Kvarka – bitter sammanfattning del 2

Jag har fått ett kort svar från Jordbruksverket om de frågor jag mailade dem, de räknar med att kunna ge mig ett svar i nästa vecka. Anledningen att det drar ut på tiden är att frågan inte var något som finns i FAQn tydligen, utan det är flera enheter som behöver vara med och svara på detta. Så jag hoppas på ett intressant svar!

För att gå vidare med sammanfattningen från förra inlägget så rörde jag aldrig de ekonomiska aspekterna av att ha en långvarig isolering. De djurskyddsmässiga och smittskyddsmässiga aspekterna fick komma i första hand, för de är viktigast. Men de ekonomiska aspekterna är definitivt inte oviktiga de heller. Det är dyrt att ha hästar, särskilt om de blir sjuka. Även med försäkringar så drar det snabbt i väg. Jag har skrivit om det i ett tidigare inlägg, i den naiva tron att vi var klara där. Så bra var det inte.. Lägg till ytterligare nästan 12500 kr i veterinärräkningar (före försäkringen, men det är nästan 5000 sek som jag får betala själv) plus mediciner för närmare 3000 SEK som jag inte har försäkringsskydd för (vilket jag dumt nog trodde, men inte hade kollat upp.. En häst har det skyddet, men inte den som blev riktigt sjuk..) så ca 1500 i bränslekostnader för Helsingborgsresan.

Men grejen är ju att det inte stannar där. Hur hårt en lång isolering kan drabba en större verksamhet är Jönköpings Fältrittklubb ett tråkigt exempel på, de har drabbats hårdare än oss och betydligt mer än vad deras försäkringar täcker. De kämpar nu hårt för att komma igen, vilket jag innerligt hoppas att de gör.

Jag är ”hobbyryttare” och har inga intäkter på mina hästar. Den som drabbats är väl mest min stallägare som hade haft svårt att ta in nya hyresgäster pga isoleringen. De får komma, men ett isolerat stall är ju helt klart mindre attraktivt.
Hade jag haft egen verksamhet hade resultatet av en lång isolering blivit betydligt värre, ex in/tillridning, hästar som ska tävlas, gå tester etc där andra betalar jobbet. Att då hamna i det limbo som jag beskrev i mitt förra inlägg är ohållbart. Nu är det bara min egen tävling och träning som drabbats.

Hästar kan bli sjuka och givetvis ska man isolera sig då, och det är hanterbart om det snabbt går över. Några veckor är hanterbart. Några månader är mindre hanterbart. Därför är det så viktigt att hästar som misstänks vara smittbärare kan få snabb hjälp! Dels som jag skrev i förra inlägget, för deras egen skull, för att de inte ska hinna smitta någon annan och för att företagare inte ska gå omkull pga orimligt långa isoleringar. Som sagt, jag är FÖR att man ska kolla upp misstänkta hästar extra, annars kan vi inte få bättre kontroll över smittspridningen av kvarka, men vårdkedjan måste fungera efter det också! Jag tycker det är fullständigt orimligt att begära att människor ska sätta sin försörjning och verksamhet på spel för att de vill vara noggranna och ta prover, men sedan inte kunna få behandling för hästen! När det ju GÅR att behandla!

Jag väntar som sagt med spänning på att höra vad Jordbruksverket har att säga i frågan. Det här är ett glapp i systemet, men frågan är var ansvaret ligger? Mitt ansvar som hästägare är att ringa veterinär när min häst blir sjuk, så den får vård. Men när veterinärkliniken inte vill behandla min häst då?

Och när andra hästar i stallet blir drabbade av bieffekter, som utebliven hovvård? Där jag som hästägare är skyldig att se till att hovarna sköts, men alla som inte kan själva är beroende av att få ut en hovslagare. Jag hittade en artikel i Hippson om just detta problem, den skrevs i augusti 2016 så det är fler som reagerat. Grejen är väl att ingen kan tvinga en hovslagare att komma, godkänd eller ej. Men hovslagarföreningen kanske kunde ha riktlinjer för sina medlemmar? Tydligen klarar ju en del hovslagare av att hantera att arbeta i smittade stall, men inte alla? Och det är viktigt att hästägaren talar om att det finns smitta i stallet, men motivationen att göra det kan ju tryta även där för många om det innebär att hovslagaren vägrar komma till stallet! Det är ett otroligt mycket sämre alternativ.

Vi har sett många kvarkafall i vinter och förra vintern. Jag kan inte komma ihåg att det varit så mycket på tapeten som nu. Själv har jag varit lyckligt lottad som sluppit vara i stall med kvarka sedan -93 (där bara en häst blev sjuk) och inte haft mer än kanske någon i bekanskapskretsen som drabbats heller. Vore det inte läge för häst-Sverige att ha en plan och fungerande vårdkedja för drabbade, att ha fungerande vård för övriga hästar i stallet för att minimera riskerna? Våra hästar rör sig mycket, kvarka kommer inte att utrotas, men kan vi inte försöka minska riskerna för smittspridning med en fungerande vårdkedja, där misstänkta smittbärare kan provtas OCH behandlas effektivt och där hästägare vill och vågar göra detta utan att riskera konkurs, lidande hos andra hästar och en utdragen limbo där ingen vet vad som gäller?

Jag återkommer i frågan när jag fått svar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *