Kategoriarkiv: orimliga förväntningar

De fräsiga Frälsartyperna

Man stöter på dem i olika yrkesroller inom hästvärlden (ja, de finns överallt, men det här är en hästblogg, så jag håller mig till hästvärlden), FRÄLSARNA, de där halvgudarna (enligt sig själva) med monumentalt självförtroende, förlåt, ego, som kan fixa alla problem som vi vanliga, dödliga, inte kan fixa. Låt gå att du inte ens visste om det Stora Problemet du eller kanske snarare din häst hade, men se det kan Frälsaren tala om för dig att du har. Och det är bara Frälsaren som kan hjälpa dig så klart!

De kommer oftast som tränare, hästkommunikatörer, whatever men de dyker också upp som hovslagare, alternativbehandlare av olika slag och ibland veterinärer. Det är snubbarna (och lite mindre ofta snubborna) som kan ALLT. Käckt och härligt, eller? Eller inte kanske.

Alla Frälsare har givetvis sina troende som kommer med vittnesbörd om hur Den Store Frälsaren räddade deras häst och dem själva från undergång, smärta och död, bådas död i värsta fall. De Troende går all in och försvarar sin Frälsare med näbbar, klor och direkta personpåhopp om det kommer avfällingar som påpekar Dumma Saker som Frälsaren sagt och gjort. Ifrågasättanden passar inte in här. Har det gått fel med Frälsarens metoder eller behandlingar är det avfällingen det är fel på så klart!

Att de troende försvarar sin frälsare är ju kanske inte så överraskande. De vill ju fortsätta tro på Den Som Löser Allt och kritiskt tänkade kommer inte in där. Men lite typiskt för en Frälsare är att hen själv är aggressiv mot alla som ifrågasätter, eller gör allt för att ignorera den som ifrågasätter. Och lägger skulden på allt som går fel (med den ifrågasättandes häst, alla felridna hästar och krig på jorden) på den Otrogne. Det är inte helt ovanligt med öppna hot, även om de flesta Frälsare vanligen är lite mer slipade än så.

Ändamålen helgar givetvis medlen för Frälsaren. Att något är klassat som djurplågeri enligt lagen är inget att bry sig om, andra idioter kan ju så klart inte använda Frälsarens metoder rätt, det är bara därför de förbjudits. Rätt använda av Frälsaren räddar de förtappade hästars liv. För det är så klart hästar som är så farliga att bara Frälsaren kan rädda (knäcka) dem. Att det är övervåld mot hästen är ju ok, för den ska ”räddas”.

Jag kanske inte behöver säga vad jag anser om den här typen av människor och deras anhängare. Håll dem borta från andra levande varelser sammanfattar det väl rätt bra egentligen. Ändamålet helgar inte medlen i träningen!
Som jag sa i inledningen finns den här konstellationen av Frälsare och Troende i många olika varianter och verkligen inte bara i hästvärlden. Någon diagnos hos Frälsaren ihop med empatistörning i kombination med människor som söker enkla svar på komplexa frågor är en farlig blandning. I hästvärlden mest farlig för de hästar som råkar ut för knäckande behandling, i förlängningen i resten av världen betydligt farligare kombinationer.

Men enkla svar på komplexa frågor och problem finns inte. Det är många svar på många olika frågor som behövs och det kan ta tid, det ger inte snabba fixar. Tålamod och kunskap är det som krävs för att det ska bli bra i längden. Sök det, inte en person med alla svar.

