Kategoriarkiv: Working Equitation

Österriketävlingen – eller konsten att vara nöjd med att komma sist ;)

Förra helgen var jag och Lapp Glans utanför Wien och tävlade we. Det var många turer och funderingar och ressällskap som fick förhinder, så det hela resulterade i att jag åkte ensam ner.  Fick fundera några varv innan jag gav mig av, men jag hade En Plan och det hela gick mycket smidigare än förväntat.

Tävlingen var verkligen OTROLIGT välorganiserad, 10 poäng av 10 möjliga! Bra och tydlig info, välorganiserat på plats och mycket smidigt. Trevliga välkomstpåsar på varje box med lite människo och hästgodis och välkomnande atmosfär. Jag känner mig alltid lite bortkommen så där när man är ensam bland massa folk man inte riktigt känner, men det ändrade sig snabbt. Massa trevliga, glada WE människor!

VArmt var det, 30-35 grader samtliga dagar. När jag åkte var det 5 grader hemma.. Lapp Glans var nyklippt för att fixa det, men jag hade nog jobbigast i värmen. Kavaj på samtliga dagar, utom speeden som kan ridas i väst.

Dressyren kändes bra till att börja med. Nu var det dock NÅGON som hade glömt påsen med borstar och framförallt flugsprayen hemma. Mr Nyklippt hade problem med flugorna och mitt i travskänkelvikningen skulle han nita för att bli av med en otäck insekt. Jag stoppade honom och red vidare, men strax efter slog han på tvärnit och högg efter det eländiga flygfäet.. Kostade en del fina poäng.. Lägg till ett stopp före ena piruetten då han ville förekomma mig så landade vi på 58,5 % . Jag behöver också få till mer tryck och framåt inne på banan, mer om det senare.

Tekniken började kaosartat. De vattnade med gigantiska sprinklers, som man kopplar brandslangar till. De låter och det var nytt för Lapp Glans. De var igång vid framridningen och när de pös fick Lapp Glans panik. Han blir mycket sällan rädd, men nu blev han det rejält. De stängdes av och jag fick hjälp att få honom mot banan igen, vilket han inte var jätteövertygad om att det var en bra ide. Men, han kom tillbaka och vi kunde rida in på banan och rida tekniken. Bara det tycker jag var otroligt bra av honom!
Några missar blev det, som kostade poäng, inklusive att ena manflätan gick upp under kalabaliken innan (gummisnoddarna låg så fint i påsen med borstarna, ni vet….) vilket också kostade typ 5 poäng på helhetsintrycket. 59,5 % totalt. Jag kände mest att det var en enorm seger att få honom från paniken till att jobba så bra och avslappnat inne på tävlingsbanan inom några minuter.
Även här behöver vi få till mer tryck och energi i ridningen för att få bättre resultat.

Speeden var nog bland de bättre jag gjort, trots en missad ring pga att jag blev överdrivet försiktig när jag skulle ta den.. Allt för att inte missa…. Men i den här konkurrensen räcker inte det långt, så vi hamnade långt ner ändå.

Totalt hamnade vi sist, 14 av 14. Men jag är glad ändå, för jag har fått så mycket pepp och inspiration med mig hem! (och tröstar mig lite med att jag var bara sist i dressyren i af 😉 )Och alla ryttare där red kanonbra, ingen hade några större missar och ingen blev utesluten i något moment. Så nu är jag grymt träningssugen, för vi kan bättre än det här! Men jag har fått ytterligare ett kvitto på att Lapp Glans gillar att åka iväg långt och tävla, vi har fått mer rutin på det och lärt oss mer. Och haft FÖRBASKAT roligt på kuppen!

Resultatlistorna finns här om man är nyfiken http://www.working-equitation.at/home/index.php/downloads/ergebnisse

 

Lapp Glans laddar

Har varit lite tyst om honom på bloggen på sistone, men han mår som en kung och vi jobbar på för augustis utmaningar. Nästa helg ska vi till Uppsala och rida Riksmästerskapet och sista helgen är planen att åka till Österrike på en internationell WE tävling där. Mycket resande för honom, men han reser otroligt bra och älskar att komma iväg.

Fokus de senaste två månaderna har varit mer tryck och energi i det vi gör. Lapp Glans är en energisk häst som gärna kör plattan i mattan hela tiden, så fokus innan har varit kontroll och att vänta på mig. Hade jag satt mer tryck i honom då hade det exploderat. Men nu var det dags. Det tar tid att få fram, dels kräver det mer styrka av häst och ryttare och så är det ju det där att samtidigt som man vill ha fram tryck och explosivitet ska det finnas lugn och avslappning i botten, så det inte exploderar, blir ryckigt eller stressat.

Så sådär 18 ziljoner övergångar mellan och inom gångarter har jag märkt skillnad på vår grundenergi. Särskilt i galoppen. Traven kommer den med, men det är helvete så mycket jobbigare för piloten att sitta den traven och det ryggswinget som blir.. Träningsvärk har inte varit ovanligt den här semestern för undertecknad..

Så får vi se hur det håller på tävlingen nästa helg.

Landat efter München

Förra helgen var vi i München jag och Lapp Glans, något ingen som följer oss på FB missat 😉

Hektiska, fantastiska dagar, och nu har vi landat hemma och har hittat vardagen igen, för min del inkluderade det ett nytt jobb också, så det har varit hektiskt, milt sagt.

Jag är otroligt nöjd med vår debut på internationell tävling! Slutresultatet blev en 13:e plats av 25, och alla mina målsättningar med resan är uppfyllda. Mitt mål var att göra stabila rundor och att känna att Lapp Glans var med mig och trivdes med uppgiften. Förra årets Tysklandstävling var han (och jag) inte i rätt sinnestämning. Sen hade vi katastrofträningen för lite sedan och efter det har jag jobbat hårt med min egna mentala träning för att hamna i rätt läge igen. Det är jag väldigt glad för! Vi känner ju varandra otroligt väl jag och min häst, efter 16 år tillsammans. Allt smittar av sig.

Resan ner gick väldigt smidigt, trots att jag blev matförgiftad på vägen. Gjorde en mellanlandning hos Kajsa i Skåne och där började jag kräkas och fortsatte med det på båtresan till Rostock. Tack och lov blev det bra efter det och jag kunde även köra sista biten. Som ni kanske förstår kände jag mig liiiiiite nervös att det inte skulle gå över..

Väl där kändes det rätt på en gång. Lapp Glans installerades i tältstallet och var lugn och hemma där direkt! Överlag har han varit otroligt lugn och harmonisk hela resan och verkligen trivts. Sen är det en mycket fin tävlingsplats och allt var väldigt välorganiserat! Även roligt att gå runt och kunna se hopp och dressyrtävlingar på hög nivå, och hela mässområdet. Stämningen var på topp, fullt med vänliga och trevliga människor som tyckte det var jätteroligt att vi 4 svenska ryttare var på plats. Så där som man verkligen vill att det ska vara att komma ut och tävla!

Jag tänker inte gå in så mycket i detalj på ritterna, filmer ligger upplagda på Lapp Glans FB sida för den som vill se. Fick bra kommentarer från domarna och medtävlare om vad jag ska jobba vidare med för att få upp % och det stämmer väl överens med vad jag själv har känt. Fokus ska bli på att sätta honom med i samlingen och få mer energi och tryck bakifrån. Får jag till det tror jag mycket kommer falla på plats i speeden med. Jag tappade ringen i speeden, hade jag fått med mig den hade jag legat i mitten av resultatlistan där med.

Det blev inget komoment på grund av virus i kostallarna de skulle anlitat, vilket gav en omläggning av tidsschemat på tävlingen för att göra alla nöjda. Fredagen blev inte tekniktävlingen av, allt flyttades fram en dag, men för att det skulle vara liv och något för publiken att titta på även p fredagen fick varje ekipage 8 min på banan att rida hinder. Och hur ofta får man en sån träningsmöjlighet?

Jag var extra glad för det eftersom Lapp Glans reagerade på den stora metallgrinden (likadan som vi vägrade ut oss på förra året). Tog 5 min att jobba igenom det och få honom lugn, kunna berömma och gå igenom. Dagen efter kände jag att jag struntade i hur det skulle gå på grinden (som var sista hindret) bara för att han känts så fin hela banan. När vi lämnade enkelslalomen och hade grinden framför kände jag hur han verkligen sög tag i grinden och verkligen ville visa att han kunde detta! Jag öppnade, stängde och hade åsikter om vilket håll vi öppnade, resten skötte Lapp Glans själv. Fantastiska häst 🙂

Känner mig så GRYMT peppad att träna vidare och få till de bitarna som kan ge oss bättre resultat! Samtidigt är jag otroligt glad att jag gjorde den här tävlingen som jag gjorde och fokuserade på lugn, flyt och stabilitet. Det är ju från det jag kan bygga vidare med att få mer tryck. Nu fick jag bra kvitto på det jobb jag gjort för att ha Lapp Glans med mig på noterna, och hur jag måste jobba med mig själv mentalt. Jag stressade upp mig lite på söndag morgon, märktes direkt på Lapp Glans att han också varvade upp. Jag lyckades varva ner och landa igen och då gjorde hästen det med.

Var otroligt roligt att kolla på tvåhandsklassen med, särskilt som det var många duktiga unga ryttare med som gjorde fina, harmoniska och prydliga ritter. Även rutinerade ryttare på unga hästar var kul att se och nu är jag jättesugen på att få igång Endeño ordentligt igen.

 

Lärdomar och tankar efter en katastrofal träning

I lördags var jag iväg och skulle träna WE med Lapp Glans. Det är en tränare som jag ridit 3 gånger tidigare för. De två första gångerna var det väldigt bra och jag hade saker med mig därifrån. Förra gången, i juli, var det katastrof på flera plan och jag kände tveksamhet att rida för honom fler gånger. Men så tänkte jag att jag skulle testa igen. Har slagit lite på mig själv för det beslutet, men har gått vidare från det och försöker se vad jag kan ta till mig från det hela istället. En haveriutredning helt enkelt.

 

Varför blev det katastrof?
Att reda ut varför träningen med denne tränare blev katastrof både förra gången och denna var fråga nr 1 att reda ut för mig själv. Utan den förståelsen är det svårt att gå vidare i haveriutredningen.

Passet inleddes med att jag sa att jag för dagen inte ville rida enkelslalom, helt enkelt för att jag hade klantat mig med det dagen innan och över-ridit övningen och fått en lite tjurig häst. Då blev jag dumförklarad och min häst skulle minsann bara lyda! Lapp Glans är ingen maskin och att försöka knäcka honom till underkastelse är dömt att misslyckas. Utöver att det inte är ett sätt jag vill rida på överhuvudtaget! Då tränaren, B, inte vill lyssna, inte förstå varför eller ha någon respekt för mitt beslut förklarade jag bara att det var så det skulle bli och satte punkt. Han muttrade om hur korkat och idiotiskt sätt det var och det satte väl tonen för resten av passet. Jag kunde inte göra något rätt.

