Kategoriarkiv: den perfekta hästen

den perfekta hästen, dressyr, Endeño, orimliga förväntningar, Unghäst

Positionen på den där nosen ni vet

Lämna en kommentar

Mitt förrförra inlägg tog upp hur trött jag är på den rätt historielösa debatten om positionen på hästens nos. Jag hade någon sorts tanke på att lägga ut texten mer om det och vilken forskning som finns kring det, men har bestämt mig för att skita i det. Jag har en vecka kvar på semestern och kommer ägna den åt att rida i verkligheten istället. Vi kan väl bara konstatera att diskussionen förts sedan minst Xenofons tid…

Så, vad tänkte jag gå på om istället då? Lite liknande ämne, men nu på ett mer praktiskt än teoretiskt plan. Som de flesta som inte bara är tangentbordsryttare eller medlemmar i Staketryttarnas Förening vet så avviker verkligheten från kartan ibland. Jag håller ju på att få igång Endeño efter hans nästan 7 mån långa konvalecens och han har varit igång i knappt 2 månader nu. Och gått från ”glad att få jobba” till en 6-års hingst med egna idéer och har kommit upp rejält i kondition och viss styrka. Jag skriver viss styrka, för han vill mer än han orkar nu. Och det anknyter till rubriken, nämligen att han gärna hamnar bakom lod och bakom hand, samtidigt som han springer på mer och mer. Jag har letat lite inspiration för att jobba fram nosen, utan att vi hamnar i en diskussion som inkluderar courbette-träning, och konstaterar att det finns gott om människor som vill visa hur de tycker det ska vara, men inte hur de jobbar med problem. Egentligen rätt värdelöst ur en utbildningssynpunkt, för kan man göra det perfekt behöver man ju inte jobba på det. Eller hur?

Så, jag ska i mån av tid skriva lite om hur det går med att jobba upp Denjos styrka, få fram nosen och samtidigt kontrollera den enorma energi som han har.  Mycket energi och arbetsvilja är positivt givetvis, men kan också ge utmaningar i ridningen. Särskilt när hästen vill mer än han orkar ”dressyr-bära”, men orkar springa hur länge som helst.  Lägg till rätt stora och luftiga rörelser som kräver styrka för att orka visas upp.

En ryttare som faktiskt visar upp en ung häst (6 år på filmen) som går rejält bakom lod och berättar hur han tänker och jobbar med den är Jose Garcia Mena (som fö tränade och tävlade Gorron XV, Endeños pappa). Den perfekta hästen och ryttaren finns inte, men det intressanta är hur man jobbar med de svårigheter man stöter på längs vägen. Filmen finns att se på Tribuna Lusitana (finns mycket matnyttigt där!). Avsnitt 27 och 35 kan vara av intresse med, skickliga ryttare på yngre hästar med lite olika approach.

Denjo har haft några dagar med skogspromenad och vila, men idag är det dags att jobba igen. Jag kommer jobba på att försöka ha honom lugn (inte lätt med myror ÖVERALLT!!) och försöka jobba mycket med att variera formen på honom, korta och länga ofta och jobba med olika böjning för att försöka få honom avslappnad och på så sätt länga ut överlinjen. Jag skriver försöka med flit, för svårigheterna där är att han är en energisk häst, explosiv och otålig med begränsat tålamod. Han vill massor med blir frustrerad lätt när han inte orkar eller inte får. Så jag måste hålla honom lagom stimulerad mentalt medan jag jobbar på att få honom avslappnad. En inte helt lätt balansgång.

den perfekta hästen

Vad är en bra häst egentligen?

1 kommentar

Har tänkt på denna fråga rätt ofta under åren och det har blivit aktuellt igen nu när jag tittat runt på hingstar sista tiden. En bra häst kan vara så många olika saker.

Grejen är väl att en bra häst innebär olika saker för olika personer. Att hästen ska vara frisk och sund är ju grundförutsättning 1A förvisso, men sen då?

