Lapp Glans laddar

Har varit lite tyst om honom på bloggen på sistone, men han mår som en kung och vi jobbar på för augustis utmaningar. Nästa helg ska vi till Uppsala och rida Riksmästerskapet och sista helgen är planen att åka till Österrike på en internationell WE tävling där. Mycket resande för honom, men han reser otroligt bra och älskar att komma iväg.

Fokus de senaste två månaderna har varit mer tryck och energi i det vi gör. Lapp Glans är en energisk häst som gärna kör plattan i mattan hela tiden, så fokus innan har varit kontroll och att vänta på mig. Hade jag satt mer tryck i honom då hade det exploderat. Men nu var det dags. Det tar tid att få fram, dels kräver det mer styrka av häst och ryttare och så är det ju det där att samtidigt som man vill ha fram tryck och explosivitet ska det finnas lugn och avslappning i botten, så det inte exploderar, blir ryckigt eller stressat.

Så sådär 18 ziljoner övergångar mellan och inom gångarter har jag märkt skillnad på vår grundenergi. Särskilt i galoppen. Traven kommer den med, men det är helvete så mycket jobbigare för piloten att sitta den traven och det ryggswinget som blir.. Träningsvärk har inte varit ovanligt den här semestern för undertecknad..

Så får vi se hur det håller på tävlingen nästa helg.

Mycket jobb = mycket resultat

I förrgår fick jag ta mig tiden att diskutera gränser med Denjo, Igen 😉 Mr 6-år-och-ballast-i-universum och jag har haft en hel del diskussioner om detta senaste 1,5 månaden. Det har märkts att han mår bra och har gått upp i vikt, muskler och ork om vi säger så. Och som ung hingst som för det mesta håller sig preciiiiiis innanför (eller helst med en tå på) gränsen för det tillåtna är det diskussioner som får tas nu och då. Det kan räcka med att påminna med att leda, stanna, backa och se till att han följer, eller så behövs det skarpare tillsägningar. Testa gränserna kommer han alltid göra mer eller mindre.

Nåväl, i förrgår var det mycket gränstestande från honom. Jag märkte det rätt tydligt när vi gick upp till ridbanan. Väl på ridbanan skulle han köra sitt eget race utan mig ansåg han. 45 min arbete på banan och på en skogspromenad senare var han med mig, accepterade våra sedvanliga regler fullt ut (ingen tå på linjen utan innanför) så jag kunde sitta upp.

Målet var en häst som kunde skritta lugnt och avslappnat. Kanske inte så högt ställda mål kan man tycka? Men där och då var det precis vad det var. Nu handlade det inte om gränser, utan om att Denjo (som älskar att jobba) har fått högt ställda förväntningar när vi kommer till ridbanan. Så där så det blir kortslutning.
Jag har fram tills nu longerat honom före uppsittning. Av ren självbevarelsedrift, har varit lugnast att låta honom blåsa ur det värsta på linan före uppsittning. Bockar med framhovar högre än manken typ. Nu har det lugnat sig, men det har också gett en häst som förväntar sig FULLT ÖS direkt på banan. De förväntningarna ska jag nu ta ner. I den ideala världen kanske jag borde ha slutat longera först lite tidigare, men så perfekt är jag nu inte.
En lång historia kort så tog det en bra stund att få det där med skritt längs fyrkanten att fungera. Lugn kom vi aldrig riktigt till utan jag nöjde mig med skritt utan massa extra tillägg.

Igår var jag inställd på att fortsätta ”skritta lugnt” arbetet. Gick upp till banan, satt upp direkt och skrittade iväg på lång tygel på min avslappnade, lugna men pigga och glada unghäst. Hepp! Jag tror jag har nämnt att han är smart?

Kunde rida ett bra pass med en häst som sträckte ut sin överlinje, klev på med stooora kliv och orkade bära sina gångarter, sög efter kontakten med handen och jobbade Så Jävla Bra. Grindöppningen som vi tvärnitat och stått på bakbenen vid några gånger vare pass på sista tiden var ointressant. Idel beröm och klappar. Så där så matte var tårögd av hänförelse över vilken helt fantastisk häst han är.

Jag konstaterade en till sak om matte också. Nämligen att jag sista veckan eller två ramlat i en fallgrop och begärt lite för mycket av honom. Han har varit igång ganska kort tid och även om han musklat på sig måste han stärkas. Han har otroligt lätt för sig och är arbetsvillig att matcha, men det gör att det är lätt att bli lite för girig som ryttare.

Gör om, gör rätt. Fokus måste vara lugn, avlappnad häst som ska gå basjobb och stärka sig. Orka bära sig och röra sig ordentligt i den samling jag ber honom om och bara be om några steg här och där av mer. Men mesta delen av jobbet måste han gå i lägre, mer horisontell form för att stärka sig. 2 månader har jag ridit honom efter över 6 mån konvalecent där han när han var sjuk tappade ALLT i form av hull och muskler.

Skynda långsamt. Det är så basic, så enkelt och ibland så svårt när både häst och ryttare vill massor. Men nu får matte försöka vilja rätt istället!

Positionen på den där nosen ni vet

Mitt förrförra inlägg tog upp hur trött jag är på den rätt historielösa debatten om positionen på hästens nos. Jag hade någon sorts tanke på att lägga ut texten mer om det och vilken forskning som finns kring det, men har bestämt mig för att skita i det. Jag har en vecka kvar på semestern och kommer ägna den åt att rida i verkligheten istället. Vi kan väl bara konstatera att diskussionen förts sedan minst Xenofons tid…

Så, vad tänkte jag gå på om istället då? Lite liknande ämne, men nu på ett mer praktiskt än teoretiskt plan. Som de flesta som inte bara är tangentbordsryttare eller medlemmar i Staketryttarnas Förening vet så avviker verkligheten från kartan ibland. Jag håller ju på att få igång Endeño efter hans nästan 7 mån långa konvalecens och han har varit igång i knappt 2 månader nu. Och gått från ”glad att få jobba” till en 6-års hingst med egna idéer och har kommit upp rejält i kondition och viss styrka. Jag skriver viss styrka, för han vill mer än han orkar nu. Och det anknyter till rubriken, nämligen att han gärna hamnar bakom lod och bakom hand, samtidigt som han springer på mer och mer. Jag har letat lite inspiration för att jobba fram nosen, utan att vi hamnar i en diskussion som inkluderar courbette-träning, och konstaterar att det finns gott om människor som vill visa hur de tycker det ska vara, men inte hur de jobbar med problem. Egentligen rätt värdelöst ur en utbildningssynpunkt, för kan man göra det perfekt behöver man ju inte jobba på det. Eller hur?

Så, jag ska i mån av tid skriva lite om hur det går med att jobba upp Denjos styrka, få fram nosen och samtidigt kontrollera den enorma energi som han har.  Mycket energi och arbetsvilja är positivt givetvis, men kan också ge utmaningar i ridningen. Särskilt när hästen vill mer än han orkar ”dressyr-bära”, men orkar springa hur länge som helst.  Lägg till rätt stora och luftiga rörelser som kräver styrka för att orka visas upp.

En ryttare som faktiskt visar upp en ung häst (6 år på filmen) som går rejält bakom lod och berättar hur han tänker och jobbar med den är Jose Garcia Mena (som fö tränade och tävlade Gorron XV, Endeños pappa). Den perfekta hästen och ryttaren finns inte, men det intressanta är hur man jobbar med de svårigheter man stöter på längs vägen. Filmen finns att se på Tribuna Lusitana (finns mycket matnyttigt där!). Avsnitt 27 och 35 kan vara av intresse med, skickliga ryttare på yngre hästar med lite olika approach.

Denjo har haft några dagar med skogspromenad och vila, men idag är det dags att jobba igen. Jag kommer jobba på att försöka ha honom lugn (inte lätt med myror ÖVERALLT!!) och försöka jobba mycket med att variera formen på honom, korta och länga ofta och jobba med olika böjning för att försöka få honom avslappnad och på så sätt länga ut överlinjen. Jag skriver försöka med flit, för svårigheterna där är att han är en energisk häst, explosiv och otålig med begränsat tålamod. Han vill massor med blir frustrerad lätt när han inte orkar eller inte får. Så jag måste hålla honom lagom stimulerad mentalt medan jag jobbar på att få honom avslappnad. En inte helt lätt balansgång.

