Jordbruksverket har svarat mig nu, och jag fick bekräftat att veterinärer, ambulerande och kliniker, har ingen skyldighet att behandla djur. Distriktsveterinärerna har lite större skyldigheter, men saknar de utrustning för endoskopi blir det ju svårare. Jag kommer kontakta dem för att se hur de ser på saken och vad de har för skyldigheter och riktlinjer. Jag kommer även kontakta Veterinärförbundet och Svensk Djursjukvård och höra vad de säger om detta, samt SVA som väl bör ha ett intresse av att smittspridande hästar faktiskt spåras.

Som djurägare känner jag mig väldigt utlämnad i en sådan här situation. Jag har i del 1 och 2 av sammanfattningen av vårt kvarkautbrott beskrivit en hel del av de olika problem som kan uppstå för djur och hästägare på grund av utdragna kvarkaförlopp och påföljande isolering. Vem vill gå vidare och betala dyrt för att leta de tysta smittbärarna om det inte går att få hjälp för dem?

Svaret från Jordbruksverket:

Hej!

I bestämmelserna som gäller verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård finns det inga bestämmelser om att en veterinär (eller ett djursjukhus) är skyldig att ta emot djur för behandling, även om veterinären alltid är ansvarig för de behandlingar hen utför. Distriktsveterinärerna har dock mer utvidgade skyldigheter att behandla djur, du kan höra med dem om vad lagstiftningen säger om deras uppdrag att behandla djur samt om de har ytterligare riktlinjer som inte är reglerade i lagstiftningen. (http://www.distriktsveterinarerna.se/)

När det gäller kvarka är det en anmälningspliktig sjukdom. Det finns dock inget i våra bestämmelser som hindrar att en veterinär eller en klinik tar emot ett djur med kvarka. Däremot finns det som sagt inte någon skyldighet för dem att göra det. På SVA:s sida kan du hitta mer information om kvarka och vilka rekommendationer de ger för att minska smittspridning: http://www.sva.se/djurhalsa/hast/luftvagssjukdomar-hast/kvarka

Det finns alltså inte mer specifika bestämmelser i lagstiftningen om när en veterinär måste behandla djur, men det kan hända att Veterinärförbundet eller branschförbundet SLA-Svensk djursjukvård har riktlinjer eller etiska regler som täcker detta. Du hittar dem här:

http://www.svf.se/

http://svenskdjursjukvard.se/om-sla/

Hälsningar
XXX

 

Och ja, jag återkommer i frågan!

Jag har fått ett kort svar från Jordbruksverket om de frågor jag mailade dem, de räknar med att kunna ge mig ett svar i nästa vecka. Anledningen att det drar ut på tiden är att frågan inte var något som finns i FAQn tydligen, utan det är flera enheter som behöver vara med och svara på detta. Så jag hoppas på ett intressant svar!

För att gå vidare med sammanfattningen från förra inlägget så rörde jag aldrig de ekonomiska aspekterna av att ha en långvarig isolering. De djurskyddsmässiga och smittskyddsmässiga aspekterna fick komma i första hand, för de är viktigast. Men de ekonomiska aspekterna är definitivt inte oviktiga de heller. Det är dyrt att ha hästar, särskilt om de blir sjuka. Även med försäkringar så drar det snabbt i väg. Jag har skrivit om det i ett tidigare inlägg, i den naiva tron att vi var klara där. Så bra var det inte.. Lägg till ytterligare nästan 12500 kr i veterinärräkningar (före försäkringen, men det är nästan 5000 sek som jag får betala själv) plus mediciner för närmare 3000 SEK som jag inte har försäkringsskydd för (vilket jag dumt nog trodde, men inte hade kollat upp.. En häst har det skyddet, men inte den som blev riktigt sjuk..) så ca 1500 i bränslekostnader för Helsingborgsresan.

Men grejen är ju att det inte stannar där. Hur hårt en lång isolering kan drabba en större verksamhet är Jönköpings Fältrittklubb ett tråkigt exempel på, de har drabbats hårdare än oss och betydligt mer än vad deras försäkringar täcker. De kämpar nu hårt för att komma igen, vilket jag innerligt hoppas att de gör.

Jag är ”hobbyryttare” och har inga intäkter på mina hästar. Den som drabbats är väl mest min stallägare som hade haft svårt att ta in nya hyresgäster pga isoleringen. De får komma, men ett isolerat stall är ju helt klart mindre attraktivt.
Hade jag haft egen verksamhet hade resultatet av en lång isolering blivit betydligt värre, ex in/tillridning, hästar som ska tävlas, gå tester etc där andra betalar jobbet. Att då hamna i det limbo som jag beskrev i mitt förra inlägg är ohållbart. Nu är det bara min egen tävling och träning som drabbats.

