Kategoriarkiv: dressyr

Lapp Glans laddar

Har varit lite tyst om honom på bloggen på sistone, men han mår som en kung och vi jobbar på för augustis utmaningar. Nästa helg ska vi till Uppsala och rida Riksmästerskapet och sista helgen är planen att åka till Österrike på en internationell WE tävling där. Mycket resande för honom, men han reser otroligt bra och älskar att komma iväg.

Fokus de senaste två månaderna har varit mer tryck och energi i det vi gör. Lapp Glans är en energisk häst som gärna kör plattan i mattan hela tiden, så fokus innan har varit kontroll och att vänta på mig. Hade jag satt mer tryck i honom då hade det exploderat. Men nu var det dags. Det tar tid att få fram, dels kräver det mer styrka av häst och ryttare och så är det ju det där att samtidigt som man vill ha fram tryck och explosivitet ska det finnas lugn och avslappning i botten, så det inte exploderar, blir ryckigt eller stressat.

Så sådär 18 ziljoner övergångar mellan och inom gångarter har jag märkt skillnad på vår grundenergi. Särskilt i galoppen. Traven kommer den med, men det är helvete så mycket jobbigare för piloten att sitta den traven och det ryggswinget som blir.. Träningsvärk har inte varit ovanligt den här semestern för undertecknad..

Så får vi se hur det håller på tävlingen nästa helg.

Positionen på den där nosen ni vet

Mitt förrförra inlägg tog upp hur trött jag är på den rätt historielösa debatten om positionen på hästens nos. Jag hade någon sorts tanke på att lägga ut texten mer om det och vilken forskning som finns kring det, men har bestämt mig för att skita i det. Jag har en vecka kvar på semestern och kommer ägna den åt att rida i verkligheten istället. Vi kan väl bara konstatera att diskussionen förts sedan minst Xenofons tid…

Så, vad tänkte jag gå på om istället då? Lite liknande ämne, men nu på ett mer praktiskt än teoretiskt plan. Som de flesta som inte bara är tangentbordsryttare eller medlemmar i Staketryttarnas Förening vet så avviker verkligheten från kartan ibland. Jag håller ju på att få igång Endeño efter hans nästan 7 mån långa konvalecens och han har varit igång i knappt 2 månader nu. Och gått från ”glad att få jobba” till en 6-års hingst med egna idéer och har kommit upp rejält i kondition och viss styrka. Jag skriver viss styrka, för han vill mer än han orkar nu. Och det anknyter till rubriken, nämligen att han gärna hamnar bakom lod och bakom hand, samtidigt som han springer på mer och mer. Jag har letat lite inspiration för att jobba fram nosen, utan att vi hamnar i en diskussion som inkluderar courbette-träning, och konstaterar att det finns gott om människor som vill visa hur de tycker det ska vara, men inte hur de jobbar med problem. Egentligen rätt värdelöst ur en utbildningssynpunkt, för kan man göra det perfekt behöver man ju inte jobba på det. Eller hur?

Så, jag ska i mån av tid skriva lite om hur det går med att jobba upp Denjos styrka, få fram nosen och samtidigt kontrollera den enorma energi som han har.  Mycket energi och arbetsvilja är positivt givetvis, men kan också ge utmaningar i ridningen. Särskilt när hästen vill mer än han orkar ”dressyr-bära”, men orkar springa hur länge som helst.  Lägg till rätt stora och luftiga rörelser som kräver styrka för att orka visas upp.

En ryttare som faktiskt visar upp en ung häst (6 år på filmen) som går rejält bakom lod och berättar hur han tänker och jobbar med den är Jose Garcia Mena (som fö tränade och tävlade Gorron XV, Endeños pappa). Den perfekta hästen och ryttaren finns inte, men det intressanta är hur man jobbar med de svårigheter man stöter på längs vägen. Filmen finns att se på Tribuna Lusitana (finns mycket matnyttigt där!). Avsnitt 27 och 35 kan vara av intresse med, skickliga ryttare på yngre hästar med lite olika approach.

