Vad är rätt pris?

Lite tankar som kom efter att ha läst Ponnymammans inlägg och kommentarerna på Fb. Som alltid i dessa diskussioner verkar det bli två läger och väldigt många ”inackorderade ska ha jävligt klart för sig att de borde vara tacksamma och de ska bara veeeeeta va det kostar EGENTLIGEN, köp egen mark/stall/gård får ni minsann se” osv osv. Och jag tolkar även Ponnymammans inlägg så, folk förstår inte hur bra de har det och det är så skönt för oss att slippa dem.

Jag kan förstå det också, jag skulle inte vilja ha inackorderade. Alls. Jag är jätteglad att hyra mitt stall och vara själv där. Och jag vet att jag har det väldigt bra på flera sätt.

Det jag inte kan förstå är försöken att försöka racka ner på folk för att de vill betala så lite som möjligt. Och att det verkar som om att det skulle på något vis vara unikt för hästbranschen. Klart ingen vill betala mer än vad de behöver? Att folk skulle vara oseriösa hästägare för att de har med priset i beräkningen?
De flesta är medvetna om att det kostar att ha häst och att det kostar att driva ett stall. Alla har inte koll på siffrorna, men vet att det inte är gratis. Särskilt inte i storstadsområden. Och särskilt i storstadsområden är det dyrt att stalla upp sin häst och det är knappast förvånande att folk jämför vad de får för sina pengar. En del väljer en stor anläggning med personal, andra kollektivstall i mindre format. Är de som står i kollektivstall sämre hästägare för att de inte kan betala lika mycket?

För här någonstans börjar man väl närma sig pudelns kärna. En del är företagare och ska tjäna pengar på sitt inackorderingsstall/bete/hålla träningar/vad-det-nu-kan-vara-för-hästrelaterad-tjänst. De behöver räkna på det hela. Medans en annan har eget stall, hyr ut några boxar för kallhyra och kör kollektiv. Företagaren behöver garanterat ha in mer per box än den som har kollektivstallet. För att det ska funka måste företagaren kunna erbjuda fler tjänster och kanske bättre standard. Kanske ha någon anställd som ska ha lön, försäkringar etc.
Men fortfarande konkurrera i en bransch med små marginaler. I det läget, är det fel att kollektivstallet finns och har andra villkor att konkurrera med prismässigt?

Gällande diskussionen om bete och kostnaden för bete är det lite samma sak. Man jämför lite äpplen och päron här. Det finns många olika anledningar till att någon hyr ut en billig betesplats. Det kan vara för att man har för mycket bete till sina egna hästar, behöver ha djur som betar marken för att få bidrag för den, eller mer affärsmässiga skäl som att få in mer pengar. Det blir lite samma fråga där. Ska inte Bengt som ärvt sin gård för många år sedan, mest har skog och har gjort sig av med sina egna djur få hyra ut bete för vad han anser är en juste peng för grannen Anna som just köpt sin gård, har stora lån, måste stätta nytt stängsel och köpa in allt runt omkring ska ta ut mer och vill tjäna pengar? Anna kanske inte ens har bidrag för sin betesmark, vilket Bengt har. Orättvist? Ja. Men är det Lisa som ska ha hästen på bete som ska ha dåligt samvete för att hon väljer Bengts bete? Eller ska Bengt skämmas för att han har lågt pris för hästar istället för att hyra in betesdjur från någon bonde? Eller borde Anna erbjuda mer för att kunna ta ut ett högre pris?

Hästbranschen är ”konstig” på så sätt att långt ifrån allt är affärsmässigt. Det är hobby för de flesta, ett fritidsintresse, så det kan göra att prissättningen blir därefter. Man hyr ut en box för att ha sällskap och lite hjälp om man ska bort och ser inget behov av att tjäna pengar på det. Man byter tjänster som vänner, det som kallas hjälper varandra. Utan pengar inblandade alls. Men ska man köpa samma tjänst av en företagare blir det något helt annat.

Klart det blir en jobbig situation för en del, oftast de som ligger mittemellan ”riktig företagare” och den som hyr ut en box eller Bengt och hans bete. Som hästägare måste jag veta vad jag köper för något också, är det en tjänst av ett proffs eller är det på hobbybasis? Jag kan så klart ställa högre krav på proffset och får betala mer. Och givetvis kan detta bli ett dilemma för företagaren om hästägaren kan få samma tjänst mycket billigare någon annanstans, till ett pris som företagaren inte kan konkurrera med. Men gör någon fel? Så länge man gör rätt för sig och deklarerar sina inkomster? Det är inte olagligt att tjäna dåligt på sin hobbyverksamhet heller. Men visst kan det bli skev konkurrens med. Men har jag ansvaret för någon annans affärer som hästägare eller när jag hjälper min granne med dennes häst istället för att grannen vänder sig till ett proffs med eget företag? Eller för att Bengt kan hyra ut en billig betesplats och är nöjd med att han får in 5000 pix i månaden på att ha tio hästar där medan Anna behöver få in det tredubbla för att försöka täcka sina kostnader med lån, stängsel mm?

Att sedan hästägare tycker det ska ingå mycket mer än betesägaren tänkt sig, som i blogginlägget i början, det handlar ju snarare om bristande kommunikation om vad som ingår i betet. Det är den lättare delen att åtgärda. Tydliga, skrivna regler om vilken tillsyn som ingår, hästägarens rättigheter och skyldigheter och var man får vara med sin häst på gården. Visst finns det alltid folk som tar hela handen om man ger lillfingret, men de är inte i majoritet vanligtvis.

