Att ha häst, Lapp Glans, Tävling, tävlingsnerver, Working Equitation

Lärdomar och tankar efter en katastrofal träning

1 kommentar

I lördags var jag iväg och skulle träna WE med Lapp Glans. Det är en tränare som jag ridit 3 gånger tidigare för. De två första gångerna var det väldigt bra och jag hade saker med mig därifrån. Förra gången, i juli, var det katastrof på flera plan och jag kände tveksamhet att rida för honom fler gånger. Men så tänkte jag att jag skulle testa igen. Har slagit lite på mig själv för det beslutet, men har gått vidare från det och försöker se vad jag kan ta till mig från det hela istället. En haveriutredning helt enkelt.

 

Varför blev det katastrof?
Att reda ut varför träningen med denne tränare blev katastrof både förra gången och denna var fråga nr 1 att reda ut för mig själv. Utan den förståelsen är det svårt att gå vidare i haveriutredningen.

Passet inleddes med att jag sa att jag för dagen inte ville rida enkelslalom, helt enkelt för att jag hade klantat mig med det dagen innan och över-ridit övningen och fått en lite tjurig häst. Då blev jag dumförklarad och min häst skulle minsann bara lyda! Lapp Glans är ingen maskin och att försöka knäcka honom till underkastelse är dömt att misslyckas. Utöver att det inte är ett sätt jag vill rida på överhuvudtaget! Då tränaren, B, inte vill lyssna, inte förstå varför eller ha någon respekt för mitt beslut förklarade jag bara att det var så det skulle bli och satte punkt. Han muttrade om hur korkat och idiotiskt sätt det var och det satte väl tonen för resten av passet. Jag kunde inte göra något rätt.

B har en mycket auktoritär instruktionssätt som jag upplever blivit än mer så jämfört med de första gångerna. Att ha en dialog under passet funkar inte och då funkar det inte för mig att lära mig. Jag har ett teoretisk/praktisk inlärningssätt, för mig är det viktigt att det finns en röd tråd genom passet, att jag vet vad som är målet med det vi gör och att det är konsekvent. Så är inte B, det är lite ”ridning by proxy” där man ena sekunden ska göra en sak och sedan blir vrålad på nästa sekund för att man gör just det. Det slutar med att jag inte har en jävla aning om vad jag ska göra och jag vågar inte göra något alls för allt jag gör är visst fel. Jag börjar tveka, tvivla och det blir totalt fel. Inte blir det bättre av övningar som ska ”sätta dit” ryttaren heller.

Jag blev allt mer stressad, tvivlade allt mer på mig själv, min häst blev allt mer ovillig och det slutade med att jag bröt ihop och gick därifrån. Jag är glad att jag gjorde det och att jag avslutade där och åkte hem. B ville att jag skulle komma tillbaka och att vi skulle fortsätta efter nästa ryttare, men då mitt sista förtroende för honom var bortblåst kände jag att det skulle skada mitt självförtroende mer att göra det. Hade det varit en person som kunde lyssna och ha en dialog med hade det varit en annan femma, men då hade vi aldrig hamnat i den situationen heller. Han har inte visat något intresse för vad jag kan, min ridbakgrund, min häst, vilka klasser jag tävlar osv, något jag uppfattar som väldigt respektlöst. När han efter flera gånger inte ens kan ta till sig att jag INTE rider en welsh förstärks känslan än mer. Respekt går åt bägge håll.

Men jag åkte därifrån med sämre självförtroende och som en sämre ryttare än jag var innan.

 

Vad förväntar jag mig av en träning och tränare då?
För att man som tränare ska kunna hjälpa en elev vidare måste man till att börja med förstå var denne kommer ifrån. Vad har eleven för ridhistoria? Hästens bakgrund? Nuläge och vad är målet?