6 åringarna jobbar på

Danesa och Denjo jobbar på. Nu när jag har semester är det hårdkörning som gäller. Och de ger mig ett stort leende på läpparna när jag rider, bägge två! Även om det inkluderat två stycken lagom trotsiga 6-åringar som ansåg sig ha full koll och ”kan själv” på raken..

Danesa utvecklas stadigt framåt. Nu ligger mycket fokus på att få upp hennes kondition, så det är mycket uteritter med långa trav och galoppsträckor som gäller. Hon fick även skor i igår, eftersom hon slitit ner sina hovar rejält på gruset och började ömma lite. Hon var mycket nöjd, uppförde sig exemplariskt under skoningen och klev på med ett helt annat självförtroende när jag red ut henne efter det.

Det jobb vi gjort märks på henne, hon orkar mer och mer utan att bli flåsig. Hon får jobba lite på banan också och även där märks det positiv skillnad på styrka och kondition. Och arbetsvilja lider hon verkligen ingen brist på! Ska bli lite WE hinder och hoppning på schemat också.

Denjo är jag så otroligt lycklig över att vara på gång med igen. Han går stadigt upp i vikt och musklar på sig och är så otroligt mycket gladare och trevligare nu när han får jobba igen. Han har varit/är inne i en ordentlig ”6-årshingst som är ballast i UNIVERSUM” period, fått hålla honom mycket kort, men han har också gått fram mycket i ridningen.

Idag hade jag premiär med att rida på kandar, har hittat en modell han trivs med. Han har en väldigt känslig mun och det har tagit tid att hitta vilket tränsbett han vill ha, så kandarstången har jag fått tänka över noga. Har hittat en med korta skänklar och lite böjt munstycke, åt Sprengers Bemelmanstångs hållet, som han gillar. Kommer investera i en Sprengerstång till honom under hösten, när jag känner mig säker på att det är den modellen han vill ha i munnen.

Styrkan kommer mer för varje dag nästan. Och han måste verkligen ha krav på sig och hållas sysselsatt under ridpassen. Blir det för mycket transportsträckor hittar han på massa egna saker att göra (typ hoppa iväg på bakbenen mot något mer spännande) och tappar all fokus på jobbet. Ju större krav jag ställt på honom senaste dagarna ju bättre har han fokuserat och svarat upp mot mina hjälper. Han är helt sanslöst rolig att rida, begåvad och det finns ingen gräns för vad han känns kapabel för, men det gäller att hålla tungan rätt i mun så att jag begär tillräckligt för att hålla honom sysselsatt och fokuserad, men inte så mycket att det blir för mycket för honom. Helt ärligt kan jag inte säga var gränsen går just nu, men jag har känt att jag kunnat begära mer av honom sista ridpassen, men ändå haft hans fokus. Får köra på det.

Även han ska få hoppa och gå WE framöver. Han behöver komma ut i skogen med, men han är inte så jäkla rolig att rida ut ensam på eftersom han mest vill dra hem då. Hoppas kunna få lite sällskap framöver.

Den eviga debatten om hästens form *ett trött inlägg*

Framridningen för dressyren på Falsterbo har blivit ett hett ämne senaste åren. Jag har inte orkat engagera mig i allt nytt tjafs som varit, eftersom jag mest blivit förbannad över att debatten raskt fördes ner till under sandlådenivån. Det som även slagit mig är den totala historielösheten hos dressyrens mest högljudda nya belackare, de beter sig som om de kommit på något nytt och revolutionerande.

Nä, något nytt under solen är det verkligen inte. Jag kom in i debatten när den blossade upp på nytt under 1990 talet när rollkuren återuppfanns i tävlingsvärlden.  Debatten var het, nätnicket Pikeur la upp bilder som visade bra och dåliga saker i ögonblicksbilder (och blev stämd av van Grunsven) men jag tycker inte det var på den nivån som det hamnat nu. Eller har jag dåligt minne?
På klassisk dressyr-forum ondgjorde man sig över formen på dressyrhästar, var det trampades igenom mer (fram eller bakben), nosgrimmors vara eller icke-vara (särskilt den tillbakaknäppta nosgrimman som kom och achenremmar) och hur hårt de var spända. Känns det igen?
Jämförelser gjordes med bilder på de ”stora mästarna” döda och levande och bilder från gamla böcker. Allt var bättre förr, men ingen kunde sätta fingret på när det där ”förr” var och den riktiga guldåldern var.  Samma som nu.

