Dumma ryttare som inget begriper och skyller ifrån sig på hästen?

Läste en gästblogg på Hippson i gårkväll och förundrades. Författaren beskriver en verklighet jag inte känner igen mig i från mina tränardagar. Att en majoritet av eleverna skyller i från sig på hästen, vill mer än de kan, byter hästar och tränare oftare än jag byter kläder och aldrig någonsin inser att det är de själva som behöver ändra på sig. Detta skulle vara något nytt fenomen, då det skrivs att ”idag” är så vanligt att byta tränare.
Jag blev fundersam. Visst känner jag till den typen av ryttare, så det är inte så att jag förnekar deras existens. Men att de skulle vara i majoritet och vanliga? Nä, där känner jag verkligen inte igen mig. Har tänkt tillbaka på alla de år jag stått uppstallad på stora anläggningar med olika människor och alla de ryttare jag mött i tränarrollen genom åren.  De som byter hästar och tränare konstant är en sån liten bråkdel, men kanske så att man främst hittar dem i vissa miljöer? Där status, tävlingsresultat, yta och pengar är viktigare än innehåll? Det är där jag har träffat på dem i alla fall.

Men tittar man på de flesta av Sveriges ryttare och sedan plockar ut den del som skyller i från sig på hästen och inte ser sig själva i det hela så kan jag inte låta bli att fundera på varför dessa ryttare gör som de gör. Kan man förstå varför är det lättare att i tränarrollen bemöta dem på ett konstruktivt sätt.

Ryttare som vill mer än de kan i dagsläget ser jag inte som ett problem, tvärt om. Det betyder att de har en vilja framåt och vill utvecklas. Det finns lite att jobba med så att säga. Vill sen ryttaren kunna göra allt detta just nu och inte kan så leder det till frustration. De vill så mycket, men har inte hittat vägen och verktygen för att ta sig dit. Frustration är en svårhanterad känsla och en utloppskanal är att skylla i från sig, på hästen, på domare, på tränare och omgivningen. Det är inte trevligt, men egentligen inte en så konstig reaktion. Det finns gott om ryttare som tar ut den frustrationen på sig själva också, de klankar ner på sig själva, självkänslan grusas sönder och de tycker de är värdelösa och borde inte få ha häst. Oavsett hur det tar sig uttryck har man som tränare en jätteviktig uppgift att tackla problemet! Det är det man får betalt för.

Nu började jag prata om ryttare som lägger skulden utanför sig själva, så jag ska hålla mig till den kategorin. Vad gör jag när jag ställs inför en sådan ryttare och för att få dem att komma vidare?

Att hästen aldrig är felet är grunden. Många gånger har man god lust att plocka av dem av hästen och vråla det till dem, men det är inte så konstruktivt. Mer kritik av dem som ryttare tenderar att få en person att gå i baklås och inte kunna ta till sig vad man säger.
Ett lugnt samtal, helst utan massa åhörare, tenderar att vara effektivare. De känner sig utsatta på grund av sin frustration, för vad ”läktarryttare” säger om dem eller vad ryttarna tror att läktarryttarna säger om dem. De är oftast överambitiösa och vill prestera, helst perfekt och få höga poäng. Grav prestationsångest. Men de vill så mycket att det låser sig, de har inte erfarenheten och kunskapen att ta sig vidare dit de vill. De är så fixerade vid att hästen ska gå på tygel och göra det som de vill att de är blockerade. De är fixerade vid att Vara Duktiga.

