månadsarkiv: juli 2016

Unghäst

Skola munnen, unghästar och bett

1 kommentar

För ett par dagar sedan läste och delade jag denna artikel från Hippson på min fb och en kompis undrade om jag kunde skriva et inlägg om hur jag gör och tänker när jag börjar vänja unghästar vid bett och lär dem vad bettet betyder. Så här är en sammanfattning kring vad jag gör, möjligen med en del utsvävningar 😉

Skola munnen har jag skrivit i rubriken, det är kanske lite gammalmodigt uttryckt, men jag tycker att det är en bra sammanfattning av vad det handlar om när man ska vänja in hästen vid bettet. Hästen ska lära sig att ha bettet i munnen och hur den ska förhålla sig till det och de hjälper som ges via det. Inget av det är på något sätt självklart för en häst, även om vi tvåbeningar ibland tycks tro det. Alltså måste vi utbilda hästen, skola den. Skola för mig betyder mer än träna/utbilda, det är ett vidare begrepp som innefattar ett mentalt förhållningssätt och en förståelse också, därför väljer jag det ordet.

 

När börjar jag?

Jag ska börja med att skilja på hantering och det som sedan blir utbildning/inridning. Det flyter in i varandra en del men för att inte göra detta till en bok så sätter jag gränsen här vid när jag aktivt börjar och ska rida in den unga hästen. Den är så klart hanterad, gått som handhäst, löshoppat och longerats någon gång, tömkörd i kapson, men nu ska det bli ridhäst av pållen. Jag börjar detta när hästen är 3,5 år, tillväxtzonerna i benen slutit sig (inte i skulderbladet än, men hästen ska inte ridas så hårt) och de flesta hästar mentalt börjar vara redo. Det sistnämnda är min uppfattning utifrån erfarenhet.
Innan detta har jag sällan stoppat in ett bett i munnen på hästen, mer än för att prova ut bett och träns kanske. Jag tycker inte att det tillför något att sätta in bett innan det, det har inte gått bättre/enklare vid inridning för det. Brukar mest bli tugg och fipplande med tungan och munnen ändras ändå senare. Ylva Rubin säger i artikeln att

Det naturliga, när den oinridna hästen får något i munnen, är att antingen tugga på det eller spotta ut. Så har den ju gjort med allt som har kommit in där hittills under livet.
– När jag börjar betträna en häst ser jag först till att vargtänderna är borta, det rekommenderar jag starkt. Sedan bör man helst inte börja under den första tandväxlingsperioden, tipsar Ylva.
Då tanden tappas blir det nämligen först en lucka, sedan kommer den nya tanden som är extra känslig i början.
– Tyvärr sammanfaller detta ofta med treårstestet, där du inte får rida bettlöst. Vilket jag anser är helt tokigt, säger hon.

vilket kan förklara en hel del av hur jag uppfattat problemen med att sätta in bettet för tidigt i munnen. Hästen blir störd och måste lära sig igen.

Sååå.. Vi har en 3,5 åring som är redo, som har klarat av sin första tandväxling och som undrar vad vi nu ska hitta på. Jag föredrar att jobba med kapson på unghästar, den är stabil och sitter stilla på hästens huvud, den är perfekt att longera i, går att tömköra och påverkar huvudet direkt på ett tydligt sätt. Jag använder kapsonen rätt tidigt, när det är ”jobb” som löshopp, gå som handhäst etc eller om vi är i väg och jag behöver ha extra bra kontroll på unghästen.
Kapsonen är smidig att kombinera med bett, det finns numera även kapsoner som är gjorda så att det lätt går att hänga på ett bett.

I början får hästen bara ha bettet i munnen, vänja sig och hitta ett bra läge för det. Min erfarenhet är att hästar har lite olika preferens för var i munnen de vill lägga bettet, de får hitta sin sweet spot och så får jag ha lite koll på vad de föredrar. På samma sätt provar jag sedan lite olika variant på bett för att se vad hästen gillar, men det är väl att gå handlingen lite i förväg.
Medan hästen funderar på detta så får den även fortsätta longering och annat jobb, gå som handhäst med bettet, löshoppas i träns etc. Bettet läggs till i ”jobb” helt enkelt, precis som sadeln gör. Även om hästarna oftast snabbare är ok med sadeln än bettet!

När hästen hittat platsen för bettet och accepterar det så kommer nästa steg, det är inverkan från bettet. Tyglarna kommer på plats och jag fortsätter jobba hästen från marken, stillastående först. Tar kontakten med bettet och kapsonen via tyglarna (dubbla tyglar, både kapson och bett) och introducerar tygeltagen. Jag börjar med att lära hästen att acceptera ställande/böjande kramningar och från det är det rätt naturligt att lära hästen att följa bettet fram och ner och sedan betthjälper under rörelse. Därifrån kan små halvhalter introduceras, sedan förhållningar. Jag kombinerar med hjälper i skänkelläge också, så hjälperna finns på plats innan jag sitter på unghästen öht. Hur lång tid detta tar är individuellt, men de flesta förstår rätt snabbt ändå. sen släpper jag gradvis kontakten med kapsonen.

När hästen vant sig vid att jag även sitter på ryggen så fortsätter jag detta från ryggen (med en person på marken som håller hästen i longerlina i kapsonen). Jag fortsätter ett bra tag med dubbla tyglar så jag aldrig behöver ta för mycket i bettet. Händer det något när jag rider den ovana hästen, ex den blir skrämd av något, testar lite om den måste lyssna eller vad det nu är kan jag ta kapsonen för att få kontroll/”panikbroms”/korrigering eller vad som nu kan hända. Det händer inte med varje häst, men även om det inte behövs kan förstärkning av betthjälpen ske via kapsonen.

Även här är det så klart individuellt. En del hästar, som Endeño, ogillar tygelhjälper från ryggen i kapsonen. Jag har inte träffat många som reagerat så, men på honom fick jag plocka bort kapsonen rätt snabbt eftersom han blev störd och irriterad på den. Han avskyr alla bettlösa alternativ jag testat också, så då är det bara att gilla läget. Han är väldigt känslig så för honom blir det för otydliga/stora hjälper bettlöst.

Jag nämnde längre upp att jag testar olika bett för att se vad hästen gillar. Det gör jag när jag kommit förbi ”lära in betthjälper” stadiet. Normalt tittar jag i hästens mun är jag ska börja med bett och gör mig en uppfattning om vad som kan tänkas passa. Det brukar handla om två eller tredelade tränsbett, inte jättetjocka och inte jättesmala. Jag föredrar att ha parerstänger på unghästarnas bett, eftersom de ligger stadigare och parerstängerna även ger ett tryck på utsidan vid vissa tygeltag och förtydligar vad de ska göra. När kapsonen försvinner använder jag normalt remontosgrimma, givetvis inte hårt spänd. Även här får man anpassa efter individen så klart, en del hästar föredrar andra varianter, även här ”avvek” Endeño och visade sig trivas bäst med aachen-nosgrimma, antagligen för att bettet så hamnade lättare där han vill ha det. Numera växlar jag mellan en remont (med lite annan inpassning än tidigare) och aachen på honom.

Så, i stora drag är det hur jag resonerar kring bett och unghästar. Känns som det skulle gå att skriva oändligt mycket mer kring det, men jag kanske får anledning att återkomma i ämnet.

Lapp Glans, Okategoriserade, Tävling, Working Equitation

Wintermühlentrophy del 2

Lämna en kommentar

Jag yrade ju om att jag skulle skriva en fortsättning på del 1, men den som väntar på något gott osv 😉 Har skrivit det några gånger i huvudet så det kände som jag var klar och sen glömde jag bort det. Men nu så..

Speeden gick på söndagen, mitt mål var att Hålla Lapp Glans Glad. Det var VARMT, 35 grader i skuggan så jag tog det lugnt på framridningen och stämde mest av lite och lät honom jogga igång. Det är mycket möjligt att det var en bra plan, han kändes lugn och med på noterna, mitt mål var inte att rida snabbt utan att ta mig runt. Det sket sig kan vi väl säga 😉 Väl inne på banan i hettan kom vi till hinder 4, grinden baklänges.. Svart skugga på vit sand eftesom vi red mot skuggsidan av den och LG sa något i stil med ”i helvete heller att jag sätter en hov i närheten” så där stoppade vi ut oss. Lite surt, men det får man ta. Han brukar inte reagera på skuggor eller vind i reklamen på grinden, så jag får väl konstatera att jag vet inte alls varför han sa NOPE där. Han hade väl fått nog i värmen kanske. Som väl var fick vi möjlighet att gå in efter klassen och Åsa Ls häst var med och kunde gå före så jag och LG kunde gå fram till grinden, ta i den och allt var lugnt. Vi kunde även ta svans på de andra över den gungande bron så de var ok med den också, det är jag hemskt glad över!

Alla ekipage var med på prisutdelningen, både i MSV och svår. LG var helt lugn och tillfreds efter vi hade stoppat ut oss så vi tittade på resten av tävlingen i lugn och ro från skuggan. Till prisutdelningen ställer alla upp på rad med någon meter mellan varje häst, kändes ovant för en svensk som är van vid hingstskräck från arrangörer 😉 Var väl 50% hingstar på plats (ish) men alla var lugna och vana.  Alla fick rosetter, det gillar jag. Även om vi hamnade tredjen sist (det var komoment med och det får vi inte rida som svenskar) så var det kul med något med sig hem iaf. Min inre 10 åring håller med mig! 😀 Ärevarv med alla i full kareta och hälsning på publiken när man rider förbi dem.

Otroligt befriande med alla hästar som var med, står nära varandra även om de inte känner varandra, ärevarv med många deltagare, hästar som står med i publiken och det är något naturligt. Som det ska vara. Jag har tex blivit tillsagd på en tävling här hemma att jag inte fick vara i collectingring eftersom ”det är så speciellt med hingst på tävling”…. Han skulle hamna för nära de andra hästarna där.. *infoga ögonrullning* När hästarna får vara med, inte hålls borta utan förväntas vara med och uppföra sig så funkar det väldigt bra. De blir lugna och är någon häst nervös så får den gå vid hästar den känner och är resten lugna så sprider sig lugnet. De är ju flockdjur trots allt. Skulle det bli stress bland dem så får man göra något åt det där och då.
Överlag stor skillnad mot hur det ser ut på svenska tävlingsplatser, där man måste skilja så noga på publik och hästar, det har varit ojande om att ponnyer och storhästar rider fram på samma framridningsbana i WE, tjafs om att man får leda häst i grimma med kedja på WE tävling (det är ju så faaaaaarligt) osv osv. Här leddes det i grimma med grimskaft, hästar som står uppbundna utanför transporten och sover/äter lite, barn, lösa hundar, bilar, publik, hästar huller om buller. Inte sett en enda stressad häst (över det iaf) eller några farliga situationer. Har man en häst som har problem med något får man hantera det. Letar man ständigt efter potentiella faror smittar det av sig på hästen, och försöker man säkra omgivningen så inget ska kunna skrämma hästen så blir det också problem. Bättre att vänja hästen vid att det händer en jäkla massa runtomkring och lära hästen att fråga sin människa om den blir rädd. Men det är nog ett ämne för ett eget inlägg 😉