B har en mycket auktoritär instruktionssätt som jag upplever blivit än mer så jämfört med de första gångerna. Att ha en dialog under passet funkar inte och då funkar det inte för mig att lära mig. Jag har ett teoretisk/praktisk inlärningssätt, för mig är det viktigt att det finns en röd tråd genom passet, att jag vet vad som är målet med det vi gör och att det är konsekvent. Så är inte B, det är lite ”ridning by proxy” där man ena sekunden ska göra en sak och sedan blir vrålad på nästa sekund för att man gör just det. Det slutar med att jag inte har en jävla aning om vad jag ska göra och jag vågar inte göra något alls för allt jag gör är visst fel. Jag börjar tveka, tvivla och det blir totalt fel. Inte blir det bättre av övningar som ska ”sätta dit” ryttaren heller.

Jag blev allt mer stressad, tvivlade allt mer på mig själv, min häst blev allt mer ovillig och det slutade med att jag bröt ihop och gick därifrån. Jag är glad att jag gjorde det och att jag avslutade där och åkte hem. B ville att jag skulle komma tillbaka och att vi skulle fortsätta efter nästa ryttare, men då mitt sista förtroende för honom var bortblåst kände jag att det skulle skada mitt självförtroende mer att göra det. Hade det varit en person som kunde lyssna och ha en dialog med hade det varit en annan femma, men då hade vi aldrig hamnat i den situationen heller. Han har inte visat något intresse för vad jag kan, min ridbakgrund, min häst, vilka klasser jag tävlar osv, något jag uppfattar som väldigt respektlöst. När han efter flera gånger inte ens kan ta till sig att jag INTE rider en welsh förstärks känslan än mer. Respekt går åt bägge håll.

Men jag åkte därifrån med sämre självförtroende och som en sämre ryttare än jag var innan.

 

Vad förväntar jag mig av en träning och tränare då?
För att man som tränare ska kunna hjälpa en elev vidare måste man till att börja med förstå var denne kommer ifrån. Vad har eleven för ridhistoria? Hästens bakgrund? Nuläge och vad är målet?

Alla bra tränare jag ridit för har velat veta dessa saker. De går igenom grunderna och kollar att det sitter och jobbar på det som behöver förbättras där så klart. De har en tanke med övningarna som jag förstår. Vi kan ha en dialog under passet. Det betyder inte att de bara jamsar med och berömmer, tvärt om, de kan pusha rätt rejält, ställa krav och vråla, men jag får veta vad jag SKA göra och jag får framförallt veta när jag gör RÄTT! Fokus är inte på att jag gör fel och inte perfekt, för ansåg jag mig felfri och gjorde allt perfekt vore jag inte där. Jag vill få med mig vad jag ska göra för att bli bättre, för att komma närmare perfektionen och få med mig saker att jobba vidare med, att tänka på och att utveckla.

Kort sagt, jag åker hem med stärkt självförtroende, men massa saker att jobba vidare på för att utvecklas och som en lite bättre ryttare än jag var när jag åkte dit. Det är väl det som är meningen med att betala en tränare för hjälp, eller hur?

 

Så, det viktigaste, vad tar jag med mig för bra ur detta?

Efter att ha borstat av mig och samlat ihop bitarna av mitt självförtroende, förlåtit mig själv för att jag åkte (tack Jennifer för den påminnelsen!) så har jag jobbat på att komma tillbaka och vidare. Vad kan jag lära mig av detta som är bra?

Tja, dels att jag aldrig rider för B igen. Någonsin. Och inte för någon annan tränare med den stilen. Den respekten måste jag ha för mig själv och det jag faktiskt kan. Jag känner mig själv hyfsat bra och jag känner min häst. Jag vet hur det är att åka från träningen stärkt. Så varför utsätta mig för motsatsen igen?
Den lärdomen känns rätt självklar egentligen. Men jag får erkänna att det inte är jätteenkelt för mig att direkt tänka så. Den lille fan som sitter på axeln lite för ofta och säger att ”men han har ju rätt, du är skit, du kan inget, du bara tror dig om att kunna, du fattar faktiskt inte hur dålig du egentligen är”. Den lille fan är svår att vräka ibland. Ekon av diverse läktarryttare jag hört genom åren kommentera alla möjliga olika ryttare.

Mental träning är något jag jobbat med tidigare, bla efter min utmattning. Jag har lyssnat på lite poddar i ämnet och jobbar med målbilder, komma ihåg det bra och på så sätt stärka upp mig själv igen. Jag har också tänkt över vad jag är rädd ska hända, särskilt på banan i München, och funderat på vad som kan ge de situationerna och vad jag kan göra för att undvika dem. Mycket handlar om hur jag ska rida och tänka framöver. Lapp Glans är inte alltid så enkel. Han blir inte rädd för saker, men han har en egen vilja, milt sagt. Han är också otroligt framåt och jag hamnar ofta med bromsen i när han är taggad. Istället för att rida framåt. När jag hamnar med bromsen i tjurar han ihop. Fokus blir med andra ord på att rida friskt framåt!

Har av rena farten lyssnat på en gäng poddar med ryttare jag gillar också och fått inspiration och känt mig peppad av vad de berättar om med och motgångar.

Så, nu ska jag fortsätta med det, titta på filmer på skickliga ryttare och tänka på hur det känts alla gånger då min häst känts så där fantastisk och ta med mig den känslan In på ridbanan. Mycket ”flum” om mjuka värden. Inte mycket ridteknik inblandat, men de mentala bitarna är otroligt viktiga när man rider, särskilt på tävling. För mig har det varit den allra största pusselbiten för att kunna rida bra på tävling. Och en bit jag måste fortsätta jobba mycket med.

