Etikettarkiv: kandar

Ett försvarstal för kandaret

Har sett mycket negativt om kandar på sistone, där det beskrivs som allt från onödigt till hin håle själv och rent djurplågeri. Jag ställer mig lite frågande till detta, och undrar varför. Vanligen framhålls vanligt tränsbett eller ännu hellre bettlöst som det djurvänliga och ultimata alternativet. Jag håller som ni förstår inte med och anser att det finns ett stort kunskapsglapp här. Både ett teoretiskt och ett erfarenhetsmässigt glapp.

Jag kan väl till att börja med poängtera, som de flesta som känner mig vet,  att jag är för valfrihet. Valfrihet ang (korrekt spända) nosgrimmor på dressyrtävling, valfrihet om betsling och huvudlag. Om man som Per Waalers har en häst som trivs absolut bäst bettlöst och uppenbarligen jobbar bra på det, så bör man få tävla dressyr på det också. Jag ser inte problemet. Men det betyder inte att kandaret är ett medeltida tortyrinstrument som jag såg någon skrev..

Att det är mycket skit som ska in i munnen stämmer, att ha dubbla bett är inte något man börjar med. Hästen ska först skolas in på tränsbett (läs mer om hur jag gör med unghästar här), lära sig jobba i balanserad form med ryttare och kunna samla sig. Sen är det dags för kandaret. Det brukar på de flesta hästar inte vara något problem. (Är det problem pga platsbrist eller annat så får man hitta andra alternativ anser jag och se ovan). Stångbettet ger en annan sorts inverkan på den skolade hästen än var tränsbett/bridong gör. Det är hela grejen med ett kandar. Ett stångbett är INTE avsett att användas som en kraftigare broms! Då ska man gå tillbaka till ruta ett och göra om och göra rätt. Bridongen är avsedd att höja och böja hästen medan stångbettet länger överlinjen, kan sänka huvudet och med små medel inverka för en ökad samling och sättande av hästen.
Ska man rida på en hand i arbete, som inom western, working equitation, doma vaquera så är stångbettet traditionellt använt eftersom det är gjort för att användas på en hand, ge små hjälper och lätt styrning på en häst som bär sig själv. För vem fan orkar sitta och bära runt en häst i handen en hel arbetsdag? Och hur skulle den munnen må efter den dagen, oavsett bett?

Har man en obalanserad ryttare med stum hand som har en hård/tung kontakt med hästens mun är inte problemet bettet. Bettet, oavsett vilket bett, BLIR ett problem pga ryttaren, absolut, men det är inte grundproblemet. Grundproblemet är att det sitter en obalanserad ryttare som hänger i tygeln på hästens rygg. Det ger mer problem än bara i munnen. Givetvis blir inget bättre av att man sätter på den hästen ett kandar (möjligen om det innebär att ryttaren tänker till för denne har respekt för stångbettet och släpper på handen, ett inte ovanligt scenario). Tränsbettet kan ge skador det med i en hård hand, läs tex i Hippson om veterinären som får operera hästar som har ärrvävnader i mungiporna efter upprepade bettskador. Ofta orsakade av sk ”snälla” bett. Bettlöst behöver inte heller göra det skönare för hästen, då många bettlösa alternativ ger tryck över nerver på hästens huvud. Inte skönt det heller.. Problemet är och förblir människan på ryggen.

Så är det inte där vi borde rikta vårt fokus? På människan och på de delar av hästvärlden som anser att man ska rida runt med ett par kg i handen? (hur fan orkar man med det ens?) Ryttare som inte får lära sig att sitta i egen balans på hästen utan att klämma sig fast och hålla hårt i tyglarna? Dessa ryttare gör inte som de gör för att vara elaka mot hästen, utan för att de har FÅTT LÄRA SIG att rida så. DÄR är det stora problemet.

Hästen ska bära sig själv, gå i sin egen balans. Allt annat är befängt. För att den ska kunna göra det måste ryttaren själv vara i balans. Det får man genom träning, träning, träning och fokus på en god och effektiv sits. Där handen kan ge små signaler oberoende av vad resten av ryttarens kropp gör. Som har en lätt, men ändå stadig och jämn kontakt med hästens mun, utan mer än tyglarnas vikt i handen. Där man kan spela med fingrarna lite och få en respons från hästen. Där är kandaret ett fantastiskt redskap, som förfinar hjälperna ytterligare och ger en än lättare kontakt med munnen. Då blir det ett bättre alternativ än tränsbettet för hästen.

Något annat som ofta kommer upp gällande kandar och tävlingsdressyr är löst spända kinnkedjor. Det verkar vara modernt att ha en löst spänd kinnkedja så stången faller igenom (med det menas att skänkeln på stången står i mer än 45 grader mot hästens mun). Många verkar se detta som ett bevis på en del ryttares hårda händer. Men jag vill nog misstycka. Om någon skulle ha en korrekt spänd kinnkedja och dra så fruktansvärt hårt i stången att den låg i nästan 90 grader mot munnen så skulle käkbenet gå sönder. Rejält. Om kinnkedjan inte är spänd utan stången faller igenom så har stången inte inverkan förrän kinnkedjan spänns åt (kinnkedjan är normalt det första som inverkar av stången). Och är den riktigt lös så kanske den knappt gör det ens när stången ligger i närmare 90 grader. Mao har man satt hävstångseffekten ur funktion! Vilket ironiskt nog är vad många av de som ondgör sig över stängerna faktiskt vill…
Om det är snällt eller inte mot hästen beror mycket på hur mundelen är utformad. De traditionella kandarstängerna har en munfrihet som ska funka bäst för hästen när stången är mellan 0 och 45 grader mot munnen. Efter det så hamnar den upp i gommen på hästen, inte särskilt skönt. Numera finns det stänger där detta inte händer, en del med en vinklad tungfrihet och andra där skänkeln snurrar mot mundelen, så mundelen alltid ligger på samma sätt i hästens mun. Har man inte sett bettet som används kan man inte uttala sig säker om det är elakt mot hästen eller inte.

Det finns mycket att ta hänsyn till med andra ord. Onyanserad debatt är alltid tråkigt, där snabba hugg och fördömanden av ryttare verkar få många gillanden. Ju mer kategorisk man är, ju mer man attackerar andra och kallar dem djurplågare, ju bättre människa är man själv? Jag får många gånger den uppfattningen när jag läser inlägg på fejjan och en del diskussionsforum. Gäller förvisso inte bara ridning.