Så resultatmässigt kunde man väl önskat lite bättre, men jag är inte så bekymrad över den saken. Jag hade verkligen skitkul på den här resan och jag kommer absolut göra fler. Både jag och min häst har fått erfarenheter, det är så mycket praktiskt runt omkring, men också att hästen ska åka, övernatta på resan, det är tältstall, massa liv och rörelse och intryck. Det var första tredagarstävlingen med, sen har jag fått lära mig ett annat TR, på tyska, ett dressyrprogram på tyska och lite såna saker som man normalt inte gör här hemma direkt. Foder, vatten, saltintag osv för hästen, hålla koll på maten för en själv, det är inte bara att åka iväg och rida. Alla saker runt omkring är något man behöver få rutin på med, för det tar kraft och fokus med planering etc, att ha bra backup hemma för kvarvarande häst och djur. Jag är ju inte någon rutinerad tävlingsryttare heller, så att jag har massa erfarenhet på just det att falla tillbaka på, det är det jag skaffar mig nu. Visst har vi åkt på kurser och flackat runt en del, men det är dels ett tag sedan och det blir inte lika intensivt och inte lika mycket att tänka på ändå.

 

Stort, stort TACK till  min familj som stöttat mig så jag kunde göra detta. Ni är bäst 🙂
Tack också till Mia, Åsa och Elli som var med, delade med sig av erfarenheter och praktiska saker. Hoppas ni hade lika kul 🙂

Har övertalat min telefon att ge ifrån sig lite bilder nu också:

Detta bildspel kräver JavaScript.

dressyr, Tävling

Dressyr i olika varianter

Lämna en kommentar

Fastnade framför youtube nu på morgonen, började med att jag såg ett inslag från OS dressyren från 1984 och kunde inte låta bli att leta upp lite fler gamla filmer på dressyr och jämföra med idag. Att mycket har förändrats både med hästar och ridning är ju tydligt och att vad som är inne gällande hur rörelser ska göras förändras lite över tid. Inte så konstigt.

Det som är intressant är de diskussioner som jag läser både nu och då där en del anser att allt var bättre förr och de som anser att allt är bättre nu, om jag ska hårdra det hela. Jag tycker inte att det är så enkelt. Visst har hästarna på toppnivå ett helt annat rörelsemönster idag, de är mycket mjukare i sig själva, större rörelser och bogfrihet. MEn också mer spänning, stress, hårda händer och nosgrimmor. De har bättre uttryck i rörelserna idag, det ser inte lika sprättigt ut, mer böjning och lösgjordhet. Osv osv, det går att analysera länge känner jag och det har jag inte riktigt tid med 😉
Som sagt, en del tycker jag såg bättre ut förr och en del tycker jag ser bättre ut idag. Det är intressant att titta och jämföra och själv tänka efter och eftersträva det bra delarna oavsett tidsepok. En avslappnad häst utan spänning, som går för fina hjälper och villigt är ju alltid målet. Och som jobbas på ett sätt som gör den starkare och hållbar. Ingen ryttare rider perfekt, varken igår eller idag, men olika saker premieras olika igår och idag.

En annan fråga som är på tapeten är publiksiffror för dressyren, hur dressyren kan bli med tittarvänlig och dra mer publik. Att dressyren blivit mer publikfriande genom åren är helt klart, även om det fanns gott om publik även när man tittar på de äldre filmerna. Men är det något självändamål? Hur långt ska man gå för att locka ”icke-dressyrintresserad” publik? Men det är nog ett ämne för ett eget inlägg.

Här är i alla fall lite videor från olika årtal, för den som känner att den vill jämföra.

OS 1932 Piaff och passage var med första gången och programmet var 16 minuter. Lättridning och serpentiner i förvänd galopp fanns visst också med.

 

OS 1964

 

OS 1976

OS 1984 https://www.facebook.com/StableExpress/videos/1227644997268044/ 

OS 1992

Charlotte Dujardin 2014

 

Lapp Glans, Working Equitation

Wintermühlentrophy 2016 Del 1

Lämna en kommentar

Det har varit dåligt med bloggande på sistone, hade ett inlägg om träningshelgen i början av månaden som jag trodde jag hade publicerat, men tydligen inte 🙂 Får skriva om det lite så kommer det i morgon kanske.