Planering, planering och lite mer planering

I väntan på att jag ska bli frisk nog att få rida igen så har den lilla organisatören i mig fått titta fram ur sin rätt dammiga garderob. Lång och kortsiktiga planer är rätt bra att ha, mål och delmål och en väg dit. Jag har haft ett antal delplaner och ett mål hela tiden med ridningen, men nu har jag valt än mer strukturerad och börjat skriva ner det och veckoplanera. Först och främst är det  igångsättningen av mig och hästarna som står på schemat. Har lagt upp en mer detaljerad femveckorsplan för alla tre, men inte datumsatt för att inte stressa mig. Men jag har en plan för hur jag ska träna de första fem veckorna. Efter några veckor när jag ser hur vi är på G så får det bli en ny femveckorsplan.

Tävlings- och träningsåret har jag inte ens vågat titta på än.  Allt hänger på att isoleringen av stallet hävs. Jag kanske är lite löjlig, men jag vågar inte ta ut något i förskott av rädsla för att jinxa det. Träningar kan jag se när de är, men kan ju inte anmäla mig. Tävlingar ser jag ju när de är och har en favoritlista i TDB, men anmäla är ju bara att glömma i dagsläget. Så blir jag lite stressad av det, känns som jag förlorar hur mycket som helst, men tänker jag efter så är det inte sååå många tävlingar vi pratar om trots allt. Meeeeen….

En långsiktig plan har jag börjat sätta upp med, det handlar om min dröm/mål att ta mig och Lapp Glans till VM i WE. Sikta mot stjärnorna osv. Där finns det ett antal saker att se över, utöver träning för mig och hästen, bli snabbare i speeden, säkrare och med bättre % i dressyr och teknik mm så är det annat som måste falla på plats också. Inte minst ekonomiskt! Jag behöver åka utomlands och tävla, helst internationellt, för att meritera mig och inte minst få erfarenhet. Och det är på intet sätt gratis. Punkten Finansiering är en rätt viktig punkt där. Dels kostnaderna för tävlingarna (Tyskland förra året gick på närmare 15 000 kr!!) men jag måste också träna för duktiga tränare. Inte gratis det heller. Och tävla här hemma också, på alla nivåer för att få mer tävlingsrutin.

Träningar funderar jag mycket kring. Åka långt och dyrt för att träna? Lägga ner tid och jobb på att försöka arrangera träningar med olika duktiga tränare här hemma? För och nackdelar med allt. Jag vill gärna ha input av lite olika tränare med, med olika specialiteter sas. För dressyr ska jag leta efter domare/duktig tävlingsryttare för att bli bättre på dressyrtävlingsdelen, sen we tränare för bättre % på hinder och snabbare speed. Och helst rida även för Júlio för att hålla min egen grundtråd i ridningen. Det är vad jag vill. Så ska jag få ihop det praktiskt och ekonomiskt också.

Tanken är även att jag ska ta upp mitt eget instruerande igen, på hobbynivå. Det är kul, lärorikt och stimulerande men har legat nere när jag varit sjuk. Mer om det framöver.

Det lär bli fler inlägg om ekonomi och tävlande framgent med. Jag sitter och gör en del kalkyler på det ena och andra just nu och det är faktiskt en del av ridsporten det inte talas så mycket om. Hur fasen får man det att gå ihop? Hur mycket behöver man jobba för att ha de ekonomiska möjligheterna för att utvecklas och komma till mästerskap?

Lågvatten och haveriutredning efter riks

Riks sket sig. En trött pilot red fel väg i tekniken. Rätt onödigt kan man tycka, men ibland blir det så. En haverikommission tillsattes och har utrett vad haveriet berodde på och lagt fram en lista på åtgärder som bör vidtas för att undvika att det sker igen.

Kort sammanfattning av analys och lista är att ryttaren bör ha en människoskötare med sig. Skötarens uppgift är att se till att ryttaren är på banan vad det gäller vila och körtider samt ser till att ryttaren får i sig lämpligt foder och vatten. Att hästen får allt sånt tillgodosett har ryttaren stenkoll på, men även ryttaren behöver få sådant tillgodosett.

Valde att köra fram och tillbaka till Växjö av flera olika orsaker. Haverikommissionens rapport visar att det var ett dåligt val då ryttaren blev tröttare än hon räknat med av det och hädanefter bör stanna på plats på tvådagarstävlingar, även om ryttaren tycker att det ”bara” är ett par timmars körning. Enkel väg.

Att se till att ha med matsäck är nästa punkt som haverikommissionen la fram. I Växjö och så även på många andra tävlingsplatser finns det inte så mycket mat att välja på i serveringen. Är man som ryttaren glutenintolerant är det rätt ofta som det är direkt olämpligt att äta det som serveras. (Akut magont och behov av toalett mycket frekvent och akut är större besvär) Är ryttaren i väg över dagen går det att leva på någon nöd-risifrutti, dajm och kaffe och cola, men inte två dagar i rad. Det resulterar nämligen i härdsmälta gällande saker som att komma ihåg banor och vara skärpt och fokuserad. Föreslagen åtgärd är att se till att ha med lunch till tävlingsplatsen. Rekommenderas starkt även för endagarstävlingar då det gör mycket för ryttarens förmåga att prestera även då.

Fri tillgång på vatten är bra, men det kan även vara så att ryttaren behöver uppmanas aktivt att dricka. Ursäkter som att ”jag blir kissnödig” bör bortses ifrån och ryttaren vätskas upp ändå. Undvik koffeinhaltiga drycker strax före start bara. Vatten till hands när ryttaren kommer ut från banan är lämpligt med.