Så, hur får man någon att bryta den fixeringen och byta fokus?  Det finns nog ingen Patentlösning 1A tyvärr, men min erfarenhet är att det lugna samtalet är en bra början, där man får bryta ner problemet i mindre delar. Att utgå från något konkret problem är det lättaste tycker jag, låt oss säga att eleven X vill rida en skänkelvikning men inte kan göra det med hästen i form osv. Då utgår jag från den övningen och vad som är det svåra med själva övningen. Att hästen inte är problemet är ju en självklar grundförutsättning, men där och då kanske man kan lägga det åt sidan och fokusera på vad ryttaren behöver göra för att få hästen att förstå. Att man behöver jobba lite på grundformen, kanske rida mer med sätet och inte hålla ner huvudet med handen, att hästen förstår sidförande skänkel osv. Bryta ner det i beståndsdelar och fokusera på vad ryttaren ska göra för att få det att fungera. Det är ett första steg.

Ofta att bryta fokus på hästen och istället sätta fokus på vad ryttaren behöver göra på ett icke-konfrontativt sätt är enligt min erfarenhet en bra början. Sen kan man bygga vidare från det. Få ryttaren att känna att hen KAN påverka och flytta fokus för att kunna ge verktygen att gå vidare. Att som tränare ge exempel från sin egen utveckling (antagligen rider ryttaren för en tränare för att denne anser att tränaren rider bra) där man stött på liknande problem och hur man löst dessa. Fokusera på att berömma det jobb som ryttaren gör bra, förklara gärna vad ryttaren gjorde som var bra och att det leder till rätt utveckling även om det inte är perfekt i just nu. Ge växande beröm och inte låst beröm. Säg att vad de gjorde var bra, inte att de är bra. (mer om låst/växande beröm i en kort film här, gäller barn men jag tycker det stämmer bra på vuxna också)
Beskriv vägen till det som ryttaren vill göra i steg för att ge en bild av de saker som krävs för att ta sig dit.

Visst finns det de ryttare man inte kan nå fram till. Som tränare är man inte ofelbar heller och ibland går det inte. Då kan man bara säga som det är och för allas skull kanske det är bäst att ryttaren byter tränare. Men jag är övertygad om att jag som tränare fortfarande tjänar på att vara ärlig och försöka bryta mönstret hos den här kategorin ryttare och inte bara lalla med för att få in den lektionspengen. Dels för min självkänsla som tränare, men också för den bilden det ger andra elever, nuvarande och prospektiva. Och på samma sätt som det inte tjänar något till att lalla med så tjänar det inget till att förödmjuka dessa elever genom att sätta hårt mot hårt om deras tillkortakommanden. Vem lär sig genom att bli förödmjukad? Särskilt när det oftast handlar om en osäkerhet och prestationsångest i grunden som tar sig ett trist uttryck.

Men de gånger man kan lyckas hjälpa dessa ryttare förbi sin blockering och få se dem utvecklas så är det fantastiskt!
Tillägg: Det kan också vara så att man bara behöver tillåta en ryttare att få vara på en lite längre nivå än de känner att de måste vara kan göra mycket. Ibland är det inte alltid så att ryttaren anser att denne bör rida på en högre nivå än de egentligen är, utan känner att omgivningen anser att de borde vara det och blir stressade och frustrerade av detta. är har jag själv varit som ung och det var en befrielse när en duktig tränare inte tyckte att jag skulle hoppa de högsta hindren. Jag trodde jag var tvungen för att vara duktig. Några månader senare var jag redo för det istället!

One thought on “Dumma ryttare som inget begriper och skyller ifrån sig på hästen?”

  1. Klokt om pedagogik!
    Men jag känner verkligen inte heller igen det där med att det skulle vara vanligt att byta tränare eller häst – eller för den delen skylla sina misslyckanden på endera. Jag tror alla jag känner håller sina tränare väldigt högt – och hästen gillar man ju i alla lägen. Jag har själv försvarat mina egna hästar när andra har tyckt att det är fel på dem, och menat att det bara handlar om att jag måste lära mig rätt väg framåt med dem. Jag hade förresten en tränare för väldigt många år sedan som ville att jag skulle byta häst. Då bytte jag tränare istället! Men först efter att ha diskuterat frågan med henne och förklarat att jag inte hade några planer på att byta häst och att vårt samarbete i det läget inte kändes konstruktivt längre.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *