Vad förväntar vi oss del 2

Fick bli en fortsättning på gårdagens inlägg om vilka krav och förväntningar som ställs på hästar.

Jag tror de flesta av oss strävar efter att ha en häst som är trygg och stabil i de flesta situationer, som vi lätt skickar in i transporten och tar med oss på träning och tävling, kan rida ut i skogen med eller utan sällskap, som är trafiksäker, inte får spunk i ridhuset när snön rasar av taket, som snällt står för veterinären och hovslagaren. Som snällt låter sig ledas av vem det än vara månde till och från hagen och som inte börjar prutt-bocka under ryttare. Som jag ser det är det absolut inga orimliga mål heller. Det jag ser som det intressanta är vägen dit och vad vi som människor gör för att få våra hästar att bli de trygga individerna som är med på allt detta. Och som dessutom har lika roligt som oss människor under tiden. (Med undantag för veterinären då. Det tycker nog ingen av oss är särskilt kul!)

Kan man köpa sig hästen ovan och bara flyta vidare på det arbete som redan är gjort? Ja, ibland så. Till och med oftare än ibland, för hästar är ganska kloka djur. De har lärt sig att det inte är farligt, de är vana vid situationerna och de har lärt sig att livet är ganska bekvämt och behagligt när man håller sig innanför staketet, både det synliga och osynliga.  Särskilt är det hästar som passerat unghäståren och samlat erfarenheter.
Kan man kallt räkna med att en häst man köper, som är så snäll som ovan, med automatik fortsätter vara sådan? Nej! Det finns så många fler faktorer som spelar in, särskilt för en mer orutinerad hästägare/ryttare. Och det är här jobbet på relationen kommer in i bilden. Det där som gör ridsporten så speciell, att vi har en relation med ett djur på över ett halvt ton, ett bytesdjur med massa instinkter som vi får att vara lugn och trygg i väldigt onaturliga situationer. Och vi tycker det är självklart att hästarna ska vara så trygga i dessa situationer, på främmande platser, instängda i en liten plåt och trälåda på hjul som susar fram på motorvägen, när det kommer bilar, rasar snö och veterinären ska stickas och vara obehaglig. Någonstans måste vi inse hur onaturligt det är för hästarna. Att allt detta är sådant som vi lär dem och som vi många gånger måste jobba vidare på.

Även, och kanske särskilt, när de bytt miljö, bytt människor och flockmedlemmar. Vi måste räkna med att hästarna kan förändras i nya miljöer och med nya människor, utan att det för den sakens skull är fel på vare sig häst eller människa, men kraven där och då blev orimliga. Det är en ny relation som måste skapas. Precis som vi människor kan vara annorlunda och uppfattas väldigt annorlunda beroende på vilken miljö och vilket sammanhang vi är i.

Det är inte ytan som räknas, att segla runt på sin vackra, dyra häst och visa upp sig, lägga upp bilder från det perfekta hästägandet på insta och fb. Vägen att komma till ”det perfekta hästägandet” där man kan göra alla dessa saker är det intressanta. Och man har faktiskt jävligt kul på vägen också.

Vad förväntar vi oss av hästar egentligen?

Eller ”Jag vill ha en handväska!!”

På ett hästforum jag är aktiv på började någon kalla den typ av häst hen vill ha som ”handväskor”. Det innebär en häst som bara gör det man vill, inte hittar på egna saker, inte tar initiativ, står där man ställer den, och aldrig, aldrig gör något som ryttaren tycker är läskigt.
Personligen ryser jag av obehag inför benämningen och det jag ser är en häst i inlärd hjälplöshet som gett upp. Som lärt sig att inget den säger eller gör kan påverka situationen ändå. Som lärt sig att ingen lyssnar på den.

Visst finns det snälla, lugna, hästar som är stabila och är guldklimpar till ”handväskor” utan att vara försatt i inlärd hjälplöshet. Det finns som alltid hela skalan. Men lägger man till andra krav, som utstrålning, hög ridbarhet, lite nerv och kapacitet för bra poäng i högre klasser så börjar man leta efter rätt sällsynta hästar. Ju högre krav vi ställer på hästen, ju högre krav kommer ställas på oss som ryttare.  Ju mer vilja och nerv, ju mindre handväska blir det.

Än jobbigare att hitta den perfekta handväskan får man om man ska ha en yngre häst. En äldre häst har lärt sig vad som förväntas, den är van vid olika situationer och har myrorna i brallan lite mer under kontroll. Den är rutinerad helt enkelt. Men många gånger ser och hör jag samma krav och förväntningar på unghästar, något som är helt och totalt orealistiskt. Den unga hästen måste lära sig, lotsas ut i livet lugnt och med tydliga direktiv. Pratar vi en känslig, intelligent häst med mycket vilja så kommer det inte att vara att segla runt på handväskan. Av förklarliga skäl.
Även här finns det unghästar som är stabila, stadiga och lugna i alla situationer, hästar som inte låter sig komma ur balans eller påverkas så mycket. Som ofta blir de trygga hästarna. Som inte låter sig påverkas för mycket, där finns lite nyckeln. De bortser från massa trams från ryttaren, struntar i om ryttaren är rädd, obalanserad eller ger otydliga hjälper. Perfekt för många ryttare och ridskolor. Mindre lämpad för någon som vill rida högre klasser.

Jag läste ett blogginlägg från Pepino-Sara igår där hon berättar om de orimliga krav många hästköpare ställer. Hon skriver ” Känns inte så för idag vill de flesta ha en färdig häst och har varken tålamod eller tid att vänta på ett föl. Hästen ska vara färdig och fullärd i all hantering, ridning, osv. Inga olater, inga svårigheter, trafiksäker, uteritter på egen hand (helst första veckan med ny ryttare) ingen sjukdomshistorik, lagom pigg men inte för pigg, lydig och allert men inte för känslig. Puh det är inte lätt att vara häst idag! Eller försäljare av hästar för den delen…”
Jag säljer inte hästar, men jag känner igen det hon beskriver i de orimliga kraven. Ung ska den vara också. En nyckelfärdig produkt.

Har vi inte missat något rätt väsentligt i detta? Vi håller på med levande djur och det är väl charmen med ridning? Kommunikationen mellan två arter, utbytet med djuret, lära sig känna och läsa vad som är på gång. Kan vi utvecklas som ryttare och människor på handväskor? Levande robotar som inte gör något vi inte vill? Eller borde dessa leta efter en snygg cykel istället?

Alla vill ha det bekymmersfria hästägandet, men en häst som är frisk och glad och som man kan göra saker tillsammans med. Det är självklart. Och det är ju ingen omöjlighet, men att tro att man kan köpa sig den perfekta hästen och inte behöva lägga ner massa arbete på att skapa sin relation och kommunikation med hästen, fortsätta underhålla förtroendet för människor och lugnet är en illusion. Hästar är individer, de påverkas av sin miljö, människor och hästar runt omkring och kan förändras i miljö och ägarbyte, foder, kondition och styrka inverkar också.
Det finns gott om fantastiska hästar, som är trygga, pålitliga och som gör sitt bästa för sin ryttare. Dessa ryttare jobbar ständigt med relationen med sin häst, att hästen ska vara trygg, förstå kraven och tar även de jobbiga diskussioner som kan uppstå under resans gång. Det är ryttare som inser att ansvaret för att hästen ska fungera ligger hos dem, som inser att saker kan hända, man kan bli rädd, men som hittar sätt att ta sig igenom de svårigheterna.

Ryttare som inte letar den perfekta handväskan utan som är realistiska och skapar stabila relationer med sina hästar och lär sig rida.

