övningarna som jag förstår. Vi kan ha en dialog under passet. Det betyder inte att de bara jamsar med och berömmer, tvärt om, de kan pusha rätt rejält, ställa krav och vråla, men jag får veta vad jag SKA göra och jag får framförallt veta när jag gör RÄTT! Fokus är inte på att jag gör fel och inte perfekt, för ansåg jag mig felfri och gjorde allt perfekt vore jag inte där. Jag vill få med mig vad jag ska göra för att bli bättre, för att komma närmare perfektionen och få med mig saker att jobba vidare med, att tänka på och att utveckla.

Kort sagt, jag åker hem med stärkt självförtroende, men massa saker att jobba vidare på för att utvecklas och som en lite bättre ryttare än jag var när jag åkte dit. Det är väl det som är meningen med att betala en tränare för hjälp, eller hur?

 

Så, det viktigaste, vad tar jag med mig för bra ur detta?

Efter att ha borstat av mig och samlat ihop bitarna av mitt självförtroende, förlåtit mig själv för att jag åkte (tack Jennifer för den påminnelsen!) så har jag jobbat på att komma tillbaka och vidare. Vad kan jag lära mig av detta som är bra?

Tja, dels att jag aldrig rider för B igen. Någonsin. Och inte för någon annan tränare med den stilen. Den respekten måste jag ha för mig själv och det jag faktiskt kan. Jag känner mig själv hyfsat bra och jag känner min häst. Jag vet hur det är att åka från träningen stärkt. Så varför utsätta mig för motsatsen igen?
Den lärdomen känns rätt självklar egentligen. Men jag får erkänna att det inte är jätteenkelt för mig att direkt tänka så. Den lille fan som sitter på axeln lite för ofta och säger att ”men han har ju rätt, du är skit, du kan inget, du bara tror dig om att kunna, du fattar faktiskt inte hur dålig du egentligen är”. Den lille fan är svår att vräka ibland. Ekon av diverse läktarryttare jag hört genom åren kommentera alla möjliga olika ryttare.

Mental träning är något jag jobbat med tidigare, bla efter min utmattning. Jag har lyssnat på lite poddar i ämnet och jobbar med målbilder, komma ihåg det bra och på så sätt stärka upp mig själv igen. Jag har också tänkt över vad jag är rädd ska hända, särskilt på banan i München, och funderat på vad som kan ge de situationerna och vad jag kan göra för att undvika dem. Mycket handlar om hur jag ska rida och tänka framöver. Lapp Glans är inte alltid så enkel. Han blir inte rädd för saker, men han har en egen vilja, milt sagt. Han är också otroligt framåt och jag hamnar ofta med bromsen i när han är taggad. Istället för att rida framåt. När jag hamnar med bromsen i tjurar han ihop. Fokus blir med andra ord på att rida friskt framåt!

Har av rena farten lyssnat på en gäng poddar med ryttare jag gillar också och fått inspiration och känt mig peppad av vad de berättar om med och motgångar.

Så, nu ska jag fortsätta med det, titta på filmer på skickliga ryttare och tänka på hur det känts alla gånger då min häst känts så där fantastisk och ta med mig den känslan In på ridbanan. Mycket ”flum” om mjuka värden. Inte mycket ridteknik inblandat, men de mentala bitarna är otroligt viktiga när man rider, särskilt på tävling. För mig har det varit den allra största pusselbiten för att kunna rida bra på tävling. Och en bit jag måste fortsätta jobba mycket med.

Planering, planering och lite mer planering

I väntan på att jag ska bli frisk nog att få rida igen så har den lilla organisatören i mig fått titta fram ur sin rätt dammiga garderob. Lång och kortsiktiga planer är rätt bra att ha, mål och delmål och en väg dit. Jag har haft ett antal delplaner och ett mål hela tiden med ridningen, men nu har jag valt än mer strukturerad och börjat skriva ner det och veckoplanera. Först och främst är det  igångsättningen av mig och hästarna som står på schemat. Har lagt upp en mer detaljerad femveckorsplan för alla tre, men inte datumsatt för att inte stressa mig. Men jag har en plan för hur jag ska träna de första fem veckorna. Efter några veckor när jag ser hur vi är på G så får det bli en ny femveckorsplan.

Tävlings- och träningsåret har jag inte ens vågat titta på än.  Allt hänger på att isoleringen av stallet hävs. Jag kanske är lite löjlig, men jag vågar inte ta ut något i förskott av rädsla för att jinxa det. Träningar kan jag se när de är, men kan ju inte anmäla mig. Tävlingar ser jag ju när de är och har en favoritlista i TDB, men anmäla är ju bara att glömma i dagsläget. Så blir jag lite stressad av det, känns som jag förlorar hur mycket som helst, men tänker jag efter så är det inte sååå många tävlingar vi pratar om trots allt. Meeeeen….

En långsiktig plan har jag börjat sätta upp med, det handlar om min dröm/mål att ta mig och Lapp Glans till VM i WE. Sikta mot stjärnorna osv. Där finns det ett antal saker att se över, utöver träning för mig och hästen, bli snabbare i speeden, säkrare och med bättre % i dressyr och teknik mm så är det annat som måste falla på plats också. Inte minst ekonomiskt! Jag behöver åka utomlands och tävla, helst internationellt, för att meritera mig och inte minst få erfarenhet. Och det är på intet sätt gratis. Punkten Finansiering är en rätt viktig punkt där. Dels kostnaderna för tävlingarna (Tyskland förra året gick på närmare 15 000 kr!!) men jag måste också träna för duktiga tränare. Inte gratis det heller. Och tävla här hemma också, på alla nivåer för att få mer tävlingsrutin.

Träningar funderar jag mycket kring. Åka långt och dyrt för att träna? Lägga ner tid och jobb på att försöka arrangera träningar med olika duktiga tränare här hemma? För och nackdelar med allt. Jag vill gärna ha input av lite olika tränare med, med olika specialiteter sas. För dressyr ska jag leta efter domare/duktig tävlingsryttare för att bli bättre på dressyrtävlingsdelen, sen we tränare för bättre % på hinder och snabbare speed. Och helst rida även för Júlio för att hålla min egen grundtråd i ridningen. Det är vad jag vill. Så ska jag få ihop det praktiskt och ekonomiskt också.

Tanken är även att jag ska ta upp mitt eget instruerande igen, på hobbynivå. Det är kul, lärorikt och stimulerande men har legat nere när jag varit sjuk. Mer om det framöver.

Det lär bli fler inlägg om ekonomi och tävlande framgent med. Jag sitter och gör en del kalkyler på det ena och andra just nu och det är faktiskt en del av ridsporten det inte talas så mycket om. Hur fasen får man det att gå ihop? Hur mycket behöver man jobba för att ha de ekonomiska möjligheterna för att utvecklas och komma till mästerskap?

Lågvatten och haveriutredning efter riks

Riks sket sig. En trött pilot red fel väg i tekniken. Rätt onödigt kan man tycka, men ibland blir det så. En haverikommission tillsattes och har utrett vad haveriet berodde på och lagt fram en lista på åtgärder som bör vidtas för att undvika att det sker igen.

Kort sammanfattning av analys och lista är att ryttaren bör ha en människoskötare med sig. Skötarens uppgift är att se till att ryttaren är på banan vad det gäller vila och körtider samt ser till att ryttaren får i sig lämpligt foder och vatten. Att hästen får allt sånt tillgodosett har ryttaren stenkoll på, men även ryttaren behöver få sådant tillgodosett.

Valde att köra fram och tillbaka till Växjö av flera olika orsaker. Haverikommissionens rapport visar att det var ett dåligt val då ryttaren blev tröttare än hon räknat med av det och hädanefter bör stanna på plats på tvådagarstävlingar, även om ryttaren tycker att det ”bara” är ett par timmars körning. Enkel väg.

Att se till att ha med matsäck är nästa punkt som haverikommissionen la fram. I Växjö och så även på många andra tävlingsplatser finns det inte så mycket mat att välja på i serveringen. Är man som ryttaren glutenintolerant är det rätt ofta som det är direkt olämpligt att äta det som serveras. (Akut magont och behov av toalett mycket frekvent och akut är större besvär) Är ryttaren i väg över dagen går det att leva på någon nöd-risifrutti, dajm och kaffe och cola, men inte två dagar i rad. Det resulterar nämligen i härdsmälta gällande saker som att komma ihåg banor och vara skärpt och fokuserad. Föreslagen åtgärd är att se till att ha med lunch till tävlingsplatsen. Rekommenderas starkt även för endagarstävlingar då det gör mycket för ryttarens förmåga att prestera även då.

Fri tillgång på vatten är bra, men det kan även vara så att ryttaren behöver uppmanas aktivt att dricka. Ursäkter som att ”jag blir kissnödig” bör bortses ifrån och ryttaren vätskas upp ändå. Undvik koffeinhaltiga drycker strax före start bara. Vatten till hands när ryttaren kommer ut från banan är lämpligt med.

Det var väl de stora dragen i den analysen. Övriga saker som kan nämnas är det olämpliga att rida fram mycket längre än som konstaterats optimalt för ekipaget, särskilt i ett varmt och fuktigt ridhus när bägge delarna av ekipaget har jobbigt med värme. Resultaten blir bättre och risken att glömma program och banor minskar.

Så, på’t igen. Man lär sig av sina misstag har jag hört.

Tyvärr har det blivit stiltje i ridningen sista veckorna efter att jag blev påkörd bakifrån i bilen vid ett rödljus och haft ont i ryggen och nacken efter det. Men nu börjar det kännas bättre så jag hoppas komma igång och rida ordentligt igen i veckan.

Ett försvarstal för kandaret

Har sett mycket negativt om kandar på sistone, där det beskrivs som allt från onödigt till hin håle själv och rent djurplågeri. Jag ställer mig lite frågande till detta, och undrar varför. Vanligen framhålls vanligt tränsbett eller ännu hellre bettlöst som det djurvänliga och ultimata alternativet. Jag håller som ni förstår inte med och anser att det finns ett stort kunskapsglapp här. Både ett teoretiskt och ett erfarenhetsmässigt glapp.

Jag kan väl till att börja med poängtera, som de flesta som känner mig vet,  att jag är för valfrihet. Valfrihet ang (korrekt spända) nosgrimmor på dressyrtävling, valfrihet om betsling och huvudlag. Om man som Per Waalers har en häst som trivs absolut bäst bettlöst och uppenbarligen jobbar bra på det, så bör man få tävla dressyr på det också. Jag ser inte problemet. Men det betyder inte att kandaret är ett medeltida tortyrinstrument som jag såg någon skrev..

Att det är mycket skit som ska in i munnen stämmer, att ha dubbla bett är inte något man börjar med. Hästen ska först skolas in på tränsbett (läs mer om hur jag gör med unghästar här), lära sig jobba i balanserad form med ryttare och kunna samla sig. Sen är det dags för kandaret. Det brukar på de flesta hästar inte vara något problem. (Är det problem pga platsbrist eller annat så får man hitta andra alternativ anser jag och se ovan). Stångbettet ger en annan sorts inverkan på den skolade hästen än var tränsbett/bridong gör. Det är hela grejen med ett kandar. Ett stångbett är INTE avsett att användas som en kraftigare broms! Då ska man gå tillbaka till ruta ett och göra om och göra rätt. Bridongen är avsedd att höja och böja hästen medan stångbettet länger överlinjen, kan sänka huvudet och med små medel inverka för en ökad samling och sättande av hästen.
Ska man rida på en hand i arbete, som inom western, working equitation, doma vaquera så är stångbettet traditionellt använt eftersom det är gjort för att användas på en hand, ge små hjälper och lätt styrning på en häst som bär sig själv. För vem fan orkar sitta och bära runt en häst i handen en hel arbetsdag? Och hur skulle den munnen må efter den dagen, oavsett bett?

Har man en obalanserad ryttare med stum hand som har en hård/tung kontakt med hästens mun är inte problemet bettet. Bettet, oavsett vilket bett, BLIR ett problem pga ryttaren, absolut, men det är inte grundproblemet. Grundproblemet är att det sitter en obalanserad ryttare som hänger i tygeln på hästens rygg. Det ger mer problem än bara i munnen. Givetvis blir inget bättre av att man sätter på den hästen ett kandar (möjligen om det innebär att ryttaren tänker till för denne har respekt för stångbettet och släpper på handen, ett inte ovanligt scenario). Tränsbettet kan ge skador det med i en hård hand, läs tex i Hippson om veterinären som får operera hästar som har ärrvävnader i mungiporna efter upprepade bettskador. Ofta orsakade av sk ”snälla” bett. Bettlöst behöver inte heller göra det skönare för hästen, då många bettlösa alternativ ger tryck över nerver på hästens huvud. Inte skönt det heller.. Problemet är och förblir människan på ryggen.

Så är det inte där vi borde rikta vårt fokus? På människan och på de delar av hästvärlden som anser att man ska rida runt med ett par kg i handen? (hur fan orkar man med det ens?) Ryttare som inte får lära sig att sitta i egen balans på hästen utan att klämma sig fast och hålla hårt i tyglarna? Dessa ryttare gör inte som de gör för att vara elaka mot hästen, utan för att de har FÅTT LÄRA SIG att rida så. DÄR är det stora problemet.

Hästen ska bära sig själv, gå i sin egen balans. Allt annat är befängt. För att den ska kunna göra det måste ryttaren själv vara i balans. Det får man genom träning, träning, träning och fokus på en god och effektiv sits. Där handen kan ge små signaler oberoende av vad resten av ryttarens kropp gör. Som har en lätt, men ändå stadig och jämn kontakt med hästens mun, utan mer än tyglarnas vikt i handen. Där man kan spela med fingrarna lite och få en respons från hästen. Där är kandaret ett fantastiskt redskap, som förfinar hjälperna ytterligare och ger en än lättare kontakt med munnen. Då blir det ett bättre alternativ än tränsbettet för hästen.

Något annat som ofta kommer upp gällande kandar och tävlingsdressyr är löst spända kinnkedjor. Det verkar vara modernt att ha en löst spänd kinnkedja så stången faller igenom (med det menas att skänkeln på stången står i mer än 45 grader mot hästens mun). Många verkar se detta som ett bevis på en del ryttares hårda händer. Men jag vill nog misstycka. Om någon skulle ha en korrekt spänd kinnkedja och dra så fruktansvärt hårt i stången att den låg i nästan 90 grader mot munnen så skulle käkbenet gå sönder. Rejält. Om kinnkedjan inte är spänd utan stången faller igenom så har stången inte inverkan förrän kinnkedjan spänns åt (kinnkedjan är normalt det första som inverkar av stången). Och är den riktigt lös så kanske den knappt gör det ens när stången ligger i närmare 90 grader. Mao har man satt hävstångseffekten ur funktion! Vilket ironiskt nog är vad många av de som ondgör sig över stängerna faktiskt vill…
Om det är snällt eller inte mot hästen beror mycket på hur mundelen är utformad. De traditionella kandarstängerna har en munfrihet som ska funka bäst för hästen när stången är mellan 0 och 45 grader mot munnen. Efter det så hamnar den upp i gommen på hästen, inte särskilt skönt. Numera finns det stänger där detta inte händer, en del med en vinklad tungfrihet och andra där skänkeln snurrar mot mundelen, så mundelen alltid ligger på samma sätt i hästens mun. Har man inte sett bettet som används kan man inte uttala sig säker om det är elakt mot hästen eller inte.

Det finns mycket att ta hänsyn till med andra ord. Onyanserad debatt är alltid tråkigt, där snabba hugg och fördömanden av ryttare verkar få många gillanden. Ju mer kategorisk man är, ju mer man attackerar andra och kallar dem djurplågare, ju bättre människa är man själv? Jag får många gånger den uppfattningen när jag läser inlägg på fejjan och en del diskussionsforum. Gäller förvisso inte bara ridning.