Det var väl de stora dragen i den analysen. Övriga saker som kan nämnas är det olämpliga att rida fram mycket längre än som konstaterats optimalt för ekipaget, särskilt i ett varmt och fuktigt ridhus när bägge delarna av ekipaget har jobbigt med värme. Resultaten blir bättre och risken att glömma program och banor minskar.

Så, på’t igen. Man lär sig av sina misstag har jag hört.

Tyvärr har det blivit stiltje i ridningen sista veckorna efter att jag blev påkörd bakifrån i bilen vid ett rödljus och haft ont i ryggen och nacken efter det. Men nu börjar det kännas bättre så jag hoppas komma igång och rida ordentligt igen i veckan.

Bettproblem, getingstick och WE tävling

Den senaste veckan har varit lite jobbig. Målet var den WE tävling på Trolleholm RF som vi faktiskt kom iväg på jag och Lapp Glans, men det kändes inte självklart under veckan, om vi säger så..

Det började förra söndagen, då jag skulle rida LG på det bett jag använder när jag tävlar WE, en kandarstång från Globus med skänklar som inte är fasta utan som man kan snurra på. Jag har tidigare haft bettplattor av plast på det, men döm om min fasa när han tidigare i somras fick skav (!) från bettplattan. Kände mig som Sveriges sämsta matte, bettplattorna togs raskt bort, jag red en gång utan dem och allt var frid och fröjd. Trodde jag ja! För när jag red i söndags hände det som inte alls fick hända, kinnkedjekroken lyckades nypa honom i mungipan… Det märktes, stackars häst 🙁 Jag gillar inte krokarna eller balansen på Globus kandarstänger (även om de har bra bett i övrigt) men just krokarna är rätt smäckiga. Det var därför jag satte på bettplattorna..
Så, nu kände jag mig inte bara som Sveriges sämsta matten, utan iaf Europas… Red resterande dagar på hackamore, tänkte jag kan tävla på det i värsta fall. Om det nu inte vore för att han inte gillar att gå på hackamore visade det sig (mest ridit ut med det tidigare, ibland). Man blir nämligen svettig under hacket och det är äckligt och KLIAR! Spelade ingen roll om jag spände ännu lösare eller hur jag höll i det. Blä var det och bort skulle det.

Nåväl, mungipan såg fin ut, jag hade införskaffat bettplattor i gummi och bänt runt krokhelvetena. Jag hade En Plan. Så hämtade jag en häst i hagen med sår på näsan i torsdags. Han hade blivit getingstucken i läppen visade det sig och kliat häftigt. Det gjorde ont bara matte TITTADE på det! Jag tänkte att det blir nog ingen tävling. Lite synd, för det var tänkt som genrep inför Riks i slutet av månaden, men vad gör man.

Fredag kväll såg läppen normal ut igen, ingen svullnad, inget ont, jag fick klämma och känna. Så jag red. En Ny och Förbättrad Plan angående desatanskrokhelvetena hade tänkts ut när jag kom på att i min samling av ”bra att ha saker” fanns en kinnkedja från -80 talet med läderremmar som sätts fast i bettet. Och desatansjävlakrokhelvetena kunde tas bort helt och hållet. Sagt och gjort, med visst våld avlägsnades desatanskrokfanstygen och den ”nya” kinnkedjan sattes dit. Enda missen var att det saknades ring för skumremmen på den ”nya” kinnkedja. Satte dit en bit balsnöre så länge, tänkte jag har någon liten nyckelring eller liknande inne jag kan sätta dit så jag inte åker på tävling med balsnöre, blått balsnöre, på tränset. Lite väl hillbilly-chickt kanske..
(Skumremmen används inte för att hsäten försöker ta tag i skänklarna, utan för att få rätt balans i bettet och se till att skänklarna inte lutar åt fel håll… Känns som en balsnöreslösning det med, men det är iaf en svart läderrem som inte stör. Och det funkar!)

Bettplanen fungerade, pålle var mycket nöjd, inga men från klämningsincidenten och allt topp!

Så, fredag kväll kunde jag svara min klubbkompis att tävlingen var på (tur man kan oroa andras planer också och inte bara sina egna!) och vi tog oss till Skåne igår.
På plats inser jag att jag har åkt på tävling med blått balsnöre på tränset. Ingen kommenterade iaf, har snälla, diskreta vänner! Kavajen hade visst *erm* krympt lite sen sist jag hade den på mig i Tyskland, för att göra hillbilly-chick looken perfekt.  Jag kan även avslöja att mina bakskydd sett mycket bättre dagar, men de är några häst accepterar och jag letar liknande nya, ok!

På plats träffade jag Kajsa och Ulrik, alltid roligt att få se dem också!
Lapp Glans verkade nöjd att vara ute och lufta sig igen, han har haft en lite lugnare period efter Tyskland, inte taggad-taggad men nöjd. Lite loj generellt över dagen, vilket jag verkligen inte är van vid, så jag fick driva på mer än jag brukar behöva. En större miss i dressyren med bakutspark i första mellangaloppsvolten, men i övrigt tuffade han på i mellanmjölksstil och gjorde vad jag bad om. Jag hade kunnat be om mer och bättre, men jaja. 65,33% skrapade vi ihop och ledde efter dressyren.
I tekniken började det bra, men vid bron fick visst Lapp Glans flashbbacks från bron i Tyskland, satte framhovarna på bron, tvärnitade och stirrade förskräckt på bro och omgivning. Tänkte den stå still eller vad tänkte den göra? Efter lite blandade småhopp kunde jag få honom lugn, gjorde halt framför och bad om ett steg i taget. Han gick med på att testa igen, satte upp hovarna på bron, hörde det bekanta klonkandet av hovar mot trä, andades ut och klampade över som han brukar.
Matte tappade dock konceptet lite på de följande 3 hindren, men men. Klantade mig på hopphindret så vi fick ett för stort avsprång så det blev dåligt betyg där med, men annars flöt det på bra. 67,5% och andra plats.

