Etikettarkiv: nosgrimmor

Skola munnen, unghästar och bett

För ett par dagar sedan läste och delade jag denna artikel från Hippson på min fb och en kompis undrade om jag kunde skriva et inlägg om hur jag gör och tänker när jag börjar vänja unghästar vid bett och lär dem vad bettet betyder. Så här är en sammanfattning kring vad jag gör, möjligen med en del utsvävningar 😉

Skola munnen har jag skrivit i rubriken, det är kanske lite gammalmodigt uttryckt, men jag tycker att det är en bra sammanfattning av vad det handlar om när man ska vänja in hästen vid bettet. Hästen ska lära sig att ha bettet i munnen och hur den ska förhålla sig till det och de hjälper som ges via det. Inget av det är på något sätt självklart för en häst, även om vi tvåbeningar ibland tycks tro det. Alltså måste vi utbilda hästen, skola den. Skola för mig betyder mer än träna/utbilda, det är ett vidare begrepp som innefattar ett mentalt förhållningssätt och en förståelse också, därför väljer jag det ordet.

 

När börjar jag?

Jag ska börja med att skilja på hantering och det som sedan blir utbildning/inridning. Det flyter in i varandra en del men för att inte göra detta till en bok så sätter jag gränsen här vid när jag aktivt börjar och ska rida in den unga hästen. Den är så klart hanterad, gått som handhäst, löshoppat och longerats någon gång, tömkörd i kapson, men nu ska det bli ridhäst av pållen. Jag börjar detta när hästen är 3,5 år, tillväxtzonerna i benen slutit sig (inte i skulderbladet än, men hästen ska inte ridas så hårt) och de flesta hästar mentalt börjar vara redo. Det sistnämnda är min uppfattning utifrån erfarenhet.
Innan detta har jag sällan stoppat in ett bett i munnen på hästen, mer än för att prova ut bett och träns kanske. Jag tycker inte att det tillför något att sätta in bett innan det, det har inte gått bättre/enklare vid inridning för det. Brukar mest bli tugg och fipplande med tungan och munnen ändras ändå senare. Ylva Rubin säger i artikeln att

Det naturliga, när den oinridna hästen får något i munnen, är att antingen tugga på det eller spotta ut. Så har den ju gjort med allt som har kommit in där hittills under livet.
– När jag börjar betträna en häst ser jag först till att vargtänderna är borta, det rekommenderar jag starkt. Sedan bör man helst inte börja under den första tandväxlingsperioden, tipsar Ylva.
Då tanden tappas blir det nämligen först en lucka, sedan kommer den nya tanden som är extra känslig i början.
– Tyvärr sammanfaller detta ofta med treårstestet, där du inte får rida bettlöst. Vilket jag anser är helt tokigt, säger hon.

vilket kan förklara en hel del av hur jag uppfattat problemen med att sätta in bettet för tidigt i munnen. Hästen blir störd och måste lära sig igen.

Sååå.. Vi har en 3,5 åring som är redo, som har klarat av sin första tandväxling och som undrar vad vi nu ska hitta på. Jag föredrar att jobba med kapson på unghästar, den är stabil och sitter stilla på hästens huvud, den är perfekt att longera i, går att tömköra och påverkar huvudet direkt på ett tydligt sätt. Jag använder kapsonen rätt tidigt, när det är ”jobb” som löshopp, gå som handhäst etc eller om vi är i väg och jag behöver ha extra bra kontroll på unghästen.
Kapsonen är smidig att kombinera med bett, det finns numera även kapsoner som är gjorda så att det lätt går att hänga på ett bett.

I början får hästen bara ha bettet i munnen, vänja sig och hitta ett bra läge för det. Min erfarenhet är att hästar har lite olika preferens för var i munnen de vill lägga bettet, de får hitta sin sweet spot och så får jag ha lite koll på vad de föredrar. På samma sätt provar jag sedan lite olika variant på bett för att se vad hästen gillar, men det är väl att gå handlingen lite i förväg.
Medan hästen funderar på detta så får den även fortsätta longering och annat jobb, gå som handhäst med bettet, löshoppas i träns etc. Bettet läggs till i ”jobb” helt enkelt, precis som sadeln gör. Även om hästarna oftast snabbare är ok med sadeln än bettet!

När hästen hittat platsen för bettet och accepterar det så kommer nästa steg, det är inverkan från bettet. Tyglarna kommer på plats och jag fortsätter jobba hästen från marken, stillastående först. Tar kontakten med bettet och kapsonen via tyglarna (dubbla tyglar, både kapson och bett) och introducerar tygeltagen. Jag börjar med att lära hästen att acceptera ställande/böjande kramningar och från det är det rätt naturligt att lära hästen att följa bettet fram och ner och sedan betthjälper under rörelse. Därifrån kan små halvhalter introduceras, sedan förhållningar. Jag kombinerar med hjälper i skänkelläge också, så hjälperna finns på plats innan jag sitter på unghästen öht. Hur lång tid detta tar är individuellt, men de flesta förstår rätt snabbt ändå. sen släpper jag gradvis kontakten med kapsonen.

När hästen vant sig vid att jag även sitter på ryggen så fortsätter jag detta från ryggen (med en person på marken som håller hästen i longerlina i kapsonen). Jag fortsätter ett bra tag med dubbla tyglar så jag aldrig behöver ta för mycket i bettet. Händer det något när jag rider den ovana hästen, ex den blir skrämd av något, testar lite om den måste lyssna eller vad det nu är kan jag ta kapsonen för att få kontroll/”panikbroms”/korrigering eller vad som nu kan hända. Det händer inte med varje häst, men även om det inte behövs kan förstärkning av betthjälpen ske via kapsonen.

Även här är det så klart individuellt. En del hästar, som Endeño, ogillar tygelhjälper från ryggen i kapsonen. Jag har inte träffat många som reagerat så, men på honom fick jag plocka bort kapsonen rätt snabbt eftersom han blev störd och irriterad på den. Han avskyr alla bettlösa alternativ jag testat också, så då är det bara att gilla läget. Han är väldigt känslig så för honom blir det för otydliga/stora hjälper bettlöst.

Jag nämnde längre upp att jag testar olika bett för att se vad hästen gillar. Det gör jag när jag kommit förbi ”lära in betthjälper” stadiet. Normalt tittar jag i hästens mun är jag ska börja med bett och gör mig en uppfattning om vad som kan tänkas passa. Det brukar handla om två eller tredelade tränsbett, inte jättetjocka och inte jättesmala. Jag föredrar att ha parerstänger på unghästarnas bett, eftersom de ligger stadigare och parerstängerna även ger ett tryck på utsidan vid vissa tygeltag och förtydligar vad de ska göra. När kapsonen försvinner använder jag normalt remontosgrimma, givetvis inte hårt spänd. Även här får man anpassa efter individen så klart, en del hästar föredrar andra varianter, även här ”avvek” Endeño och visade sig trivas bäst med aachen-nosgrimma, antagligen för att bettet så hamnade lättare där han vill ha det. Numera växlar jag mellan en remont (med lite annan inpassning än tidigare) och aachen på honom.

Så, i stora drag är det hur jag resonerar kring bett och unghästar. Känns som det skulle gå att skriva oändligt mycket mer kring det, men jag kanske får anledning att återkomma i ämnet.

Dressyr i olika varianter

Fastnade framför youtube nu på morgonen, började med att jag såg ett inslag från OS dressyren från 1984 och kunde inte låta bli att leta upp lite fler gamla filmer på dressyr och jämföra med idag. Att mycket har förändrats både med hästar och ridning är ju tydligt och att vad som är inne gällande hur rörelser ska göras förändras lite över tid. Inte så konstigt.

Det som är intressant är de diskussioner som jag läser både nu och då där en del anser att allt var bättre förr och de som anser att allt är bättre nu, om jag ska hårdra det hela. Jag tycker inte att det är så enkelt. Visst har hästarna på toppnivå ett helt annat rörelsemönster idag, de är mycket mjukare i sig själva, större rörelser och bogfrihet. MEn också mer spänning, stress, hårda händer och nosgrimmor. De har bättre uttryck i rörelserna idag, det ser inte lika sprättigt ut, mer böjning och lösgjordhet. Osv osv, det går att analysera länge känner jag och det har jag inte riktigt tid med 😉
Som sagt, en del tycker jag såg bättre ut förr och en del tycker jag ser bättre ut idag. Det är intressant att titta och jämföra och själv tänka efter och eftersträva det bra delarna oavsett tidsepok. En avslappnad häst utan spänning, som går för fina hjälper och villigt är ju alltid målet. Och som jobbas på ett sätt som gör den starkare och hållbar. Ingen ryttare rider perfekt, varken igår eller idag, men olika saker premieras olika igår och idag.

En annan fråga som är på tapeten är publiksiffror för dressyren, hur dressyren kan bli med tittarvänlig och dra mer publik. Att dressyren blivit mer publikfriande genom åren är helt klart, även om det fanns gott om publik även när man tittar på de äldre filmerna. Men är det något självändamål? Hur långt ska man gå för att locka ”icke-dressyrintresserad” publik? Men det är nog ett ämne för ett eget inlägg.

Här är i alla fall lite videor från olika årtal, för den som känner att den vill jämföra.

OS 1932 Piaff och passage var med första gången och programmet var 16 minuter. Lättridning och serpentiner i förvänd galopp fanns visst också med.

 

OS 1964

 

OS 1976

OS 1984 https://www.facebook.com/StableExpress/videos/1227644997268044/ 

OS 1992

Charlotte Dujardin 2014

 

Nosgrimmor, ständigt återkommande ämne

Nosgrimmors vara eller icke vara i allmänhet och hur hårt spända de får vara i synnerhet är en ständigt återkommande het potatis och något de flesta har åsikter om. Här följer med andra ord mina åsikter, som givetvis är de Enda Rätta  😉

I vissa läger är nosgrimma något man inte kan vara utan och som Alltid Används. Punkt. Det är nog till och med nästan farligt att rida utan.
Motsatta sidan anser tvärt om att nosgrimmor är djurplågeri och bör förbjudas helt. Särskilt tillbakaknäppna nosgrimmor som är plågsamma oavsett hur de sitter på hästen. För att hårdra det hela lite.

Jag är inte medlem i någotdera av de lägren. Jag använder nosgrimmor, även de fruktansvärda tillbakaknäppta. På träns tycker jag de ger lite bättre stabilitet till huvudlaget, något som många hästar uppskattar. Givetvis finns undantag, min gamle Fashion tex föredrog att gå utan nosgrimma så då fick han göra det. Det är inget problem, annat än om man ska tävla dressyr, då måste man ha en på.
Unghästar har jag normalt en remontnosgrimma på, då det vanligen hjälper till att få bettet på en bra plats, stabiliserar bettet och hjälper hästen att ta kontakten.

Hela poängen är ju att det inte finns någon anledning att dra åt för kung och fosterland! Tvärt om, det finns massor med goda anledningar, utöver djurvälfärden, att inte dra åt för hårt. Minst ett par fingrar mellan nosgrimma och nosrygg. Så kan hästen gapa när den behöver, men inte för stort så den helt kan komma undan bettet eller riskera att bettet dras igenom munnen om meningsskiljaktigheter uppstår. Att hästen ska kunna öppna munnen finns det flera anledningar till, utöver att försöka komma undan en för hård hand (en rätt viktig anledning) utan även för att kunna slappna av i käken och röra tungan ordentligt samt kunna svälja. Det minskar även risken för obehag från bettet, exempelvis att leden slår i gommen och orsakar obehag. Hästen kan visa det då, så ryttaren kan göra något åt orsaken. Att dra ihop truten hårdare löser inga problem! Bara skapar fler..