Så för att få någon sorts slutkläm, gnäll inte på kunderna för att de kan köpa tjänsten billigare någon annanstans. Det är inte kundens fel att de kan få betet/whatever billigare hos någon annan. Då får du konkurrera med annat än priset om du inte kan matcha det. Just DINA förutsättningar inte de samma som för någon annan som erbjuder liknande. Och vem vet, om du tar ut ett högre pris kanske Bengt kommer på att han också kan ta mer betalt och gör det? Han kommer fortfarande tjäna mer på det, men ingen sa att det skulle vara rättvist.

Hästens Dag på Ölmstad R&K sällskap

I går var jag och Lapp Glans iväg och var med och visade WE på Hästens dag på vår hemmaklubb Ölmstad. Väldigt trevligt och bra miljöträning med får, höns, människor, hundar, tält, grill och annat.

Blev överraskad över hur mycket folk det var på plats, jätteroligt! Och att klubben fick in en bra slant på det hela är ju ännu roligare 🙂 Jag gick med i Ölmstad, som inte är min närmaste klubb, eftersom de håller på med WE och jag hade vänners vänner där. Jag har ju ingen anknytning till någon annan klubb här nere, så det fick bli så. Det är jag glad över, för Örks är en av de trevligaste jag varit med i. Jag gillar att alla hälsar när man är där, engagemanget som finns och att det inte bara är stordrift. Alla ses och räknas och det tycker jag är en av de viktigaste sakerna i en förening och gör att iaf jag gärna vill hjälpa till tillbaka istället för att känna mig tvingad av arbetstvång som finns i andra klubbar.

LG var väldigt nöjd med det hela också. Det är faktiskt otroligt roligt att han verkligen gillar att få komma iväg och via upp sig. När jag börjar fläta manen på honom tänds lampan i blicken och han står avslappnad men alert och mycket, mycket nöjd medan han blir friserad. Väl ute på plats är det tydligt att han stortrivs med alla människor, hästar och uppmärksamhet. Sen är det jätteskönt att komma hem och rulla sig i boxen och prata med snorvalpen med.

Extra roligt är det faktiskt att han gillar barn så mycket som han gör och det är nästan alltid som någon eller några småtjejer kommer fram med stora ögon och frågar om de får klappa. Jag känner igen en ung Åsa där så det är roligt att kunna säga ja (när det inte är kvarkatider). LG ser det som en extra bonus när han får komma ut. Efter senaste tävlingen kom vi ut från speeden där han varit tokladdad och fem min senare stod han totalt avslappnad mös kind mot kind med en liten tjej. Kändes bra i matteshjärtat!
Han kan nog tänka sig en pensionärstillvaro där han jobbar extra på något ”klappa djuren” ställe 😉

För ett år sedan var han så laddad när jag var iväg på första tävlingen att han bokstavligen vibrerade när jag satt upp och höll på att brisera. Nu när han fått vara ute regelbundet så står han trevlig och avslappnad på långa tyglar och tittar på omgivningen. Jag måste komma ihåg det när jag har med mig Endeño ut och miljötränar nu, övning ger färdighet. Bara nöta på.

Hullbedömning, hur och varför

Brukar du göra hullbedömning på din häst regelbundet? Då slår jag in öppna dörrar för dig med det här inlägget, men om du inte gör det kanske du ska fortsätta läsa.

Jag gör det, av flera orsaker.
Det är lätt att bli hemmablind. Man ser sin häst varje dag, man känner på den varje dag, borstar, lägger på täcken etc. Om vikten smyger sig på tänker man ofta inte på det. Precis som man inte märker något på sig själv innan favoritbyxorna helt plötsligt blivit för små. Vikten kan så klart smyga sig neråt också, även om det är vanligare att den går uppåt. Både för hästar och människor.
Att göra en specifik koll av just hullet tex var tredje vecka (varje/varannan vår/sommarbete) gör det möjligt att märka vad som händer på ett annat sätt. Man märker tendenser eller om det händer något drastiskt. Det blir så otroligt mycket lättare att göra något åt det innan det gått för långt och det blivit ett problem av det.

Det finns olika sätt att hålla koll. Det absolut enklaste är väl att ha ett måttviktband och mäta hästen och se om det förändras något. Fördelen är att det är enkelt, går fort, måttbandet är billigt att köpa och man behöver inte lära sig något särskilt för att använda det. Jag använder det då och då som komplement till min vanliga hullbedömning. Nackdelen att bara använda måttbandet är att det säger inget om var fettet sitter och om hästen lagt på sig över rumpan men inte fettdepåerna där man mäter så visar det inte så mycket. Men det är bättre än inget! Tänk också på att vikten som visas på måttbandet inte är att lita på när man behöver veta vad hästen faktiskt väger, på Lapp Glans säger måttbandet att han väger 450 kg ca. Han är vägd på våg och väger 100 kg mer. Men man märker om vikten går upp eller ner.