Positionen på den där nosen ni vet

Mitt förrförra inlägg tog upp hur trött jag är på den rätt historielösa debatten om positionen på hästens nos. Jag hade någon sorts tanke på att lägga ut texten mer om det och vilken forskning som finns kring det, men har bestämt mig för att skita i det. Jag har en vecka kvar på semestern och kommer ägna den åt att rida i verkligheten istället. Vi kan väl bara konstatera att diskussionen förts sedan minst Xenofons tid…

Så, vad tänkte jag gå på om istället då? Lite liknande ämne, men nu på ett mer praktiskt än teoretiskt plan. Som de flesta som inte bara är tangentbordsryttare eller medlemmar i Staketryttarnas Förening vet så avviker verkligheten från kartan ibland. Jag håller ju på att få igång Endeño efter hans nästan 7 mån långa konvalecens och han har varit igång i knappt 2 månader nu. Och gått från ”glad att få jobba” till en 6-års hingst med egna idéer och har kommit upp rejält i kondition och viss styrka. Jag skriver viss styrka, för han vill mer än han orkar nu. Och det anknyter till rubriken, nämligen att han gärna hamnar bakom lod och bakom hand, samtidigt som han springer på mer och mer. Jag har letat lite inspiration för att jobba fram nosen, utan att vi hamnar i en diskussion som inkluderar courbette-träning, och konstaterar att det finns gott om människor som vill visa hur de tycker det ska vara, men inte hur de jobbar med problem. Egentligen rätt värdelöst ur en utbildningssynpunkt, för kan man göra det perfekt behöver man ju inte jobba på det. Eller hur?

Så, jag ska i mån av tid skriva lite om hur det går med att jobba upp Denjos styrka, få fram nosen och samtidigt kontrollera den enorma energi som han har.  Mycket energi och arbetsvilja är positivt givetvis, men kan också ge utmaningar i ridningen. Särskilt när hästen vill mer än han orkar ”dressyr-bära”, men orkar springa hur länge som helst.  Lägg till rätt stora och luftiga rörelser som kräver styrka för att orka visas upp.

En ryttare som faktiskt visar upp en ung häst (6 år på filmen) som går rejält bakom lod och berättar hur han tänker och jobbar med den är Jose Garcia Mena (som fö tränade och tävlade Gorron XV, Endeños pappa). Den perfekta hästen och ryttaren finns inte, men det intressanta är hur man jobbar med de svårigheter man stöter på längs vägen. Filmen finns att se på Tribuna Lusitana (finns mycket matnyttigt där!). Avsnitt 27 och 35 kan vara av intresse med, skickliga ryttare på yngre hästar med lite olika approach.

Denjo har haft några dagar med skogspromenad och vila, men idag är det dags att jobba igen. Jag kommer jobba på att försöka ha honom lugn (inte lätt med myror ÖVERALLT!!) och försöka jobba mycket med att variera formen på honom, korta och länga ofta och jobba med olika böjning för att försöka få honom avslappnad och på så sätt länga ut överlinjen. Jag skriver försöka med flit, för svårigheterna där är att han är en energisk häst, explosiv och otålig med begränsat tålamod. Han vill massor med blir frustrerad lätt när han inte orkar eller inte får. Så jag måste hålla honom lagom stimulerad mentalt medan jag jobbar på att få honom avslappnad. En inte helt lätt balansgång.

Skynda långsamt är sällan något som ger många ”likes” på FB

Jag har sett en mängd filmklipp på unga hästar på nätet sista året. Särskilt iberiska hästar, eftersom det är de som intresserar mig, men en del varmblod har slunkit med också. Många av dessa hästar är till salu, eller så vill uppfödaren göra reklam för sitt stuteri genom att visa upp en fin unghäst från sin uppfödning. Så klart, vem tusan vill inte synas? Det reagerar jag inte på, jag tycker det är roligt att man kan få se många olika hästar från olika uppfödare.

Det som gör mig lite ledsen är den forcerade ridningen och utbildningen på många av dessa hästar. Begåvade, lovande, kanonfina hästar som gör vad de kan för att göra sin ryttare till viljes, ryttaren vill visa upp hästens gångarter och hur långt den kommit i sin utbildning. Och de begåvade unga hästarna kan sprattla fint med benen, men det syns tydligt att de inte är bäriga eller starka nog för de rörelser som de gör. Ett exempel som gjorde mig rent ledsen att se var en 6 åring som skulle vara på PSG nivå. Jättefin häst. Snäll, villig, gjorde allt den kunde, men kraven på form och samling var för höga. En sexåring har inte, KAN inte, hur begåvad den än är och hur duktig ryttare den än har, hunnit få den styrkan och bärigheten som krävs på PSG nivå! De tidigast utvecklade, bäst matchade hästarna kan gå på den nivån som sjuåringar, men långt ifrån alla. Sexåringen jag såg verkade lite sen i mognaden, stor, kantig och väldigt valpig.

Det är inte först till GP som vinner, det är bäst i GP som vinner. Eller vilken klass man nu siktar på med sin häst.  Varför detta behov av att pressa upp unga hästar så snabbt? Eller visa en femåring på kandar där den utför rörelser som kommer i svårklass, men ingen grundridning. Det var samma sak där, en i grunden välbalanserad ung häst, villig, lätt för sig men som inte på långa vägar var mogen för den formen den reds i, eller de rörelser som den förväntades göra.  Balansen och styrkan saknades.

Att bygga upp en unghäst tar tid. Den ska lära sig mycket, den delen kan gå väldigt, väldigt snabbt med villiga, lättlärda hästar. Men den fysiska styrkan och därmed förmågan att samla sig och gå balanserat och bärigt tar TID, det finns inga genvägar. Men det typen av korrekt unghästridning syns det inte så mycket av i ”reklamen”.

De som ska sälja dessa dyra, fina unghästar vill så klart presentera en produkt som många är beredda att betala mycket för. Får man X antal 10000 mer för en häst som lite snabbt kan lära sig ”piaff” och byta galopp så är det väl inte förvånande att så många gör det.

Det som gör mig lite deprimerad är alla människor som så uppenbart är grymt imponerade över dessa hästar. En film på en häst som pressas att springa fort och stort, i hög form får större spridning och fler kommentarer/likes än en unghäst som går balanserat och i en för nivån lämplig form. Eller de där unghästarna som gör seriebyten, ”piaff”, spansk skritt *ryyyyys* och smäller ner framhovarna i backen så det smäller om det.. Och dessa människor är beredda att betala mer för det.

Men vad får man? VEM är det som köper och vad har de för mål? Hur många av köparna kommer inte ha stora problem pga de ”konster” unghästen fått lära sig, och som den sedan kommer ta till i försvar istället för att arbeta genom kroppen. Stressen som sätts i hästen som pressas att springa fort och flashigt istället för att hitta avslappning och balans? Eller de skador som ofta kommer senare pga detta..

Det är skillnad på att nosa på saker som kommer längre fram. Eller att använda styrkor hos hästen för att göra arbetet roligare. Jag har bett min femåring om några piaffsteg på töm, för att se hans reaktioner, jag byter med honom för det är väldigt lätt för honom. Men han ska först och främst bygga sina grunder. Ber jag honom trampa så är det max 2-3 steg, inte i den samling som senare kommer. Men han får nosa lite på det, han har lätt för det och det viktiga är att han bibehåller framåtbjudningen. Vi letar efter början på olika övningar. Där hästen bara kan göra rätt och få beröm, aldrig misslyckas. Och aldrig någonsin får bli trött. ”Don’t get greedy” brukar Julio säga rätt ofta.  ”Only search for beginnings, reward the horse and move forward.”
Små korta intervaller av det som ska komma, med kvalitet ger mer.

Och visst kan det vara kul att lägga ut ett kort eller film på när ens häst gör något kul/är extra duktig! Men det är skillnad på att nosa på framtiden och att rida en unghäst som om den vore vuxen. Det är den inte, hur begåvad den än är.

Så ska du köpa häst, se längre än till den glassiga yta, de flashiga benrörelserna och konsterna. Titta efter de viktiga sakerna, balansen, bärigheten, rids hästen utifrån sin ålder och mognad? Rids den i form som en svårklasshäst så dra öronen åt dig. Ingen unghäst är mogen att gå i den formen.

Vad förväntar vi oss del 2

Fick bli en fortsättning på gårdagens inlägg om vilka krav och förväntningar som ställs på hästar.

Jag tror de flesta av oss strävar efter att ha en häst som är trygg och stabil i de flesta situationer, som vi lätt skickar in i transporten och tar med oss på träning och tävling, kan rida ut i skogen med eller utan sällskap, som är trafiksäker, inte får spunk i ridhuset när snön rasar av taket, som snällt står för veterinären och hovslagaren. Som snällt låter sig ledas av vem det än vara månde till och från hagen och som inte börjar prutt-bocka under ryttare. Som jag ser det är det absolut inga orimliga mål heller. Det jag ser som det intressanta är vägen dit och vad vi som människor gör för att få våra hästar att bli de trygga individerna som är med på allt detta. Och som dessutom har lika roligt som oss människor under tiden. (Med undantag för veterinären då. Det tycker nog ingen av oss är särskilt kul!)

Kan man köpa sig hästen ovan och bara flyta vidare på det arbete som redan är gjort? Ja, ibland så. Till och med oftare än ibland, för hästar är ganska kloka djur. De har lärt sig att det inte är farligt, de är vana vid situationerna och de har lärt sig att livet är ganska bekvämt och behagligt när man håller sig innanför staketet, både det synliga och osynliga.  Särskilt är det hästar som passerat unghäståren och samlat erfarenheter.
Kan man kallt räkna med att en häst man köper, som är så snäll som ovan, med automatik fortsätter vara sådan? Nej! Det finns så många fler faktorer som spelar in, särskilt för en mer orutinerad hästägare/ryttare. Och det är här jobbet på relationen kommer in i bilden. Det där som gör ridsporten så speciell, att vi har en relation med ett djur på över ett halvt ton, ett bytesdjur med massa instinkter som vi får att vara lugn och trygg i väldigt onaturliga situationer. Och vi tycker det är självklart att hästarna ska vara så trygga i dessa situationer, på främmande platser, instängda i en liten plåt och trälåda på hjul som susar fram på motorvägen, när det kommer bilar, rasar snö och veterinären ska stickas och vara obehaglig. Någonstans måste vi inse hur onaturligt det är för hästarna. Att allt detta är sådant som vi lär dem och som vi många gånger måste jobba vidare på.

Även, och kanske särskilt, när de bytt miljö, bytt människor och flockmedlemmar. Vi måste räkna med att hästarna kan förändras i nya miljöer och med nya människor, utan att det för den sakens skull är fel på vare sig häst eller människa, men kraven där och då blev orimliga. Det är en ny relation som måste skapas. Precis som vi människor kan vara annorlunda och uppfattas väldigt annorlunda beroende på vilken miljö och vilket sammanhang vi är i.

Det är inte ytan som räknas, att segla runt på sin vackra, dyra häst och visa upp sig, lägga upp bilder från det perfekta hästägandet på insta och fb. Vägen att komma till ”det perfekta hästägandet” där man kan göra alla dessa saker är det intressanta. Och man har faktiskt jävligt kul på vägen också.

Vad förväntar vi oss av hästar egentligen?

Eller ”Jag vill ha en handväska!!”

På ett hästforum jag är aktiv på började någon kalla den typ av häst hen vill ha som ”handväskor”. Det innebär en häst som bara gör det man vill, inte hittar på egna saker, inte tar initiativ, står där man ställer den, och aldrig, aldrig gör något som ryttaren tycker är läskigt.
Personligen ryser jag av obehag inför benämningen och det jag ser är en häst i inlärd hjälplöshet som gett upp. Som lärt sig att inget den säger eller gör kan påverka situationen ändå. Som lärt sig att ingen lyssnar på den.

Visst finns det snälla, lugna, hästar som är stabila och är guldklimpar till ”handväskor” utan att vara försatt i inlärd hjälplöshet. Det finns som alltid hela skalan. Men lägger man till andra krav, som utstrålning, hög ridbarhet, lite nerv och kapacitet för bra poäng i högre klasser så börjar man leta efter rätt sällsynta hästar. Ju högre krav vi ställer på hästen, ju högre krav kommer ställas på oss som ryttare.  Ju mer vilja och nerv, ju mindre handväska blir det.

Än jobbigare att hitta den perfekta handväskan får man om man ska ha en yngre häst. En äldre häst har lärt sig vad som förväntas, den är van vid olika situationer och har myrorna i brallan lite mer under kontroll. Den är rutinerad helt enkelt. Men många gånger ser och hör jag samma krav och förväntningar på unghästar, något som är helt och totalt orealistiskt. Den unga hästen måste lära sig, lotsas ut i livet lugnt och med tydliga direktiv. Pratar vi en känslig, intelligent häst med mycket vilja så kommer det inte att vara att segla runt på handväskan. Av förklarliga skäl.
Även här finns det unghästar som är stabila, stadiga och lugna i alla situationer, hästar som inte låter sig komma ur balans eller påverkas så mycket. Som ofta blir de trygga hästarna. Som inte låter sig påverkas för mycket, där finns lite nyckeln. De bortser från massa trams från ryttaren, struntar i om ryttaren är rädd, obalanserad eller ger otydliga hjälper. Perfekt för många ryttare och ridskolor. Mindre lämpad för någon som vill rida högre klasser.

Jag läste ett blogginlägg från Pepino-Sara igår där hon berättar om de orimliga krav många hästköpare ställer. Hon skriver ” Känns inte så för idag vill de flesta ha en färdig häst och har varken tålamod eller tid att vänta på ett föl. Hästen ska vara färdig och fullärd i all hantering, ridning, osv. Inga olater, inga svårigheter, trafiksäker, uteritter på egen hand (helst första veckan med ny ryttare) ingen sjukdomshistorik, lagom pigg men inte för pigg, lydig och allert men inte för känslig. Puh det är inte lätt att vara häst idag! Eller försäljare av hästar för den delen…”
Jag säljer inte hästar, men jag känner igen det hon beskriver i de orimliga kraven. Ung ska den vara också. En nyckelfärdig produkt.

Har vi inte missat något rätt väsentligt i detta? Vi håller på med levande djur och det är väl charmen med ridning? Kommunikationen mellan två arter, utbytet med djuret, lära sig känna och läsa vad som är på gång. Kan vi utvecklas som ryttare och människor på handväskor? Levande robotar som inte gör något vi inte vill? Eller borde dessa leta efter en snygg cykel istället?

Alla vill ha det bekymmersfria hästägandet, men en häst som är frisk och glad och som man kan göra saker tillsammans med. Det är självklart. Och det är ju ingen omöjlighet, men att tro att man kan köpa sig den perfekta hästen och inte behöva lägga ner massa arbete på att skapa sin relation och kommunikation med hästen, fortsätta underhålla förtroendet för människor och lugnet är en illusion. Hästar är individer, de påverkas av sin miljö, människor och hästar runt omkring och kan förändras i miljö och ägarbyte, foder, kondition och styrka inverkar också.
Det finns gott om fantastiska hästar, som är trygga, pålitliga och som gör sitt bästa för sin ryttare. Dessa ryttare jobbar ständigt med relationen med sin häst, att hästen ska vara trygg, förstå kraven och tar även de jobbiga diskussioner som kan uppstå under resans gång. Det är ryttare som inser att ansvaret för att hästen ska fungera ligger hos dem, som inser att saker kan hända, man kan bli rädd, men som hittar sätt att ta sig igenom de svårigheterna.

Ryttare som inte letar den perfekta handväskan utan som är realistiska och skapar stabila relationer med sina hästar och lär sig rida.