Anledningen att jag inte hunnit med så mycket här är att jag varit borta en hel del, dels tränat i tre dar, sen i förra veckan åkte jag och två klubbkompisar ner till Neu-Anspach utanför Frankfurt och tävlade WE, Wintermühlentrophy, nationell tysk tredagarstävling. Resan krävde ju också en del planering med färja, hur vi skulle köra hästarna för att de skulle åka bra och för oss att hålla nere kostnaderna, övernattning för hästarna på vägen, hotell etc.  Jag har åkt långt med hästar tidigare, men det är många år sedan nu och när man ska utomlands är det fler regler och skit att hålla reda på. Och kostnader.

Hur som helst så kom vi iväg med en övernattning norr om Hamburg, åkte därifrån strax före tidig morgon för att slippa köerna och kom fram till Wintermühlen runt lunch. Hästarna installerades i tältstallet (och jag erkänner villigt att jag nojjade lite över galon (ellervaddetnuvar) väggarna, men Lapp Glans verkade tycka det var helt ok iaf. Vi kollade in anläggningen (modell enorm!) och laddade för fredagens dressyr.

Lapp Glans var mer än lovligt laddad att rida på torsdagen, så jag valde att rida honom på förmiddagen fredag för att känna hur han kändes. Han var ännu mer laddad och jag fick rida honom rätt ordentligt för att få med mig hjärnan på honom. Bestämde mig att ha lite längre tid på mig än vanligt för framridning innan dressyren, en framridning som blev ännu längre än jag tänkt mig eftersom det visade sig att startordningen ändrats i sista stund för att underlätta för två ryttare som red två hästar var i den klassen. Det resulterade i en Lapp Glans som var rätt matt när vi väl var inne på banan, han höll sig i skinnet men det blev ju långt från vad vi kan prestera. Jag är ändå skitnöjd med ritten efter förutsättningarna och vi skrapade ihop ca 62% från domarna, räckte till en 7:e placering av 14 startande. Nästan hela tyska landslaget var på plats så det var duktiga medtävlande, vilket gjorde att det kändes än bättre att placera mig i mitten på en matt och trött häst som var rätt störd av de enorma bromsar som flög runt och ville ta tuggor av hästkött..

Lördagen var det dags för teknik. En lång bana med 19 hinder på tungt underlag. Dessutom varmt som tusan, vi hade 30-35 grader i skuggan samtliga dagar, så vi planerade för att hästarna skulle bli trötta. Utöver lång på tungt underlag så var det en svår bana också, med svåra hinder som inte riktigt var som vi är vana vid. Hopphindret var en bänk med dynor och två stora blomkrukor, bägge på samma sida, där den ena stod på bänken. Bron var smalare än den får vara i Sverige, men det största svårigheten med den var att den sviktade. Dessutom var det vatten på bägge sidor med gräs och plastankor och när bron sviktade pga hästens vikt rörde sig vatten och dekorationer. Den användes även i de lättare klasserna och det var tyvärr ganska många ekipage som vägrade ut sig på den eller fick stora problem och tog sig över med nöd och näppe. Det ordnades en improviserad framridningsbro med ett par svarta schabrak som någon offrade och sadelbockar för att imitera bron, men även ekipage i svårklass hade problem med bron (inkl uteslutning) men även hopphindret gav många stora bekymmer. I Sverige hade de inte fått förekomma som hinder, internationellt vet jag inte hur bron hade setts och hopphindret brukar vara halmbalar.

Jag red ut en sväng i skogen på Lapp Glans på morgonen och valde att rida fram ganska kort tid inför tekniken. Och planeringen sprack även denna dag, så min framridning blev ännu kortare än beräknat eftersom de två som startade före mig blev uteslutna på hinder/fel väg.