Jag älskar bägge mina hästar och anser att de är bra hästar för mig. Inte enbart för att de är MINA hästar, utan för att de har vad jag vill ha hos en häst. De är trevliga att titta på, de rör sig bra med påverkbara gångarter, de älskar människor och vill gärna gosa och prata lite, och framförallt så ÄLSKAR de bägge att arbeta. Lapp Glans är känslig, har en extrem framåtvilja och vill alltid mer och mer. Han har dessutom en bra skalle och jag känner mig trygg på honom och kan ha med honom på det jag väljer att göra, om det är tävling, rida ut en långsväng med handhäst, hoppa, gå med barn på ryggen osv. Endeño har också allt det där, även om han behöver mer träning för att vara trygg att åka ut på tävling med tex, helt enkelt eftersom han inte varit hemifrån mer än ett par gånger. Det kommer det med. Jag förväntar mig att han kan gå med barn på ryggen också när han blir äldre, även Lapp Glans lärde sig det, som femåring blev han istället stressad av det. De lär sig.
Bägge hästarna är utöver känsliga utrustade med mycket temperament och en del skärpa, något som JAG gillar ihop med en stor portion vilja. Det är inte alltid enkelt och jag svär över det emellanåt, men det ger väldigt bra egenskaper när de är med mig (vilket de trots allt oftast är!).

Betyder det att mina hästar är någon sorts mall för bra hästar? Absolut inte! De är bra för mig, för det jag vill göra och det jag uppskattar hos en häst. För någon annan behöver det inte innebära en bra häst, utan en häst man bör sälja. Och tvärt om givetvis.  Egenskaper som uppskattas av en del skulle göra mig lite frustrerad, men de egenskaperna kan göra en häst perfekt för någon annan.

Självklarheter kan väl tyckas. Man ska ha en passande häst för sin personlighet och för sina egna mål med sin ridning. Och våga vara ärlig inför sig själv med sina begränsningar och styrkor.

De flesta av oss faller lätt för spektakulära hästar. Handen på hjärtat, vem vill inte rida den där hästen som får folk att vända på huvudet och dra lite efter andan? Jag läser återkommande inlägg och diskussioner (särskilt på halvblodssidan) om att aveln går mer mot spektakulära och känsliga hästar som blir svårridna för ”gemene man”. Många söker en mer allroundhäst som är stabil och trygg att rida och har överseende med sin ryttare.

Jag tänker inte lägga mig i om halvblodsaveln missar detta mål eller inte, för halvblodsavel är jag inte alls insatt i. Jag är helt enkelt inte intresserad av rasen och jag rider inte halvblod (om jag inte får betalt 😉 ). Men en allmän betraktelse tänker jag göra och det är att ridningen av hästarna gör en hel del också. En häst som man sätter krav på, som rids av en duktig ryttare och som får använda sin känslighet och nerv kommer så klart att vara svår för en mindre duktig ryttare. Helt enkelt av den anledningen att en sådan häst förväntar sig så mycket av sin ryttare. Det går väldigt mycket hand i hand, förväntningarna av ryttaren på hästen och tvärt om. Ju mer vi kräver av hästen, ju mer kräver hästen av oss. Rider man en häst för försäljning behöver man alltså rida hästen utifrån den typ av köpare man förväntar sig! Men en häst som förväntas gå MSV -Svår kostar mer och är mer lönsam än hästen som förväntas gå Lätt- MSV. Men kundbasen för Lätt- MSV hästen är betydligt större. Kanske finns det en miss-matchning här? Är det en vettig häst i grunden så kommer känsligheten öka i takt med att ryttaren utvecklas och kan hantera mer känslighet. Nu kräver ju detta en häst som kan stänga av sin känslighet en del, alla kan det inte, men många.

Begreppet spektakulär hänger också ihop mycket med ryttarens skicklighet. En skicklig ryttare kan få även en ganska ordinär häst att få en del wow-faktor, just för att ryttaren kan göra det mesta och bästa av hästens gångarter, låta den uttrycka sig och vilja visa upp sig. En mer ordinär ryttare kan få en häst som har kapacitet att vara spektakulär att se alldaglig ut. Till en viss gräns så klart, beroende på vad hästen är född med, men ryttaren gör otroligt mycket! Kanske värt att komma ihåg när man själv letar häst? Är det värt att betala massa extra för en häst med rörelser man aldrig kommer rida mer än några % av, eller satsa på en häst med mer ”normala” gångarter som man kan rida mer av och där man kanske istället kan lägga de pengarna på mer utbildning hos hästen?

