Etikettarkiv: prestationsångest

Endeño, Unghäst

Träna i andra miljöer

Lämna en kommentar

Endeño ska få åka iväg regelbundet framöver och få jobba på andra platser än hemma. Det finns ett STORT behov av det och det är verkligen ett stort gap i hans utbildning på den punkten. Även att bli jobbad bland andra hästar är något han måste vänja sig vid, eftersom det sällan händer här hemma och det är en annan häst vid de tillfällena. Just nu känns det verkligen som vårt största problem. Han är fantastisk (för det mesta, och en total apa andra tillfällen, han är trots allt tonåring) hemma, men tappar väldigt lätt koncepten när vi är iväg. det finns sååååå mycket spännande att se och göra och han är väldigt lättdistraherad från första början. Men han måste ju utsättas för det och vänja sig trots allt.

Det är verkligen nackdelen med att sitta hemma och rida. Vi har ju inte heller kommit iväg som jag hade tänkt och löshoppat när Endeño varit liten, eller varit iväg på andra äventyr eftersom jag har varit sjuk. Den biten har ju halkat efter rejält och jag får väl säga att det nog är lite jobbigare att ta igen det när han är tonårsslyngel än det hade varit när han var yngre. Men nu är det som det är så det är ju bara att lösa problemet här och nu.

Sen ska jag väl också erkänna att det är en viss tröskel att åka iväg någon annanstans och rida när det finns ridhus hemma på gården. Latmasken tittar fram både nu och då och jag vet att det blir ett bra ridpass. På bortaplan vet jag ju i dagsläget att det inte kommer bli ridningen som är i fokus utan att få någon form av fokus från hästen som blir utmaningen. Och jag ska vara ärlig och säga att jag känner mig som en idiot som försöker få styr på hästen i de lägena, vilket bidrar till att jag drar mig för att åka iväg. En ond cirkel helt klart.

Men nu har jag anmält honom och mig till träning för min eminente tränare Júlio Borba som jag ridit Lapp Glans för sedan LG var 4. Så nu måste vi öva på att vara på bortaplan tills vi ska iväg. Nu räknar jag inte med att Endeño kommer uppföra sig perfekt på träningen, och jag skulle nog bli lite sur nästan, för det är ju från tränaren vi ska få hjälp med det vi har problem med. Inte visa hur duktiga vi är. Att tränaren känner mig rätt väl gör det enklare också, vi förstår varandra och han vet vad jag kan, egentligen, även om det inte syns just där och då 😉 Jag vet även att jag kan lita på vad Julio säger och vet hur han resonerar. Risken att det blir en ny dålig upplevelse för Endeño är minimal. Vi behöver inte fler såna, ingen av oss. Det tog rätt ordentligt på mitt självförtroende som ryttare också när vi var iväg för en annan tränare. Och att jag inte stoppade i tid och att jag lät mig tryckas ner så pass i skorna. Inte min normala stil.

Igår åkte vi iväg till de gamla ridbanorna vid Ryfors 3 km bort och red. Det är nära och bra, men blir ändå utflykt i hästens huvud. Och uppenbarligen räckte det rätt bra, han stressade inte upp sig så mycket som han gjort tidigare, men han hade vilat dagen innan och hade överskottsenergi de luxe. Det i kombination med att han ville titta på bilar på vägen och golfare på golfbanan resulterade i att det blev mer longering än ridning. Satt upp en kort stund efter en kortare longering men efter diverse blandade små och stora hopp med krumsprång blev det mer longering för att få ur alla myror ur brallorna. Det var en stor myrstack, men till slut började han varva ner så jag kunde sitta upp en stund igen och rida lite, för sakens skull.
Idag blir det utflykt dit igen, så får vi se om det blir mer ridning och mindre longering idag.

Jag fastnar lätt i tankar om hur duktiga alla andras femåringar är och jämför med unghästar som är ute och tävlar och tränar. Så fel av mig, det vet jag, men det kommer ändå. Det gäller att hålla lite perspektiv på de tankarna, i vissa lägen ridmässigt ligger Endeño rätt långt framme. I vissa aspekter har vi problem. Träna hoppning i grupp känns långt bort tex. Eller så vore det nyttigt för honom 😉 Han är impulsiv och lättdistraherad, men är samtidigt otroligt intelligent och lättlärd, det är nog den smartaste häst jag ridit, men mycket integritet. Det finns så otroligt mycket som snurrar i skallen på honom samtidigt att det kanske inte är så konstigt att han mognar lite senare mentalt.
Sen är det inte först till svårklass som vinner. Det är bäst i svårklass som vinner. Jag får hålla fast vid den tanken 🙂 Och jämfört med hur Fashion, min gamle fullblodsvalack, var i samma ålder är Endeño riktigt städad trots allt!