Alla bra tränare jag ridit för har velat veta dessa saker. De går igenom grunderna och kollar att det sitter och jobbar på det som behöver förbättras där så klart. De har en tanke med övningarna som jag förstår. Vi kan ha en dialog under passet. Det betyder inte att de bara jamsar med och berömmer, tvärt om, de kan pusha rätt rejält, ställa krav och vråla, men jag får veta vad jag SKA göra och jag får framförallt veta när jag gör RÄTT! Fokus är inte på att jag gör fel och inte perfekt, för ansåg jag mig felfri och gjorde allt perfekt vore jag inte där. Jag vill få med mig vad jag ska göra för att bli bättre, för att komma närmare perfektionen och få med mig saker att jobba vidare med, att tänka på och att utveckla.

Kort sagt, jag åker hem med stärkt självförtroende, men massa saker att jobba vidare på för att utvecklas och som en lite bättre ryttare än jag var när jag åkte dit. Det är väl det som är meningen med att betala en tränare för hjälp, eller hur?

 

Så, det viktigaste, vad tar jag med mig för bra ur detta?

Efter att ha borstat av mig och samlat ihop bitarna av mitt självförtroende, förlåtit mig själv för att jag åkte (tack Jennifer för den påminnelsen!) så har jag jobbat på att komma tillbaka och vidare. Vad kan jag lära mig av detta som är bra?

Tja, dels att jag aldrig rider för B igen. Någonsin. Och inte för någon annan tränare med den stilen. Den respekten måste jag ha för mig själv och det jag faktiskt kan. Jag känner mig själv hyfsat bra och jag känner min häst. Jag vet hur det är att åka från träningen stärkt. Så varför utsätta mig för motsatsen igen?
Den lärdomen känns rätt självklar egentligen. Men jag får erkänna att det inte är jätteenkelt för mig att direkt tänka så. Den lille fan som sitter på axeln lite för ofta och säger att ”men han har ju rätt, du är skit, du kan inget, du bara tror dig om att kunna, du fattar faktiskt inte hur dålig du egentligen är”. Den lille fan är svår att vräka ibland. Ekon av diverse läktarryttare jag hört genom åren kommentera alla möjliga olika ryttare.

Mental träning är något jag jobbat med tidigare, bla efter min utmattning. Jag har lyssnat på lite poddar i ämnet och jobbar med målbilder, komma ihåg det bra och på så sätt stärka upp mig själv igen. Jag har också tänkt över vad jag är rädd ska hända, särskilt på banan i München, och funderat på vad som kan ge de situationerna och vad jag kan göra för att undvika dem. Mycket handlar om hur jag ska rida och tänka framöver. Lapp Glans är inte alltid så enkel. Han blir inte rädd för saker, men han har en egen vilja, milt sagt. Han är också otroligt framåt och jag hamnar ofta med bromsen i när han är taggad. Istället för att rida framåt. När jag hamnar med bromsen i tjurar han ihop. Fokus blir med andra ord på att rida friskt framåt!

Har av rena farten lyssnat på en gäng poddar med ryttare jag gillar också och fått inspiration och känt mig peppad av vad de berättar om med och motgångar.

Så, nu ska jag fortsätta med det, titta på filmer på skickliga ryttare och tänka på hur det känts alla gånger då min häst känts så där fantastisk och ta med mig den känslan In på ridbanan. Mycket ”flum” om mjuka värden. Inte mycket ridteknik inblandat, men de mentala bitarna är otroligt viktiga när man rider, särskilt på tävling. För mig har det varit den allra största pusselbiten för att kunna rida bra på tävling. Och en bit jag måste fortsätta jobba mycket med.

Kvarka

Kvarka del 3 – den bittra sanningen

Lämna en kommentar

Jordbruksverket har svarat mig nu, och jag fick bekräftat att veterinärer, ambulerande och kliniker, har ingen skyldighet att behandla djur. Distriktsveterinärerna har lite större skyldigheter, men saknar de utrustning för endoskopi blir det ju svårare. Jag kommer kontakta dem för att se hur de ser på saken och vad de har för skyldigheter och riktlinjer. Jag kommer även kontakta Veterinärförbundet och Svensk Djursjukvård och höra vad de säger om detta, samt SVA som väl bör ha ett intresse av att smittspridande hästar faktiskt spåras.

