Etikettarkiv: det perfekta hästägandet

Varför pratas det mest om en liten del av hästens träning?

Om ridning finns det mycket att läsa och det skrivs spaltmetrar om det. Om det som sker inne på ridbanan eller ridhuset. Mestadels om det som sker uppsuttet, och lite om tömkörning och ännu mindre om longering (som många tror handlar om att hästen ska springa runt, runt i ett snöre, men det får bli ett eget inlägg).
Men det som händer från det att du går ut för att hämta hästen i hagen, när du binder upp den, leder den till och från ridbanan, hanteringen och alla oväntade situationer pratas det väldigt lite om. Det är ändå en stor del av hästhanteringen och lägger grunden till hur hästen är på ridbanan, dess förtroende för människan, hur det kommer gå att lasta, hur hästen kommer reagera i oväntade situationer. Och inte minst hur det kommer funka hos veterinären, hovslagaren mm..
Väldigt ofta vill folk köpa en häst som är en klippa i allt ovan, men de kan tänka sig att utbilda hästen i ridningen. Men hanteringen ska bara finnas där och fungera, för annars blir det jobbigt och inte minst farligt. Har man inte missat något väldigt viktigt då?

Allt vi gör påverkar hur hästen ser på oss, hur den interagerar med oss och omgivningen. Det är i det lilla, i den dagliga hanteringen som vi lägger grunden till ALLT. Så varför pratas det så lite om det? När det pratas säker häst är det ofta ytter saker som hjälm, stålhättor etc, det där man är glad att ha när det visar sig att det dagliga arbetet med hästen fallerar och något går åt helvete. Men det pratas inte om det allra viktigaste delen, nämligen relationen till hästen och alla små men ack så viktiga detaljer som avgör om situationen går åt helvete eller bara resulterar i en häst som hoppar bredvid dig och sen vänder sig om och fråga dig om hur den ska hantera situationen.

Allt börjar med att lära sig förstå hästens kommunikation. Vad säger den, hur känner den sig, vad är den på väg att göra. Hästar är flockdjur och pratar rätt mycket hela tiden, bara man är uppmärksam.
Min erfarenhet är att många bara kan läsa när hästarna pratar med väldigt stora bokstäver. I en potentiellt farlig situation kommer hästen inte ha tid med att teckentolka för en trög tvåbening om den tror att det är risk för liv och lem. Jag har också sett personer som jobbar med hästar totalt ignorera upprepade frågor från en häst, varpå hästen helt logiskt ryckt på axlarna och gått sin väg för att göra det som den frågade om den fick göra, varpå människan börjar skrika och gapa och kalla hästen dum och ohanterlig.

Många hästar accepterar detta, de har lärt sig att människor är tröga varelser. Antingen kör de sin egen grej, pratar med STORA BOKSTÄVER och blir talade till med STORA BOKSTÄVER och det funkar. De har lärt sig först mer människospråk och klarar det rätt bra, för de är samarbetsvilliga och stabila. Andra, känsligare hästar stänger av, blir rädda, osäkra. Andra ser det som fritt fram att köra över idioten i snöret. Och ju mer energi hästen har, ju mer vilja och jävlaranamma ju farligare kan det bli med en döv, stum och ganska blind människa i snöret.

Att lära sig läsa häst är inte så svårt. Vi använder mycket samma signaler i kroppsspråket, men vi måste bli medvetna om det. Ta oss tid att stanna, titta hur hästarna interagerar med varandra. Fundera över vad vi ser och bli medvetna om det. Kan man märka den första spänningen hos en häst som kommer bli rädd och möjligen dra iväg i full kareta har man tid att avleda, man har tid att svara att det är ok. Man får tid att få färre farliga situationer.
Och bäst av allt, en helt ny dimension i hästsamvaron öppnar sig.

Och allt börjar när du hämtar hästen i hagen. DÄR börjar dagens träningspass eller tävlingsdag. Förstår du vad din häst säger?

Vad är en bra häst egentligen?

Har tänkt på denna fråga rätt ofta under åren och det har blivit aktuellt igen nu när jag tittat runt på hingstar sista tiden. En bra häst kan vara så många olika saker.

Grejen är väl att en bra häst innebär olika saker för olika personer. Att hästen ska vara frisk och sund är ju grundförutsättning 1A förvisso, men sen då?