Gör man en noggrannare hullbedömning så klämmer och känner man på hästen och dess fettdepåer och bedömer efter en skala hur den är i hullet. Det finns mig veterligen två skalor, ena är 1-9 där 1 är utmärglad och 9 är så fet så den knappt kan gå. Den andra är 1-5 där 0 är utmärglad och 5 är sjukligt fet.
Förstår man engelska så går man in på youtube och söker på fat scoring horse eller body scoring horse så finns det ett flertal bra instruktionsvideor för bägge systemen att titta på. Några är sponsrade av en fodertillverkare så de gör lite reklam för sina foder så klart, men den biten på slutet går ju att skippa 😉

https://www.youtube.com/watch?v=Kn1_CChs5dw%20

Videon ovan tycker jag är en bra genomgång av hur man gör. De visar två olika hästar och hur man bedömer dem på 0-5 skalan. Personligen föredrar jag 0-5 bedömningen, den är rätt pedagogisk och man tittar på vilka områden hästen har mest fettdepåer. Var fettet sitter spelar roll ur hälsosynpunkt, precis som hos oss människor. På rumpa och sidor av rygg är mindre oroande än fettnacke som är en varningssignal för fång och IR/EMS. Fettnacken är hästarnas motsvarighet till bukfett hos oss människor.

https://www.youtube.com/watch?v=QgQMA5iACyU

Här är ytterligare en video för hur man använder 0-5 skalan, tycker de kompletterar varandra rätt bra. Visar på ett bättre sätt var fettdepåerna sitter på en häst. Nu är det en fodertillverkare som står för filmen, men det är ingen reklamfilm mer än att de säger att man kan ringa dem för foderrådgivning.

 

Här är en kort video om 1-9 bedömning för den som är intresserad.

Alla videor är på engelska eftersom jag inte hittat någon på svenska. Har någon tips om en sån så hojta gärna till!
Även om man inte förstår allt som sägs så ger det ändå en rätt bra bild av var hästens fettdepåer sitter och var man ska klämma på hästen för att bedöma hullet. Det är bra att anteckna på något sätt vilken bedömning man ger om man inte har bra minne för sånt. Eller om man har flera hästar. Tyvärr får man ofta höra att en häst med rund nacke och som är rund över rygg och rumpa är välmusklad, men det är att lura sig. Där sitter fettdepåer så en häst behöver inte vara det minsta välmusklad för att vara rund där, bara fet. Den kan vara välmusklad OCH fet så klart, men det är fortfarande fett som gör den rund, ger den kanal över ryggrad och kors och den fettnacke som en del fortfarande kallar för ”hingstnacke” av någon anledning.

En annan sak man ibland får höra om hästar är att de behöver ha fett för att ha något att bygga muskler av. Jag har dock aldrig hört det sägas om människor? Bättre att se till att hästen är normalviktig men får tillräckligt med protein och energi för att bygga muskler under en uppbyggnadsperiod. Fett är inte muskler i vila, hur gärna vi än skulle vilja.

Att ha övervikt är inte nyttigt. Det vet alla egentligen och jag behöver kanske inte gå in på varför det är onyttigt även för hästar. Sen kan våra hästar variera i vikt över året beroende på grästillgång och det är inget problem att de går upp en del i vikt över betessäsongen, förutsatt att de inte blir kraftigt överviktiga och att de kan gå ner till normalt hull igen under hösten.

Endeño har varit ute och åkt igen

I går var en stor dag för mig och Endeño, vi åkte iväg till vår hemmaklubb Ölmstad och miljötränade. Jag är så otroligt glad att ha kommit så långt i åkträningen med honom och det är en stor sten som föll från hjärtat när det funkade så bra som det gjorde också. Han skötte sig utmärkt i lastningen, lastar honom själv och stod lugnt och stila hela vägen. Gnäggade lite ibland. Det får man ju göra.

Väl framme blev det lite gap och skrik i transporten när han såg och hörde att det fann andra hästar där. Men skötte sig när jag tränsade och lastade ur. Jag körde hela kitet, trés ridskolemässig, med longerlina, handskar, spö och hjälm. Uitfallatt så där. Hjälmen åkte på eftersom jag hade med den, resten var planerat så. Det är inte optimalt att åka iväg och miljöträna en unghäst först vid 5 års ålder, på våren och hingst. Men nu har det blivit så ändå eftersom jag först varit sjuk och inte kunnat göra saker efter plan, och sedan problemen med att få honom att vara trygg med att åka transport. Vi får ta det härifrån.

Vi gick runt på ridbanan, tittade på vattenmattan med vatten och gummiankor i. hästar i hagarna, hästar som reds, gick ett tag inne i ridhuset och vande honom vid speglarna och ut och runt igen. Han hojtade en del så klart, men jag tycker han skötte sig väldigt bra ändå. En gång blev det mycket för skallen och han hoppade runt lite, men var med mig och skärpte till sig direkt på tillsägning.

Vi skulle fika och prata lite tävlingsplaner jag, Mia och Åsa, så han blev parkerad i en box ett tag. Det var det jobbigaste på hela utflykten. Eftersom det inte är galler ut mot stallgången och vi fick stänga igen den öppna delen över boxdörren för att inte riskera att han fick för sig att hoppa ut så blev han rätt så frustrerad. Han SÅG ju ingenting! Han hörde de andra hästarna, men han vill ju SE! Taskiga matte ansåg att han fick gilla läget och han blev inte tyst, men han lugnade sig i alla fall. Hade bråttom ut, så vi fick ha lite tålamodsträning där, men så fort han kom ut och kunde se igen så lugnade han sig snabbt.

Jag har märkt tidigare att han har ett stort behov av att få se vad som händer. Han har varit trevligare ute än i ridhuset tex eftersom han i ridhuset gått och lyssnat efter vartenda ljud han hört och blivit spänd och okoncentrerad. Även i transporten vill han stå och titta ut genom fönstren. Det kommer han fortsätta vilja, men jag får träna på att han ska acceptera när han inte får spana också. Mycket att lära sig för att bli vuxen häst.