Wintermühlentrophy del 2

Jag yrade ju om att jag skulle skriva en fortsättning på del 1, men den som väntar på något gott osv 😉 Har skrivit det några gånger i huvudet så det kände som jag var klar och sen glömde jag bort det. Men nu så..

Speeden gick på söndagen, mitt mål var att Hålla Lapp Glans Glad. Det var VARMT, 35 grader i skuggan så jag tog det lugnt på framridningen och stämde mest av lite och lät honom jogga igång. Det är mycket möjligt att det var en bra plan, han kändes lugn och med på noterna, mitt mål var inte att rida snabbt utan att ta mig runt. Det sket sig kan vi väl säga 😉 Väl inne på banan i hettan kom vi till hinder 4, grinden baklänges.. Svart skugga på vit sand eftesom vi red mot skuggsidan av den och LG sa något i stil med ”i helvete heller att jag sätter en hov i närheten” så där stoppade vi ut oss. Lite surt, men det får man ta. Han brukar inte reagera på skuggor eller vind i reklamen på grinden, så jag får väl konstatera att jag vet inte alls varför han sa NOPE där. Han hade väl fått nog i värmen kanske. Som väl var fick vi möjlighet att gå in efter klassen och Åsa Ls häst var med och kunde gå före så jag och LG kunde gå fram till grinden, ta i den och allt var lugnt. Vi kunde även ta svans på de andra över den gungande bron så de var ok med den också, det är jag hemskt glad över!

Alla ekipage var med på prisutdelningen, både i MSV och svår. LG var helt lugn och tillfreds efter vi hade stoppat ut oss så vi tittade på resten av tävlingen i lugn och ro från skuggan. Till prisutdelningen ställer alla upp på rad med någon meter mellan varje häst, kändes ovant för en svensk som är van vid hingstskräck från arrangörer 😉 Var väl 50% hingstar på plats (ish) men alla var lugna och vana.  Alla fick rosetter, det gillar jag. Även om vi hamnade tredjen sist (det var komoment med och det får vi inte rida som svenskar) så var det kul med något med sig hem iaf. Min inre 10 åring håller med mig! 😀 Ärevarv med alla i full kareta och hälsning på publiken när man rider förbi dem.

Otroligt befriande med alla hästar som var med, står nära varandra även om de inte känner varandra, ärevarv med många deltagare, hästar som står med i publiken och det är något naturligt. Som det ska vara. Jag har tex blivit tillsagd på en tävling här hemma att jag inte fick vara i collectingring eftersom ”det är så speciellt med hingst på tävling”…. Han skulle hamna för nära de andra hästarna där.. *infoga ögonrullning* När hästarna får vara med, inte hålls borta utan förväntas vara med och uppföra sig så funkar det väldigt bra. De blir lugna och är någon häst nervös så får den gå vid hästar den känner och är resten lugna så sprider sig lugnet. De är ju flockdjur trots allt. Skulle det bli stress bland dem så får man göra något åt det där och då.
Överlag stor skillnad mot hur det ser ut på svenska tävlingsplatser, där man måste skilja så noga på publik och hästar, det har varit ojande om att ponnyer och storhästar rider fram på samma framridningsbana i WE, tjafs om att man får leda häst i grimma med kedja på WE tävling (det är ju så faaaaaarligt) osv osv. Här leddes det i grimma med grimskaft, hästar som står uppbundna utanför transporten och sover/äter lite, barn, lösa hundar, bilar, publik, hästar huller om buller. Inte sett en enda stressad häst (över det iaf) eller några farliga situationer. Har man en häst som har problem med något får man hantera det. Letar man ständigt efter potentiella faror smittar det av sig på hästen, och försöker man säkra omgivningen så inget ska kunna skrämma hästen så blir det också problem. Bättre att vänja hästen vid att det händer en jäkla massa runtomkring och lära hästen att fråga sin människa om den blir rädd. Men det är nog ett ämne för ett eget inlägg 😉