”KAAAAN den galoppera???” Att rida kallblodstravare

För en del (läs halvblodsmänniskor 😉 ) är det där att rida en häst med frysmärkning lite suspekt. Alla vet ju att de heter travare och då kan de bara trava. Typ. Att det är skillnad på kallblods och varmblodstravare verkar ibland komma som en överraskning, även om det gamla namnet nordsvensk travare verkar funka bättre är man presenterar kallblodstravaren som ridhäst. Kommer man utanför de mer inbitna halvblodskretsarna verkar det vara mer bekant att det är skillnad på varmblod och kallblod och att kallblodstravare ”faktiskt” är väldigt roliga ridhästar. Och att de *faktiskt* kan galoppera. Rätt bra till och med. Och ibland även tölta.

Jo, lite raljerar jag, men jag stöter förvånansvärt ofta (trots det jag skriver nedan) på den reaktionen när jag är ute med Lapp Glans. Särskilt i mer konservativa dressyrkretsar där häst = halvblod. När jag var ute och tävlade för lite sedan så kom en domare fram efteråt och sa snälla och trevliga saker (samlade ihop ENORMA pluspoäng från mig! Såklart!) och frågade om rasen och var imponerad över att han gör så fina byten. HUR hade jag lärt honom det? Ja, som vilken annan häst som helst?
Kommentaren var menad som mycket positiv, och jag tog den absolut som sådan, men jag tar upp det här eftersom det hör ihop med ”kan den galoppera” fördomen. Kallblodstravare, särskilt en som Lapp Glans som inte gått som travhäst, har ofta en riktigt bra galopp. Även fast de inte är avlade för det. Men de är ju inte så radikalt annorlunda byggda än mer etablerade ridhästar om man tittar på konformationen, de har även lätt att samla sig och så klart att springa fort framåt. Varmblodstravarna kan se lite annorlunda ut, och framförallt röra sig lite annorlunda i och med att de breddar bak och det ger ”problem” (eller kanske utmaningar) när man ska ha dem att springa fint på en dressyrbana. Kallblodstravarna breddar normalt inte, vilket gör dem lättare att få till ridhästar och samla sig. Kallblodstravarna har också mycket lättare för galoppen än vad de flesta varmblodstravare har. Individuella skillnader finns givetvis, men nu pratar jag generellt.

Att kallblodstravare har lätt att samla är kanske ingen överraskning för de som kommit i kontakt med ”bent-ridning”. Och de har verkligen lätt för det. Lapp Glans är ett bra exempel som har väldigt lätt för piaff och passage och dessutom verkligen älskar rörelserna! Honom kan man belöna med det, finns ingen som är så ball som han då i hans värld.

Att komma med en annorlunda hästras på tävling väcker mycket uppmärksamhet. Det är inte negativt, för det är i princip bara positiv uppmärksamhet. Att människor som inte är intresserade av rasen inte kan något om den tycker jag är fullt förståeligt, det jag tycker är väldigt roligt är hur mycket positivare attityder det är numera mot för 10-15 år sedan, särskilt inom dressyr. Både från domare och från ”dressyrhalvblodsfolk”. Det kommer göra att det kommer komma ut fler ”udda” hästraser i sammanhanget. Ett ypperligt exempel är ju den fjording som startat MsvA med gott resultat och positiva omdömen. Dressyr är om god ridning och inte om ras!

Jag kommer återkomma till kallblodstravaren som ridhäst och mina tankar och erfarenheter kring dem i fler inlägg framöver. Det är otroligt roliga hästar med massor att ge!

Nystart på bloggandet

Jag har haft en ganska lång paus från bloggandet. Men nu känner jag åter igen lusten att delge omvärlden mina tankar, funderingar åsikter och annat.

Den här bloggen kommer först och främst handla om hästar. Hästar i allmänhet, mina hästar i synnerhet, tränande av hästar och ryttare, dressyr, working equitation och allt möjligt som kan tänkas ha med dessa djur att göra. Som certifierad hästnörd så är det mest hästar som cirkulerar i min hjärna och det kommer återspeglas här.

Det som händer just nu i mitt hästliv är transportterapin med min femåring Endeño och träningar och tävlingar i working equitation.

 

Fortsättning följer….

 

DSC_0040 (2)