 

Lapp Glans, Working Equitation

Wintermühlentrophy 2016 Del 1

Lämna en kommentar

Det har varit dåligt med bloggande på sistone, hade ett inlägg om träningshelgen i början av månaden som jag trodde jag hade publicerat, men tydligen inte 🙂 Får skriva om det lite så kommer det i morgon kanske.

Anledningen att jag inte hunnit med så mycket här är att jag varit borta en hel del, dels tränat i tre dar, sen i förra veckan åkte jag och två klubbkompisar ner till Neu-Anspach utanför Frankfurt och tävlade WE, Wintermühlentrophy, nationell tysk tredagarstävling. Resan krävde ju också en del planering med färja, hur vi skulle köra hästarna för att de skulle åka bra och för oss att hålla nere kostnaderna, övernattning för hästarna på vägen, hotell etc.  Jag har åkt långt med hästar tidigare, men det är många år sedan nu och när man ska utomlands är det fler regler och skit att hålla reda på. Och kostnader.

Hur som helst så kom vi iväg med en övernattning norr om Hamburg, åkte därifrån strax före tidig morgon för att slippa köerna och kom fram till Wintermühlen runt lunch. Hästarna installerades i tältstallet (och jag erkänner villigt att jag nojjade lite över galon (ellervaddetnuvar) väggarna, men Lapp Glans verkade tycka det var helt ok iaf. Vi kollade in anläggningen (modell enorm!) och laddade för fredagens dressyr.

Lapp Glans var mer än lovligt laddad att rida på torsdagen, så jag valde att rida honom på förmiddagen fredag för att känna hur han kändes. Han var ännu mer laddad och jag fick rida honom rätt ordentligt för att få med mig hjärnan på honom. Bestämde mig att ha lite längre tid på mig än vanligt för framridning innan dressyren, en framridning som blev ännu längre än jag tänkt mig eftersom det visade sig att startordningen ändrats i sista stund för att underlätta för två ryttare som red två hästar var i den klassen. Det resulterade i en Lapp Glans som var rätt matt när vi väl var inne på banan, han höll sig i skinnet men det blev ju långt från vad vi kan prestera. Jag är ändå skitnöjd med ritten efter förutsättningarna och vi skrapade ihop ca 62% från domarna, räckte till en 7:e placering av 14 startande. Nästan hela tyska landslaget var på plats så det var duktiga medtävlande, vilket gjorde att det kändes än bättre att placera mig i mitten på en matt och trött häst som var rätt störd av de enorma bromsar som flög runt och ville ta tuggor av hästkött..

Lördagen var det dags för teknik. En lång bana med 19 hinder på tungt underlag. Dessutom varmt som tusan, vi hade 30-35 grader i skuggan samtliga dagar, så vi planerade för att hästarna skulle bli trötta. Utöver lång på tungt underlag så var det en svår bana också, med svåra hinder som inte riktigt var som vi är vana vid. Hopphindret var en bänk med dynor och två stora blomkrukor, bägge på samma sida, där den ena stod på bänken. Bron var smalare än den får vara i Sverige, men det största svårigheten med den var att den sviktade. Dessutom var det vatten på bägge sidor med gräs och plastankor och när bron sviktade pga hästens vikt rörde sig vatten och dekorationer. Den användes även i de lättare klasserna och det var tyvärr ganska många ekipage som vägrade ut sig på den eller fick stora problem och tog sig över med nöd och näppe. Det ordnades en improviserad framridningsbro med ett par svarta schabrak som någon offrade och sadelbockar för att imitera bron, men även ekipage i svårklass hade problem med bron (inkl uteslutning) men även hopphindret gav många stora bekymmer. I Sverige hade de inte fått förekomma som hinder, internationellt vet jag inte hur bron hade setts och hopphindret brukar vara halmbalar.

Jag red ut en sväng i skogen på Lapp Glans på morgonen och valde att rida fram ganska kort tid inför tekniken. Och planeringen sprack även denna dag, så min framridning blev ännu kortare än beräknat eftersom de två som startade före mig blev uteslutna på hinder/fel väg.

Jag tog mig runt i alla fall. Med nöd och näppe. Lapp Glans hade behövt ridas fram lite mer helt klart och han ruttnade mitt i alltihopa och sa att han skulle dra.. Vi hade lite, erm, diskussion om detta där han fick applåder av publiken för sin fina piaff och levader *öhh, ja, modell kan själv..* Bron störde honom en hel del, han gick glatt på men kastade sig bakåt när han kände att det sviktade. Trots det tog vi oss över den åt bägge håll, men han var redan lite irriterad så det gjorde inte saken bättre. Vi tog lansen och han hoppade villigt hoppbänken (han är pålitlig hoppehäst) men när jag skulle svänga mot tjuren efter enkelslalomen som gick i riktning mot utgången fick han nog och ville inte vara med. Det tog en liten stund, men vi kom vidare och tog tjuren i någon sorts passage (tyvärr får man dåliga poäng på det!) eftersom jag absolut inte ville bråka med honom om att galoppera när han gav sig och gick åt mitt håll. Vi tog oss runt resten av hindren, men sista hindret som var tre tunnor så gick han in kalasfint, strulade med första bytet och sen sa han dra åt helvete till att gå runt sista tunnan. På något vänster hann jag inom tidsramen ta mig vidare och över mållinjen, men poängen blev ju så klart katastrofalt dåliga. Det som kändes bra var att de hinder där han gick på hyfsat så hade vi bra poäng.

Jag får väl erkänna att jag inte kände mig alltför glad när jag gick ut från banan med min irriterade och lite arga häst, men en promenad i skogen med honom så kändes det bra igen. Jag hade laddat mycket mentalt för detta för att hålla mitt fokus, kanske för mycket, så att hästen inte var med på noterna blev jobbigt. Brukar ju vara jag som tappar konceptet annars 😉

Var en rejält trött häst jag ställde in i boxen både fredag och lördag. Otroligt mycket intryck, hästar, värmen och ansträngningen tar på krafterna. Det blir ju rörigt i tävlingsstallet också och även om vi varit iväg på kurser och annat och sovit över så blir det inte lika intensivt och rörigt som här, med 40 hästar i ett tältstall och massor med liv och rörelse konstant. Och nämnde jag att det var varmt? 😉 Det var det i tältet också.. Nu åt och drack han ordentligt, fick ordentligt med extra salt i mat och vatten men det påverkade lite så klart.

Jag var väldigt lättvaggad om kvällarna och det var med en lättnadens suck vi kom tillbaka till hotellet på kvällarna. Svalt, rent rum med sköna sängar, dusch och stor balkong att slappna av lite på.

Nu tänkte jag runda av detta inlägget, det blir en del två med söndagens speed (som inte gick bra alls) och lite fler tankar kring tävlingen, erfarenheter och skillnaderna mot att tävla i Sverige. Jag hoppas min telefon behagar ladda upp bilderna jag bett den om också så det kan bli lite kort med. Del 2 följer..

 

 

Okategoriserade

Dumma ryttare som inget begriper och skyller ifrån sig på hästen?

1 kommentar

Läste en gästblogg på Hippson i gårkväll och förundrades. Författaren beskriver en verklighet jag inte känner igen mig i från mina tränardagar. Att en majoritet av eleverna skyller i från sig på hästen, vill mer än de kan, byter hästar och tränare oftare än jag byter kläder och aldrig någonsin inser att det är de själva som behöver ändra på sig. Detta skulle vara något nytt fenomen, då det skrivs att ”idag” är så vanligt att byta tränare.
Jag blev fundersam. Visst känner jag till den typen av ryttare, så det är inte så att jag förnekar deras existens. Men att de skulle vara i majoritet och vanliga? Nä, där känner jag verkligen inte igen mig. Har tänkt tillbaka på alla de år jag stått uppstallad på stora anläggningar med olika människor och alla de ryttare jag mött i tränarrollen genom åren.  De som byter hästar och tränare konstant är en sån liten bråkdel, men kanske så att man främst hittar dem i vissa miljöer? Där status, tävlingsresultat, yta och pengar är viktigare än innehåll? Det är där jag har träffat på dem i alla fall.

Men tittar man på de flesta av Sveriges ryttare och sedan plockar ut den del som skyller i från sig på hästen och inte ser sig själva i det hela så kan jag inte låta bli att fundera på varför dessa ryttare gör som de gör. Kan man förstå varför är det lättare att i tränarrollen bemöta dem på ett konstruktivt sätt.

Ryttare som vill mer än de kan i dagsläget ser jag inte som ett problem, tvärt om. Det betyder att de har en vilja framåt och vill utvecklas. Det finns lite att jobba med så att säga. Vill sen ryttaren kunna göra allt detta just nu och inte kan så leder det till frustration. De vill så mycket, men har inte hittat vägen och verktygen för att ta sig dit. Frustration är en svårhanterad känsla och en utloppskanal är att skylla i från sig, på hästen, på domare, på tränare och omgivningen. Det är inte trevligt, men egentligen inte en så konstig reaktion. Det finns gott om ryttare som tar ut den frustrationen på sig själva också, de klankar ner på sig själva, självkänslan grusas sönder och de tycker de är värdelösa och borde inte få ha häst. Oavsett hur det tar sig uttryck har man som tränare en jätteviktig uppgift att tackla problemet! Det är det man får betalt för.