Jag älskar bägge mina hästar och anser att de är bra hästar för mig. Inte enbart för att de är MINA hästar, utan för att de har vad jag vill ha hos en häst. De är trevliga att titta på, de rör sig bra med påverkbara gångarter, de älskar människor och vill gärna gosa och prata lite, och framförallt så ÄLSKAR de bägge att arbeta. Lapp Glans är känslig, har en extrem framåtvilja och vill alltid mer och mer. Han har dessutom en bra skalle och jag känner mig trygg på honom och kan ha med honom på det jag väljer att göra, om det är tävling, rida ut en långsväng med handhäst, hoppa, gå med barn på ryggen osv. Endeño har också allt det där, även om han behöver mer träning för att vara trygg att åka ut på tävling med tex, helt enkelt eftersom han inte varit hemifrån mer än ett par gånger. Det kommer det med. Jag förväntar mig att han kan gå med barn på ryggen också när han blir äldre, även Lapp Glans lärde sig det, som femåring blev han istället stressad av det. De lär sig.
Bägge hästarna är utöver känsliga utrustade med mycket temperament och en del skärpa, något som JAG gillar ihop med en stor portion vilja. Det är inte alltid enkelt och jag svär över det emellanåt, men det ger väldigt bra egenskaper när de är med mig (vilket de trots allt oftast är!).

Betyder det att mina hästar är någon sorts mall för bra hästar? Absolut inte! De är bra för mig, för det jag vill göra och det jag uppskattar hos en häst. För någon annan behöver det inte innebära en bra häst, utan en häst man bör sälja. Och tvärt om givetvis.  Egenskaper som uppskattas av en del skulle göra mig lite frustrerad, men de egenskaperna kan göra en häst perfekt för någon annan.

Självklarheter kan väl tyckas. Man ska ha en passande häst för sin personlighet och för sina egna mål med sin ridning. Och våga vara ärlig inför sig själv med sina begränsningar och styrkor.

De flesta av oss faller lätt för spektakulära hästar. Handen på hjärtat, vem vill inte rida den där hästen som får folk att vända på huvudet och dra lite efter andan? Jag läser återkommande inlägg och diskussioner (särskilt på halvblodssidan) om att aveln går mer mot spektakulära och känsliga hästar som blir svårridna för ”gemene man”. Många söker en mer allroundhäst som är stabil och trygg att rida och har överseende med sin ryttare.

Jag tänker inte lägga mig i om halvblodsaveln missar detta mål eller inte, för halvblodsavel är jag inte alls insatt i. Jag är helt enkelt inte intresserad av rasen och jag rider inte halvblod (om jag inte får betalt 😉 ). Men en allmän betraktelse tänker jag göra och det är att ridningen av hästarna gör en hel del också. En häst som man sätter krav på, som rids av en duktig ryttare och som får använda sin känslighet och nerv kommer så klart att vara svår för en mindre duktig ryttare. Helt enkelt av den anledningen att en sådan häst förväntar sig så mycket av sin ryttare. Det går väldigt mycket hand i hand, förväntningarna av ryttaren på hästen och tvärt om. Ju mer vi kräver av hästen, ju mer kräver hästen av oss. Rider man en häst för försäljning behöver man alltså rida hästen utifrån den typ av köpare man förväntar sig! Men en häst som förväntas gå MSV -Svår kostar mer och är mer lönsam än hästen som förväntas gå Lätt- MSV. Men kundbasen för Lätt- MSV hästen är betydligt större. Kanske finns det en miss-matchning här? Är det en vettig häst i grunden så kommer känsligheten öka i takt med att ryttaren utvecklas och kan hantera mer känslighet. Nu kräver ju detta en häst som kan stänga av sin känslighet en del, alla kan det inte, men många.

Begreppet spektakulär hänger också ihop mycket med ryttarens skicklighet. En skicklig ryttare kan få även en ganska ordinär häst att få en del wow-faktor, just för att ryttaren kan göra det mesta och bästa av hästens gångarter, låta den uttrycka sig och vilja visa upp sig. En mer ordinär ryttare kan få en häst som har kapacitet att vara spektakulär att se alldaglig ut. Till en viss gräns så klart, beroende på vad hästen är född med, men ryttaren gör otroligt mycket! Kanske värt att komma ihåg när man själv letar häst? Är det värt att betala massa extra för en häst med rörelser man aldrig kommer rida mer än några % av, eller satsa på en häst med mer ”normala” gångarter som man kan rida mer av och där man kanske istället kan lägga de pengarna på mer utbildning hos hästen?

Så finns de där fantastiska hästarna också, min grannes lusitanovalack är ett bra exempel. Han kan gå och masa runt och se rätt trist ut, han är gudabenådat snäll och hittar aldrig på dumheter och uppför sig pålitligt. Men rid honom rätt och han tänder till, rör sig kalasfint och får nerv och energi. Gör rätt och han blir en helt annan häst! Men han biter inte huvudet av dig om du gör fel heller, han bara fiser runt då och ser bedrövlig ut. Gör rätt och han ser ut som en miljon! Han är med andra ord en väldigt bra häst för väldigt många!

”Blir du aldrig rädd!”

Får väl skriva om motsatsen till gårdagens ämne om snälla hästar och skriva om när ens hästar inte uppför sig. Skriver giiiiiivetviiiis rent hypotetiskt nu då, för mina hästar skulle ju aaaaaldrig göra något dumt eller så. *erm, host, harkel* *Ond Blick (TM) på den som vågar säga något*

Alla hästar testar gränserna nån gång, särskilt som unghästar. Det hör till utvecklingen till vuxen individ, precis som det gör hos andra djurarter inklusive människor. Sen kan det variera mycket mellan individer hur mycket och hur öppet de gör det och även beroende på vilka krav som ställs. Det är inget konstigt i sig.

Vissa hästar med mycket temperament, vilja och energi är mer tydliga i protester och testande. Inte för att ryttaren är sämre eller hästen är på minsta sätt dum eller dålig, tvärt om. Det är ofta väldigt bra hästar med mycket kapacitet och om vill mycket själva som är mer, ska man säga utåtagerande, i sina viljeyttringar. Även vuxna hästar har ibland avvikande åsikter från ryttaren och kan visa det. Utan att det är fel på vare sig häst eller ryttare.

Vad man INTE vill höra som ryttare i de lägena är ”blir du inte rädd”, eller ett anklagande ”jag blir faktiskt RÄDD när din häst gör så!”. Det första är rätt kontraproduktivt, är man rädd blir man inte mindre rädd av att höra att omgivningen tycker att man borde vara det. Är man inte rädd vill man inte höra att man kanske borde vara det. Många gånger ser det mer dramatiskt ut med en häst som kastar sig, studsar med blandade hopp, rusningar mot utgången eller sparkar bakut än vad det är. (Nu talar jag givetvis endast om när friska hästar gör det, hästar som bockar, sparkar eller annat på grund av smärta är en helt annan sak.) Det kommer lite akrobatik och antingen struntar ryttaren i det och rider vidare, eller så tycker ryttaren det är obehagligt men rider vidare ändå.

Att någon annan blir rädd är väldigt svårt för (låt oss säga) mig att hantera. Det är inte med flit jag låter min häst hoppa på bakbenen eller försöka rusa mot utgången nämligen. Sorry, men jag skulle gärna slippa mycket av det också. Men händer det så måste jag hantera det där och då, rider man samtidigt som någon som får problem med sin häst, vad det än vara månde, så är det  bästa och enda man kan göra att hålla sig ur vägen. Det gäller även människor på marken, om inte ryttaren uttryckligen ber om hjälp. Det är inte så att man får problem (oavsett orsak) med sin häst med flit. Det är sånt som händer. Vet man att man har problem med sin häst brukar de flesta försöka vara i ridhuset när det är så få andra där som möjligt, men det går inte alltid att undvika heller och ibland kommer problemen bara när hästen distraheras av andra.

Jag som gillar hingstar har fått höra att så fort mina hästar gör något så är det är för att de har kulorna kvar, att de är hingstiga när de sätter sig på tvären. Nu ska jag väl sanningen å säga inte fått höra det rätt ut direkt till mig särskilt ofta, men bakvägen. Eftersom jag ger svar på tal kanske 😉
Att sätta sig på tvären och testa gränser är inget specifikt hingstigt. Men en hingst som inte uppför sig 150% prickfritt missköter sig av någon anledning oftast pga de där två testiklarna och de hormoner som följer? Märkligt. Särskilt som valacker och ston sätter sig på tvären de med, och de borde de ju med det resonemanget inte göra. Ston kan ha en hel del egenheter för sig särskilt vid brunst, men det ses av omgivningen  som något naturligt och inte som något farligt. Möjligen pratar man om stoighet iofs och att de kanske borde få munkpeppar. Men det ses inte som något konstigt. För att vi här i Sverige är vana med ston men inte med hingstar?
Valacker sätter sig också på tvären och testar gränser, men även där ser man oftast till individen och inte könet. De har ju inte riktigt något. Man ser orsaken till problemet för vad det är, snarare än tillskriver hästen egenskaper utifrån dess testiklar. Visst är valacker oftast lugnare och mer medgörliga än hingstar, det är inte det jag säger, just på grund av bristen på testosteron, men det betyder inte att de är helt okomplicerade, även de kan sätta sig på tvären och ha Åsikter om saker och ting.

Känns som jag behöver knyta ihop säcken lite i det här inlägget. Det berör så många olika ämnen när det kommer till hästar som inte uppför sig som förväntat. Det är utveckling och hälsotillstånd hos hästen, ryttarens kunskaper och mentala tillstånd och annat som påverkar. Att en fullt frisk häst testar gränser är rätt normalt, även om det ibland är så små test att de inte riktigt märks. Det finns så mycket som spelar in utan att det är fel på vare sig ryttare eller häst. Det är en del av utvecklingen hos häst och ryttare. En häst kan uppföra sig väldigt annorlunda i olika miljöer också. Det är levande djur med egna ideér många gånger. Det som är det viktiga är hur man som ryttare hanterar den här typen av motgångar. Kan man ta sig igenom det? Vilka verktyg behövs för det?

Att man blir rädd emellanåt som ryttare är fullt normalt. Det händer saker, det kan vara större eller mindre saker som påverkar en. Hur man själv mår psykiskt spelar också stor roll för hur man hanterar en händelse eller motgång. Det är något som det inte talas så jättemycket om inom ridsporten, inte som jag har märkt i alla fall. Jag kommer återkomma till det ämnet fler gånger framöver.

NÄ! Jag VILL INTE gå ditåt! *helt anonym häst och ryttare*
NÄ! Jag VILL INTE gå ditåt!
*helt anonym häst och ryttare*

Vad förväntar vi oss del 2

Fick bli en fortsättning på gårdagens inlägg om vilka krav och förväntningar som ställs på hästar.

Jag tror de flesta av oss strävar efter att ha en häst som är trygg och stabil i de flesta situationer, som vi lätt skickar in i transporten och tar med oss på träning och tävling, kan rida ut i skogen med eller utan sällskap, som är trafiksäker, inte får spunk i ridhuset när snön rasar av taket, som snällt står för veterinären och hovslagaren. Som snällt låter sig ledas av vem det än vara månde till och från hagen och som inte börjar prutt-bocka under ryttare. Som jag ser det är det absolut inga orimliga mål heller. Det jag ser som det intressanta är vägen dit och vad vi som människor gör för att få våra hästar att bli de trygga individerna som är med på allt detta. Och som dessutom har lika roligt som oss människor under tiden. (Med undantag för veterinären då. Det tycker nog ingen av oss är särskilt kul!)

Kan man köpa sig hästen ovan och bara flyta vidare på det arbete som redan är gjort? Ja, ibland så. Till och med oftare än ibland, för hästar är ganska kloka djur. De har lärt sig att det inte är farligt, de är vana vid situationerna och de har lärt sig att livet är ganska bekvämt och behagligt när man håller sig innanför staketet, både det synliga och osynliga.  Särskilt är det hästar som passerat unghäståren och samlat erfarenheter.
Kan man kallt räkna med att en häst man köper, som är så snäll som ovan, med automatik fortsätter vara sådan? Nej! Det finns så många fler faktorer som spelar in, särskilt för en mer orutinerad hästägare/ryttare. Och det är här jobbet på relationen kommer in i bilden. Det där som gör ridsporten så speciell, att vi har en relation med ett djur på över ett halvt ton, ett bytesdjur med massa instinkter som vi får att vara lugn och trygg i väldigt onaturliga situationer. Och vi tycker det är självklart att hästarna ska vara så trygga i dessa situationer, på främmande platser, instängda i en liten plåt och trälåda på hjul som susar fram på motorvägen, när det kommer bilar, rasar snö och veterinären ska stickas och vara obehaglig. Någonstans måste vi inse hur onaturligt det är för hästarna. Att allt detta är sådant som vi lär dem och som vi många gånger måste jobba vidare på.

Även, och kanske särskilt, när de bytt miljö, bytt människor och flockmedlemmar. Vi måste räkna med att hästarna kan förändras i nya miljöer och med nya människor, utan att det för den sakens skull är fel på vare sig häst eller människa, men kraven där och då blev orimliga. Det är en ny relation som måste skapas. Precis som vi människor kan vara annorlunda och uppfattas väldigt annorlunda beroende på vilken miljö och vilket sammanhang vi är i.

Det är inte ytan som räknas, att segla runt på sin vackra, dyra häst och visa upp sig, lägga upp bilder från det perfekta hästägandet på insta och fb. Vägen att komma till ”det perfekta hästägandet” där man kan göra alla dessa saker är det intressanta. Och man har faktiskt jävligt kul på vägen också.