Speeden är vår akilleshäl normalt. Jag får _inte_ tänka SPEEEEEEED för då taggar pålle på alldeles för hårt, vi får brötig ridning och massa trampande som stjäl tid. Igår var jag enormt nöjd med speeden faktiskt, han var lugn, framåt, inget trampade i grind, men piloten dabbade sig till sidepassbommen och hade inte planen klar för sig vilket resulterade i att vi petade ner bommen, vilket ger +5 sek. Till hopphindret var jg för fokuserad på ett bra avsprång (dumt där och då, eftersom LG hoppar allt) istället för vägen efter och gjorde en onödigt stor sväng till parallellslalomen. Skit samma, jag är väldigt nöjd ändå. 2 sek efter Åsa L vilket gav en andraplats totalt. En Åsa från Ölmstad vann klassen iaf 😉

Så summa summarum är jag otroligt glad efter gårdagen. Det var skönt och otroligt roligt att kunna komma iväg trots strulet i veckan, att Lapp Glans var så nöjd med att få komma ut och att vi gjorde rätt hyfsade ritter trots allt. Domaren har jag ridit för en gång tidigare och fick kommentarer att hästen utvecklats mycket positivt, alltid roligt att höra med. Så det var en glad matte som åkte hem igår. Nu ska jag släpa fram lastpallarna i ridhuset och klampa över varje dag. Men olika saker på, har en bit gummimatta bland annat som jag ska lägga på, så det blir olika ljud, färg osv så han blir trygg med det igen. Så laddar vi för Riks!

Wintermühlentrophy del 2

Jag yrade ju om att jag skulle skriva en fortsättning på del 1, men den som väntar på något gott osv 😉 Har skrivit det några gånger i huvudet så det kände som jag var klar och sen glömde jag bort det. Men nu så..

Speeden gick på söndagen, mitt mål var att Hålla Lapp Glans Glad. Det var VARMT, 35 grader i skuggan så jag tog det lugnt på framridningen och stämde mest av lite och lät honom jogga igång. Det är mycket möjligt att det var en bra plan, han kändes lugn och med på noterna, mitt mål var inte att rida snabbt utan att ta mig runt. Det sket sig kan vi väl säga 😉 Väl inne på banan i hettan kom vi till hinder 4, grinden baklänges.. Svart skugga på vit sand eftesom vi red mot skuggsidan av den och LG sa något i stil med ”i helvete heller att jag sätter en hov i närheten” så där stoppade vi ut oss. Lite surt, men det får man ta. Han brukar inte reagera på skuggor eller vind i reklamen på grinden, så jag får väl konstatera att jag vet inte alls varför han sa NOPE där. Han hade väl fått nog i värmen kanske. Som väl var fick vi möjlighet att gå in efter klassen och Åsa Ls häst var med och kunde gå före så jag och LG kunde gå fram till grinden, ta i den och allt var lugnt. Vi kunde även ta svans på de andra över den gungande bron så de var ok med den också, det är jag hemskt glad över!

Alla ekipage var med på prisutdelningen, både i MSV och svår. LG var helt lugn och tillfreds efter vi hade stoppat ut oss så vi tittade på resten av tävlingen i lugn och ro från skuggan. Till prisutdelningen ställer alla upp på rad med någon meter mellan varje häst, kändes ovant för en svensk som är van vid hingstskräck från arrangörer 😉 Var väl 50% hingstar på plats (ish) men alla var lugna och vana.  Alla fick rosetter, det gillar jag. Även om vi hamnade tredjen sist (det var komoment med och det får vi inte rida som svenskar) så var det kul med något med sig hem iaf. Min inre 10 åring håller med mig! 😀 Ärevarv med alla i full kareta och hälsning på publiken när man rider förbi dem.

Otroligt befriande med alla hästar som var med, står nära varandra även om de inte känner varandra, ärevarv med många deltagare, hästar som står med i publiken och det är något naturligt. Som det ska vara. Jag har tex blivit tillsagd på en tävling här hemma att jag inte fick vara i collectingring eftersom ”det är så speciellt med hingst på tävling”…. Han skulle hamna för nära de andra hästarna där.. *infoga ögonrullning* När hästarna får vara med, inte hålls borta utan förväntas vara med och uppföra sig så funkar det väldigt bra. De blir lugna och är någon häst nervös så får den gå vid hästar den känner och är resten lugna så sprider sig lugnet. De är ju flockdjur trots allt. Skulle det bli stress bland dem så får man göra något åt det där och då.
Överlag stor skillnad mot hur det ser ut på svenska tävlingsplatser, där man måste skilja så noga på publik och hästar, det har varit ojande om att ponnyer och storhästar rider fram på samma framridningsbana i WE, tjafs om att man får leda häst i grimma med kedja på WE tävling (det är ju så faaaaaarligt) osv osv. Här leddes det i grimma med grimskaft, hästar som står uppbundna utanför transporten och sover/äter lite, barn, lösa hundar, bilar, publik, hästar huller om buller. Inte sett en enda stressad häst (över det iaf) eller några farliga situationer. Har man en häst som har problem med något får man hantera det. Letar man ständigt efter potentiella faror smittar det av sig på hästen, och försöker man säkra omgivningen så inget ska kunna skrämma hästen så blir det också problem. Bättre att vänja hästen vid att det händer en jäkla massa runtomkring och lära hästen att fråga sin människa om den blir rädd. Men det är nog ett ämne för ett eget inlägg 😉