Hästar kan bli sjuka och givetvis ska man isolera sig då, och det är hanterbart om det snabbt går över. Några veckor är hanterbart. Några månader är mindre hanterbart. Därför är det så viktigt att hästar som misstänks vara smittbärare kan få snabb hjälp! Dels som jag skrev i förra inlägget, för deras egen skull, för att de inte ska hinna smitta någon annan och för att företagare inte ska gå omkull pga orimligt långa isoleringar. Som sagt, jag är FÖR att man ska kolla upp misstänkta hästar extra, annars kan vi inte få bättre kontroll över smittspridningen av kvarka, men vårdkedjan måste fungera efter det också! Jag tycker det är fullständigt orimligt att begära att människor ska sätta sin försörjning och verksamhet på spel för att de vill vara noggranna och ta prover, men sedan inte kunna få behandling för hästen! När det ju GÅR att behandla!

Jag väntar som sagt med spänning på att höra vad Jordbruksverket har att säga i frågan. Det här är ett glapp i systemet, men frågan är var ansvaret ligger? Mitt ansvar som hästägare är att ringa veterinär när min häst blir sjuk, så den får vård. Men när veterinärkliniken inte vill behandla min häst då?

Och när andra hästar i stallet blir drabbade av bieffekter, som utebliven hovvård? Där jag som hästägare är skyldig att se till att hovarna sköts, men alla som inte kan själva är beroende av att få ut en hovslagare. Jag hittade en artikel i Hippson om just detta problem, den skrevs i augusti 2016 så det är fler som reagerat. Grejen är väl att ingen kan tvinga en hovslagare att komma, godkänd eller ej. Men hovslagarföreningen kanske kunde ha riktlinjer för sina medlemmar? Tydligen klarar ju en del hovslagare av att hantera att arbeta i smittade stall, men inte alla? Och det är viktigt att hästägaren talar om att det finns smitta i stallet, men motivationen att göra det kan ju tryta även där för många om det innebär att hovslagaren vägrar komma till stallet! Det är ett otroligt mycket sämre alternativ.

Vi har sett många kvarkafall i vinter och förra vintern. Jag kan inte komma ihåg att det varit så mycket på tapeten som nu. Själv har jag varit lyckligt lottad som sluppit vara i stall med kvarka sedan -93 (där bara en häst blev sjuk) och inte haft mer än kanske någon i bekanskapskretsen som drabbats heller. Vore det inte läge för häst-Sverige att ha en plan och fungerande vårdkedja för drabbade, att ha fungerande vård för övriga hästar i stallet för att minimera riskerna? Våra hästar rör sig mycket, kvarka kommer inte att utrotas, men kan vi inte försöka minska riskerna för smittspridning med en fungerande vårdkedja, där misstänkta smittbärare kan provtas OCH behandlas effektivt och där hästägare vill och vågar göra detta utan att riskera konkurs, lidande hos andra hästar och en utdragen limbo där ingen vet vad som gäller?

Jag återkommer i frågan när jag fått svar.

Här följer en lång och bitvis upprörd sammanfattning av vinterns vedermödor. Under taggen #satansdjävlakvarka finns de tidigare inlägg jag gjort om kvarkan vi haft i vårt stall i vinter, för den som vill läsa på eller om.

Det här inlägget blir en sammanfattning av mina erfarenheter och mitt intryck av de problem som finns kring det, inte bara med sjuka hästar, utan även de andra problem som uppstår. Jag tycker också att det finns en hel del oklara områden eller ”hål” kring smittskydd och djurskyddet för både drabbade hästar och hästar i samma stall.

Kort resumé

Vi hade maximal otur då vi fick in två dolda smittbärare i stallet på en gång. Det är inte vanligt kanske ska poängteras, men då jag läst i aktuell forskning av 10% av kvarkasmittade hästar kan bli dolda smittbärare kanske det inte är så ovanligt som man tidigare trott.
Eftersom dessa två hästar inte blev sjuka hann de smitta ner alla hästar i stallet (utom lösdriften). Eftersom de var de enda hästar som inte blivit sjuka tog veterinären nässköljprov på dem, eftersom det misstänktes att de bar på smittan. Så var då fallet. Vill klargöra att ingen skugga faller över ägarna till dessa hästar, de var nyinköpta och nässköljprov tillhör inte vanligheterna vid en besiktning.

För mig innebar det att mina tre hästar blev väldigt dåliga och fick behandlas med metacam och penicillin. Två andra hästar fick penicillinbehandling i stallet och ytterligare ett par klarade sig undan med ”bara” metacam och kunde bli kvitt bakterierna för egen motor. De tre veckorna gick, alla var friska, stallet sanerades och vi var glada och nöjda. Så blev Endeño snorig. Det gick inte över och han fick hög feber som inte gick ner av metacam och det visade sig att han hade en inkapslad böld invändigt i luftvägarna som gick sönder. Han var otroligt dålig och på väg att få ordentlig lunginflammation och fick pc, sulfatrim och metacam. När han blev frisk och det gått några veckor gjordes ett nässköljprov på honom som var positivt. Det vi inte kunde veta utifrån provet var om det var döda eller levande bakterier. Det är här jag anser de stora oklarheterna och problemen börjar. Kort sagt kan man väl säga att vi kände det som att vi hamnade i någon sorts limbo.

Jag ska försöka spalta upp de olika problemen vi upplevde nedan

När en häst står och KAN vara smittbärare är det dels det praktiska kring den hästen. Det sista någon vill är att eventuell smitta ska spridas. Jag har skrivit om det i tidigare inlägg om hur vi fått göra där.

Men det drabbar inte bara den eventuellt smittade hästen.

Hovslagare som vägrar komma till stallet överhuvudtaget. De vill inte behöva sanera sin utrustning och vill inte kunna anklagas för att sprida smitta. Jag har kunskap och verktyg att sköta en hel del hovvård själv, övriga hästar fick de ut en hovslagare som kom ändå, när han inte kunde pga skada var det ingen som kom med eftersatt hovvård som följd.

Veterinärer vägrar komma och göra något med övriga hästar. Vi har flera hästar i behov av tandvård men det kan inte göras eftersom utrustningen som används inte steriliseras och de kan riskera sprida smitta. Vaccinationer görs inte heller. Det kan tyckas mindre viktigt, men när man stått isolerad några månader och tiden för vaccination löper ut står man med hästar som måste grundvaccineras igen. Onödigt och definitivt inte gratis! (För man har ju inte redan betalt tusentals kronor i veterinärräkningar, mediciner, sanering etc redan) En häst som precis hade anlänt från Danmark under den stund stallet var öppet hade inget skydd alls. Stelkramp är ju intressant. Sår som ev hade behövts sys fick klara sig ändå. Veterinären kommer enbart för akuta saker.
Hältutredningar kan inte göras, misstänkta magsår kan inte kollas upp.

Är det några veckor i isolering det handlar om hinner detta inte bli så stort problem. Men dra ut på detta i månader så blir det i mina ögon ett djurskyddsproblem!

Vidare Moment 22

Nästa dilemma jag råkade ut för var när jag stod där med en eventuellt sjuk häst som åter snorade och ville ha luftsäckarna kollade med endoskop. Är hästen dold smittbärare måste man kolla luftsäckarna på det sättet eftersom bakterierna gömmer sig där och de kan även kapsla in sig i stenar och ligga och trycka. Dessa kommer man inte åt genom att spruta med penicillin utan man måste in, skölja ur luftsäckarna och eventuellt behandla lokalt med penicillingel. Tiden gick och jag ville inte vänta på att lägga ytterligare nästan 2000 SEK på ett nässköljprov och dra ut på ovissheten än mer utan ville få honom kollad direkt. Min oro gällde ju även om det fanns fler inkapslade bölder som låg och lurade.

Detta innebar att få in min häst på klinik eftersom vår lokala veterinärstation inte har tillgång till endoskop. Vi har 6 kliniker på max 1,5 timmes resväg. Två av dessa tog inte emot då de inte har isoleringsstall, två andra hann jag inte ringa till men de är små så jag antar det var samma där. Akutdjursjukhuset som HAR isoleringsavdelning jublade väl inte direkt när jag ringde och ansåg det ”så meckigt att behöva sanera” och ville inte ta emot oss. Jag undrade vad jag skulle göra och de skulle återkomma dagen efter med om de kunde tänka sig att göra något eller ej.

Vi det här laget var jag mer än ganska förbannad. Jag stod med en sjuk häst, med ett ev isolerat stall på obestämd tid (mer om det nedan) och kunde inte få hjälp med något som KAN åtgärdas för veterinären tycket det var för jobbigt att städa efter? Jag ringde även Helsingborgs hästklinik och de ringde tillbaka dagen efter och kunde ta emot som väl var! Jag vet att de hade tagit emot de två dolda smittbärarna vi hade haft i stallet så därför ringde jag dem. Helsingborg är 30 mil enkel resa. Frågan kom givetvis om vi inte hade någon närmare klinik och jag sa som det var att jag försökt. Eftersom jag nu fick tid där och den veterinären hade koll på vad det gällde ringde jag inte vidare till den kvarvarande kliniken på närmare håll. Akutdjursjukhuset lät mycket lättade när jag ringde dem dagen efter och sa att jag kunde åka till Helsingborg istället. (Lite ironiskt att de dagen innan ville ha det till att det bästa för min häst vore att göra det hemma så han slapp åka..)