Som djurägare känner jag mig väldigt utlämnad i en sådan här situation. Jag har i del 1 och 2 av sammanfattningen av vårt kvarkautbrott beskrivit en hel del av de olika problem som kan uppstå för djur och hästägare på grund av utdragna kvarkaförlopp och påföljande isolering. Vem vill gå vidare och betala dyrt för att leta de tysta smittbärarna om det inte går att få hjälp för dem?

Svaret från Jordbruksverket:

Hej!

I bestämmelserna som gäller verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård finns det inga bestämmelser om att en veterinär (eller ett djursjukhus) är skyldig att ta emot djur för behandling, även om veterinären alltid är ansvarig för de behandlingar hen utför. Distriktsveterinärerna har dock mer utvidgade skyldigheter att behandla djur, du kan höra med dem om vad lagstiftningen säger om deras uppdrag att behandla djur samt om de har ytterligare riktlinjer som inte är reglerade i lagstiftningen. (http://www.distriktsveterinarerna.se/)

När det gäller kvarka är det en anmälningspliktig sjukdom. Det finns dock inget i våra bestämmelser som hindrar att en veterinär eller en klinik tar emot ett djur med kvarka. Däremot finns det som sagt inte någon skyldighet för dem att göra det. På SVA:s sida kan du hitta mer information om kvarka och vilka rekommendationer de ger för att minska smittspridning: http://www.sva.se/djurhalsa/hast/luftvagssjukdomar-hast/kvarka

Det finns alltså inte mer specifika bestämmelser i lagstiftningen om när en veterinär måste behandla djur, men det kan hända att Veterinärförbundet eller branschförbundet SLA-Svensk djursjukvård har riktlinjer eller etiska regler som täcker detta. Du hittar dem här:

http://www.svf.se/

http://svenskdjursjukvard.se/om-sla/

Hälsningar
XXX

 

Och ja, jag återkommer i frågan!

Kvarka

Kvarka – bitter sammanfattning del 2

Lämna en kommentar

Jag har fått ett kort svar från Jordbruksverket om de frågor jag mailade dem, de räknar med att kunna ge mig ett svar i nästa vecka. Anledningen att det drar ut på tiden är att frågan inte var något som finns i FAQn tydligen, utan det är flera enheter som behöver vara med och svara på detta. Så jag hoppas på ett intressant svar!

För att gå vidare med sammanfattningen från förra inlägget så rörde jag aldrig de ekonomiska aspekterna av att ha en långvarig isolering. De djurskyddsmässiga och smittskyddsmässiga aspekterna fick komma i första hand, för de är viktigast. Men de ekonomiska aspekterna är definitivt inte oviktiga de heller. Det är dyrt att ha hästar, särskilt om de blir sjuka. Även med försäkringar så drar det snabbt i väg. Jag har skrivit om det i ett tidigare inlägg, i den naiva tron att vi var klara där. Så bra var det inte.. Lägg till ytterligare nästan 12500 kr i veterinärräkningar (före försäkringen, men det är nästan 5000 sek som jag får betala själv) plus mediciner för närmare 3000 SEK som jag inte har försäkringsskydd för (vilket jag dumt nog trodde, men inte hade kollat upp.. En häst har det skyddet, men inte den som blev riktigt sjuk..) så ca 1500 i bränslekostnader för Helsingborgsresan.

Men grejen är ju att det inte stannar där. Hur hårt en lång isolering kan drabba en större verksamhet är Jönköpings Fältrittklubb ett tråkigt exempel på, de har drabbats hårdare än oss och betydligt mer än vad deras försäkringar täcker. De kämpar nu hårt för att komma igen, vilket jag innerligt hoppas att de gör.