Så resultatmässigt kunde man väl önskat lite bättre, men jag är inte så bekymrad över den saken. Jag hade verkligen skitkul på den här resan och jag kommer absolut göra fler. Både jag och min häst har fått erfarenheter, det är så mycket praktiskt runt omkring, men också att hästen ska åka, övernatta på resan, det är tältstall, massa liv och rörelse och intryck. Det var första tredagarstävlingen med, sen har jag fått lära mig ett annat TR, på tyska, ett dressyrprogram på tyska och lite såna saker som man normalt inte gör här hemma direkt. Foder, vatten, saltintag osv för hästen, hålla koll på maten för en själv, det är inte bara att åka iväg och rida. Alla saker runt omkring är något man behöver få rutin på med, för det tar kraft och fokus med planering etc, att ha bra backup hemma för kvarvarande häst och djur. Jag är ju inte någon rutinerad tävlingsryttare heller, så att jag har massa erfarenhet på just det att falla tillbaka på, det är det jag skaffar mig nu. Visst har vi åkt på kurser och flackat runt en del, men det är dels ett tag sedan och det blir inte lika intensivt och inte lika mycket att tänka på ändå.

 

Stort, stort TACK till  min familj som stöttat mig så jag kunde göra detta. Ni är bäst 🙂
Tack också till Mia, Åsa och Elli som var med, delade med sig av erfarenheter och praktiska saker. Hoppas ni hade lika kul 🙂

Har övertalat min telefon att ge ifrån sig lite bilder nu också:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Wintermühlentrophy 2016 Del 1

Det har varit dåligt med bloggande på sistone, hade ett inlägg om träningshelgen i början av månaden som jag trodde jag hade publicerat, men tydligen inte 🙂 Får skriva om det lite så kommer det i morgon kanske.

Anledningen att jag inte hunnit med så mycket här är att jag varit borta en hel del, dels tränat i tre dar, sen i förra veckan åkte jag och två klubbkompisar ner till Neu-Anspach utanför Frankfurt och tävlade WE, Wintermühlentrophy, nationell tysk tredagarstävling. Resan krävde ju också en del planering med färja, hur vi skulle köra hästarna för att de skulle åka bra och för oss att hålla nere kostnaderna, övernattning för hästarna på vägen, hotell etc.  Jag har åkt långt med hästar tidigare, men det är många år sedan nu och när man ska utomlands är det fler regler och skit att hålla reda på. Och kostnader.

Hur som helst så kom vi iväg med en övernattning norr om Hamburg, åkte därifrån strax före tidig morgon för att slippa köerna och kom fram till Wintermühlen runt lunch. Hästarna installerades i tältstallet (och jag erkänner villigt att jag nojjade lite över galon (ellervaddetnuvar) väggarna, men Lapp Glans verkade tycka det var helt ok iaf. Vi kollade in anläggningen (modell enorm!) och laddade för fredagens dressyr.

Lapp Glans var mer än lovligt laddad att rida på torsdagen, så jag valde att rida honom på förmiddagen fredag för att känna hur han kändes. Han var ännu mer laddad och jag fick rida honom rätt ordentligt för att få med mig hjärnan på honom. Bestämde mig att ha lite längre tid på mig än vanligt för framridning innan dressyren, en framridning som blev ännu längre än jag tänkt mig eftersom det visade sig att startordningen ändrats i sista stund för att underlätta för två ryttare som red två hästar var i den klassen. Det resulterade i en Lapp Glans som var rätt matt när vi väl var inne på banan, han höll sig i skinnet men det blev ju långt från vad vi kan prestera. Jag är ändå skitnöjd med ritten efter förutsättningarna och vi skrapade ihop ca 62% från domarna, räckte till en 7:e placering av 14 startande. Nästan hela tyska landslaget var på plats så det var duktiga medtävlande, vilket gjorde att det kändes än bättre att placera mig i mitten på en matt och trött häst som var rätt störd av de enorma bromsar som flög runt och ville ta tuggor av hästkött..

Lördagen var det dags för teknik. En lång bana med 19 hinder på tungt underlag. Dessutom varmt som tusan, vi hade 30-35 grader i skuggan samtliga dagar, så vi planerade för att hästarna skulle bli trötta. Utöver lång på tungt underlag så var det en svår bana också, med svåra hinder som inte riktigt var som vi är vana vid. Hopphindret var en bänk med dynor och två stora blomkrukor, bägge på samma sida, där den ena stod på bänken. Bron var smalare än den får vara i Sverige, men det största svårigheten med den var att den sviktade. Dessutom var det vatten på bägge sidor med gräs och plastankor och när bron sviktade pga hästens vikt rörde sig vatten och dekorationer. Den användes även i de lättare klasserna och det var tyvärr ganska många ekipage som vägrade ut sig på den eller fick stora problem och tog sig över med nöd och näppe. Det ordnades en improviserad framridningsbro med ett par svarta schabrak som någon offrade och sadelbockar för att imitera bron, men även ekipage i svårklass hade problem med bron (inkl uteslutning) men även hopphindret gav många stora bekymmer. I Sverige hade de inte fått förekomma som hinder, internationellt vet jag inte hur bron hade setts och hopphindret brukar vara halmbalar.

Jag red ut en sväng i skogen på Lapp Glans på morgonen och valde att rida fram ganska kort tid inför tekniken. Och planeringen sprack även denna dag, så min framridning blev ännu kortare än beräknat eftersom de två som startade före mig blev uteslutna på hinder/fel väg.