Denjo har haft några dagar med skogspromenad och vila, men idag är det dags att jobba igen. Jag kommer jobba på att försöka ha honom lugn (inte lätt med myror ÖVERALLT!!) och försöka jobba mycket med att variera formen på honom, korta och länga ofta och jobba med olika böjning för att försöka få honom avslappnad och på så sätt länga ut överlinjen. Jag skriver försöka med flit, för svårigheterna där är att han är en energisk häst, explosiv och otålig med begränsat tålamod. Han vill massor med blir frustrerad lätt när han inte orkar eller inte får. Så jag måste hålla honom lagom stimulerad mentalt medan jag jobbar på att få honom avslappnad. En inte helt lätt balansgång.

6 åringarna jobbar på

Danesa och Denjo jobbar på. Nu när jag har semester är det hårdkörning som gäller. Och de ger mig ett stort leende på läpparna när jag rider, bägge två! Även om det inkluderat två stycken lagom trotsiga 6-åringar som ansåg sig ha full koll och ”kan själv” på raken..

Danesa utvecklas stadigt framåt. Nu ligger mycket fokus på att få upp hennes kondition, så det är mycket uteritter med långa trav och galoppsträckor som gäller. Hon fick även skor i igår, eftersom hon slitit ner sina hovar rejält på gruset och började ömma lite. Hon var mycket nöjd, uppförde sig exemplariskt under skoningen och klev på med ett helt annat självförtroende när jag red ut henne efter det.

Det jobb vi gjort märks på henne, hon orkar mer och mer utan att bli flåsig. Hon får jobba lite på banan också och även där märks det positiv skillnad på styrka och kondition. Och arbetsvilja lider hon verkligen ingen brist på! Ska bli lite WE hinder och hoppning på schemat också.

Denjo är jag så otroligt lycklig över att vara på gång med igen. Han går stadigt upp i vikt och musklar på sig och är så otroligt mycket gladare och trevligare nu när han får jobba igen. Han har varit/är inne i en ordentlig ”6-årshingst som är ballast i UNIVERSUM” period, fått hålla honom mycket kort, men han har också gått fram mycket i ridningen.

Idag hade jag premiär med att rida på kandar, har hittat en modell han trivs med. Han har en väldigt känslig mun och det har tagit tid att hitta vilket tränsbett han vill ha, så kandarstången har jag fått tänka över noga. Har hittat en med korta skänklar och lite böjt munstycke, åt Sprengers Bemelmanstångs hållet, som han gillar. Kommer investera i en Sprengerstång till honom under hösten, när jag känner mig säker på att det är den modellen han vill ha i munnen.

Styrkan kommer mer för varje dag nästan. Och han måste verkligen ha krav på sig och hållas sysselsatt under ridpassen. Blir det för mycket transportsträckor hittar han på massa egna saker att göra (typ hoppa iväg på bakbenen mot något mer spännande) och tappar all fokus på jobbet. Ju större krav jag ställt på honom senaste dagarna ju bättre har han fokuserat och svarat upp mot mina hjälper. Han är helt sanslöst rolig att rida, begåvad och det finns ingen gräns för vad han känns kapabel för, men det gäller att hålla tungan rätt i mun så att jag begär tillräckligt för att hålla honom sysselsatt och fokuserad, men inte så mycket att det blir för mycket för honom. Helt ärligt kan jag inte säga var gränsen går just nu, men jag har känt att jag kunnat begära mer av honom sista ridpassen, men ändå haft hans fokus. Får köra på det.

Även han ska få hoppa och gå WE framöver. Han behöver komma ut i skogen med, men han är inte så jäkla rolig att rida ut ensam på eftersom han mest vill dra hem då. Hoppas kunna få lite sällskap framöver.

Varför tjurar Fröken Långben?

Jag har jobbat lite med en annan häst i stallet, en otroligt långbent halvblodsdam från Danmark som ägs av min stallägare. Hon är i grunden en väldigt fin häst, rör sig otroligt bra, elegant och har allt för sig fysiskt.

Men, hon har inte allt för sig när det kommer till ridning. Kläm med skänkel och hon tvärnitar och slår bakut. Ägaren har luskat lite i hennes förflutna och fått reda på lite grann om vad hon gjort tidigare i livet och målet är att ha henne fungera som en ridhäst. Eftersom jag tycker sånt här är intressant har jag hjälpt till lite och jobbat lite med henne. När hon kom hade hon antagligen magsår, var stressad och spänd och in underhull. Nu 4 mån senare är hon snygg i kroppen, visar inga tecken på magproblem, utan är en glad och harmonisk häst som är väldigt mysig och trevlig att ha att göra med. Vi har hittat bett och sadel som passar henne, hon kliver på bra framåt vid longering. Rätt hyfsat tycker jag, med tanke på att det inte har jobbats så mycket med henne.

Den stora grejen med Fröken Långben är ju vid ridning när hon tjurar ihop och sparkar bakut mot skänkel och när hon får krav på sig att gå framåt. Att klippa till henne är ingen lösning, snarare vägen till tredje världskriget. Damen har humör och vilja.  Hon är dessutom otroligt känslig för sits och vikthjälper. Så hur ska man ta sig an henne?

Klippa till har testats. Garanterat. Jag anser inte att det är någon lösning. Även om hon skulle ”ge sig” till slut så har hon fått ännu fler obehagliga upplevelser av ridning. Och vad har man vunnit då?

Inge häst är dum, tjurig eller motvillig för att. Det finns alltid orsaker till motstånd och problem. Det kan vara fysiskt att det gör ont eller är jobbigt, det kan vara att de inte förstår och inte har fått lära sig, eller på för stora krav mentalt och/eller fysiskt. Vill man ha en häst som jobbar med glädje i framtiden får man försöka hitta orsaken till problemet och se hur man kan lösa det så hästen förstår och är med på noterna igen.

Så vad kan Fröken Långbens sparkande bero på? Jag har försökt bryta ner det i flera olika möjliga orsaker.

  • Fysiska problem
    Tänderna ska kollas så snart vet vill göra det. Jag tror hon kan ha vargtänder och överlag är det bra med en koll. Misstänker att hon ridits med rätt hård hand då hon inte själv söker efter handen och bettet utan vill komma undan lite. Det sistnämnda är en träningssak, men då är det bra att veta att det inte finns problem längre in i munnen som kan göra det jobbigt.
    Låsningar/spänningar kan finnas. Hon är rätt oliksidig men det är inget som är uppseendeväckande på en häst som inte ridits på ett tag. En genomgång och massage/släppa låsningar gör givetvis det enklare för henne att komma igång att jobba.
  • Konformation och gångarter
    Jag kallar henne Fröken Långben av en anledning. Så stora, luftiga rörelser på det. Där krävs det en del styrka att orka bära sig och ryttare med framåtbjudning dessutom. Kräver man för mycket innan hon är stark nog bygger man in ett motstånd i hästen. Jag misstänker att det kan vara del av problemet. Här är det regelbundet arbete som krävs för att få henne att bygga styrka. Gärna en hel del arbete från marken i form av tömkörning i en rätt horisontell form, uteritter för att tänka framåt naturligt och få bära sig. Att inte kräva så mycket framåt eller så stora rörelser till att börja med, utan låta henne gå i ett ganska långsamt tempo så hon hinner med i rörelserna och med sina långa ben. Låta henne söka efter kontakten med betten framåt och få lite omväxlande arbete som en unghäst. Jobba med lite cavaletti och bommar vid tömkörning är också bra.
  • Mentalt
    Här är en stor bit för den här hästen. Hon förknippar inte ridbana och dressyr med något positivt. Det är otroligt viktigt att ändra på. Hon svarar väldigt bra på beröm och klappar, så att uppmuntra henne så är jätteviktigt. Hon ska få känna att det är roligt att gå till ridbanan och att hon är Duktig Häst där. I början innebär det att berömma ”självklarheter” som att stå still och vara lugn vid uppsittning och att starta – stoppa. Precis som när man rider in en häst. På tre tillfällen har hon gått från orolig, spänd och springa runt till att stå still, vara lugn och vilja ha godis vid uppsittning från pall. Hon är lättlärd, något som är väldigt positivt.
    Korta pass och försöka hålla kraven inom ramen för vad hon klarar så hon kan få mer beröm. Inte så lätt alla gånger, men bättre ta 10 korta pass där hon får bli positiv till att jobba än att försöka stressa fram något.
    När hon tjurar ihop och sparkar så är det viktigt att inte ta någon fight eller bråka om det, utan ignorera, avleda och rida vidare så man hamnar i ett läge där hon kan få beröm igen.

Idag red jag ett lite längre pass än jag gjort tidigare på henne. Med facit i hand så blev det lite för långt eftersom hon tjurade ihop på slutet. Bara att ta med mig. Håll det kortare, även om det blir löjligt korta pass så här i början. Kan vi komma till arbetsglädje tror jag inte det finns några hinder i vad hon kan göra. Hon är känslig, vacker och har inga fysiska svårigheter för något. Fortsättning följer hoppas jag.

