Kategoriarkiv: Att ha häst

Tio saker som får en hingstägare att himla med ögonen – och de sarkastiska svar som kan följa

Skriver detta med glimten i ögat, men inte alldeles utan allvar.

Här i norra Europa sticker man definitivt ut som hingstägare. Det ger upphov till en del tillfällen för, erm, skolning i diplomati, tillfällen till karaktärsdanande övningar och himlande ögon och även någon hand å panna.

För handen på hjärtat, visst är den mest tvärsäkra experten alltid den som inte själv har erfarenhet av att äga eller ens hantera eller (påfallande ofta) ens klappat en hingst.  Möjligen sett dem på hingstvisning. Eller känner nån med en 2 års hingst. Typ. Men de VET väldigt säkert hur hingstar är och hur de ska hanteras. Hatten av! Själv har jag dagligen hanterat en uppsjö olika hingstar i olika åldrar och olika raser sen mer än 20 år tillbaka, så vad vet jag? Det jag vet är att alla är individer,  då är man sällan så tvärsäker som den Självutnämnde Experten.

Jo, jag vet ju att den Självutnämnde Experten talar av okunskap, men efter några gånger blir det ärligt talat aningen tröttsamt. Den Självutnämnde Experten är inte en person och kan sällan eller aldrig hålla tand för tunga. Så här följer några av mina och vänners aningen sarkastiska reaktioner på 10 vanliga och tröttsamt återkommande kommentarer och situationer. Och kanske en lite mer allvarligt menad förklaring.

 

Men VARFÖR kastrerar du inte? Gärna sagt med något upprört och nedlåtande tonfall.

Mitt sarkastiska jag svarar (fast inte så ofta som jag har lust till..):

För de bajsar på hög i boxen, det blir inte så jobbigt att mocka då.

Va, kastrera?? Kan man göra det? Hade jag ingen aaaaning om! Vilken grej!

Jo, men det blir så svårt att avla på dem då..

För jag tycker jag är så häftig som har hingst (se även nedan)

 

Ja, man måste passa sig, man får ALDRIG vända ryggen till en hingst! Gärna sagt med förstående och ”du och jag vet minsann” tonfall och kroppsspråk och syftar på att hingstar anfaller dig bakifrån eller hoppar på och betäcker dig, för vi vet ju vad alla karla.., f’låt hingstar tänker på minsann!

Mitt sarkastiska jag vänder gärna ryggen till en av mina hingstar i det läget och ber Experten förklara. Ingående..

 

Passa dig, han la öronen bakåt där. Det gäller att hålla dem kort! Gärna med en förnumstigt förstå-sig-på tonfall

Mitt sarkastiska jag gör en ”ensam hemma min” med händerna för kinderna.

 

Men seriöst… Precis som med vilken annan häst som helst så kan de lägga öronen bakåt. Det intressanta är att se vad de lägger öronen bakåt ÅT. Precis som med vilken annan häst som helst. Normalt brukar det vara mot en annan häst. Och det intressanta är vad hästen säger i övrigt, mot vem riktas beteendet osv.

Det som kan vara ett mer särspäglat hingstbeteende är ”snakeing”, ett vallningsbeteende där de sänker huvudet och kör slingrande rörelser med bakåtslickade öron. Det beteendet vallar de ihop flocken och i vissa fall vill de köra bort andra hästar. Och nej, inte ett beteende jag skulle tolerera mot mig själv, men inte heller något beteende jag någonsin fått riktat mot mig. Har en hingst som gjort det när jag lett honom, där han varit extremt tydlig med att han inte gjorde så mot mig. Nu tolererade jag inte det ändå.

Men det är skillnad på att lägga öronen bakåt för något eller att valla.

 

Det finns särskilda hingststaket och hingstboxar. Det är typ LAG på det.

Alltså.. Ännu har ingen lyckats visa i några föreskrifter vad detta är för något? Jag väntar fortfarande?

Mitt sarkastiska jag brukar svara att jag självklart ser till att ha bra stängsel för att slippa folks ston inne hos mina hingstar. Och att jag begär språngavgift och levande föl om jag hittar ett sto i mina hagar.

 

Att ha bra staket är en självklarhet som hingstägare. Det finns inga föreskrifter om det och definitivt ingen lag. Men stabila staket med fungerande el borde vara en självklarhet för ALLA hästägare kan jag tycka. Hur ofta läser man inte om hästar som rymt och kommit ut på stora vägar med tragiska olyckor som följd? Det är betydligt värre och betydligt farligare än en lös hingst. Faktiskt. Även om lösa hingstar inte är kul alls. Utom för hingsten som kan springa runt och visa upp sig och busvissla på brudar?

Bra drag i elen är viktigt, för att det ska fungera måste man underhålla sina stängsel. Där fallerar de flesta. Och för förvånansvärt många fallerar det när man sätter upp staketen med. Ärligt talat, kom IGEN, så jävla svårt är det inte! Har man en okänslig häst, dra en jordtråd också så känns det mer.

Jag har gärna lite högre stängsel än de flesta andra, för att inte uppmuntra till hoppning. Men det är också viktigt hur de lägre trådarna sitter så gräset inte växer upp i dem direkt men ändå inte lämnar stora hål för andras fiffiga små hästar att ta sig in. För det har jag varit med om.. De tjyvbetäckningar jag känner till har det inte handlat om att hingsten kommit lös.. Mer om det under ”hingstar tänker bara på en sak”.

Jag har hingstanpassat på en punkt, det är att den nedre tråden villkorslöst ska vara en som lätt går av. Står det någon och vevar med benen vid staketet ska de inte fastna. Brösthöjd har jag gärna en kraftigare variant, tex elrep som håller för 800 kg. Men det allra viktigaste är att de får en ordentlig stöt om de går på tråden.

 

Hingstar tänker bara på en sak, deras enda drift är att betäcka ston. Det är faktiskt synd om en hingst som inte får betäcka! Typ djurplågeriiiii!

Mitt sarkastiska jag brukar fråga om samma gäller för karlar och hundar. Eller om det är något särskilt med just hästars könsdrift.

 

Mer seriöst så, ja, könsdriften är så klart stark hos alla djur. Men det är inget som trumfar allt annat. Även en hingst som ska betäcka är talbar och kontaktbar. Upphetsad? Givetvis. Måste man hantera den utifrån det? Självklart. Men ston har minst lika stark drift. Tittar man på vilda hästar är det inget konstigt med hingstar som inte får betäcka, utan går i ungkarlsflockar. Bara de starkaste och smartaste får en flock ston. Celibat för hingstar är inget konstigt. De kommer inte dö av pungsprängning eller liknande. Inte heller sitta på internetforum och bli stohatare, titta på nätporr och bli häst-incels. De är lite mindre komplicerade och röjer med polarna när det inte finns chans på ston.

Ston däremot.. Tittar man på det naturliga för ett sto så är det att vara dräktig. Inte att gå tom år efter år. Då skulle det vara mer djurplågeri att inte låta sina ston få föl. (och nej, det är det inte heller).