Så finns de där fantastiska hästarna också, min grannes lusitanovalack är ett bra exempel. Han kan gå och masa runt och se rätt trist ut, han är gudabenådat snäll och hittar aldrig på dumheter och uppför sig pålitligt. Men rid honom rätt och han tänder till, rör sig kalasfint och får nerv och energi. Gör rätt och han blir en helt annan häst! Men han biter inte huvudet av dig om du gör fel heller, han bara fiser runt då och ser bedrövlig ut. Gör rätt och han ser ut som en miljon! Han är med andra ord en väldigt bra häst för väldigt många!

den perfekta hästen, orimliga förväntningar

Vad förväntar vi oss del 2

1 kommentar

Fick bli en fortsättning på gårdagens inlägg om vilka krav och förväntningar som ställs på hästar.

Jag tror de flesta av oss strävar efter att ha en häst som är trygg och stabil i de flesta situationer, som vi lätt skickar in i transporten och tar med oss på träning och tävling, kan rida ut i skogen med eller utan sällskap, som är trafiksäker, inte får spunk i ridhuset när snön rasar av taket, som snällt står för veterinären och hovslagaren. Som snällt låter sig ledas av vem det än vara månde till och från hagen och som inte börjar prutt-bocka under ryttare. Som jag ser det är det absolut inga orimliga mål heller. Det jag ser som det intressanta är vägen dit och vad vi som människor gör för att få våra hästar att bli de trygga individerna som är med på allt detta. Och som dessutom har lika roligt som oss människor under tiden. (Med undantag för veterinären då. Det tycker nog ingen av oss är särskilt kul!)

Kan man köpa sig hästen ovan och bara flyta vidare på det arbete som redan är gjort? Ja, ibland så. Till och med oftare än ibland, för hästar är ganska kloka djur. De har lärt sig att det inte är farligt, de är vana vid situationerna och de har lärt sig att livet är ganska bekvämt och behagligt när man håller sig innanför staketet, både det synliga och osynliga.  Särskilt är det hästar som passerat unghäståren och samlat erfarenheter.
Kan man kallt räkna med att en häst man köper, som är så snäll som ovan, med automatik fortsätter vara sådan? Nej! Det finns så många fler faktorer som spelar in, särskilt för en mer orutinerad hästägare/ryttare. Och det är här jobbet på relationen kommer in i bilden. Det där som gör ridsporten så speciell, att vi har en relation med ett djur på över ett halvt ton, ett bytesdjur med massa instinkter som vi får att vara lugn och trygg i väldigt onaturliga situationer. Och vi tycker det är självklart att hästarna ska vara så trygga i dessa situationer, på främmande platser, instängda i en liten plåt och trälåda på hjul som susar fram på motorvägen, när det kommer bilar, rasar snö och veterinären ska stickas och vara obehaglig. Någonstans måste vi inse hur onaturligt det är för hästarna. Att allt detta är sådant som vi lär dem och som vi många gånger måste jobba vidare på.

Även, och kanske särskilt, när de bytt miljö, bytt människor och flockmedlemmar. Vi måste räkna med att hästarna kan förändras i nya miljöer och med nya människor, utan att det för den sakens skull är fel på vare sig häst eller människa, men kraven där och då blev orimliga. Det är en ny relation som måste skapas. Precis som vi människor kan vara annorlunda och uppfattas väldigt annorlunda beroende på vilken miljö och vilket sammanhang vi är i.

Det är inte ytan som räknas, att segla runt på sin vackra, dyra häst och visa upp sig, lägga upp bilder från det perfekta hästägandet på insta och fb. Vägen att komma till ”det perfekta hästägandet” där man kan göra alla dessa saker är det intressanta. Och man har faktiskt jävligt kul på vägen också.