När vi kom hem fick de stå inne några timmar och vila. Han var dock inte alls så trött som jag trodde han skulle vara, men jag ska inte rida idag utan han får smälta intrycken från igår i lugn och ro.

Ska se till att åka iväg med honom regelbundet nu för att träna och hålla åkandet färskt sas. Han ska även vara med tre dagar på ridkurs för Bruno da Silva i början på juli, det blir på Ölmstad så då är det ju bra om jag ridit honom där innan. Jag räknar förvisso kallt med att han kommer visa sina värsta sidor ändå, men det är ju å andra sidan bra om han gör det när tränaren ser så att jag kan få hjälp med det och bolla lite tankar och funderingar jag har. Även om det är lite pinsamt också 😉

Jobbat med min sits

Måste försöka shanghaia någon att filma mig lite oftare när jag rider. Suttit och tittat på filmen från igår och konstaterat att det finns en hel del att jobba med. Det jag störde mig mest på är att jag sitter och flaxar med armbågarna som någon stackars skadeskjuten kråka, viker höger handled och vrider ut vänster ben. Att jag sitter utåt med armbågarna gör att jag  inte vrider axlarna ordentligt och jag tror jag kompenserar med armbågarna att jag inte sitter på sittbenen ordentligt. Jag har problem med låsningar i ffa höger SI-led som gör det lite krångligare att sitta bra. Är jag inte uppmärksam på det så hamnar jag i läget jag är nu.

Red ut på Endeño och var noga med att vrida mitt vänsterben rätt och hålla koll på armbågarna. Det gjorde rätt stor skillnad och jag märkte att det blev lättare att komma ner på vänster sittben då. Kändes som en bra början! Höll koll på det över hela turen och konstaterade att en del snedhet jag suttit och korrigerat på honom behövde jag ju inte korrigera nu. Tur de är tålmodiga djur.

Red Lapp Glans i ridhuset och började med att rida med bollar under sittbenen. Det är en otroligt nyttig övning som jag inte begriper att jag inte gjort oftare på sista tiden, när jag har bollarna liggande i ridhuset. De har blivit rätt dammiga.. Bollarna är mjuka i skumgummi och ser ut så här. Man sätter en under varje sittben och rider så en 10-15 minuter, det känns rätt skumt så klart, men det hjälper sitsen något oerhört. Jag upplever att jag, utöver att jag blir väldigt medveten om var jag har mina sittben, har väldigt lätt att komma loss i ryggslutet, aktivera magmusklerna och lättare att hitta en balanserad lodrät sits med hjälp av dem. När man sedan plockar bort bollarna kommer man djupare ner i sadeln och sitter bättre, Rekommenderas varmt!

När jag höll koll på armbågarna och vad jag gjorde med axlarna fick jag betydligt bättre grepp på mig själv i ridningen.  Blir att ha mycket fokus på det ett tag framöver.

Vi fastnade på film idag

Maken var snäll och kom upp till ridhuset och filmade när jag red Endeño idag. Är väldigt nyttigt att se sig själv, och väldigt jobbigt när man undrar saker som exempelvis vad min högerarm håller på med egentligen? Har tittat igenom filmen en sväng och funderat lite kring hur jag jobbar vidare med slyngelhästen.
Han har varit störig unghäst en period, haft svårt att koncentrera sig i ridhuset då han varit enormt fokuserad på alla ljud utifrån och varit spänd i ridningen. Det har även blivit en del blandade hopp på bakbenen när jag varit osedvanligt jobbig och dum enligt Endeño och krävt skitjobbiga saker som att gå på en volt eller rakt fram på spåret i angiven gångart.

Nu är vi mer ense på den fronten igen, men jag lägger fokus på en koncentrerad och avslappnad häst. Det kliar i fingrarna på mig när jag ser filmen att sätta lite mer energi i honom så han visar upp mer och större trav, det finns där, men just nu ska jag ge tusan i det och fortsätta ha den där avslappnade och fokuserade killen att rida på. Han behöver stärka upp sig en hel del till innan han är riktigt mogen för att orka visa upp sin trav och samtidigt vara mjuk och bärig och inte bara vifta med benen. Jag kan korta och minska traven och jobba en hel del med den inom det register han orkar bära sig idag.
Det jag kommer börja lägga till är korta stunder med mer samling och därmed lite högre form för att stärka honom där. Nu jobbas han i en horisontell form med väldigt lite samling, mer fokus på framåt. Det ska fortsätta vara grunden, men som sagt, kan lägga in lite samling här och där.

Galoppen är enligt mig hans bästa gångart och det märks att han har lättare att jobba där. Även galoppen kommer så klart bli större och luftigare i takt med att han blir starkare.

Klippte ur en kort sekvens ur filmen, för att vara lite stolt över gossen. Han har alltid haft lätt för byten, ända sedan han var föl, och jag har bett honom om byten under sadel några gånger, tror det är 4 ggr eller så. Inte tränat alltså, utan bara bett om det när det känts som att han kan göra det jag ber om. Har inte blivit besviken, han har bytt rent och villigt på hjälpen alla gånger. Kul att ha lite bildbevis för det 😉 Sen är det inget tävlingsfärdigt byte så klart, men en bra början.
Någon kanske ylar om att jag byter på en femåring. Gör det för all del men inte här. Han har lätt för byten och han kan gå i förvänd galopp också. Att be honom göra något han har lätt för när jag känner att han kan leverera det jag ber om stärker hästen.

https://youtu.be/7JSaGzKLYNE

”NÄ, jag vill INTE gå hemifrån!”