Ett försvarstal för kandaret

Har sett mycket negativt om kandar på sistone, där det beskrivs som allt från onödigt till hin håle själv och rent djurplågeri. Jag ställer mig lite frågande till detta, och undrar varför. Vanligen framhålls vanligt tränsbett eller ännu hellre bettlöst som det djurvänliga och ultimata alternativet. Jag håller som ni förstår inte med och anser att det finns ett stort kunskapsglapp här. Både ett teoretiskt och ett erfarenhetsmässigt glapp.

Jag kan väl till att börja med poängtera, som de flesta som känner mig vet,  att jag är för valfrihet. Valfrihet ang (korrekt spända) nosgrimmor på dressyrtävling, valfrihet om betsling och huvudlag. Om man som Per Waalers har en häst som trivs absolut bäst bettlöst och uppenbarligen jobbar bra på det, så bör man få tävla dressyr på det också. Jag ser inte problemet. Men det betyder inte att kandaret är ett medeltida tortyrinstrument som jag såg någon skrev..

Att det är mycket skit som ska in i munnen stämmer, att ha dubbla bett är inte något man börjar med. Hästen ska först skolas in på tränsbett (läs mer om hur jag gör med unghästar här), lära sig jobba i balanserad form med ryttare och kunna samla sig. Sen är det dags för kandaret. Det brukar på de flesta hästar inte vara något problem. (Är det problem pga platsbrist eller annat så får man hitta andra alternativ anser jag och se ovan). Stångbettet ger en annan sorts inverkan på den skolade hästen än var tränsbett/bridong gör. Det är hela grejen med ett kandar. Ett stångbett är INTE avsett att användas som en kraftigare broms! Då ska man gå tillbaka till ruta ett och göra om och göra rätt. Bridongen är avsedd att höja och böja hästen medan stångbettet länger överlinjen, kan sänka huvudet och med små medel inverka för en ökad samling och sättande av hästen.
Ska man rida på en hand i arbete, som inom western, working equitation, doma vaquera så är stångbettet traditionellt använt eftersom det är gjort för att användas på en hand, ge små hjälper och lätt styrning på en häst som bär sig själv. För vem fan orkar sitta och bära runt en häst i handen en hel arbetsdag? Och hur skulle den munnen må efter den dagen, oavsett bett?

Har man en obalanserad ryttare med stum hand som har en hård/tung kontakt med hästens mun är inte problemet bettet. Bettet, oavsett vilket bett, BLIR ett problem pga ryttaren, absolut, men det är inte grundproblemet. Grundproblemet är att det sitter en obalanserad ryttare som hänger i tygeln på hästens rygg. Det ger mer problem än bara i munnen. Givetvis blir inget bättre av att man sätter på den hästen ett kandar (möjligen om det innebär att ryttaren tänker till för denne har respekt för stångbettet och släpper på handen, ett inte ovanligt scenario). Tränsbettet kan ge skador det med i en hård hand, läs tex i Hippson om veterinären som får operera hästar som har ärrvävnader i mungiporna efter upprepade bettskador. Ofta orsakade av sk ”snälla” bett. Bettlöst behöver inte heller göra det skönare för hästen, då många bettlösa alternativ ger tryck över nerver på hästens huvud. Inte skönt det heller.. Problemet är och förblir människan på ryggen.

Så är det inte där vi borde rikta vårt fokus? På människan och på de delar av hästvärlden som anser att man ska rida runt med ett par kg i handen? (hur fan orkar man med det ens?) Ryttare som inte får lära sig att sitta i egen balans på hästen utan att klämma sig fast och hålla hårt i tyglarna? Dessa ryttare gör inte som de gör för att vara elaka mot hästen, utan för att de har FÅTT LÄRA SIG att rida så. DÄR är det stora problemet.

Hästen ska bära sig själv, gå i sin egen balans. Allt annat är befängt. För att den ska kunna göra det måste ryttaren själv vara i balans. Det får man genom träning, träning, träning och fokus på en god och effektiv sits. Där handen kan ge små signaler oberoende av vad resten av ryttarens kropp gör. Som har en lätt, men ändå stadig och jämn kontakt med hästens mun, utan mer än tyglarnas vikt i handen. Där man kan spela med fingrarna lite och få en respons från hästen. Där är kandaret ett fantastiskt redskap, som förfinar hjälperna ytterligare och ger en än lättare kontakt med munnen. Då blir det ett bättre alternativ än tränsbettet för hästen.

Något annat som ofta kommer upp gällande kandar och tävlingsdressyr är löst spända kinnkedjor. Det verkar vara modernt att ha en löst spänd kinnkedja så stången faller igenom (med det menas att skänkeln på stången står i mer än 45 grader mot hästens mun). Många verkar se detta som ett bevis på en del ryttares hårda händer. Men jag vill nog misstycka. Om någon skulle ha en korrekt spänd kinnkedja och dra så fruktansvärt hårt i stången att den låg i nästan 90 grader mot munnen så skulle käkbenet gå sönder. Rejält. Om kinnkedjan inte är spänd utan stången faller igenom så har stången inte inverkan förrän kinnkedjan spänns åt (kinnkedjan är normalt det första som inverkar av stången). Och är den riktigt lös så kanske den knappt gör det ens när stången ligger i närmare 90 grader. Mao har man satt hävstångseffekten ur funktion! Vilket ironiskt nog är vad många av de som ondgör sig över stängerna faktiskt vill…
Om det är snällt eller inte mot hästen beror mycket på hur mundelen är utformad. De traditionella kandarstängerna har en munfrihet som ska funka bäst för hästen när stången är mellan 0 och 45 grader mot munnen. Efter det så hamnar den upp i gommen på hästen, inte särskilt skönt. Numera finns det stänger där detta inte händer, en del med en vinklad tungfrihet och andra där skänkeln snurrar mot mundelen, så mundelen alltid ligger på samma sätt i hästens mun. Har man inte sett bettet som används kan man inte uttala sig säker om det är elakt mot hästen eller inte.

Det finns mycket att ta hänsyn till med andra ord. Onyanserad debatt är alltid tråkigt, där snabba hugg och fördömanden av ryttare verkar få många gillanden. Ju mer kategorisk man är, ju mer man attackerar andra och kallar dem djurplågare, ju bättre människa är man själv? Jag får många gånger den uppfattningen när jag läser inlägg på fejjan och en del diskussionsforum. Gäller förvisso inte bara ridning.

Dressyr i olika varianter

Fastnade framför youtube nu på morgonen, började med att jag såg ett inslag från OS dressyren från 1984 och kunde inte låta bli att leta upp lite fler gamla filmer på dressyr och jämföra med idag. Att mycket har förändrats både med hästar och ridning är ju tydligt och att vad som är inne gällande hur rörelser ska göras förändras lite över tid. Inte så konstigt.

Det som är intressant är de diskussioner som jag läser både nu och då där en del anser att allt var bättre förr och de som anser att allt är bättre nu, om jag ska hårdra det hela. Jag tycker inte att det är så enkelt. Visst har hästarna på toppnivå ett helt annat rörelsemönster idag, de är mycket mjukare i sig själva, större rörelser och bogfrihet. MEn också mer spänning, stress, hårda händer och nosgrimmor. De har bättre uttryck i rörelserna idag, det ser inte lika sprättigt ut, mer böjning och lösgjordhet. Osv osv, det går att analysera länge känner jag och det har jag inte riktigt tid med 😉
Som sagt, en del tycker jag såg bättre ut förr och en del tycker jag ser bättre ut idag. Det är intressant att titta och jämföra och själv tänka efter och eftersträva det bra delarna oavsett tidsepok. En avslappnad häst utan spänning, som går för fina hjälper och villigt är ju alltid målet. Och som jobbas på ett sätt som gör den starkare och hållbar. Ingen ryttare rider perfekt, varken igår eller idag, men olika saker premieras olika igår och idag.

En annan fråga som är på tapeten är publiksiffror för dressyren, hur dressyren kan bli med tittarvänlig och dra mer publik. Att dressyren blivit mer publikfriande genom åren är helt klart, även om det fanns gott om publik även när man tittar på de äldre filmerna. Men är det något självändamål? Hur långt ska man gå för att locka ”icke-dressyrintresserad” publik? Men det är nog ett ämne för ett eget inlägg.

Här är i alla fall lite videor från olika årtal, för den som känner att den vill jämföra.

OS 1932 Piaff och passage var med första gången och programmet var 16 minuter. Lättridning och serpentiner i förvänd galopp fanns visst också med.