Så varför drar då en del åt så förbannat? Brukar mest handla om okunskap och tävling. Okunskap i så måtto att man inte fått lära sig något annat, tränare och andra har sagt att så ska det vara. Rädslan att hästen ska gapa på tävling och att det ska dra ned poängen är en annan. Eller kombination av bägge. Jag har ännu inte stött på någon tränande, icke tävlingsintresserad dra åt hårt. Antagligen för att för den personen som ”bara” tränar är mer ute efter orsaken till problemet än att dölja det.

Skulle reglerna och bedömningen ändras gällande nosgrimmor skulle problemet försvinna. Sorgligt men sant. Tyvärr verkar intresset från FEI och SvRF vara milt sagt svagt för att göra några ändringar. Allt är till det bästa i den bästa av världar i FEIs tycke. De kontrollerar ju och allt är så bra så. Som ni förstår håller jag, och flera med mig, inte med om den tolkningen. Jag höll mig borta från tävlingsdressyrvärlden ett bra tag pga det. Jag har börjat titta och även tävla själv igen, men visst finns det problem! Hästar som när man ser filmat går och konstant gapar i motstånd mot handen men inte så mycket att det syns för domaren eftersom nosgrimman är så åtdragen, med saliven rinnande ur munnen. Equine painface är ett annat tecken.

Det finns forskning på ämnet där man konstaterat även vetenskapligt att en felaktigt (för hårt) åtdragen nosgrimma orsakar smärta. ISES har tagit fram en mall som förs in mellan nosgrimma och nosrygg för att visa var gränsen går för maximalt åtdragen nosgrimma utan att den skadar hästen. Skitsmidigt och något som borde kunna användas på tävlingar på alla nivåer kan man tycka.

Inte FEI. I en artikel i The Guardian tas problemet upp och svaret från FEI är att:

The FEI recently removed a guideline that required a two-finger sized gap to be present under the horses’ nosebands, arguing that the measurement was imprecise. The organisation is reluctant to embrace McGreevy’s call for the use of taper gauges. Its spokesperson said: “Through its own veterinary department, the FEI is constantly monitoring areas of relevant research. The FEI fully respects the research that has gone into developing the taper gauge. However, at competitions when horses – just like human athletes – can be high-strung, it is felt that a physical check is still the safest and most effective method of ensuring that nosebands are fitted correctly.”

Suck.. Kontrollera betten går, men inte nosgrimman? Eller hur.. Hur ohanterbara djur menar de att dressyrhästar ska vara egentligen? Jag har rätt laddade hästar med mycket humör och energi, men de är hanterbara. Hästar som tävlas bör ju vara det. Visst kan de i en del situationer bli extra laddade, men fortfarande att kontrollera nosgrimman ska inte vara någon säkerhetsrisk!

Inom WE kontrolleras hästarna efter varje ritt för att se att de inte har några skador efter bett eller sporrar. Det går snabbt och sköts normalt av den funktionär som släpper in/ut ekipage från banan. Det är rätt lätt att ha det även på dressyrtävlingar på alla nivåer. Jag har inte varit med om det på dressyrtävling, men ser inte var problemet skulle vara för att göra det. En snabb check av nosgrimma kan enkelt fixas in där.

Att ändra reglementet så att det är tillåtet att använda nosgrimma istället för obligatoriskt vore också ett steg i rätt riktning. Ge ryttaren möjlighet att välja. En häst som går bra utan nosgrimma kan tex få högre poäng under allmänt intryck så lönar det sig att ha en häst som accepterar bettet.

Det är i slutänden djurens välfärd det handlar om. För hårt åtdragna nosgrimmor kan inte bara påverka andningen negativt, de kan även trycka på känsliga nerver, ge skador inne i munnen då kinderna pressas mot tänderna (hur kul är det att bita sig i kinden??) utöver det jag skrivit om ovan. Det har även visat sig ge stressreaktioner med för tighta nosgrimmor, se länkar i Guardianartikeln.