Sånt händer ibland att hästarna säger. I alla fall när man tycker att de ska vilja följa med ensamma ut i skogen. Lämna hemmet, polarna och all mat och ut och motionera och ha mysigt. Typ.. Enligt stollen på ryggen..

Jag har varit rätt förskonad genom åren. Fashion, mitt gamla fullblod, hade en period där han inte ville gå ut i skogen eller vara i hagen, antagligen beroende på att en skock vildsvin hade dragit igenom hans hage när han var i den. Han bestämde sig helt enkelt för att stallet var lugnast och motsatte sig varje försök av personalen att bli utsläppt. Och samma när jag ville ut i skogen. Honom fungerade det bra att ta det lugnt med och rygga åt de håll jag ville när han sa NÄÄ! Så då gjorde vi det, lugnt och sansat en lite bit och sen gick det bra igen. I en annan miljö försvann problemet helt och återkom aldrig efter det.

Endeño har inte varit förtjust i att gå hemifrån ett tag. I början när jag red ut honom som fyraåring gick det bra, men i höstas började han krångla. Fryser fast, biter i tårna (spansk ponny?) och kastar sig runt på bakbenen. Testade att sätta lite press på honom för att se om det funkade, men det gjorde bara saken värre. Det gav honom en anledning att bråka, något att bråka emot och en ”ursäkt” att inte fokusera på det jag ville. Så det fick bli en annan taktik.

Jag går en bit bort med honom innan jag sitter upp, eftersom jag vet att det kan bli lite tramsande runt när vi ska i väg. Anledningen att jag går iväg är för att hemma på gården och första 50-100 metrarna finns det för mycket saker i vägen som kan få mig att tveka. Det är elstängsel, bilar, traktorer, barn, terassmurar, djupt dike och ett obehagligt hål på ett ställe som jag verkligen inte vill att vi hamnar i. Dessutom har han Lapp Glans som alltid ropar och travar runt lite när vi går iväg. Så mer distraktion och ”farliga” saker som kan få mig att tveka. Jag väljer var vi tar den här diskussionen och hur.

När vi gått iväg och jag ska sitta upp är jag noga med att hästen är helt lugn. Han blir lätt lite uppspelt, han både vill och inte vill, så för att dels få bästa fokus när jag väl är uppe och för att jag inte vill sitta upp på en uppspelt häst så väntar jag ut honom. Pratar lite och ser till att han står avslappnad, sedan sitter jag upp. Det är inte så omständligt som det kanske låter, i de värsta fallen har det tagit några minuter. Och ju mer konsekvent jag är, ju fortare går det för honom att bli lugn och slappna av. Han får beröm och jag sitter upp.

Nästa steg är att jag vill att han ska vara stilla. Han blir lätt otålig igen och vill iväg och hem på en gång. Även här vill jag ha honom lugn och avslappnad. Det enda jag vill är att han ska stå stilla och slappna av. När han tramsar runt och vill kasta sig iväg hemåt stoppar jag honom lugnt och bestämt, ofta genom att snurra honom runt framdelen och sedan be honom stå lugnt med näsan åt det håll jag vill rida. Sen får han stå där och tänka lite. Jag ber honom inte om något annat i det här läget utan väntar på att han ska ”mogna” och komma fram till att matte vet vad hon vill i dag med. Han får inget att tjafsa mot eller om och det dröjde en eller tre minuter i början innan jag kände hur hela hästen bestämde sig för att gå dit jag ville och han ville framåt. Då kunde jag be honom gå och samtidigt ge honom beröm för det.

Jag har kört på så här, inte så ofta under vintern, för jag har inte ridit ut så ofta, han har mest gått med som handhäst i skogen när jag ridit Lapp Glans (pga min ovilja att rida ut i kylan mer än en tur..) . Men nu när det är trevligare väder för människan på ryggen så rider jag ut flera dagar i veckan igen. Har nött på med samma rutin och ofta på samma ställe och det har gått lite bättre för varje gång, för att sedan gå helt smärtfritt och utan tjafs.

Så idag gjorde jag samma, men på ett annat ställe och på en annan väg. Det blev lite ”återfall”, något jag räknat med, men det gick lätt att komma förbi det och komma iväg. När han väl har bestämt sig så är han hur trevlig som helst att rida ut på, han skyggar inte för något, han är framåt och villig med spetsade öron och inte minsta stressad. Jag försöker hålla ridturerna ”lagom” långa och jobbiga med beröm för de bra saker han gör för att bibehålla det positiva med att vara ute i skogen. För han är verkligen väldigt positiv att jobba med min lille kille! Samtidigt rör det sig så otroligt mycket i det söta lilla huvudet ibland.

Sötaste femåringen
Sötaste femåringen

Att åka transport

Att som häst åka sån där låda som dras bakom en bil går för de flesta hästar förvånansvärt smärtfritt. Men så stöter man på problem ibland och tvingas som hästägare tänka till lite extra för att få hästen att kunna åka iväg på träning, tävling eller till veterinären.

Jag har tidigare varit med om hästar som inte velat gå in i transporten utan övertalning, både mina egna och andras. Det brukar gå att lösa ganska smidigt med träning och när de väl kommit över det brukar de vara helt ok med att åka runt. Mer om det i ett senare inlägg.

