Lärdomar och tankar efter en katastrofal träning

I lördags var jag iväg och skulle träna WE med Lapp Glans. Det är en tränare som jag ridit 3 gånger tidigare för. De två första gångerna var det väldigt bra och jag hade saker med mig därifrån. Förra gången, i juli, var det katastrof på flera plan och jag kände tveksamhet att rida för honom fler gånger. Men så tänkte jag att jag skulle testa igen. Har slagit lite på mig själv för det beslutet, men har gått vidare från det och försöker se vad jag kan ta till mig från det hela istället. En haveriutredning helt enkelt.

 

Varför blev det katastrof?
Att reda ut varför träningen med denne tränare blev katastrof både förra gången och denna var fråga nr 1 att reda ut för mig själv. Utan den förståelsen är det svårt att gå vidare i haveriutredningen.

Passet inleddes med att jag sa att jag för dagen inte ville rida enkelslalom, helt enkelt för att jag hade klantat mig med det dagen innan och över-ridit övningen och fått en lite tjurig häst. Då blev jag dumförklarad och min häst skulle minsann bara lyda! Lapp Glans är ingen maskin och att försöka knäcka honom till underkastelse är dömt att misslyckas. Utöver att det inte är ett sätt jag vill rida på överhuvudtaget! Då tränaren, B, inte vill lyssna, inte förstå varför eller ha någon respekt för mitt beslut förklarade jag bara att det var så det skulle bli och satte punkt. Han muttrade om hur korkat och idiotiskt sätt det var och det satte väl tonen för resten av passet. Jag kunde inte göra något rätt.

B har en mycket auktoritär instruktionssätt som jag upplever blivit än mer så jämfört med de första gångerna. Att ha en dialog under passet funkar inte och då funkar det inte för mig att lära mig. Jag har ett teoretisk/praktisk inlärningssätt, för mig är det viktigt att det finns en röd tråd genom passet, att jag vet vad som är målet med det vi gör och att det är konsekvent. Så är inte B, det är lite ”ridning by proxy” där man ena sekunden ska göra en sak och sedan blir vrålad på nästa sekund för att man gör just det. Det slutar med att jag inte har en jävla aning om vad jag ska göra och jag vågar inte göra något alls för allt jag gör är visst fel. Jag börjar tveka, tvivla och det blir totalt fel. Inte blir det bättre av övningar som ska ”sätta dit” ryttaren heller.

Jag blev allt mer stressad, tvivlade allt mer på mig själv, min häst blev allt mer ovillig och det slutade med att jag bröt ihop och gick därifrån. Jag är glad att jag gjorde det och att jag avslutade där och åkte hem. B ville att jag skulle komma tillbaka och att vi skulle fortsätta efter nästa ryttare, men då mitt sista förtroende för honom var bortblåst kände jag att det skulle skada mitt självförtroende mer att göra det. Hade det varit en person som kunde lyssna och ha en dialog med hade det varit en annan femma, men då hade vi aldrig hamnat i den situationen heller. Han har inte visat något intresse för vad jag kan, min ridbakgrund, min häst, vilka klasser jag tävlar osv, något jag uppfattar som väldigt respektlöst. När han efter flera gånger inte ens kan ta till sig att jag INTE rider en welsh förstärks känslan än mer. Respekt går åt bägge håll.

Men jag åkte därifrån med sämre självförtroende och som en sämre ryttare än jag var innan.

 

Vad förväntar jag mig av en träning och tränare då?
För att man som tränare ska kunna hjälpa en elev vidare måste man till att börja med förstå var denne kommer ifrån. Vad har eleven för ridhistoria? Hästens bakgrund? Nuläge och vad är målet?

Alla bra tränare jag ridit för har velat veta dessa saker. De går igenom grunderna och kollar att det sitter och jobbar på det som behöver förbättras där så klart. De har en tanke med övningarna som jag förstår. Vi kan ha en dialog under passet. Det betyder inte att de bara jamsar med och berömmer, tvärt om, de kan pusha rätt rejält, ställa krav och vråla, men jag får veta vad jag SKA göra och jag får framförallt veta när jag gör RÄTT! Fokus är inte på att jag gör fel och inte perfekt, för ansåg jag mig felfri och gjorde allt perfekt vore jag inte där. Jag vill få med mig vad jag ska göra för att bli bättre, för att komma närmare perfektionen och få med mig saker att jobba vidare med, att tänka på och att utveckla.

Kort sagt, jag åker hem med stärkt självförtroende, men massa saker att jobba vidare på för att utvecklas och som en lite bättre ryttare än jag var när jag åkte dit. Det är väl det som är meningen med att betala en tränare för hjälp, eller hur?

 

Så, det viktigaste, vad tar jag med mig för bra ur detta?

Efter att ha borstat av mig och samlat ihop bitarna av mitt självförtroende, förlåtit mig själv för att jag åkte (tack Jennifer för den påminnelsen!) så har jag jobbat på att komma tillbaka och vidare. Vad kan jag lära mig av detta som är bra?

Tja, dels att jag aldrig rider för B igen. Någonsin. Och inte för någon annan tränare med den stilen. Den respekten måste jag ha för mig själv och det jag faktiskt kan. Jag känner mig själv hyfsat bra och jag känner min häst. Jag vet hur det är att åka från träningen stärkt. Så varför utsätta mig för motsatsen igen?
Den lärdomen känns rätt självklar egentligen. Men jag får erkänna att det inte är jätteenkelt för mig att direkt tänka så. Den lille fan som sitter på axeln lite för ofta och säger att ”men han har ju rätt, du är skit, du kan inget, du bara tror dig om att kunna, du fattar faktiskt inte hur dålig du egentligen är”. Den lille fan är svår att vräka ibland. Ekon av diverse läktarryttare jag hört genom åren kommentera alla möjliga olika ryttare.

Mental träning är något jag jobbat med tidigare, bla efter min utmattning. Jag har lyssnat på lite poddar i ämnet och jobbar med målbilder, komma ihåg det bra och på så sätt stärka upp mig själv igen. Jag har också tänkt över vad jag är rädd ska hända, särskilt på banan i München, och funderat på vad som kan ge de situationerna och vad jag kan göra för att undvika dem. Mycket handlar om hur jag ska rida och tänka framöver. Lapp Glans är inte alltid så enkel. Han blir inte rädd för saker, men han har en egen vilja, milt sagt. Han är också otroligt framåt och jag hamnar ofta med bromsen i när han är taggad. Istället för att rida framåt. När jag hamnar med bromsen i tjurar han ihop. Fokus blir med andra ord på att rida friskt framåt!

Har av rena farten lyssnat på en gäng poddar med ryttare jag gillar också och fått inspiration och känt mig peppad av vad de berättar om med och motgångar.

Så, nu ska jag fortsätta med det, titta på filmer på skickliga ryttare och tänka på hur det känts alla gånger då min häst känts så där fantastisk och ta med mig den känslan In på ridbanan. Mycket ”flum” om mjuka värden. Inte mycket ridteknik inblandat, men de mentala bitarna är otroligt viktiga när man rider, särskilt på tävling. För mig har det varit den allra största pusselbiten för att kunna rida bra på tävling. Och en bit jag måste fortsätta jobba mycket med.

One thought on “Lärdomar och tankar efter en katastrofal träning”

  1. Tyvärr har du ärvt mycket av ”det inre” från mig. Känner så väl igen detta med att låta sig styras av någon som har ”befälet” och man suger i sig allt till det innersta utifrån vad som sägs. Inget har så lätt att fastna ordentligt än det negativa. För dig är ridningen en viktig del av livet. Det finns ingen mirakelmedicin för att kunna ”rymma” i dessa situationer. Det fastnar i en. Men – varje upplevelse vi får reaktioner av kan och ska ses som ett led i den egna utvecklingen – låter flummigt – men när jag får en upplevelse som din brukar jag tänka mig själv sitta en bit ovanför situationen i en helikopter- distans – och sortera bort det som inte var särskilt snyggt och bra och sedan fokusera på att ta till mig de bitar där läraren är fel ute och se om jag faktiskt gjorde något bra också. Själv tar jag hjälp av en ”inre helikopter” och lyfter upp några hundra meter och tittar på händelsen. Jag får bättre tillgång till förnuftet då och kan utvärdera mera sakligt utan känslornas inblandning. Inte enkelt och kräver träning, men det är inte bara åldern som gjort att jag lyckas vara mera behärskad idag än för 20 år sedan. Ingen utomstående kan bygga mitt självförtroende – det kan medverka till det – men då måste jag också kunna erkänna att jag faktiskt gjort något bra. Den sistnämnda biten har varit långt svårare än att suga i sig allt negativt. I mångas ögon är jag allmänt ”snäll” och hjälpsam men det finns en arg jävel i mig också som fortfarande vid 67 års ålder behöver hållas i korta tyglar! Särskilt när människor och djur behandlas illa! Det finns alltid något att jobba med så länge vi lever! Pappa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *