I förrgår fick jag ta mig tiden att diskutera gränser med Denjo, Igen 😉 Mr 6-år-och-ballast-i-universum och jag har haft en hel del diskussioner om detta senaste 1,5 månaden. Det har märkts att han mår bra och har gått upp i vikt, muskler och ork om vi säger så. Och som ung hingst som för det mesta håller sig preciiiiiis innanför (eller helst med en tå på) gränsen för det tillåtna är det diskussioner som får tas nu och då. Det kan räcka med att påminna med att leda, stanna, backa och se till att han följer, eller så behövs det skarpare tillsägningar. Testa gränserna kommer han alltid göra mer eller mindre.

Nåväl, i förrgår var det mycket gränstestande från honom. Jag märkte det rätt tydligt när vi gick upp till ridbanan. Väl på ridbanan skulle han köra sitt eget race utan mig ansåg han. 45 min arbete på banan och på en skogspromenad senare var han med mig, accepterade våra sedvanliga regler fullt ut (ingen tå på linjen utan innanför) så jag kunde sitta upp.

Målet var en häst som kunde skritta lugnt och avslappnat. Kanske inte så högt ställda mål kan man tycka? Men där och då var det precis vad det var. Nu handlade det inte om gränser, utan om att Denjo (som älskar att jobba) har fått högt ställda förväntningar när vi kommer till ridbanan. Så där så det blir kortslutning.
Jag har fram tills nu longerat honom före uppsittning. Av ren självbevarelsedrift, har varit lugnast att låta honom blåsa ur det värsta på linan före uppsittning. Bockar med framhovar högre än manken typ. Nu har det lugnat sig, men det har också gett en häst som förväntar sig FULLT ÖS direkt på banan. De förväntningarna ska jag nu ta ner. I den ideala världen kanske jag borde ha slutat longera först lite tidigare, men så perfekt är jag nu inte.
En lång historia kort så tog det en bra stund att få det där med skritt längs fyrkanten att fungera. Lugn kom vi aldrig riktigt till utan jag nöjde mig med skritt utan massa extra tillägg.

Igår var jag inställd på att fortsätta ”skritta lugnt” arbetet. Gick upp till banan, satt upp direkt och skrittade iväg på lång tygel på min avslappnade, lugna men pigga och glada unghäst. Hepp! Jag tror jag har nämnt att han är smart?

Kunde rida ett bra pass med en häst som sträckte ut sin överlinje, klev på med stooora kliv och orkade bära sina gångarter, sög efter kontakten med handen och jobbade Så Jävla Bra. Grindöppningen som vi tvärnitat och stått på bakbenen vid några gånger vare pass på sista tiden var ointressant. Idel beröm och klappar. Så där så matte var tårögd av hänförelse över vilken helt fantastisk häst han är.

Jag konstaterade en till sak om matte också. Nämligen att jag sista veckan eller två ramlat i en fallgrop och begärt lite för mycket av honom. Han har varit igång ganska kort tid och även om han musklat på sig måste han stärkas. Han har otroligt lätt för sig och är arbetsvillig att matcha, men det gör att det är lätt att bli lite för girig som ryttare.

Gör om, gör rätt. Fokus måste vara lugn, avlappnad häst som ska gå basjobb och stärka sig. Orka bära sig och röra sig ordentligt i den samling jag ber honom om och bara be om några steg här och där av mer. Men mesta delen av jobbet måste han gå i lägre, mer horisontell form för att stärka sig. 2 månader har jag ridit honom efter över 6 mån konvalecent där han när han var sjuk tappade ALLT i form av hull och muskler.

Skynda långsamt. Det är så basic, så enkelt och ibland så svårt när både häst och ryttare vill massor. Men nu får matte försöka vilja rätt istället!