Ja, jag fick tid. Nu är jag en välutbildad, påläst hästägare som är van att stå på mig och vet vad som KAN göras. Jag vet att långt ifrån alla har den grunden att luta sig mot och argumentera med veterinärer om att få hjälp för sin häst. Jag anser inte att jag som hästägare, som har SKYLDIGHET att skydda mitt djur mot onödigt lidande och sjukdom, ska behöva vara påläst, påstridig och snudd på slåss för att få hjälp för min häst! Vi pratar om något som KAN behandlas rätt enkelt! Det är inte heller någon luftburen smitta och vi pratar inte mjältbrand eller hästpest. Det går att sanera efter, den extra saneringen utgår jag från att kliniken tar höjd för i priset på behandlingen. Så VAD ÄR PROBLEMET???

Utöver problemet med att den drabbade hästen inte får hjälp är det även smittskyddsaspekten som blir ett problem. Ju längre hästen går och bär på smitta, ju större blir risken att någon annan häst smittas! Vi har inget separat isoleringsstall med personal som byter kläder och skor samt spritar sig efter de varit där. Vi är ett litet stall, jag har två hästar till att sköta. På vilket sätt är det ett bra smittskydd, när hästägare som försöker vara lite om sig inte kan få hjälp?

Det rådde också oklarhet i om vi var isolerade eller inte. Vi har inte fått någon information från länsveterinären och jag har inte fått svar från vår veterinär. Jag har tredjehandsuppgifter (!!) på isolering, och vi har utgått från det för att vara på säkra sidan. Varken jag eller stallägaren har fått någon som helst information. Och nej, jag har inte jagat oförtrutet efter den informationen, mer än ringt och skickat sms med frågan direkt till veterinären. Jag tycker det borde räcka?

Är jag för ärlig?

Jag tog frivilligt nässköljprov på min häst, eftersom jag efter allt som varit ville känna mig på den säkra sidan. Det kostade nästan 2000 kr totalt för det provet. Skulle jag göra om det med de erfarenheter jag sen fick?

En del av mig säger ja. Det sista jag vill är att min häst ska gå sjuk och definitivt så vill jag vara skyldig till att sprida smitta vidare. Men blev jag hjälp av det? Mja.. Lite tveksamt kanske? Vad jag däremot känner är att jag genom det har gjort livet svårare, inte bara för mig, utan även för de andra i stallet. Isolering, ingen hovslagare, ingen vaccination eller tandvård. Var det rätt att (ovetande) utsätta andra för det för att jag ville vara på säkra sidan?
Med facit i hand hade jag nog väntat någon vecka till och åkt direkt till klinik för koll. Då hade vi sluppit isoleringen (om vi nu var isolerade..), de andra hästarna hade kunnat få vård, jag hade sparat pengar och en hel del gråa hårstrån.

Jag är egentligen inte alls ok med mitt resonemang ovan bör jag tillägga. För det jag säger där är att nässköljprov inte ger något mer än bekymmer. Och det är ju helt fel, ska vi hejda smittspridning av kvarka MÅSTE vi hitta de dolda smittbärarna och se till att de får behandling. Men då måste de faktiskt få behandling också! Helst utan att behöva köras 30 mil enkel resa. Andra hästar i stallet måste få hovvård etc. Var finns annars motivationen för hästägare att göra extra provtagningar?

Frågor jag står kvar med

Nu är Endeño kollad och det finns ingenting i luftsäckarna och proverna var negativa. Allt gott så långt, jag är mycket, mycket lättad. Men jag kan inte bara släppa detta och gå vidare. När jag jagade klinik för endoskopi och inte fick komma in någonstans mailade jag Jordbruksverket och frågade om det får gå till så. Får veterinärer neka behandling de kan göra, när de har isoleringsstall för att de tycker det är för bökigt? Jag har efter två veckor fortfarande inte fått svar. Funderar på att leta upp vilka människor som är ansvariga för den grupp det skickats till och gå till dem personligen (eftersom jag jobbar på samma myndighet, fast med helt andra saker). Jag vill ha svar! Tänkte jag ska skicka samma frågeställningar till veterinärförbundet också. Får jag höra något lägger jag ut det här.

Isoleringen vet jag inte heller någonting om egentligen, men kommer ta det säkra före det osäkra och hålla mig hemma ett tag till. Även om jag har en häst som behöver ut och få några tävlingar i kroppen innan vi ska tävla internationellt och en annan som behöver ut och miljöträna.

Men, och det här ska väl vara någon sorts slutkläm, varför ska jag som hästägare stå med alla dessa frågor? Varför ska jag jaga svar från myndigheter, tjafsa om att få hjälp och befinna mig i någon sorts limbo? Jag har lagt mycket ork, tid, energi och pengar på detta. Hade jag varit någon annan hade jag kunnat skita i det istället och kört på utan provtagning. Och riskerat att ha en smittsam häst…..