Endeño gav mig en annan utmaning. Han går glatt och villigt in i transporten och verkade lugn, men fick panik och hoppade över bommen kort efter att vi börjat åka. För ett år sedan då jag skulle börja ta itu med hans åkträning (som inte blivit vad den borde innan då jag varit sjuk länge) hann jag ett par hundra meter bort innan det brakade i transporten, främre fönstret exploderade ut över bilen och jag ser en framhov hänga ut genom hålet. Jag stannade så klart direkt och när jag går ur bilen ser jag hästen slå upp huvudet genom den främre delen av taket på transporten. Jag har ett äldre Ifor där takdelen framför hästutrymmet i släpet är separat och han hade slagit loss det från nitarna.
När jag öppnade skötardörren (med viss försiktighet) hängde min häst över bommen, med frambenet ut genom främre fönstret, eller hålet där det borde varit, och tittar frågande på mig om jag inte ska hjälpa loss honom. Det var inte så bekvämt så här. Jag kunde lyckligtvis snabbt och enkelt få loss benet och sedan fälla bommen. Pga allt glas och det trasiga taket och min egen sinnesfrid så ledde jag tillbaka honom till stallet. Gick igenom hästen noga och kunde lättat konstatera att han sluppit undan med ett ytligt skärsår på tandköttet.

Transporten fick besöka verkstaden för ett nytt fönster och tak, var otroligt glad för min försäkring som tog skadorna så jag slapp undan med självrisken!

256x256_fit_one_bestfit (133)
Släpet med utsparkat fönster, taket var löst men det syns inte på bilden

När släpet var lagat började jag lasta honom igen. Precis som innan gick han raka vägen in och ställde sig. Nu tog jag det väldigt lugnt och kunde konstatera att han blev orolig när han stått instängd ensam en liten stund, och då blev han arg. Jag kände att jag blev rädd och orolig att något mer skulle hända och funderade på hur jag skulle gå vidare. Tiden gick och jag fick inte tummen ur, men så nu under våren bestämde jag mig att det var mer än hög tid att ta tag i problemet igen. Jag satte upp ett mål, jag och Endeño ska vara med och rida för Bruno på vår hemmaklubb i juli. Basta! Och för att det ska gå måste han gå att transportera och helst ha varit iväg och miljötränat innan också. Han är ju av förklarliga skäl ingen världsvan kille.

Steg ett för mig var att tänka över mina egna rädslor. Om hästen känner att jag är rädd och orolig smittar det så klart av sig. Jag funderade i lugn och ro över vilka scenarier som skulle kunna uppstå, och hur de kunde hanteras och undvikas. På så sätt kunde jag förbereda mig mentalt och hålla mig lugn i stunden, eftersom jag visste att jag har ett antal strategier om någonting händer. Jag bröt ner lastning och transport i små, små steg för att se var och varför han reagerade så våldsamt.

För att minimera riskerna så förseddes hästen med en halsring som fästes lågt i mellanväggen för att förhindra att han kan resa sig så högt. Han är _väldigt_ smidig och rörlig fram. Jag lät honom stå uppbunden i den inne ett flertal gånger, för att låta honom vänja sig, men också för att se att han accepterade den och inte blev upprörd på grund av den. Jag ”provocerade” för att få fram reaktioner när han stod uppbunden genom att gå ut med Lapp Glans och lämna honom ensam i stallet och uppbunden. Hans reaktion när han blir upprörd eller uppspelt är att stegra, så det gjorde han nu med. Men till min lättnad fungerade halsringen bra då, han kände att den satt där och accepterade läget och stod lugnt och stilla efter ett par försök. Efter det började vi öva i transporten.

När jag började lasta valde jag att låta honom stå i stillastående transport längre stunder. Jag tog ur sprinten till bommen (som jag satt i det översta läget, så högt som möjligt för att försvåra och inte uppmuntra till att hoppa) så att den skulle ramla ur om han försökte resa sig. Att stå stilla i transporten fungerade bra, så efter några gånger körde jag en ministräcka, typ 20 m bara för att se hur reaktionen skulle bli. Han var lugn, så jag var glad.
Dagen efter valde jag att göra samma sak, men körde lite längre, runt rasthagen. Gick bra. Tredje dagen samma igen, men ytterligare lite längre och DÄR kom reaktionen. Han blev orolig och steppade runt och när jag öppnade stod hästen med ögonvitorna stora och skakade hela han. Helstressad och rädd. Lille gubben.. Han fick stå kvar i transporten, men jag ställde mig inne i den en stund och pratade med honom. I takt med att han lugnade sig kunde jag gå ut ur släpet, sedan stegvis bort från skötardörren och till slut även stänga skötardörren och han fortsatte vara lugn. Först då, när han fått hantera sin rädsla inne i släpet och blivit lugn, lastade jag ur honom.

Han är rätt svårläst i de här situationerna, han visar ingen rädsla eller oro förrän han blir jätterädd och skakar, så jag skyndade långsamt. Första dagarna efter detta körde jag inget alls, utan han fick stå i släpet och äta sitt hö i någon timme. Efter det byggde jag på med korta, korta körsträckor igen då hans reaktion kom rätt omgående när jag börjat köra. Jag försökte se till att hålla det kort för att inte provocera fram så mycket rädsla, inte mer än att han kunde hantera det själv och lugna ner sig.
Jag fortsatte med samma sak under ett antal dagar i följd. Hans reaktioner minskade lite för varje dag, så jag kände att det var rätt metod för honom. Ganska så snart kunde jag börja köra runt gården och bygga på med flera varv. Jag valde att hålla mig hemma OM något skulle hända, men också för att jag fixat min egen säkerhetsutlösning av bommen i form av ett balsnöre som snabbt kunde skäras av. Jag litar inte på det ute i trafiken för bommen sitter där av en anledning, om man måste bromsa kraftigt ska den palla ta emot tyngden från hästen.

Nu kom vi till ett bättre stampande där bak. Han började mest bli otålig och uttråkad och stod och vevade med frambenen. Jag tyckte det var skönt, för det visade trots allt att rädslan var borta. Att träna hans tålamod var enklare. Nu har vi varit ute och kört längre sträckor också, igår körde vi det längsta, en runda på 50 minuter på först grusvägar (gott om dem häromkring) som svänger och går upp och ner mycket och så han måste lära sig att stå och parera i svängarna och hitta balansen. Sista biten på vanlig asfaltsväg, även om jag för min skull valde småvägar med mindre trafik på. Han stod snällt även om han gnäggade några gånger och trampade lite ibland. Det är helt ok för en transportovan häst tycker jag.

Nu är nästa mål att åka iväg till ridklubben och miljöträna! Jag är väldigt, väldigt stolt över min lille häst och att vara i ny miljö med massa andra spännande hästar är nästa utmaning, att vara lugn och skötsam även där.

Dumma ryttare som inget begriper och skyller ifrån sig på hästen?

Läste en gästblogg på Hippson i gårkväll och förundrades. Författaren beskriver en verklighet jag inte känner igen mig i från mina tränardagar. Att en majoritet av eleverna skyller i från sig på hästen, vill mer än de kan, byter hästar och tränare oftare än jag byter kläder och aldrig någonsin inser att det är de själva som behöver ändra på sig. Detta skulle vara något nytt fenomen, då det skrivs att ”idag” är så vanligt att byta tränare.
Jag blev fundersam. Visst känner jag till den typen av ryttare, så det är inte så att jag förnekar deras existens. Men att de skulle vara i majoritet och vanliga? Nä, där känner jag verkligen inte igen mig. Har tänkt tillbaka på alla de år jag stått uppstallad på stora anläggningar med olika människor och alla de ryttare jag mött i tränarrollen genom åren.  De som byter hästar och tränare konstant är en sån liten bråkdel, men kanske så att man främst hittar dem i vissa miljöer? Där status, tävlingsresultat, yta och pengar är viktigare än innehåll? Det är där jag har träffat på dem i alla fall.

Men tittar man på de flesta av Sveriges ryttare och sedan plockar ut den del som skyller i från sig på hästen och inte ser sig själva i det hela så kan jag inte låta bli att fundera på varför dessa ryttare gör som de gör. Kan man förstå varför är det lättare att i tränarrollen bemöta dem på ett konstruktivt sätt.

Ryttare som vill mer än de kan i dagsläget ser jag inte som ett problem, tvärt om. Det betyder att de har en vilja framåt och vill utvecklas. Det finns lite att jobba med så att säga. Vill sen ryttaren kunna göra allt detta just nu och inte kan så leder det till frustration. De vill så mycket, men har inte hittat vägen och verktygen för att ta sig dit. Frustration är en svårhanterad känsla och en utloppskanal är att skylla i från sig, på hästen, på domare, på tränare och omgivningen. Det är inte trevligt, men egentligen inte en så konstig reaktion. Det finns gott om ryttare som tar ut den frustrationen på sig själva också, de klankar ner på sig själva, självkänslan grusas sönder och de tycker de är värdelösa och borde inte få ha häst. Oavsett hur det tar sig uttryck har man som tränare en jätteviktig uppgift att tackla problemet! Det är det man får betalt för.

Nu började jag prata om ryttare som lägger skulden utanför sig själva, så jag ska hålla mig till den kategorin. Vad gör jag när jag ställs inför en sådan ryttare och för att få dem att komma vidare?

Att hästen aldrig är felet är grunden. Många gånger har man god lust att plocka av dem av hästen och vråla det till dem, men det är inte så konstruktivt. Mer kritik av dem som ryttare tenderar att få en person att gå i baklås och inte kunna ta till sig vad man säger.
Ett lugnt samtal, helst utan massa åhörare, tenderar att vara effektivare. De känner sig utsatta på grund av sin frustration, för vad ”läktarryttare” säger om dem eller vad ryttarna tror att läktarryttarna säger om dem. De är oftast överambitiösa och vill prestera, helst perfekt och få höga poäng. Grav prestationsångest. Men de vill så mycket att det låser sig, de har inte erfarenheten och kunskapen att ta sig vidare dit de vill. De är så fixerade vid att hästen ska gå på tygel och göra det som de vill att de är blockerade. De är fixerade vid att Vara Duktiga.

Så, hur får man någon att bryta den fixeringen och byta fokus?  Det finns nog ingen Patentlösning 1A tyvärr, men min erfarenhet är att det lugna samtalet är en bra början, där man får bryta ner problemet i mindre delar. Att utgå från något konkret problem är det lättaste tycker jag, låt oss säga att eleven X vill rida en skänkelvikning men inte kan göra det med hästen i form osv. Då utgår jag från den övningen och vad som är det svåra med själva övningen. Att hästen inte är problemet är ju en självklar grundförutsättning, men där och då kanske man kan lägga det åt sidan och fokusera på vad ryttaren behöver göra för att få hästen att förstå. Att man behöver jobba lite på grundformen, kanske rida mer med sätet och inte hålla ner huvudet med handen, att hästen förstår sidförande skänkel osv. Bryta ner det i beståndsdelar och fokusera på vad ryttaren ska göra för att få det att fungera. Det är ett första steg.