 

OS 1964

 

OS 1976

OS 1984 https://www.facebook.com/StableExpress/videos/1227644997268044/ 

OS 1992

Charlotte Dujardin 2014

 

Fjärde gången gillt för dressyrstart

Jag har som mål att klara de där förgrömmade kvalen i MsvC så vi kan rida vidare i dressyr utöver WE, jag och Lapp Glans. Nu prioriterar jag så klart WE tävlingarna med honom, men dressyrtävlingar finns det ju så många fler utav. Bara man lyckas komma iväg på dem också? I år har det gått troll i det hela…

För det första är jag pipig och vill helst bara rida MsvC2 eftersom jag och min hjärna HATAR MsvC1 programmet och inte lyckas lära oss det. Får absolut inget flyt i det, känns osymmetriskt och ologiskt. Min tröst är att jag fått höra samma sak från flera andra. Tyvärr är det vanligare med MsvC1 på tävlingar här i krokarna, men jag hittade tävlingar med 2:an. Första fick jag ställa in eftersom LG hade fått ett bett i sadelstaden dagen innan tävling. Det var inte stort, det hade inte gått hål men skrap i huden ni vet där det är svullet en dag eller två. Så att tävla  med det gick ju bort.. Tävling nr 2 blev inställd på för få anmälda den dagen.. Tävling nr 3 fick jag avanmäla för jag lyckades göra illa mitt knä och kunde inte rida. Jag testade så klart, men det var bara galopp som funkade utan att göra jävligt ont. Trodde inte jag fick rida hela programmet i galopp eftersom domarna kan bli lite kinkiga då.

Så igår var det försök nr 4 då. Knäet är bättre så jag hade kunnat rida flera gånger innan. Typ 3 ridpass. Nu har hästen inte stått utan jag har tömkört och gjort lite annat med honom, men jag har inte kunnat rida dressyr. Nu kan han det han ska göra så jag hade inte lust att sumpa en till tävling och anmälningsavgift, så vi åkte till Borås.

Lapp Glans tyckte det var en alldeles strålande idé, få komma iväg på äventyr är hans grej! Bli tittad på är också hans grej 😉

Var lite rörigt på framridningen med folk som red hipp som happ, men jag beslöt mig för att inte vara sämre och gjorde likadant. Jag har försökt hålla mig på min kant tidigare när Lapp Glans varit tokladdad, men nu är vi mer rutinerade så då går det bättre. Framridningen är annars det jag fasar mest för på tävling… Har dålig erfarenheter och särskilt i lägre klasser med många som är nervösa och orutinerade kan det bli väldigt jobbigt med folk som inte ser sig för och inte håller avstånd. Jag tycker det är lagom kul när någon klämmer in en i sargen med en halvmeter tillgodo eller rider ut på spåret så jag får bromsa, gärna med ett sto då. Jag är inte rädd att tappa kontrollen över min hingst (skulle det hända är det inte heller jag som får de största och mest påtagliga problemen 😉 ) men jag är mer rädd för att ett sto ska markera till min hingst med bakutsparkar att hon inte är tillgänglig.. Eller som jag fick höra från en annan hingstägare som hade stått och väntat på att gå in på tävlingsbanan när ett sto tvärnitar och pissar ner hennes häst..

För att komma tillbaka till gårdagen så var LG rätt pigg och taggad så jag försökte hålla honom lugn på framridningen. Även med tanke på mitt knä som inte blev glad över allt gående jag fick göra. Tyvärr kände jag samma väl inne på banan och jag vågade inte släppa fram honom ordentligt när jag red utan satt och fesred. Men knäet pallade det iaf. Galoppprogrammet gick bättre och då blir han ju mer fram av sig själv och det syntes på poängen. 60,44 % 16 av 30 kändes ok ändå med tanke på omständigheterna. Inget kval, men det hade jag inte räknat med heller med tanke på den ritten. Kan jag rida på honom framåt bör vi fixa det. Blir ju lite långsamt, lite vingel, inte fullt så stadigt och bärigt som vanligt när piloten inte släpper fram. Lite besviken på mig själv, men jag får tänka på knäet också. När Lapp Glans rör sig ordentligt rör det sig rätt mycket när man sitter ovanpå och det hade inte knäet fixat. Jag tror även vi skulle tjäna mycket på att rida en förklass så han får gå av sig lite innan och är mer avslappnad, särskilt på en ny plats, men jag får se om jag verkligen vill lägga de pengarna på dressyr.. Utöver att jag då måste komma ihåg två program och min hjärna är fortfarande inte helt på banan efter min utmattning. Har seriösa funderingar på programläsare däremot, så kan jag rida MsvC1 också.. Får väl sätts mig in i hur det fungerar. Och stå ut från mängden än mer 😀