Jag är ”hobbyryttare” och har inga intäkter på mina hästar. Den som drabbats är väl mest min stallägare som hade haft svårt att ta in nya hyresgäster pga isoleringen. De får komma, men ett isolerat stall är ju helt klart mindre attraktivt.
Hade jag haft egen verksamhet hade resultatet av en lång isolering blivit betydligt värre, ex in/tillridning, hästar som ska tävlas, gå tester etc där andra betalar jobbet. Att då hamna i det limbo som jag beskrev i mitt förra inlägg är ohållbart. Nu är det bara min egen tävling och träning som drabbats.

Hästar kan bli sjuka och givetvis ska man isolera sig då, och det är hanterbart om det snabbt går över. Några veckor är hanterbart. Några månader är mindre hanterbart. Därför är det så viktigt att hästar som misstänks vara smittbärare kan få snabb hjälp! Dels som jag skrev i förra inlägget, för deras egen skull, för att de inte ska hinna smitta någon annan och för att företagare inte ska gå omkull pga orimligt långa isoleringar. Som sagt, jag är FÖR att man ska kolla upp misstänkta hästar extra, annars kan vi inte få bättre kontroll över smittspridningen av kvarka, men vårdkedjan måste fungera efter det också! Jag tycker det är fullständigt orimligt att begära att människor ska sätta sin försörjning och verksamhet på spel för att de vill vara noggranna och ta prover, men sedan inte kunna få behandling för hästen! När det ju GÅR att behandla!

Jag väntar som sagt med spänning på att höra vad Jordbruksverket har att säga i frågan. Det här är ett glapp i systemet, men frågan är var ansvaret ligger? Mitt ansvar som hästägare är att ringa veterinär när min häst blir sjuk, så den får vård. Men när veterinärkliniken inte vill behandla min häst då?

Och när andra hästar i stallet blir drabbade av bieffekter, som utebliven hovvård? Där jag som hästägare är skyldig att se till att hovarna sköts, men alla som inte kan själva är beroende av att få ut en hovslagare. Jag hittade en artikel i Hippson om just detta problem, den skrevs i augusti 2016 så det är fler som reagerat. Grejen är väl att ingen kan tvinga en hovslagare att komma, godkänd eller ej. Men hovslagarföreningen kanske kunde ha riktlinjer för sina medlemmar? Tydligen klarar ju en del hovslagare av att hantera att arbeta i smittade stall, men inte alla? Och det är viktigt att hästägaren talar om att det finns smitta i stallet, men motivationen att göra det kan ju tryta även där för många om det innebär att hovslagaren vägrar komma till stallet! Det är ett otroligt mycket sämre alternativ.

Vi har sett många kvarkafall i vinter och förra vintern. Jag kan inte komma ihåg att det varit så mycket på tapeten som nu. Själv har jag varit lyckligt lottad som sluppit vara i stall med kvarka sedan -93 (där bara en häst blev sjuk) och inte haft mer än kanske någon i bekanskapskretsen som drabbats heller. Vore det inte läge för häst-Sverige att ha en plan och fungerande vårdkedja för drabbade, att ha fungerande vård för övriga hästar i stallet för att minimera riskerna? Våra hästar rör sig mycket, kvarka kommer inte att utrotas, men kan vi inte försöka minska riskerna för smittspridning med en fungerande vårdkedja, där misstänkta smittbärare kan provtas OCH behandlas effektivt och där hästägare vill och vågar göra detta utan att riskera konkurs, lidande hos andra hästar och en utdragen limbo där ingen vet vad som gäller?

Jag återkommer i frågan när jag fått svar.

Kvarka

Kvarka – en lite bitter sammanfattning ur en drabbad hästägares perspektiv

2 kommentarer

Här följer en lång och bitvis upprörd sammanfattning av vinterns vedermödor. Under taggen #satansdjävlakvarka finns de tidigare inlägg jag gjort om kvarkan vi haft i vårt stall i vinter, för den som vill läsa på eller om.

Det här inlägget blir en sammanfattning av mina erfarenheter och mitt intryck av de problem som finns kring det, inte bara med sjuka hästar, utan även de andra problem som uppstår. Jag tycker också att det finns en hel del oklara områden eller ”hål” kring smittskydd och djurskyddet för både drabbade hästar och hästar i samma stall.

