Att som häst åka sån där låda som dras bakom en bil går för de flesta hästar förvånansvärt smärtfritt. Men så stöter man på problem ibland och tvingas som hästägare tänka till lite extra för att få hästen att kunna åka iväg på träning, tävling eller till veterinären.

Jag har tidigare varit med om hästar som inte velat gå in i transporten utan övertalning, både mina egna och andras. Det brukar gå att lösa ganska smidigt med träning och när de väl kommit över det brukar de vara helt ok med att åka runt. Mer om det i ett senare inlägg.

Endeño gav mig en annan utmaning. Han går glatt och villigt in i transporten och verkade lugn, men fick panik och hoppade över bommen kort efter att vi börjat åka. För ett år sedan då jag skulle börja ta itu med hans åkträning (som inte blivit vad den borde innan då jag varit sjuk länge) hann jag ett par hundra meter bort innan det brakade i transporten, främre fönstret exploderade ut över bilen och jag ser en framhov hänga ut genom hålet. Jag stannade så klart direkt och när jag går ur bilen ser jag hästen slå upp huvudet genom den främre delen av taket på transporten. Jag har ett äldre Ifor där takdelen framför hästutrymmet i släpet är separat och han hade slagit loss det från nitarna.
När jag öppnade skötardörren (med viss försiktighet) hängde min häst över bommen, med frambenet ut genom främre fönstret, eller hålet där det borde varit, och tittar frågande på mig om jag inte ska hjälpa loss honom. Det var inte så bekvämt så här. Jag kunde lyckligtvis snabbt och enkelt få loss benet och sedan fälla bommen. Pga allt glas och det trasiga taket och min egen sinnesfrid så ledde jag tillbaka honom till stallet. Gick igenom hästen noga och kunde lättat konstatera att han sluppit undan med ett ytligt skärsår på tandköttet.

Transporten fick besöka verkstaden för ett nytt fönster och tak, var otroligt glad för min försäkring som tog skadorna så jag slapp undan med självrisken!

När släpet var lagat började jag lasta honom igen. Precis som innan gick han raka vägen in och ställde sig. Nu tog jag det väldigt lugnt och kunde konstatera att han blev orolig när han stått instängd ensam en liten stund, och då blev han arg. Jag kände att jag blev rädd och orolig att något mer skulle hända och funderade på hur jag skulle gå vidare. Tiden gick och jag fick inte tummen ur, men så nu under våren bestämde jag mig att det var mer än hög tid att ta tag i problemet igen. Jag satte upp ett mål, jag och Endeño ska vara med och rida för Bruno på vår hemmaklubb i juli. Basta! Och för att det ska gå måste han gå att transportera och helst ha varit iväg och miljötränat innan också. Han är ju av förklarliga skäl ingen världsvan kille.

Steg ett för mig var att tänka över mina egna rädslor. Om hästen känner att jag är rädd och orolig smittar det så klart av sig. Jag funderade i lugn och ro över vilka scenarier som skulle kunna uppstå, och hur de kunde hanteras och undvikas. På så sätt kunde jag förbereda mig mentalt och hålla mig lugn i stunden, eftersom jag visste att jag har ett antal strategier om någonting händer. Jag bröt ner lastning och transport i små, små steg för att se var och varför han reagerade så våldsamt.

För att minimera riskerna så förseddes hästen med en halsring som fästes lågt i mellanväggen för att förhindra att han kan resa sig så högt. Han är _väldigt_ smidig och rörlig fram. Jag lät honom stå uppbunden i den inne ett flertal gånger, för att låta honom vänja sig, men också för att se att han accepterade den och inte blev upprörd på grund av den. Jag ”provocerade” för att få fram reaktioner när han stod uppbunden genom att gå ut med Lapp Glans och lämna honom ensam i stallet och uppbunden. Hans reaktion när han blir upprörd eller uppspelt är att stegra, så det gjorde han nu med. Men till min lättnad fungerade halsringen bra då, han kände att den satt där och accepterade läget och stod lugnt och stilla efter ett par försök. Efter det började vi öva i transporten.

När jag började lasta valde jag att låta honom stå i stillastående transport längre stunder. Jag tog ur sprinten till bommen (som jag satt i det översta läget, så högt som möjligt för att försvåra och inte uppmuntra till att hoppa) så att den skulle ramla ur om han försökte resa sig. Att stå stilla i transporten fungerade bra, så efter några gånger körde jag en ministräcka, typ 20 m bara för att se hur reaktionen skulle bli. Han var lugn, så jag var glad.
Dagen efter valde jag att göra samma sak, men körde lite längre, runt rasthagen. Gick bra. Tredje dagen samma igen, men ytterligare lite längre och DÄR kom reaktionen. Han blev orolig och steppade runt och när jag öppnade stod hästen med ögonvitorna stora och skakade hela han. Helstressad och rädd. Lille gubben.. Han fick stå kvar i transporten, men jag ställde mig inne i den en stund och pratade med honom. I takt med att han lugnade sig kunde jag gå ut ur släpet, sedan stegvis bort från skötardörren och till slut även stänga skötardörren och han fortsatte vara lugn. Först då, när han fått hantera sin rädsla inne i släpet och blivit lugn, lastade jag ur honom.

Han är rätt svårläst i de här situationerna, han visar ingen rädsla eller oro förrän han blir jätterädd och skakar, så jag skyndade långsamt. Första dagarna efter detta körde jag inget alls, utan han fick stå i släpet och äta sitt hö i någon timme. Efter det byggde jag på med korta, korta körsträckor igen då hans reaktion kom rätt omgående när jag börjat köra. Jag försökte se till att hålla det kort för att inte provocera fram så mycket rädsla, inte mer än att han kunde hantera det själv och lugna ner sig.
Jag fortsatte med samma sak under ett antal dagar i följd. Hans reaktioner minskade lite för varje dag, så jag kände att det var rätt metod för honom. Ganska så snart kunde jag börja köra runt gården och bygga på med flera varv. Jag valde att hålla mig hemma OM något skulle hända, men också för att jag fixat min egen säkerhetsutlösning av bommen i form av ett balsnöre som snabbt kunde skäras av. Jag litar inte på det ute i trafiken för bommen sitter där av en anledning, om man måste bromsa kraftigt ska den palla ta emot tyngden från hästen.

Nu kom vi till ett bättre stampande där bak. Han började mest bli otålig och uttråkad och stod och vevade med frambenen. Jag tyckte det var skönt, för det visade trots allt att rädslan var borta. Att träna hans tålamod var enklare. Nu har vi varit ute och kört längre sträckor också, igår körde vi det längsta, en runda på 50 minuter på först grusvägar (gott om dem häromkring) som svänger och går upp och ner mycket och så han måste lära sig att stå och parera i svängarna och hitta balansen. Sista biten på vanlig asfaltsväg, även om jag för min skull valde småvägar med mindre trafik på. Han stod snällt även om han gnäggade några gånger och trampade lite ibland. Det är helt ok för en transportovan häst tycker jag.

Nu är nästa mål att åka iväg till ridklubben och miljöträna! Jag är väldigt, väldigt stolt över min lille häst och att vara i ny miljö med massa andra spännande hästar är nästa utmaning, att vara lugn och skötsam även där.