Jag tog mig runt i alla fall. Med nöd och näppe. Lapp Glans hade behövt ridas fram lite mer helt klart och han ruttnade mitt i alltihopa och sa att han skulle dra.. Vi hade lite, erm, diskussion om detta där han fick applåder av publiken för sin fina piaff och levader *öhh, ja, modell kan själv..* Bron störde honom en hel del, han gick glatt på men kastade sig bakåt när han kände att det sviktade. Trots det tog vi oss över den åt bägge håll, men han var redan lite irriterad så det gjorde inte saken bättre. Vi tog lansen och han hoppade villigt hoppbänken (han är pålitlig hoppehäst) men när jag skulle svänga mot tjuren efter enkelslalomen som gick i riktning mot utgången fick han nog och ville inte vara med. Det tog en liten stund, men vi kom vidare och tog tjuren i någon sorts passage (tyvärr får man dåliga poäng på det!) eftersom jag absolut inte ville bråka med honom om att galoppera när han gav sig och gick åt mitt håll. Vi tog oss runt resten av hindren, men sista hindret som var tre tunnor så gick han in kalasfint, strulade med första bytet och sen sa han dra åt helvete till att gå runt sista tunnan. På något vänster hann jag inom tidsramen ta mig vidare och över mållinjen, men poängen blev ju så klart katastrofalt dåliga. Det som kändes bra var att de hinder där han gick på hyfsat så hade vi bra poäng.

Jag får väl erkänna att jag inte kände mig alltför glad när jag gick ut från banan med min irriterade och lite arga häst, men en promenad i skogen med honom så kändes det bra igen. Jag hade laddat mycket mentalt för detta för att hålla mitt fokus, kanske för mycket, så att hästen inte var med på noterna blev jobbigt. Brukar ju vara jag som tappar konceptet annars 😉

Var en rejält trött häst jag ställde in i boxen både fredag och lördag. Otroligt mycket intryck, hästar, värmen och ansträngningen tar på krafterna. Det blir ju rörigt i tävlingsstallet också och även om vi varit iväg på kurser och annat och sovit över så blir det inte lika intensivt och rörigt som här, med 40 hästar i ett tältstall och massor med liv och rörelse konstant. Och nämnde jag att det var varmt? 😉 Det var det i tältet också.. Nu åt och drack han ordentligt, fick ordentligt med extra salt i mat och vatten men det påverkade lite så klart.

Jag var väldigt lättvaggad om kvällarna och det var med en lättnadens suck vi kom tillbaka till hotellet på kvällarna. Svalt, rent rum med sköna sängar, dusch och stor balkong att slappna av lite på.

Nu tänkte jag runda av detta inlägget, det blir en del två med söndagens speed (som inte gick bra alls) och lite fler tankar kring tävlingen, erfarenheter och skillnaderna mot att tävla i Sverige. Jag hoppas min telefon behagar ladda upp bilderna jag bett den om också så det kan bli lite kort med. Del 2 följer..

 

 

den perfekta hästen

Vad är en bra häst egentligen?

1 kommentar

Har tänkt på denna fråga rätt ofta under åren och det har blivit aktuellt igen nu när jag tittat runt på hingstar sista tiden. En bra häst kan vara så många olika saker.

Grejen är väl att en bra häst innebär olika saker för olika personer. Att hästen ska vara frisk och sund är ju grundförutsättning 1A förvisso, men sen då?

Jag älskar bägge mina hästar och anser att de är bra hästar för mig. Inte enbart för att de är MINA hästar, utan för att de har vad jag vill ha hos en häst. De är trevliga att titta på, de rör sig bra med påverkbara gångarter, de älskar människor och vill gärna gosa och prata lite, och framförallt så ÄLSKAR de bägge att arbeta. Lapp Glans är känslig, har en extrem framåtvilja och vill alltid mer och mer. Han har dessutom en bra skalle och jag känner mig trygg på honom och kan ha med honom på det jag väljer att göra, om det är tävling, rida ut en långsväng med handhäst, hoppa, gå med barn på ryggen osv. Endeño har också allt det där, även om han behöver mer träning för att vara trygg att åka ut på tävling med tex, helt enkelt eftersom han inte varit hemifrån mer än ett par gånger. Det kommer det med. Jag förväntar mig att han kan gå med barn på ryggen också när han blir äldre, även Lapp Glans lärde sig det, som femåring blev han istället stressad av det. De lär sig.
Bägge hästarna är utöver känsliga utrustade med mycket temperament och en del skärpa, något som JAG gillar ihop med en stor portion vilja. Det är inte alltid enkelt och jag svär över det emellanåt, men det ger väldigt bra egenskaper när de är med mig (vilket de trots allt oftast är!).