Jobbat med min sits

Måste försöka shanghaia någon att filma mig lite oftare när jag rider. Suttit och tittat på filmen från igår och konstaterat att det finns en hel del att jobba med. Det jag störde mig mest på är att jag sitter och flaxar med armbågarna som någon stackars skadeskjuten kråka, viker höger handled och vrider ut vänster ben. Att jag sitter utåt med armbågarna gör att jag  inte vrider axlarna ordentligt och jag tror jag kompenserar med armbågarna att jag inte sitter på sittbenen ordentligt. Jag har problem med låsningar i ffa höger SI-led som gör det lite krångligare att sitta bra. Är jag inte uppmärksam på det så hamnar jag i läget jag är nu.

Red ut på Endeño och var noga med att vrida mitt vänsterben rätt och hålla koll på armbågarna. Det gjorde rätt stor skillnad och jag märkte att det blev lättare att komma ner på vänster sittben då. Kändes som en bra början! Höll koll på det över hela turen och konstaterade att en del snedhet jag suttit och korrigerat på honom behövde jag ju inte korrigera nu. Tur de är tålmodiga djur.

Red Lapp Glans i ridhuset och började med att rida med bollar under sittbenen. Det är en otroligt nyttig övning som jag inte begriper att jag inte gjort oftare på sista tiden, när jag har bollarna liggande i ridhuset. De har blivit rätt dammiga.. Bollarna är mjuka i skumgummi och ser ut så här. Man sätter en under varje sittben och rider så en 10-15 minuter, det känns rätt skumt så klart, men det hjälper sitsen något oerhört. Jag upplever att jag, utöver att jag blir väldigt medveten om var jag har mina sittben, har väldigt lätt att komma loss i ryggslutet, aktivera magmusklerna och lättare att hitta en balanserad lodrät sits med hjälp av dem. När man sedan plockar bort bollarna kommer man djupare ner i sadeln och sitter bättre, Rekommenderas varmt!

När jag höll koll på armbågarna och vad jag gjorde med axlarna fick jag betydligt bättre grepp på mig själv i ridningen.  Blir att ha mycket fokus på det ett tag framöver.

Nosgrimmor, ständigt återkommande ämne

Nosgrimmors vara eller icke vara i allmänhet och hur hårt spända de får vara i synnerhet är en ständigt återkommande het potatis och något de flesta har åsikter om. Här följer med andra ord mina åsikter, som givetvis är de Enda Rätta  😉

I vissa läger är nosgrimma något man inte kan vara utan och som Alltid Används. Punkt. Det är nog till och med nästan farligt att rida utan.
Motsatta sidan anser tvärt om att nosgrimmor är djurplågeri och bör förbjudas helt. Särskilt tillbakaknäppna nosgrimmor som är plågsamma oavsett hur de sitter på hästen. För att hårdra det hela lite.

Jag är inte medlem i någotdera av de lägren. Jag använder nosgrimmor, även de fruktansvärda tillbakaknäppta. På träns tycker jag de ger lite bättre stabilitet till huvudlaget, något som många hästar uppskattar. Givetvis finns undantag, min gamle Fashion tex föredrog att gå utan nosgrimma så då fick han göra det. Det är inget problem, annat än om man ska tävla dressyr, då måste man ha en på.
Unghästar har jag normalt en remontnosgrimma på, då det vanligen hjälper till att få bettet på en bra plats, stabiliserar bettet och hjälper hästen att ta kontakten.

Hela poängen är ju att det inte finns någon anledning att dra åt för kung och fosterland! Tvärt om, det finns massor med goda anledningar, utöver djurvälfärden, att inte dra åt för hårt. Minst ett par fingrar mellan nosgrimma och nosrygg. Så kan hästen gapa när den behöver, men inte för stort så den helt kan komma undan bettet eller riskera att bettet dras igenom munnen om meningsskiljaktigheter uppstår. Att hästen ska kunna öppna munnen finns det flera anledningar till, utöver att försöka komma undan en för hård hand (en rätt viktig anledning) utan även för att kunna slappna av i käken och röra tungan ordentligt samt kunna svälja. Det minskar även risken för obehag från bettet, exempelvis att leden slår i gommen och orsakar obehag. Hästen kan visa det då, så ryttaren kan göra något åt orsaken. Att dra ihop truten hårdare löser inga problem! Bara skapar fler..