Nu började jag prata om ryttare som lägger skulden utanför sig själva, så jag ska hålla mig till den kategorin. Vad gör jag när jag ställs inför en sådan ryttare och för att få dem att komma vidare?

Att hästen aldrig är felet är grunden. Många gånger har man god lust att plocka av dem av hästen och vråla det till dem, men det är inte så konstruktivt. Mer kritik av dem som ryttare tenderar att få en person att gå i baklås och inte kunna ta till sig vad man säger.
Ett lugnt samtal, helst utan massa åhörare, tenderar att vara effektivare. De känner sig utsatta på grund av sin frustration, för vad ”läktarryttare” säger om dem eller vad ryttarna tror att läktarryttarna säger om dem. De är oftast överambitiösa och vill prestera, helst perfekt och få höga poäng. Grav prestationsångest. Men de vill så mycket att det låser sig, de har inte erfarenheten och kunskapen att ta sig vidare dit de vill. De är så fixerade vid att hästen ska gå på tygel och göra det som de vill att de är blockerade. De är fixerade vid att Vara Duktiga.

Så, hur får man någon att bryta den fixeringen och byta fokus?  Det finns nog ingen Patentlösning 1A tyvärr, men min erfarenhet är att det lugna samtalet är en bra början, där man får bryta ner problemet i mindre delar. Att utgå från något konkret problem är det lättaste tycker jag, låt oss säga att eleven X vill rida en skänkelvikning men inte kan göra det med hästen i form osv. Då utgår jag från den övningen och vad som är det svåra med själva övningen. Att hästen inte är problemet är ju en självklar grundförutsättning, men där och då kanske man kan lägga det åt sidan och fokusera på vad ryttaren behöver göra för att få hästen att förstå. Att man behöver jobba lite på grundformen, kanske rida mer med sätet och inte hålla ner huvudet med handen, att hästen förstår sidförande skänkel osv. Bryta ner det i beståndsdelar och fokusera på vad ryttaren ska göra för att få det att fungera. Det är ett första steg.

Ofta att bryta fokus på hästen och istället sätta fokus på vad ryttaren behöver göra på ett icke-konfrontativt sätt är enligt min erfarenhet en bra början. Sen kan man bygga vidare från det. Få ryttaren att känna att hen KAN påverka och flytta fokus för att kunna ge verktygen att gå vidare. Att som tränare ge exempel från sin egen utveckling (antagligen rider ryttaren för en tränare för att denne anser att tränaren rider bra) där man stött på liknande problem och hur man löst dessa. Fokusera på att berömma det jobb som ryttaren gör bra, förklara gärna vad ryttaren gjorde som var bra och att det leder till rätt utveckling även om det inte är perfekt i just nu. Ge växande beröm och inte låst beröm. Säg att vad de gjorde var bra, inte att de är bra. (mer om låst/växande beröm i en kort film här, gäller barn men jag tycker det stämmer bra på vuxna också)
Beskriv vägen till det som ryttaren vill göra i steg för att ge en bild av de saker som krävs för att ta sig dit.

Visst finns det de ryttare man inte kan nå fram till. Som tränare är man inte ofelbar heller och ibland går det inte. Då kan man bara säga som det är och för allas skull kanske det är bäst att ryttaren byter tränare. Men jag är övertygad om att jag som tränare fortfarande tjänar på att vara ärlig och försöka bryta mönstret hos den här kategorin ryttare och inte bara lalla med för att få in den lektionspengen. Dels för min självkänsla som tränare, men också för den bilden det ger andra elever, nuvarande och prospektiva. Och på samma sätt som det inte tjänar något till att lalla med så tjänar det inget till att förödmjuka dessa elever genom att sätta hårt mot hårt om deras tillkortakommanden. Vem lär sig genom att bli förödmjukad? Särskilt när det oftast handlar om en osäkerhet och prestationsångest i grunden som tar sig ett trist uttryck.

Men de gånger man kan lyckas hjälpa dessa ryttare förbi sin blockering och få se dem utvecklas så är det fantastiskt!
Tillägg: Det kan också vara så att man bara behöver tillåta en ryttare att få vara på en lite längre nivå än de känner att de måste vara kan göra mycket. Ibland är det inte alltid så att ryttaren anser att denne bör rida på en högre nivå än de egentligen är, utan känner att omgivningen anser att de borde vara det och blir stressade och frustrerade av detta. är har jag själv varit som ung och det var en befrielse när en duktig tränare inte tyckte att jag skulle hoppa de högsta hindren. Jag trodde jag var tvungen för att vara duktig. Några månader senare var jag redo för det istället!