Betyder det att mina hästar är någon sorts mall för bra hästar? Absolut inte! De är bra för mig, för det jag vill göra och det jag uppskattar hos en häst. För någon annan behöver det inte innebära en bra häst, utan en häst man bör sälja. Och tvärt om givetvis.  Egenskaper som uppskattas av en del skulle göra mig lite frustrerad, men de egenskaperna kan göra en häst perfekt för någon annan.

Självklarheter kan väl tyckas. Man ska ha en passande häst för sin personlighet och för sina egna mål med sin ridning. Och våga vara ärlig inför sig själv med sina begränsningar och styrkor.

De flesta av oss faller lätt för spektakulära hästar. Handen på hjärtat, vem vill inte rida den där hästen som får folk att vända på huvudet och dra lite efter andan? Jag läser återkommande inlägg och diskussioner (särskilt på halvblodssidan) om att aveln går mer mot spektakulära och känsliga hästar som blir svårridna för ”gemene man”. Många söker en mer allroundhäst som är stabil och trygg att rida och har överseende med sin ryttare.

Jag tänker inte lägga mig i om halvblodsaveln missar detta mål eller inte, för halvblodsavel är jag inte alls insatt i. Jag är helt enkelt inte intresserad av rasen och jag rider inte halvblod (om jag inte får betalt 😉 ). Men en allmän betraktelse tänker jag göra och det är att ridningen av hästarna gör en hel del också. En häst som man sätter krav på, som rids av en duktig ryttare och som får använda sin känslighet och nerv kommer så klart att vara svår för en mindre duktig ryttare. Helt enkelt av den anledningen att en sådan häst förväntar sig så mycket av sin ryttare. Det går väldigt mycket hand i hand, förväntningarna av ryttaren på hästen och tvärt om. Ju mer vi kräver av hästen, ju mer kräver hästen av oss. Rider man en häst för försäljning behöver man alltså rida hästen utifrån den typ av köpare man förväntar sig! Men en häst som förväntas gå MSV -Svår kostar mer och är mer lönsam än hästen som förväntas gå Lätt- MSV. Men kundbasen för Lätt- MSV hästen är betydligt större. Kanske finns det en miss-matchning här? Är det en vettig häst i grunden så kommer känsligheten öka i takt med att ryttaren utvecklas och kan hantera mer känslighet. Nu kräver ju detta en häst som kan stänga av sin känslighet en del, alla kan det inte, men många.

Begreppet spektakulär hänger också ihop mycket med ryttarens skicklighet. En skicklig ryttare kan få även en ganska ordinär häst att få en del wow-faktor, just för att ryttaren kan göra det mesta och bästa av hästens gångarter, låta den uttrycka sig och vilja visa upp sig. En mer ordinär ryttare kan få en häst som har kapacitet att vara spektakulär att se alldaglig ut. Till en viss gräns så klart, beroende på vad hästen är född med, men ryttaren gör otroligt mycket! Kanske värt att komma ihåg när man själv letar häst? Är det värt att betala massa extra för en häst med rörelser man aldrig kommer rida mer än några % av, eller satsa på en häst med mer ”normala” gångarter som man kan rida mer av och där man kanske istället kan lägga de pengarna på mer utbildning hos hästen?

Så finns de där fantastiska hästarna också, min grannes lusitanovalack är ett bra exempel. Han kan gå och masa runt och se rätt trist ut, han är gudabenådat snäll och hittar aldrig på dumheter och uppför sig pålitligt. Men rid honom rätt och han tänder till, rör sig kalasfint och får nerv och energi. Gör rätt och han blir en helt annan häst! Men han biter inte huvudet av dig om du gör fel heller, han bara fiser runt då och ser bedrövlig ut. Gör rätt och han ser ut som en miljon! Han är med andra ord en väldigt bra häst för väldigt många!