Jag tog mig runt i alla fall. Med nöd och näppe. Lapp Glans hade behövt ridas fram lite mer helt klart och han ruttnade mitt i alltihopa och sa att han skulle dra.. Vi hade lite, erm, diskussion om detta där han fick applåder av publiken för sin fina piaff och levader *öhh, ja, modell kan själv..* Bron störde honom en hel del, han gick glatt på men kastade sig bakåt när han kände att det sviktade. Trots det tog vi oss över den åt bägge håll, men han var redan lite irriterad så det gjorde inte saken bättre. Vi tog lansen och han hoppade villigt hoppbänken (han är pålitlig hoppehäst) men när jag skulle svänga mot tjuren efter enkelslalomen som gick i riktning mot utgången fick han nog och ville inte vara med. Det tog en liten stund, men vi kom vidare och tog tjuren i någon sorts passage (tyvärr får man dåliga poäng på det!) eftersom jag absolut inte ville bråka med honom om att galoppera när han gav sig och gick åt mitt håll. Vi tog oss runt resten av hindren, men sista hindret som var tre tunnor så gick han in kalasfint, strulade med första bytet och sen sa han dra åt helvete till att gå runt sista tunnan. På något vänster hann jag inom tidsramen ta mig vidare och över mållinjen, men poängen blev ju så klart katastrofalt dåliga. Det som kändes bra var att de hinder där han gick på hyfsat så hade vi bra poäng.

Jag får väl erkänna att jag inte kände mig alltför glad när jag gick ut från banan med min irriterade och lite arga häst, men en promenad i skogen med honom så kändes det bra igen. Jag hade laddat mycket mentalt för detta för att hålla mitt fokus, kanske för mycket, så att hästen inte var med på noterna blev jobbigt. Brukar ju vara jag som tappar konceptet annars 😉

Var en rejält trött häst jag ställde in i boxen både fredag och lördag. Otroligt mycket intryck, hästar, värmen och ansträngningen tar på krafterna. Det blir ju rörigt i tävlingsstallet också och även om vi varit iväg på kurser och annat och sovit över så blir det inte lika intensivt och rörigt som här, med 40 hästar i ett tältstall och massor med liv och rörelse konstant. Och nämnde jag att det var varmt? 😉 Det var det i tältet också.. Nu åt och drack han ordentligt, fick ordentligt med extra salt i mat och vatten men det påverkade lite så klart.

Jag var väldigt lättvaggad om kvällarna och det var med en lättnadens suck vi kom tillbaka till hotellet på kvällarna. Svalt, rent rum med sköna sängar, dusch och stor balkong att slappna av lite på.

Nu tänkte jag runda av detta inlägget, det blir en del två med söndagens speed (som inte gick bra alls) och lite fler tankar kring tävlingen, erfarenheter och skillnaderna mot att tävla i Sverige. Jag hoppas min telefon behagar ladda upp bilderna jag bett den om också så det kan bli lite kort med. Del 2 följer..

 

 

Hästens Dag på Ölmstad R&K sällskap

I går var jag och Lapp Glans iväg och var med och visade WE på Hästens dag på vår hemmaklubb Ölmstad. Väldigt trevligt och bra miljöträning med får, höns, människor, hundar, tält, grill och annat.

Blev överraskad över hur mycket folk det var på plats, jätteroligt! Och att klubben fick in en bra slant på det hela är ju ännu roligare 🙂 Jag gick med i Ölmstad, som inte är min närmaste klubb, eftersom de håller på med WE och jag hade vänners vänner där. Jag har ju ingen anknytning till någon annan klubb här nere, så det fick bli så. Det är jag glad över, för Örks är en av de trevligaste jag varit med i. Jag gillar att alla hälsar när man är där, engagemanget som finns och att det inte bara är stordrift. Alla ses och räknas och det tycker jag är en av de viktigaste sakerna i en förening och gör att iaf jag gärna vill hjälpa till tillbaka istället för att känna mig tvingad av arbetstvång som finns i andra klubbar.

LG var väldigt nöjd med det hela också. Det är faktiskt otroligt roligt att han verkligen gillar att få komma iväg och via upp sig. När jag börjar fläta manen på honom tänds lampan i blicken och han står avslappnad men alert och mycket, mycket nöjd medan han blir friserad. Väl ute på plats är det tydligt att han stortrivs med alla människor, hästar och uppmärksamhet. Sen är det jätteskönt att komma hem och rulla sig i boxen och prata med snorvalpen med.

Extra roligt är det faktiskt att han gillar barn så mycket som han gör och det är nästan alltid som någon eller några småtjejer kommer fram med stora ögon och frågar om de får klappa. Jag känner igen en ung Åsa där så det är roligt att kunna säga ja (när det inte är kvarkatider). LG ser det som en extra bonus när han får komma ut. Efter senaste tävlingen kom vi ut från speeden där han varit tokladdad och fem min senare stod han totalt avslappnad mös kind mot kind med en liten tjej. Kändes bra i matteshjärtat!
Han kan nog tänka sig en pensionärstillvaro där han jobbar extra på något ”klappa djuren” ställe 😉

För ett år sedan var han så laddad när jag var iväg på första tävlingen att han bokstavligen vibrerade när jag satt upp och höll på att brisera. Nu när han fått vara ute regelbundet så står han trevlig och avslappnad på långa tyglar och tittar på omgivningen. Jag måste komma ihåg det när jag har med mig Endeño ut och miljötränar nu, övning ger färdighet. Bara nöta på.