Ofta att bryta fokus på hästen och istället sätta fokus på vad ryttaren behöver göra på ett icke-konfrontativt sätt är enligt min erfarenhet en bra början. Sen kan man bygga vidare från det. Få ryttaren att känna att hen KAN påverka och flytta fokus för att kunna ge verktygen att gå vidare. Att som tränare ge exempel från sin egen utveckling (antagligen rider ryttaren för en tränare för att denne anser att tränaren rider bra) där man stött på liknande problem och hur man löst dessa. Fokusera på att berömma det jobb som ryttaren gör bra, förklara gärna vad ryttaren gjorde som var bra och att det leder till rätt utveckling även om det inte är perfekt i just nu. Ge växande beröm och inte låst beröm. Säg att vad de gjorde var bra, inte att de är bra. (mer om låst/växande beröm i en kort film här, gäller barn men jag tycker det stämmer bra på vuxna också)
Beskriv vägen till det som ryttaren vill göra i steg för att ge en bild av de saker som krävs för att ta sig dit.

Visst finns det de ryttare man inte kan nå fram till. Som tränare är man inte ofelbar heller och ibland går det inte. Då kan man bara säga som det är och för allas skull kanske det är bäst att ryttaren byter tränare. Men jag är övertygad om att jag som tränare fortfarande tjänar på att vara ärlig och försöka bryta mönstret hos den här kategorin ryttare och inte bara lalla med för att få in den lektionspengen. Dels för min självkänsla som tränare, men också för den bilden det ger andra elever, nuvarande och prospektiva. Och på samma sätt som det inte tjänar något till att lalla med så tjänar det inget till att förödmjuka dessa elever genom att sätta hårt mot hårt om deras tillkortakommanden. Vem lär sig genom att bli förödmjukad? Särskilt när det oftast handlar om en osäkerhet och prestationsångest i grunden som tar sig ett trist uttryck.

Men de gånger man kan lyckas hjälpa dessa ryttare förbi sin blockering och få se dem utvecklas så är det fantastiskt!
Tillägg: Det kan också vara så att man bara behöver tillåta en ryttare att få vara på en lite längre nivå än de känner att de måste vara kan göra mycket. Ibland är det inte alltid så att ryttaren anser att denne bör rida på en högre nivå än de egentligen är, utan känner att omgivningen anser att de borde vara det och blir stressade och frustrerade av detta. är har jag själv varit som ung och det var en befrielse när en duktig tränare inte tyckte att jag skulle hoppa de högsta hindren. Jag trodde jag var tvungen för att vara duktig. Några månader senare var jag redo för det istället!

Idag fick jag jobba…

Fick bli ridhuset idag, blev visst höst igen. Jag var seg på grund av vädret, men inte hästarna inte..

Endeño var okoncentrerad och tyckte jag var skitdum som ansåg att han skulle koncentrera sig istället för att gå och lyssna efter varenda ljud utanför. Det KAN ju komma någon som ska in och hälsa på honom, eller en annan häst, något som är otroligt spännande!
Så matte fick jobba. Benslut, inte fastna någonstans med hjälperna och vara mycket bestämd och konsekvent. Varenda kryphål ut från hjälperna skulle testas av ”ÖÖÖÖHH, måååpeeeed, kärring!” hästen.
Men efter någon halvtimme var min trevliga femåring tillbaka igen, fokuserad, mjuk och lätt för hjälperna och med på vad vi skulle göra. Red tre tunnor när han skärpte till sig och han var väldigt trevlig. Red i trav och med varannan tunna skritt och varannan trav. Han var snabbt med på noterna med avsaktning och var han skulle trava, så jag får vara noga med att variera så han inte börjar göra saker själv.
Hade lansen stående i en av tunnorna och stannade honom bredvid och slamrade med lansen i tunnan, tog den i och ur och viftade med den runt honom. Totalt obekymrad 🙂 Så det fick räcka där.
Hoppas få med mig någon som kan filma i morgon när jag rider, är nyttigt att se sig själv.

Lapp Glans har jag ställt lite högre krav på igen och idag kom ifrågasättandet av det. Det kommer alltid med honom och till råga på allt hade jag ett SPÖ i handen! Hur KAN jag! Bara att det finns där är otroligt fräckt enligt en viss svart häst jag känner. Att jag sedan petar på honom med det är helt sanslöst otroligt ELAKT!
Även vi kom överens till slut, men jag kan villig erkänna att jag var tröttare än hästen. När han inte vill lyssna och vänta får jag piaff och passage som ”undanflykt” från det dumma jag vill, som att trava på en volt. Vem tusan vill trava på en volt??? VAVAVAVA??

Så då fick det bli piaff och passage. På mattes villkor. Det är ett bra sätt att slippa bråka med hästen tycker jag, vill han göra det jobbigare eller inte gå i den gångart jag ber om får han gå i den gångarten han tar, men han får jobba istället för att jag bromsar och ger en möjlighet  till tjafs eller att han ”slipper undan” hjälperna. Så idag red vi länge i passage med piaff lite här och där. Volter, rakt spår, diagonalslutor i passage. Efter ett tag (kan väl säga förvånansvärt länge!) började han kännas ”mogen” att be om trav igen och då var han rätt nöjd med att göra som jag sa. Lyssnar man på matte så blir livet lättare.
Fick en trevlig stund med bra arbete och även Lapp Glans fick jobba med tre tunnor. Han gillar dem och vi fick till rätt hyfsat resultat. Strävade inte efter perfektion eftersom vi varit oense och när han nu gjorde det jag ville och som jag bad om så var det inte rätt läge att putsa så noga där. Och matte var lite trött också..

Nu ska jag göra som katten och sova middag!