Så varför drar då en del åt så förbannat? Brukar mest handla om okunskap och tävling. Okunskap i så måtto att man inte fått lära sig något annat, tränare och andra har sagt att så ska det vara. Rädslan att hästen ska gapa på tävling och att det ska dra ned poängen är en annan. Eller kombination av bägge. Jag har ännu inte stött på någon tränande, icke tävlingsintresserad dra åt hårt. Antagligen för att för den personen som ”bara” tränar är mer ute efter orsaken till problemet än att dölja det.

Skulle reglerna och bedömningen ändras gällande nosgrimmor skulle problemet försvinna. Sorgligt men sant. Tyvärr verkar intresset från FEI och SvRF vara milt sagt svagt för att göra några ändringar. Allt är till det bästa i den bästa av världar i FEIs tycke. De kontrollerar ju och allt är så bra så. Som ni förstår håller jag, och flera med mig, inte med om den tolkningen. Jag höll mig borta från tävlingsdressyrvärlden ett bra tag pga det. Jag har börjat titta och även tävla själv igen, men visst finns det problem! Hästar som när man ser filmat går och konstant gapar i motstånd mot handen men inte så mycket att det syns för domaren eftersom nosgrimman är så åtdragen, med saliven rinnande ur munnen. Equine painface är ett annat tecken.

Det finns forskning på ämnet där man konstaterat även vetenskapligt att en felaktigt (för hårt) åtdragen nosgrimma orsakar smärta. ISES har tagit fram en mall som förs in mellan nosgrimma och nosrygg för att visa var gränsen går för maximalt åtdragen nosgrimma utan att den skadar hästen. Skitsmidigt och något som borde kunna användas på tävlingar på alla nivåer kan man tycka.

Inte FEI. I en artikel i The Guardian tas problemet upp och svaret från FEI är att:

The FEI recently removed a guideline that required a two-finger sized gap to be present under the horses’ nosebands, arguing that the measurement was imprecise. The organisation is reluctant to embrace McGreevy’s call for the use of taper gauges. Its spokesperson said: “Through its own veterinary department, the FEI is constantly monitoring areas of relevant research. The FEI fully respects the research that has gone into developing the taper gauge. However, at competitions when horses – just like human athletes – can be high-strung, it is felt that a physical check is still the safest and most effective method of ensuring that nosebands are fitted correctly.”

Suck.. Kontrollera betten går, men inte nosgrimman? Eller hur.. Hur ohanterbara djur menar de att dressyrhästar ska vara egentligen? Jag har rätt laddade hästar med mycket humör och energi, men de är hanterbara. Hästar som tävlas bör ju vara det. Visst kan de i en del situationer bli extra laddade, men fortfarande att kontrollera nosgrimman ska inte vara någon säkerhetsrisk!

Inom WE kontrolleras hästarna efter varje ritt för att se att de inte har några skador efter bett eller sporrar. Det går snabbt och sköts normalt av den funktionär som släpper in/ut ekipage från banan. Det är rätt lätt att ha det även på dressyrtävlingar på alla nivåer. Jag har inte varit med om det på dressyrtävling, men ser inte var problemet skulle vara för att göra det. En snabb check av nosgrimma kan enkelt fixas in där.

Att ändra reglementet så att det är tillåtet att använda nosgrimma istället för obligatoriskt vore också ett steg i rätt riktning. Ge ryttaren möjlighet att välja. En häst som går bra utan nosgrimma kan tex få högre poäng under allmänt intryck så lönar det sig att ha en häst som accepterar bettet.

Det är i slutänden djurens välfärd det handlar om. För hårt åtdragna nosgrimmor kan inte bara påverka andningen negativt, de kan även trycka på känsliga nerver, ge skador inne i munnen då kinderna pressas mot tänderna (hur kul är det att bita sig i kinden??) utöver det jag skrivit om ovan. Det har även visat sig ge stressreaktioner med för tighta nosgrimmor, se länkar i Guardianartikeln.