Så resultatmässigt kunde man väl önskat lite bättre, men jag är inte så bekymrad över den saken. Jag hade verkligen skitkul på den här resan och jag kommer absolut göra fler. Både jag och min häst har fått erfarenheter, det är så mycket praktiskt runt omkring, men också att hästen ska åka, övernatta på resan, det är tältstall, massa liv och rörelse och intryck. Det var första tredagarstävlingen med, sen har jag fått lära mig ett annat TR, på tyska, ett dressyrprogram på tyska och lite såna saker som man normalt inte gör här hemma direkt. Foder, vatten, saltintag osv för hästen, hålla koll på maten för en själv, det är inte bara att åka iväg och rida. Alla saker runt omkring är något man behöver få rutin på med, för det tar kraft och fokus med planering etc, att ha bra backup hemma för kvarvarande häst och djur. Jag är ju inte någon rutinerad tävlingsryttare heller, så att jag har massa erfarenhet på just det att falla tillbaka på, det är det jag skaffar mig nu. Visst har vi åkt på kurser och flackat runt en del, men det är dels ett tag sedan och det blir inte lika intensivt och inte lika mycket att tänka på ändå.

 

Stort, stort TACK till  min familj som stöttat mig så jag kunde göra detta. Ni är bäst 🙂
Tack också till Mia, Åsa och Elli som var med, delade med sig av erfarenheter och praktiska saker. Hoppas ni hade lika kul 🙂

Har övertalat min telefon att ge ifrån sig lite bilder nu också:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dressyr i olika varianter

Fastnade framför youtube nu på morgonen, började med att jag såg ett inslag från OS dressyren från 1984 och kunde inte låta bli att leta upp lite fler gamla filmer på dressyr och jämföra med idag. Att mycket har förändrats både med hästar och ridning är ju tydligt och att vad som är inne gällande hur rörelser ska göras förändras lite över tid. Inte så konstigt.

Det som är intressant är de diskussioner som jag läser både nu och då där en del anser att allt var bättre förr och de som anser att allt är bättre nu, om jag ska hårdra det hela. Jag tycker inte att det är så enkelt. Visst har hästarna på toppnivå ett helt annat rörelsemönster idag, de är mycket mjukare i sig själva, större rörelser och bogfrihet. MEn också mer spänning, stress, hårda händer och nosgrimmor. De har bättre uttryck i rörelserna idag, det ser inte lika sprättigt ut, mer böjning och lösgjordhet. Osv osv, det går att analysera länge känner jag och det har jag inte riktigt tid med 😉
Som sagt, en del tycker jag såg bättre ut förr och en del tycker jag ser bättre ut idag. Det är intressant att titta och jämföra och själv tänka efter och eftersträva det bra delarna oavsett tidsepok. En avslappnad häst utan spänning, som går för fina hjälper och villigt är ju alltid målet. Och som jobbas på ett sätt som gör den starkare och hållbar. Ingen ryttare rider perfekt, varken igår eller idag, men olika saker premieras olika igår och idag.

En annan fråga som är på tapeten är publiksiffror för dressyren, hur dressyren kan bli med tittarvänlig och dra mer publik. Att dressyren blivit mer publikfriande genom åren är helt klart, även om det fanns gott om publik även när man tittar på de äldre filmerna. Men är det något självändamål? Hur långt ska man gå för att locka ”icke-dressyrintresserad” publik? Men det är nog ett ämne för ett eget inlägg.

Här är i alla fall lite videor från olika årtal, för den som känner att den vill jämföra.

OS 1932 Piaff och passage var med första gången och programmet var 16 minuter. Lättridning och serpentiner i förvänd galopp fanns visst också med.

 

OS 1964

 

OS 1976

OS 1984 https://www.facebook.com/StableExpress/videos/1227644997268044/ 

OS 1992

Charlotte Dujardin 2014

 

Fjärde gången gillt för dressyrstart

Jag har som mål att klara de där förgrömmade kvalen i MsvC så vi kan rida vidare i dressyr utöver WE, jag och Lapp Glans. Nu prioriterar jag så klart WE tävlingarna med honom, men dressyrtävlingar finns det ju så många fler utav. Bara man lyckas komma iväg på dem också? I år har det gått troll i det hela…

För det första är jag pipig och vill helst bara rida MsvC2 eftersom jag och min hjärna HATAR MsvC1 programmet och inte lyckas lära oss det. Får absolut inget flyt i det, känns osymmetriskt och ologiskt. Min tröst är att jag fått höra samma sak från flera andra. Tyvärr är det vanligare med MsvC1 på tävlingar här i krokarna, men jag hittade tävlingar med 2:an. Första fick jag ställa in eftersom LG hade fått ett bett i sadelstaden dagen innan tävling. Det var inte stort, det hade inte gått hål men skrap i huden ni vet där det är svullet en dag eller två. Så att tävla  med det gick ju bort.. Tävling nr 2 blev inställd på för få anmälda den dagen.. Tävling nr 3 fick jag avanmäla för jag lyckades göra illa mitt knä och kunde inte rida. Jag testade så klart, men det var bara galopp som funkade utan att göra jävligt ont. Trodde inte jag fick rida hela programmet i galopp eftersom domarna kan bli lite kinkiga då.

Så igår var det försök nr 4 då. Knäet är bättre så jag hade kunnat rida flera gånger innan. Typ 3 ridpass. Nu har hästen inte stått utan jag har tömkört och gjort lite annat med honom, men jag har inte kunnat rida dressyr. Nu kan han det han ska göra så jag hade inte lust att sumpa en till tävling och anmälningsavgift, så vi åkte till Borås.

Lapp Glans tyckte det var en alldeles strålande idé, få komma iväg på äventyr är hans grej! Bli tittad på är också hans grej 😉

Var lite rörigt på framridningen med folk som red hipp som happ, men jag beslöt mig för att inte vara sämre och gjorde likadant. Jag har försökt hålla mig på min kant tidigare när Lapp Glans varit tokladdad, men nu är vi mer rutinerade så då går det bättre. Framridningen är annars det jag fasar mest för på tävling… Har dålig erfarenheter och särskilt i lägre klasser med många som är nervösa och orutinerade kan det bli väldigt jobbigt med folk som inte ser sig för och inte håller avstånd. Jag tycker det är lagom kul när någon klämmer in en i sargen med en halvmeter tillgodo eller rider ut på spåret så jag får bromsa, gärna med ett sto då. Jag är inte rädd att tappa kontrollen över min hingst (skulle det hända är det inte heller jag som får de största och mest påtagliga problemen 😉 ) men jag är mer rädd för att ett sto ska markera till min hingst med bakutsparkar att hon inte är tillgänglig.. Eller som jag fick höra från en annan hingstägare som hade stått och väntat på att gå in på tävlingsbanan när ett sto tvärnitar och pissar ner hennes häst..

För att komma tillbaka till gårdagen så var LG rätt pigg och taggad så jag försökte hålla honom lugn på framridningen. Även med tanke på mitt knä som inte blev glad över allt gående jag fick göra. Tyvärr kände jag samma väl inne på banan och jag vågade inte släppa fram honom ordentligt när jag red utan satt och fesred. Men knäet pallade det iaf. Galoppprogrammet gick bättre och då blir han ju mer fram av sig själv och det syntes på poängen. 60,44 % 16 av 30 kändes ok ändå med tanke på omständigheterna. Inget kval, men det hade jag inte räknat med heller med tanke på den ritten. Kan jag rida på honom framåt bör vi fixa det. Blir ju lite långsamt, lite vingel, inte fullt så stadigt och bärigt som vanligt när piloten inte släpper fram. Lite besviken på mig själv, men jag får tänka på knäet också. När Lapp Glans rör sig ordentligt rör det sig rätt mycket när man sitter ovanpå och det hade inte knäet fixat. Jag tror även vi skulle tjäna mycket på att rida en förklass så han får gå av sig lite innan och är mer avslappnad, särskilt på en ny plats, men jag får se om jag verkligen vill lägga de pengarna på dressyr.. Utöver att jag då måste komma ihåg två program och min hjärna är fortfarande inte helt på banan efter min utmattning. Har seriösa funderingar på programläsare däremot, så kan jag rida MsvC1 också.. Får väl sätts mig in i hur det fungerar. Och stå ut från mängden än mer 😀