 

Ja passa dig nu, nu har han fått betäcka så nu har han fått smak på det! Gärna sagt med aningen uppspelt skadeglädje.

Alltså, mitt sarkastiska jag kommer nog faktiskt inte på något vettigt att svara på den. Tips mottages tacksamt. En lång, trött blick brukar det stanna vid.

 

Seriöst. Behöver jag faktiskt skriva något pedagogiskt om denna? Se punkten ovan i så fall. Majj Gadd.

 

Du ANAR faktiskt inte hur farlig en hingst kan bli! Det kan bara slå slint i huvudet på dem! De är totalt styrda av sina hormoner!

Ofta kommer någon historia om att de hört om någon. Sarkastiska jag orkar inte med den heller riktigt.

 

För att vara seriös om den här med så visst händer det och har hänt olyckor med hingstar som blivit aggressiva. Jag har inte varit med om det och jag känner ingen som varit med om det, men visst kan det hända. Jag kan tänka mig i vilka situationer det kan uppstå också, och det händer inte som en blixt från klar himmel. Gör de det handlar det om annat som smärta och det har varit väldigt nära ögat ett par gånger själv i liknande situationer. Inga hingstar inblandade däremot.
Hästar ÄR stora, starka, snabba och har ofta järnbitar fastspikade på de hårda hovarna. Lite koll måste man alltid ha. Och ja, jag har lite mer koll på hingstar än ston/valacker för att det blir större reaktioner från hingstarna om något händer. Men så länge det är friska hästar som inte reagerar på smärta eller för att de råkat illa ut av människor så är det ingen blixt från klar himmel. Men man måste kunna läsa vad de säger och veta vilka reaktioner som kan komma. Erfarenhet mao. Och precis som med ston och valacker så varierar det så klart mellan individer hur vassa och snabba de är i sina reaktioner. Jag har en hingst jag inte låter annat än erfarna människor hantera. En annan kan jag lugnt låta ett barn gå med, för han skulle oavsett vad som händer inte riskera den lilla människan. De är individer.

 

Åh, han HINGSTAR sig så! Vad än hingsten gör. Eller den påstått hingstiga valacken.

Eftersom det i 99 fall av 100 handlar om HÄSTbeteenden så kan det ge upphov till många olika kommentarer. Drar hästen på fältet när du galopperar? Åh GUUUUUD vad han hingstar sig!! Drar iväg med dig när du leder den? GUUUUUUD  vad han är hingstig! Flyttar sig inte? Sparkar i boxen? Ja, det går att stoppa in vilket olydigt/ouppfostrat beteende som helst här. Har den kulor är den HINGSTIG.

Så min standardkommentar är nä, men jävligt ouppfostrad.

 

Specifika hingstbeteenden finns. Men det är inte något av ovanstående och allt en häst med kulorna kvar gör är inte för att den har kulorna kvar. Om en häst utan kulor eller med äggstockar gör något liknande är det aldrig könsdelarna eller avsaknaden av dem som beskylls. Och det är normalt inte de ”riktiga” hingstbeteendena som får dylika kommentarer…

 

Enda anledningen att man behåller en häst som hingst är för att man tycker man är ball/det är häftigt.

Mitt sarkastiska jag brukar svara, självklart! Det är verkligen, verkligen den enda anledningen! Jag är ASBALL! * infoga himla med ögonen *

 

Alltså, öhh…. Säger mest om den som säger det tror jag. Jag misstänker starkt att Jante har ett finger med i spelet. Alla som sticker utanför ramen/normen måste plockas ner så de inte Tror De Är Något. Herregud, bara komma där och inte göra som alla andra! Fy!

 

Och jo, visst finns det även hingstägare som absolut inte ska ha hingst. Men jag törs påstå att de är i minoritet och vanligen har unghästar. Och de borde nog inte ha unghästar heller för den delen. Helt enkelt för att de är för okunniga.

 

Hingstar DÖDAR föl!! Jo, för det har jag sett på tv!!

Ja GUD ja! Det ligger massor med döda föl i fribetäckningshagar ute i landet! * himla med ögonen igen *

 

Jo, det kan hända. I mer extrema situationer. Normalt eller ens vanligt? Nej. En hingst normala programmering är att skydda fölen och flocken. Om fölet är ett hot för flocken för att det är sjuk eller svagt och riskerar dra åt sig rovdjur kan det hända. Men i normala situationer är hingstar inte ett hot för föl. En hingst som är aggressiv mot föl och ston ska definitivt inte vara hingst. Och inte fortplanta sig. Jag tror de flesta av oss känner samma sak för individer av vår egen art som inte kan uppföra sig mot barn.

 

(ok, jag vet att det här är nr 11.. )

  • Ston blir brunstiga så fort det flyttar in en hingst i stallet och slutar typ inte brunsta. Det blir jätteproblem! Man kan inte ha ston och hingstar i samma stall.

Jovisst, ston kan styra sin ägglossning på ett magiskt sätt som vi människor inte kan! Räcker med en sniff testosteron så BANG hoppar ett ägg loss! Och de bara fortsätter att poppa loss ägg tills de blir dräktiga!

 

Ehh… Nej. Däremot brukar stona kunna visa kraftigare och tydligare brunst när de har en hingst nära. Det finns ju liksom anledning att anstränga sig lite mer då. En del visar även brunstbeteende utan att brunsta. De vill få till det helt enkelt. Det brukar lägga sig efter ett par månader och återgå till det normala. Sen kan det finnas ston som är väldigt bestämda på att de vill ha föl. Eller som har jobbiga brunster av olika orsaker. Där kan man märka mer.

 

Kan man ha en hingst och en stoavdelning är det givetvis bekvämt. Jag har inte det och långt ifrån alla ställen jag varit på eller jobbat på har det. Det fungerar bra ändå, för hästarna vänjer sig. Är när det kommer nya som det kan vara lite stökigare i början. Sen ställer man förhoppningsvis inte ett sto bredvid en hingst med bara galler emellan. Något vett i skallen får man ju ha. Med lite tur. Även om jag sett stoägare som glatt bundit upp sitt sto med röven till hingstboxar. Brunstiga ston. Men det finns alltid folk man vill lysa med ficklampa i örat på för att se om det finns något där inne.

Svensk mat, självklart! Men vad serverar du i krubban?

Vikten av att välja svenskproducerad mat har det pratats mycket om senaste åren. Som de flesta vet finns det massor av anledningar att välja svenskt, som att vi har ett jämförelsevist rent jordbruk, god djurhållning, vi behöver egen produktion, långa transporter är dåligt för miljön osv osv. Men har samma tänk nått fram till hästfodret?

När det gäller grovfodret är det vanligare med närproducerat, helt enkelt för att långa transporter av flera ton foder är dyrt. Men även där vet jag foder som körs rätt långt för att hästägaren vill ge ”det bästa” till sin häst. Vem vill inte det?

När det gäller kraftfodret ser det annorlunda ut när jag tittar på marknadsföring, på diskussionsforum mm. Det enda jag kan se i den vägen är att undvika soja pga hur den odlas i Brasilien med gifter som är skadliga för både människorna som arbetar med den och för miljön. I övrigt diskuteras lätt helt andra saker. Som vilken känd ryttare som ger/sponsras av fodertillverkaren, olika hälsopåståenden, trender, ibland näringsinnehåll.

Kanske många resonerar som så att de ger så pass lite kraftfoder, särskilt i förhållande till grovfodret, att det inte spelar så stor roll? Deras 1-2 kg per dag är så lite? Men om vi räknar lite på 8 hästar i ett stall som får 1 kg importerat kraftfoder per dag i 8 månader blir det 1920 kg foder. Nästan 2 ton. Och 8 hästar är inte mycket. 2016 fanns ca 355 000 hästar i Sverige.  Säg att hälften av dessa får 1 kg importerat foder per dag i 8 månader. Då är vi uppe i 42600000 kg foder. 42 600 TON.  CO2 utsläppet på de transporterna tänker jag inte försöka räkna ut, men det blir mycket. För en produkt som rent krasst odlas även i Sverige och som håller god kvalitet.

Nä, välj svenskproducerat foder! Vi behöver våra svenska bönder av så många anledningar att ett litet blogginlägg inte räcker till. Vi producerar bra foder i Sverige, av svenska råvaror. För mig är det lika självklart att välja svenskt foder till mina hästar som att jag inte vill äta importerat kött eller mjölk.
Svenska bönder gör bra jobb, de har hårda regelverk att hålla sig till när det gäller miljö, inga barn hanterar farliga gifter utan skyddsutrustning som i fallet med den brasilianska sojan. De håller våra landskap öppna och våra ekosystem och biologiska mångfald levande. Allt som odlas på våra åkrar är inte livsmedel, en stor del är foder till djur. Inklusive hästar.  Ju större efterfrågan det blir på tex bra proteinfoder som är svenskproducerat, ju mer tillgängligt kommer det att bli. Och det finns en hel del alternativ idag som det är.

Ytterligare en anledning kan ju vara att svenska kraftfoder dessutom är väldigt prisvärda. Jag har gjort många jämförelser och tittat på innehållsförteckningar, näringsanalyser och  jämfört priser och där vinner de svenska fodren igen. Varför betala mer för samma innehåll bara för att det är importerat? För att det är en snygg påse och bra marknadsföring och en känd ryttare som sponsras av dem?  Även om man bara ger ett kilo om dagen, så tänk på 8 månader igen. 240 kg, skiljer det 10 kr kilot (vilket inte ä ovanligt!) på ett likvärdigt foder är det 2400 kr på en vinter. Pengar att lägga på något annat, som fler träningar?

 

 

 

Lärdomar och tankar efter en katastrofal träning

I lördags var jag iväg och skulle träna WE med Lapp Glans. Det är en tränare som jag ridit 3 gånger tidigare för. De två första gångerna var det väldigt bra och jag hade saker med mig därifrån. Förra gången, i juli, var det katastrof på flera plan och jag kände tveksamhet att rida för honom fler gånger. Men så tänkte jag att jag skulle testa igen. Har slagit lite på mig själv för det beslutet, men har gått vidare från det och försöker se vad jag kan ta till mig från det hela istället. En haveriutredning helt enkelt.

 

Varför blev det katastrof?
Att reda ut varför träningen med denne tränare blev katastrof både förra gången och denna var fråga nr 1 att reda ut för mig själv. Utan den förståelsen är det svårt att gå vidare i haveriutredningen.

Passet inleddes med att jag sa att jag för dagen inte ville rida enkelslalom, helt enkelt för att jag hade klantat mig med det dagen innan och över-ridit övningen och fått en lite tjurig häst. Då blev jag dumförklarad och min häst skulle minsann bara lyda! Lapp Glans är ingen maskin och att försöka knäcka honom till underkastelse är dömt att misslyckas. Utöver att det inte är ett sätt jag vill rida på överhuvudtaget! Då tränaren, B, inte vill lyssna, inte förstå varför eller ha någon respekt för mitt beslut förklarade jag bara att det var så det skulle bli och satte punkt. Han muttrade om hur korkat och idiotiskt sätt det var och det satte väl tonen för resten av passet. Jag kunde inte göra något rätt.

B har en mycket auktoritär instruktionssätt som jag upplever blivit än mer så jämfört med de första gångerna. Att ha en dialog under passet funkar inte och då funkar det inte för mig att lära mig. Jag har ett teoretisk/praktisk inlärningssätt, för mig är det viktigt att det finns en röd tråd genom passet, att jag vet vad som är målet med det vi gör och att det är konsekvent. Så är inte B, det är lite ”ridning by proxy” där man ena sekunden ska göra en sak och sedan blir vrålad på nästa sekund för att man gör just det. Det slutar med att jag inte har en jävla aning om vad jag ska göra och jag vågar inte göra något alls för allt jag gör är visst fel. Jag börjar tveka, tvivla och det blir totalt fel. Inte blir det bättre av övningar som ska ”sätta dit” ryttaren heller.

Jag blev allt mer stressad, tvivlade allt mer på mig själv, min häst blev allt mer ovillig och det slutade med att jag bröt ihop och gick därifrån. Jag är glad att jag gjorde det och att jag avslutade där och åkte hem. B ville att jag skulle komma tillbaka och att vi skulle fortsätta efter nästa ryttare, men då mitt sista förtroende för honom var bortblåst kände jag att det skulle skada mitt självförtroende mer att göra det. Hade det varit en person som kunde lyssna och ha en dialog med hade det varit en annan femma, men då hade vi aldrig hamnat i den situationen heller. Han har inte visat något intresse för vad jag kan, min ridbakgrund, min häst, vilka klasser jag tävlar osv, något jag uppfattar som väldigt respektlöst. När han efter flera gånger inte ens kan ta till sig att jag INTE rider en welsh förstärks känslan än mer. Respekt går åt bägge håll.

Men jag åkte därifrån med sämre självförtroende och som en sämre ryttare än jag var innan.

 

Vad förväntar jag mig av en träning och tränare då?
För att man som tränare ska kunna hjälpa en elev vidare måste man till att börja med förstå var denne kommer ifrån. Vad har eleven för ridhistoria? Hästens bakgrund? Nuläge och vad är målet?

Alla bra tränare jag ridit för har velat veta dessa saker. De går igenom grunderna och kollar att det sitter och jobbar på det som behöver förbättras där så klart. De har en tanke med övningarna som jag förstår. Vi kan ha en dialog under passet. Det betyder inte att de bara jamsar med och berömmer, tvärt om, de kan pusha rätt rejält, ställa krav och vråla, men jag får veta vad jag SKA göra och jag får framförallt veta när jag gör RÄTT! Fokus är inte på att jag gör fel och inte perfekt, för ansåg jag mig felfri och gjorde allt perfekt vore jag inte där. Jag vill få med mig vad jag ska göra för att bli bättre, för att komma närmare perfektionen och få med mig saker att jobba vidare med, att tänka på och att utveckla.

Kort sagt, jag åker hem med stärkt självförtroende, men massa saker att jobba vidare på för att utvecklas och som en lite bättre ryttare än jag var när jag åkte dit. Det är väl det som är meningen med att betala en tränare för hjälp, eller hur?

 

Så, det viktigaste, vad tar jag med mig för bra ur detta?

Efter att ha borstat av mig och samlat ihop bitarna av mitt självförtroende, förlåtit mig själv för att jag åkte (tack Jennifer för den påminnelsen!) så har jag jobbat på att komma tillbaka och vidare. Vad kan jag lära mig av detta som är bra?

Tja, dels att jag aldrig rider för B igen. Någonsin. Och inte för någon annan tränare med den stilen. Den respekten måste jag ha för mig själv och det jag faktiskt kan. Jag känner mig själv hyfsat bra och jag känner min häst. Jag vet hur det är att åka från träningen stärkt. Så varför utsätta mig för motsatsen igen?
Den lärdomen känns rätt självklar egentligen. Men jag får erkänna att det inte är jätteenkelt för mig att direkt tänka så. Den lille fan som sitter på axeln lite för ofta och säger att ”men han har ju rätt, du är skit, du kan inget, du bara tror dig om att kunna, du fattar faktiskt inte hur dålig du egentligen är”. Den lille fan är svår att vräka ibland. Ekon av diverse läktarryttare jag hört genom åren kommentera alla möjliga olika ryttare.

Mental träning är något jag jobbat med tidigare, bla efter min utmattning. Jag har lyssnat på lite poddar i ämnet och jobbar med målbilder, komma ihåg det bra och på så sätt stärka upp mig själv igen. Jag har också tänkt över vad jag är rädd ska hända, särskilt på banan i München, och funderat på vad som kan ge de situationerna och vad jag kan göra för att undvika dem. Mycket handlar om hur jag ska rida och tänka framöver. Lapp Glans är inte alltid så enkel. Han blir inte rädd för saker, men han har en egen vilja, milt sagt. Han är också otroligt framåt och jag hamnar ofta med bromsen i när han är taggad. Istället för att rida framåt. När jag hamnar med bromsen i tjurar han ihop. Fokus blir med andra ord på att rida friskt framåt!

Har av rena farten lyssnat på en gäng poddar med ryttare jag gillar också och fått inspiration och känt mig peppad av vad de berättar om med och motgångar.

Så, nu ska jag fortsätta med det, titta på filmer på skickliga ryttare och tänka på hur det känts alla gånger då min häst känts så där fantastisk och ta med mig den känslan In på ridbanan. Mycket ”flum” om mjuka värden. Inte mycket ridteknik inblandat, men de mentala bitarna är otroligt viktiga när man rider, särskilt på tävling. För mig har det varit den allra största pusselbiten för att kunna rida bra på tävling. Och en bit jag måste fortsätta jobba mycket med.

Kvarka del 3 – den bittra sanningen

Jordbruksverket har svarat mig nu, och jag fick bekräftat att veterinärer, ambulerande och kliniker, har ingen skyldighet att behandla djur. Distriktsveterinärerna har lite större skyldigheter, men saknar de utrustning för endoskopi blir det ju svårare. Jag kommer kontakta dem för att se hur de ser på saken och vad de har för skyldigheter och riktlinjer. Jag kommer även kontakta Veterinärförbundet och Svensk Djursjukvård och höra vad de säger om detta, samt SVA som väl bör ha ett intresse av att smittspridande hästar faktiskt spåras.

Som djurägare känner jag mig väldigt utlämnad i en sådan här situation. Jag har i del 1 och 2 av sammanfattningen av vårt kvarkautbrott beskrivit en hel del av de olika problem som kan uppstå för djur och hästägare på grund av utdragna kvarkaförlopp och påföljande isolering. Vem vill gå vidare och betala dyrt för att leta de tysta smittbärarna om det inte går att få hjälp för dem?

Svaret från Jordbruksverket:

Hej!

I bestämmelserna som gäller verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård finns det inga bestämmelser om att en veterinär (eller ett djursjukhus) är skyldig att ta emot djur för behandling, även om veterinären alltid är ansvarig för de behandlingar hen utför. Distriktsveterinärerna har dock mer utvidgade skyldigheter att behandla djur, du kan höra med dem om vad lagstiftningen säger om deras uppdrag att behandla djur samt om de har ytterligare riktlinjer som inte är reglerade i lagstiftningen. (http://www.distriktsveterinarerna.se/)

När det gäller kvarka är det en anmälningspliktig sjukdom. Det finns dock inget i våra bestämmelser som hindrar att en veterinär eller en klinik tar emot ett djur med kvarka. Däremot finns det som sagt inte någon skyldighet för dem att göra det. På SVA:s sida kan du hitta mer information om kvarka och vilka rekommendationer de ger för att minska smittspridning: http://www.sva.se/djurhalsa/hast/luftvagssjukdomar-hast/kvarka

Det finns alltså inte mer specifika bestämmelser i lagstiftningen om när en veterinär måste behandla djur, men det kan hända att Veterinärförbundet eller branschförbundet SLA-Svensk djursjukvård har riktlinjer eller etiska regler som täcker detta. Du hittar dem här:

http://www.svf.se/

http://svenskdjursjukvard.se/om-sla/

Hälsningar
XXX

 

Och ja, jag återkommer i frågan!

Kvarka – bitter sammanfattning del 2

Jag har fått ett kort svar från Jordbruksverket om de frågor jag mailade dem, de räknar med att kunna ge mig ett svar i nästa vecka. Anledningen att det drar ut på tiden är att frågan inte var något som finns i FAQn tydligen, utan det är flera enheter som behöver vara med och svara på detta. Så jag hoppas på ett intressant svar!

För att gå vidare med sammanfattningen från förra inlägget så rörde jag aldrig de ekonomiska aspekterna av att ha en långvarig isolering. De djurskyddsmässiga och smittskyddsmässiga aspekterna fick komma i första hand, för de är viktigast. Men de ekonomiska aspekterna är definitivt inte oviktiga de heller. Det är dyrt att ha hästar, särskilt om de blir sjuka. Även med försäkringar så drar det snabbt i väg. Jag har skrivit om det i ett tidigare inlägg, i den naiva tron att vi var klara där. Så bra var det inte.. Lägg till ytterligare nästan 12500 kr i veterinärräkningar (före försäkringen, men det är nästan 5000 sek som jag får betala själv) plus mediciner för närmare 3000 SEK som jag inte har försäkringsskydd för (vilket jag dumt nog trodde, men inte hade kollat upp.. En häst har det skyddet, men inte den som blev riktigt sjuk..) så ca 1500 i bränslekostnader för Helsingborgsresan.

Men grejen är ju att det inte stannar där. Hur hårt en lång isolering kan drabba en större verksamhet är Jönköpings Fältrittklubb ett tråkigt exempel på, de har drabbats hårdare än oss och betydligt mer än vad deras försäkringar täcker. De kämpar nu hårt för att komma igen, vilket jag innerligt hoppas att de gör.

Jag är ”hobbyryttare” och har inga intäkter på mina hästar. Den som drabbats är väl mest min stallägare som hade haft svårt att ta in nya hyresgäster pga isoleringen. De får komma, men ett isolerat stall är ju helt klart mindre attraktivt.
Hade jag haft egen verksamhet hade resultatet av en lång isolering blivit betydligt värre, ex in/tillridning, hästar som ska tävlas, gå tester etc där andra betalar jobbet. Att då hamna i det limbo som jag beskrev i mitt förra inlägg är ohållbart. Nu är det bara min egen tävling och träning som drabbats.

Hästar kan bli sjuka och givetvis ska man isolera sig då, och det är hanterbart om det snabbt går över. Några veckor är hanterbart. Några månader är mindre hanterbart. Därför är det så viktigt att hästar som misstänks vara smittbärare kan få snabb hjälp! Dels som jag skrev i förra inlägget, för deras egen skull, för att de inte ska hinna smitta någon annan och för att företagare inte ska gå omkull pga orimligt långa isoleringar. Som sagt, jag är FÖR att man ska kolla upp misstänkta hästar extra, annars kan vi inte få bättre kontroll över smittspridningen av kvarka, men vårdkedjan måste fungera efter det också! Jag tycker det är fullständigt orimligt att begära att människor ska sätta sin försörjning och verksamhet på spel för att de vill vara noggranna och ta prover, men sedan inte kunna få behandling för hästen! När det ju GÅR att behandla!

Jag väntar som sagt med spänning på att höra vad Jordbruksverket har att säga i frågan. Det här är ett glapp i systemet, men frågan är var ansvaret ligger? Mitt ansvar som hästägare är att ringa veterinär när min häst blir sjuk, så den får vård. Men när veterinärkliniken inte vill behandla min häst då?

Och när andra hästar i stallet blir drabbade av bieffekter, som utebliven hovvård? Där jag som hästägare är skyldig att se till att hovarna sköts, men alla som inte kan själva är beroende av att få ut en hovslagare. Jag hittade en artikel i Hippson om just detta problem, den skrevs i augusti 2016 så det är fler som reagerat. Grejen är väl att ingen kan tvinga en hovslagare att komma, godkänd eller ej. Men hovslagarföreningen kanske kunde ha riktlinjer för sina medlemmar? Tydligen klarar ju en del hovslagare av att hantera att arbeta i smittade stall, men inte alla? Och det är viktigt att hästägaren talar om att det finns smitta i stallet, men motivationen att göra det kan ju tryta även där för många om det innebär att hovslagaren vägrar komma till stallet! Det är ett otroligt mycket sämre alternativ.

Vi har sett många kvarkafall i vinter och förra vintern. Jag kan inte komma ihåg att det varit så mycket på tapeten som nu. Själv har jag varit lyckligt lottad som sluppit vara i stall med kvarka sedan -93 (där bara en häst blev sjuk) och inte haft mer än kanske någon i bekanskapskretsen som drabbats heller. Vore det inte läge för häst-Sverige att ha en plan och fungerande vårdkedja för drabbade, att ha fungerande vård för övriga hästar i stallet för att minimera riskerna? Våra hästar rör sig mycket, kvarka kommer inte att utrotas, men kan vi inte försöka minska riskerna för smittspridning med en fungerande vårdkedja, där misstänkta smittbärare kan provtas OCH behandlas effektivt och där hästägare vill och vågar göra detta utan att riskera konkurs, lidande hos andra hästar och en utdragen limbo där ingen vet vad som gäller?

Jag återkommer i frågan när jag fått svar.

Kvarka – en lite bitter sammanfattning ur en drabbad hästägares perspektiv

Här följer en lång och bitvis upprörd sammanfattning av vinterns vedermödor. Under taggen #satansdjävlakvarka finns de tidigare inlägg jag gjort om kvarkan vi haft i vårt stall i vinter, för den som vill läsa på eller om.

Det här inlägget blir en sammanfattning av mina erfarenheter och mitt intryck av de problem som finns kring det, inte bara med sjuka hästar, utan även de andra problem som uppstår. Jag tycker också att det finns en hel del oklara områden eller ”hål” kring smittskydd och djurskyddet för både drabbade hästar och hästar i samma stall.

Kort resumé

Vi hade maximal otur då vi fick in två dolda smittbärare i stallet på en gång. Det är inte vanligt kanske ska poängteras, men då jag läst i aktuell forskning av 10% av kvarkasmittade hästar kan bli dolda smittbärare kanske det inte är så ovanligt som man tidigare trott.
Eftersom dessa två hästar inte blev sjuka hann de smitta ner alla hästar i stallet (utom lösdriften). Eftersom de var de enda hästar som inte blivit sjuka tog veterinären nässköljprov på dem, eftersom det misstänktes att de bar på smittan. Så var då fallet. Vill klargöra att ingen skugga faller över ägarna till dessa hästar, de var nyinköpta och nässköljprov tillhör inte vanligheterna vid en besiktning.

För mig innebar det att mina tre hästar blev väldigt dåliga och fick behandlas med metacam och penicillin. Två andra hästar fick penicillinbehandling i stallet och ytterligare ett par klarade sig undan med ”bara” metacam och kunde bli kvitt bakterierna för egen motor. De tre veckorna gick, alla var friska, stallet sanerades och vi var glada och nöjda. Så blev Endeño snorig. Det gick inte över och han fick hög feber som inte gick ner av metacam och det visade sig att han hade en inkapslad böld invändigt i luftvägarna som gick sönder. Han var otroligt dålig och på väg att få ordentlig lunginflammation och fick pc, sulfatrim och metacam. När han blev frisk och det gått några veckor gjordes ett nässköljprov på honom som var positivt. Det vi inte kunde veta utifrån provet var om det var döda eller levande bakterier. Det är här jag anser de stora oklarheterna och problemen börjar. Kort sagt kan man väl säga att vi kände det som att vi hamnade i någon sorts limbo.

Jag ska försöka spalta upp de olika problemen vi upplevde nedan

När en häst står och KAN vara smittbärare är det dels det praktiska kring den hästen. Det sista någon vill är att eventuell smitta ska spridas. Jag har skrivit om det i tidigare inlägg om hur vi fått göra där.

Men det drabbar inte bara den eventuellt smittade hästen.

Hovslagare som vägrar komma till stallet överhuvudtaget. De vill inte behöva sanera sin utrustning och vill inte kunna anklagas för att sprida smitta. Jag har kunskap och verktyg att sköta en hel del hovvård själv, övriga hästar fick de ut en hovslagare som kom ändå, när han inte kunde pga skada var det ingen som kom med eftersatt hovvård som följd.

Veterinärer vägrar komma och göra något med övriga hästar. Vi har flera hästar i behov av tandvård men det kan inte göras eftersom utrustningen som används inte steriliseras och de kan riskera sprida smitta. Vaccinationer görs inte heller. Det kan tyckas mindre viktigt, men när man stått isolerad några månader och tiden för vaccination löper ut står man med hästar som måste grundvaccineras igen. Onödigt och definitivt inte gratis! (För man har ju inte redan betalt tusentals kronor i veterinärräkningar, mediciner, sanering etc redan) En häst som precis hade anlänt från Danmark under den stund stallet var öppet hade inget skydd alls. Stelkramp är ju intressant. Sår som ev hade behövts sys fick klara sig ändå. Veterinären kommer enbart för akuta saker.
Hältutredningar kan inte göras, misstänkta magsår kan inte kollas upp.

Är det några veckor i isolering det handlar om hinner detta inte bli så stort problem. Men dra ut på detta i månader så blir det i mina ögon ett djurskyddsproblem!

Vidare Moment 22

Nästa dilemma jag råkade ut för var när jag stod där med en eventuellt sjuk häst som åter snorade och ville ha luftsäckarna kollade med endoskop. Är hästen dold smittbärare måste man kolla luftsäckarna på det sättet eftersom bakterierna gömmer sig där och de kan även kapsla in sig i stenar och ligga och trycka. Dessa kommer man inte åt genom att spruta med penicillin utan man måste in, skölja ur luftsäckarna och eventuellt behandla lokalt med penicillingel. Tiden gick och jag ville inte vänta på att lägga ytterligare nästan 2000 SEK på ett nässköljprov och dra ut på ovissheten än mer utan ville få honom kollad direkt. Min oro gällde ju även om det fanns fler inkapslade bölder som låg och lurade.

Detta innebar att få in min häst på klinik eftersom vår lokala veterinärstation inte har tillgång till endoskop. Vi har 6 kliniker på max 1,5 timmes resväg. Två av dessa tog inte emot då de inte har isoleringsstall, två andra hann jag inte ringa till men de är små så jag antar det var samma där. Akutdjursjukhuset som HAR isoleringsavdelning jublade väl inte direkt när jag ringde och ansåg det ”så meckigt att behöva sanera” och ville inte ta emot oss. Jag undrade vad jag skulle göra och de skulle återkomma dagen efter med om de kunde tänka sig att göra något eller ej.

Vi det här laget var jag mer än ganska förbannad. Jag stod med en sjuk häst, med ett ev isolerat stall på obestämd tid (mer om det nedan) och kunde inte få hjälp med något som KAN åtgärdas för veterinären tycket det var för jobbigt att städa efter? Jag ringde även Helsingborgs hästklinik och de ringde tillbaka dagen efter och kunde ta emot som väl var! Jag vet att de hade tagit emot de två dolda smittbärarna vi hade haft i stallet så därför ringde jag dem. Helsingborg är 30 mil enkel resa. Frågan kom givetvis om vi inte hade någon närmare klinik och jag sa som det var att jag försökt. Eftersom jag nu fick tid där och den veterinären hade koll på vad det gällde ringde jag inte vidare till den kvarvarande kliniken på närmare håll. Akutdjursjukhuset lät mycket lättade när jag ringde dem dagen efter och sa att jag kunde åka till Helsingborg istället. (Lite ironiskt att de dagen innan ville ha det till att det bästa för min häst vore att göra det hemma så han slapp åka..)

Ja, jag fick tid. Nu är jag en välutbildad, påläst hästägare som är van att stå på mig och vet vad som KAN göras. Jag vet att långt ifrån alla har den grunden att luta sig mot och argumentera med veterinärer om att få hjälp för sin häst. Jag anser inte att jag som hästägare, som har SKYLDIGHET att skydda mitt djur mot onödigt lidande och sjukdom, ska behöva vara påläst, påstridig och snudd på slåss för att få hjälp för min häst! Vi pratar om något som KAN behandlas rätt enkelt! Det är inte heller någon luftburen smitta och vi pratar inte mjältbrand eller hästpest. Det går att sanera efter, den extra saneringen utgår jag från att kliniken tar höjd för i priset på behandlingen. Så VAD ÄR PROBLEMET???

Utöver problemet med att den drabbade hästen inte får hjälp är det även smittskyddsaspekten som blir ett problem. Ju längre hästen går och bär på smitta, ju större blir risken att någon annan häst smittas! Vi har inget separat isoleringsstall med personal som byter kläder och skor samt spritar sig efter de varit där. Vi är ett litet stall, jag har två hästar till att sköta. På vilket sätt är det ett bra smittskydd, när hästägare som försöker vara lite om sig inte kan få hjälp?

Det rådde också oklarhet i om vi var isolerade eller inte. Vi har inte fått någon information från länsveterinären och jag har inte fått svar från vår veterinär. Jag har tredjehandsuppgifter (!!) på isolering, och vi har utgått från det för att vara på säkra sidan. Varken jag eller stallägaren har fått någon som helst information. Och nej, jag har inte jagat oförtrutet efter den informationen, mer än ringt och skickat sms med frågan direkt till veterinären. Jag tycker det borde räcka?

Är jag för ärlig?

Jag tog frivilligt nässköljprov på min häst, eftersom jag efter allt som varit ville känna mig på den säkra sidan. Det kostade nästan 2000 kr totalt för det provet. Skulle jag göra om det med de erfarenheter jag sen fick?

En del av mig säger ja. Det sista jag vill är att min häst ska gå sjuk och definitivt så vill jag vara skyldig till att sprida smitta vidare. Men blev jag hjälp av det? Mja.. Lite tveksamt kanske? Vad jag däremot känner är att jag genom det har gjort livet svårare, inte bara för mig, utan även för de andra i stallet. Isolering, ingen hovslagare, ingen vaccination eller tandvård. Var det rätt att (ovetande) utsätta andra för det för att jag ville vara på säkra sidan?
Med facit i hand hade jag nog väntat någon vecka till och åkt direkt till klinik för koll. Då hade vi sluppit isoleringen (om vi nu var isolerade..), de andra hästarna hade kunnat få vård, jag hade sparat pengar och en hel del gråa hårstrån.

Jag är egentligen inte alls ok med mitt resonemang ovan bör jag tillägga. För det jag säger där är att nässköljprov inte ger något mer än bekymmer. Och det är ju helt fel, ska vi hejda smittspridning av kvarka MÅSTE vi hitta de dolda smittbärarna och se till att de får behandling. Men då måste de faktiskt behandling också! Helst utan att behöva köras 30 mil enkel resa. Andra hästar i stallet måste få hovvård etc. Var finns annars motivationen för hästägare att göra extra provtagningar?

Frågor jag står kvar med

Nu är Endeño kollad och det finns ingenting i luftsäckarna och proverna var negativa. Allt gott så långt, jag är mycket, mycket lättad. Men jag kan inte bara släppa detta och gå vidare. När jag jagade klinik för endoskopi och inte fick komma in någonstans mailade jag Jordbruksverket och frågade om det får gå till så. Får veterinärer neka behandling de kan göra, när de har isoleringsstall för att de tycker det är för bökigt? Jag har efter två veckor fortfarande inte fått svar. Funderar på att leta upp vilka människor som är ansvariga för den grupp det skickats till och gå till dem personligen (eftersom jag jobbar på samma myndighet, fast med helt andra saker). Jag vill ha svar! Tänkte jag ska skicka samma frågeställningar till veterinärförbundet också. Får jag höra något lägger jag ut det här.

Isoleringen vet jag inte heller någonting om egentligen, men kommer ta det säkra före det osäkra och hålla mig hemma ett tag till. Även om jag har en häst som behöver ut och få några tävlingar i kroppen innan vi ska tävla internationellt och en annan som behöver ut och miljöträna.

Men, och det här ska väl vara någon sorts slutkläm, varför ska jag som hästägare stå med alla dessa frågor? Varför ska jag jaga svar från myndigheter, tjafsa om att få hjälp och befinna mig i någon sorts limbo? Jag har lagt mycket ork, tid, energi och pengar på detta. Hade jag varit någon annan hade jag kunnat skita i det istället och kört på utan provtagning. Och riskerat att ha en smittsam häst…..

 

 

 

Endeño börjar sättas igång!

ÄNTLIGEN!!!

Jag kanske inte behöver säga HUR mycket jag längtat efter detta efter den här helvetesvintern? Förra veckan åkte vi ner till Helsingborgs Djursjukhus med Endeño för att göra endoskopi av luftsäckarna (mer om det och varför så lång resa i ett eget inlägg). Jag ville göra det eftersom ett tidigare sköljprov var positivt för kvarka. Det man inte vet från det provet däremot är om bakterierna var levande eller döda, så valet stod mellan att vänta och göra nya sköljprov (inte gratis…) eller att spola fram bandet lite och gå in och titta och se hur det ser ut. Det finns flera anledningar till varför jag valde att åka iväg 30 mil enkel resa med min häst, bland annat oron att det skulle finnas någon mer inkapslad böld som kunde ställa till problem. Vill aldrig se honom så sjuk igen! Sen är det otroligt frustrerande att hamna i någon sorts limbo och inte veta, vara isolerade utan att veta hur länge osv och inte minst, skulle det finnas någon infektion vill jag inte att min häst så gå och dra på det längre än absolut nödvändigt!

Som ni kanske redan förstår så såg det bra ut! Det fanns inga svullna lymfkörtlar, inget inkapslat, inget var, slem eller vätska som stod i luftsäckarna! WIIII!! Det enda som fanns var lite små blödningar i slemhinnan, men det tror vi är efter att han levde rövare rätt länge på ridbanan några dagar tidigare och gjorde sig av med oherrans massa överskottsenergi, som i sig blev en överansträngning.

Ca förtielva ton sten ramlade från mitt matteshjärta!

Så nu har jag börjat sätta igång honom. Det blir så lugnt det går (jag nämnde överskottsenergi va?) och jag kommer jobba honom från marken första veckorna. SEN får jag ÄNTLIGEN rida min fantastiska häst igen!

*hoppsaskuttar vidare*

Konvalecent matte och fortsatt oro för Endeño

Fortfarande extremt ridsugen, men har fått ge tusan i att rida och spendera tiden i sängen istället. Envis infektion/förkylning som inte vill ge sig har satt sig på luftrören och eftersom jag är astmatiker har det gett rejäla problem med astman. Nu står jag på en kortisonkur med order om boxvila från läkaren, så hoppas jag snart kunna vara igång igen. Med risk för att upprepa mig, men det här är nog den jävligaste vinter med sjukdomar på både hästarna och mig som jag varit med om!

Endeño är pigg, glad, snor- och feberfri men går inte upp i vikt. Det sistnämnda är ett stort problem och gör att jag starkt misstänker att han har skit kvar i kroppen. Veterinären ska komma ut i nästa vecka så ska vi ta ett sköljprov på honom för att se om det finns kvar bakterier i luftsäckarna samt blodprov. Jag är inställd på att det är så och har läst på om behandling av dolda smittbärare. Det som känns som ett stort problem är även isoleringen, både för mina två friska hästar som jag gärna vill kunna komma iväg och träna och tävla med i vår och inte minst för mina stallkamrater. Även där funderar jag på möjliga lösningar. Ska prata med veterinären om detta också, hon har fått mycket erfarenhet av kvarka och smittskydd denna vinter.

Vad gäller hullet på Endeño så är han i normalfallet en lättfödd häst som jag fått passa så han inte blir för tjock. Greenguard på vår/sommar och inget kraftfoder samt avvägd grovfodergiva. 74 MJ brukar jag räkna med att han ”drar” när han tränas 5-6 dagar i veckan samt går i hage 12 timmar per dag. I dagsläget får han nästan 210 MJ och går inte upp i vikt alls. Han ligger även på undervikt fortfarande, rätt ordentligt, jag vill gärna ha upp honom 60 kg till. Han rasade fruktansvärt i vikt efter första kvarkan och låg då på 370 kg (enligt viktmåttband, smidigt att hålla koll med) och såg helt förskräcklig ut. Det var nära till tårarna varje gång jag tog av honom täcket. Han gick raskt upp i vikt efter det, till 415 kg innan han rasade ner på 400 kg igen när han blev sjuk för andra gången. Jag har lyckats hålla honom från att gå ner mer än så, men jag får inte upp vikten.
Endeño är en väldigt hungrig häst som hävdar att han svälter så fort han inte har mat i munnen. Han har tack och lov ätit även när han varit som sjukast (vill inte tänka på hur han hade sett ut annars!) och har god aptit nu med. Han äter så mycket hösilage jag får i honom (ca 15 kg TS) som har rätt höga värden, plus 1 kg havre, 2 kg energy plus pellets, 5 dl rapsolja så kli och betfor på det. Som sagt kommer det upp i nästan 210 MJ med proteinbehovet mer än täckt av grovfodret. Han ska upp i vikt så jag fokuserar på att få i honom energi, särskilt som jag har hösilage med rätt högt proteininnehåll. Kraftfodergivan är så stor jag känner att jag kan ge utan att det påverkar aptiten för grovfodret, som trots allt är det viktigaste. Jag kanske inte behöver säga hur otroligt NÖJD han är med matransonerna?

Även utevistelsen är begränsad pga detta just nu, han får gå ut, men eftersom han är lugn i stallet och rör sig mindre så får det bli kortare utevistelse än vanligt. Just nu står en annan häst i stallet på box pga hälta, så han har sällskap inne med. Det är även bara jag som hanterar Endeño.

Så länge jag inte vet om han bär på smitta fortfarande så får ja även vara noga med när och hur jag hanterar honom respektive Lapp Glans och Danesa. Det sista jag vill är att sprida något vidare! De har ju även närmare kontakt  med andra hästar än vad Endeno har eftersom han står i en hörnbox utan grannar. Mycket fokus på vilken ordning jag hanterar dem, tvätta och sprita händer emellan, inte köra in skottkärran i boxen osv. Endeños boxväggar, krubba och vattenkopp tvättas ofta och noga och har sprutats med Virkon dels efter han fått sista antibiotikan och så en gång till efter det. Det tar en hel del ork och fokus att hålla på så för att vara uppriktig, jag kan inte släppa min egen gard för risken att falla tillbaka i vanliga rutiner. Det kan låta som att ”det är bara att” men faktum är att det tar tid och ork att tänka efter före i varje steg man ska göra i stallet. Vad kan vara smittrisk? HAr jag kollat, tänkt på, gjort i rätt ordning? Hade jag bara haft en häst hade det varit enklare, men nu har jag tre.
Energi jag så gärna hade lagt på träningen istället.

Denna vinter, en ökenvandring

Jag har lyckligtvis inte varit med om en värre vinter när det gäller sjukdomar på hästarna. För det här har slagit alla rekord. Vi blev ju friskförklarade, stallet sanerades och allt var frid och fröjd. Kunde man ju inbilla sig.

Endeño blev förkyld kort efter, i sig inget upprörande. Ingen feber eller hosta, men snorig med genomskinligt snor och hes. Men sen efter en vecka fick han feber och jag ringde veterinären som inte kunde göra så mycket mer än att säga att vi skulle ge metacam, virus är ju som bekant svårt att göra något åt. Så han fick metacam, husarrest och en väldigt nojjig matte. Tyvärr gav inte febern med sig utan steg så han stod med över 40 graders feber igen. Efter några dagar blev jag väldigt orolig för honom, var i stallet eftersom det var lördag och såg när det helt plötsligt började forsa var ur ena näsborren. Gammalt var, det första blodblandat. Veterinären ringdes ut och medan jag väntade torkade jag hästnäsa gång på gång på gång. Det tog två timmar innan det slutade komma mer var.

Prover togs och det sattes in både penicillin och sulfa, rejäla doser. Vi misstänkte att det kunde vara en böld som varit inkapslad sedan kvarkan och det bekräftades sedan av provsvaren. Som ni förstår var det ingen lite böld, förstå hur ont den måste ha gjort på stackarn.  Ändå åt och drack han och gjorde sitt bästa för att inte visa att han var sjuk. Jag har läst om att det kan bli inkapslade bölder invändigt av kvarka som penicillinbehandlas, men det är tydligen väldigt, väldigt ovanligt. Jag har i mitt hästliv inte hört om någon som fått det, men har tidigare (tack och lov) varit rätt förskonad från kvarka. Men veterinär som var ute blev överraskad och hade aldrig varit med om det, då har han ändå varit med ett tag.

Så ny isolering. Vi ska även göra sköljprov på Endeño snart för att kolla så han inte är dold smittbärare efter allt detta skit. Tanken på att han eller någon annan häst ska behöva bli så sjuk igen är fruktansvärd.

Denjo repade sig rätt snabbt när han fick medicin. Däremot får han vara konvalecent ett tag till efter all feber, det har tagit hårt på honom. Han ska upp i vikt och har inga muskler kvar. Han är jättepigg däremot och jag måste hitta sätt att hålla hans hjärna stimulerad under tiden. Han går i hage, men ska inte ansträngas fysiskt. Planer finns, återkommer mer om det i ett annat inlägg.

Så hade man ju kunnat tänka sig att jag skulle kunna jobba vidare med de andra två pållarna, som ju är friska. De har varit konvalecenter efter sina kvarkaomgångar de med, men är redo att jobba. Lite har det blivit och Danesa rids självständigt nu, men så var det det där med frisk matte också. Stående skämtet i stallet är att jag också fått kvarka. Två omgångar har jag också varit rätt däckad, nu senast har jag varit sjuk i 1,5 vecka. Testade rida ut på en lätt bindgalen LG igår och det var mer än jag orkade. Bara för mig att ta det lugnt och försöka bli av med skiten jag dragit på mig innan hästarna kan få komma igång igen.

Och överallt ser jag folk som åker och tränar, som tränat på nya saker över vintern och blivit ännu duktigare. Så känner jag mig lite avundglad. Glad för dem och med ett enormt sug att själv få komma igång och rida och träna igen. Typ NU!! Känns som jag kommer vara hopplöst långt efter alla andra när säsongen kommer igång igen.

Endeño räknar jag med att det kommer ta ett antal månader innan han är tillbaka där vi var innan allt elände började. Känns ledsamt, men det är sånt som händer. Jag hade planer på att kunna ta ut honom på träningstävlingar, men nu får vi se fram mot slutet av sommaren/hösten kanske.

Sen har jag ju två fantastiska hästar till. Även där blev det ju avbräck, men inte lika långt och Danesa ska ju lära sig mycket under våren som nybliven ridhäst.

Äntligen kvarka- och isoleringsfria!

I går var det dags för Saneringen av stallet och isoleringen är hävd. Ett jäkla jobb, men vi var många (tack familjen!) så det gick lättare än väntat.

Allt strö mockades ut, boxarna sopades och tvättades med virkon ut och invändigt, galler osv. Vi har använt såna sprutor man pumpar upp luft i och sen har en slang med munstycke för att spruta på virkon överallt. Mycket användbart, min brukar tjänstgöra i trädgården annars och är på fem liter, tror det finns större med. Alla dörrar, handtag, ljusknappar, hänglås, nycklar osv, allt som vidrörts i princip, gjordes rent. Alla uppbidninganordningar, grimskaft, grimmor, ryktborstar är virkonbadade och alla täcken som varit framme och använts under sjukperioden är hemma för tvätt. Tro mig, det är MYCKET att tvätta.

Skottkärror, grepar, sopkvastar, skyfflar etc virkonskurades med innan vi la in nytt spån i alla boxar. Vattenbaljorna i hagarna likaså. Golven överallt sprayades med virkonlösning helt och hållet. Ni förstår att vi var rätt duktigt trötta när vi var klara igår?

Hade det varit varmare hade det varit enklare, då är det ”bara” att tömma, spruta virkon med högtrycken och sedan högtryckstvätta hela stallet. Lite jobbigt att göra så här års med minusgrader och hästar som ska in. Då får det bli ”elbow grease” och träningsvärk som gäller. Totalt två kilo Virkon har gått åt under sjukperioden och för slutsaneringen.

Trötta blev vi, men lyckliga! Nu är det nystart som gäller!