Debatten har fört med sig väldigt bra saker, även om det tar tid. Vilka bra saker då? Jo, framförallt FORSKNING (som tar tid) på hur hästen påverkas av olika ridning, både fysiskt och psykiskt. ISES är ett mycket bra exempel. Vet du inte vad ISES är så läs på.
Funderar du på varför forskning är är viktigt? Jo, för det är det enda sättet vi faktiskt kan konstatera objektivt hur olika saker påverkar våra hästar. Och det tar tid, det studeras saker som vissa anser ”självklara” men det har inte funnits BEVIS för det.
Det har också lett till att FEI har börjat påverkas. Det är inte någon lätt koloss att påverka, men det har börjat hända saker. Men smutskastningskampanjerna motverkar effektivt detta. Även elitryttarna, de som ska vara förebilder, har börjat diskutera viktiga djurvälfärdsfrågor, träningsformer etc på ett helt annat sätt, de mest framgångsrika ryttarna har kommit dit utan extrema träningsformer.
Risken är stor att om de bara utsätts för smutskastning och misstänkliggörs kommer de sluta sig. För ärligt talat, vem fan har ork att försvara sig mot ständiga djurplågerianklagelser?
Det sätt som Eponatv, vad-hon-nu-heter som delat massa bilder och diverse andra nu använder gör en vettig dialog och debatt omöjlig! De polariserar debatten så vi hamnar i samma situation som i vargdebatten, dvs totalt omöjligt att ha någon form av vettig dialog med nyanserade argument.

Jag undrar, faktiskt, också vad de är ute efter? Bättre ridning hävdar de, men vad är det som de anser är bra ridning då? Sällan visas det på goda exempel. Tittar man på nätdebatter på klassiska forum, där avskyn mot all tävlingsdressyr ofta är kompakt, framhålls olika ryttare idag, en del som tävlar och en del som inte gör det. Och aldrig granskas bilderna på dessas ryttare med samma glasögon som tävlingsryttarna om vi ska vara ärliga. De flesta av dem är inte heller ute på tävlingar och framridningar där de kan fotograferas och vet att många (fullt förståeligt) inte tillåter filmning och fotografering hemma på sina egna anläggningar.
Rollkur/LDR/whatever är inget nytt under solen. Läs Newcastle och titta på var huvudet på hästarna avbildas där. Skulle någon ryttare idag fotas med ett rejält stångbett med graman genom, fastsatt i en påle i marken med huvudet kraftigt åt sidan ligger framridningsbilderna från Falsterbo i lä. Men där har jag sett klassiska förespråkare förklara det med att de red ju HINGSTAR (!!!) med mycket temperament och framförallt med korta, kraftiga nackar och då behövde man göra så. BS enligt mig, som rider precis en sån häst, utan den typen av träning. Baucher kom senare med rätt brutala metoder, även om han kom på bättre tankar efter en olycka.
För mig belyser det dubbelmoralen som finns,  det handlar mest av allt om VI och DOM, VI som är goda och värnar om hästen och DOM onda som bara vill tjäna pengar och nå framgångar på bekostnad av hästarna. Som alltid är verkligheten mycket mer komplicerad (men då blir det ju jobbigt!)

Så vart vill jag komma med det här inlägget egentligen?
Jo, tagga ner för fan! Debatten är jätteviktig, för viktig för att dra ner den i botten som görs nu vinner verkligen ingen på. Vi måste granska och diskutera hur våra hästar rids och tränas, vad som är bäst för dem. För att veta det kan vi dels titta bakåt, vilka metoder som fungerat i längden, men också forska på vad som händer i hästen i olika ställningar, moment etc. Om det nu är hästens välfärd vi värna om och inte VI och DOM tänket. Kan man även acceptera forskningsresultat som visar på att det man är emot inte påverkar hästen negativt?

Jag är själv ingen anhängare av en del av vad som finns med LDR, hårt spända nosgrimmor etc. Det finns absolut saker som måste lyftas fram och ändras på. Men jag kan verkligen inte ställa mig bakom några smutskastningskampanjer, det leder ingen vart. SLUTA förstöra debatten! För den på ett nyanserat och framförallt VUXET sätt med genomtänkta argument för din ståndpunkt.  Och inser att det inte är något nytt under solen att diskutera detta.

/trött och luttrad