Kort resumé

Vi hade maximal otur då vi fick in två dolda smittbärare i stallet på en gång. Det är inte vanligt kanske ska poängteras, men då jag läst i aktuell forskning av 10% av kvarkasmittade hästar kan bli dolda smittbärare kanske det inte är så ovanligt som man tidigare trott.
Eftersom dessa två hästar inte blev sjuka hann de smitta ner alla hästar i stallet (utom lösdriften). Eftersom de var de enda hästar som inte blivit sjuka tog veterinären nässköljprov på dem, eftersom det misstänktes att de bar på smittan. Så var då fallet. Vill klargöra att ingen skugga faller över ägarna till dessa hästar, de var nyinköpta och nässköljprov tillhör inte vanligheterna vid en besiktning.

För mig innebar det att mina tre hästar blev väldigt dåliga och fick behandlas med metacam och penicillin. Två andra hästar fick penicillinbehandling i stallet och ytterligare ett par klarade sig undan med ”bara” metacam och kunde bli kvitt bakterierna för egen motor. De tre veckorna gick, alla var friska, stallet sanerades och vi var glada och nöjda. Så blev Endeño snorig. Det gick inte över och han fick hög feber som inte gick ner av metacam och det visade sig att han hade en inkapslad böld invändigt i luftvägarna som gick sönder. Han var otroligt dålig och på väg att få ordentlig lunginflammation och fick pc, sulfatrim och metacam. När han blev frisk och det gått några veckor gjordes ett nässköljprov på honom som var positivt. Det vi inte kunde veta utifrån provet var om det var döda eller levande bakterier. Det är här jag anser de stora oklarheterna och problemen börjar. Kort sagt kan man väl säga att vi kände det som att vi hamnade i någon sorts limbo.

Jag ska försöka spalta upp de olika problemen vi upplevde nedan

När en häst står och KAN vara smittbärare är det dels det praktiska kring den hästen. Det sista någon vill är att eventuell smitta ska spridas. Jag har skrivit om det i tidigare inlägg om hur vi fått göra där.

Men det drabbar inte bara den eventuellt smittade hästen.

Hovslagare som vägrar komma till stallet överhuvudtaget. De vill inte behöva sanera sin utrustning och vill inte kunna anklagas för att sprida smitta. Jag har kunskap och verktyg att sköta en hel del hovvård själv, övriga hästar fick de ut en hovslagare som kom ändå, när han inte kunde pga skada var det ingen som kom med eftersatt hovvård som följd.

Veterinärer vägrar komma och göra något med övriga hästar. Vi har flera hästar i behov av tandvård men det kan inte göras eftersom utrustningen som används inte steriliseras och de kan riskera sprida smitta. Vaccinationer görs inte heller. Det kan tyckas mindre viktigt, men när man stått isolerad några månader och tiden för vaccination löper ut står man med hästar som måste grundvaccineras igen. Onödigt och definitivt inte gratis! (För man har ju inte redan betalt tusentals kronor i veterinärräkningar, mediciner, sanering etc redan) En häst som precis hade anlänt från Danmark under den stund stallet var öppet hade inget skydd alls. Stelkramp är ju intressant. Sår som ev hade behövts sys fick klara sig ändå. Veterinären kommer enbart för akuta saker.
Hältutredningar kan inte göras, misstänkta magsår kan inte kollas upp.

Är det några veckor i isolering det handlar om hinner detta inte bli så stort problem. Men dra ut på detta i månader så blir det i mina ögon ett djurskyddsproblem!

Vidare Moment 22

Nästa dilemma jag råkade ut för var när jag stod där med en eventuellt sjuk häst som åter snorade och ville ha luftsäckarna kollade med endoskop. Är hästen dold smittbärare måste man kolla luftsäckarna på det sättet eftersom bakterierna gömmer sig där och de kan även kapsla in sig i stenar och ligga och trycka. Dessa kommer man inte åt genom att spruta med penicillin utan man måste in, skölja ur luftsäckarna och eventuellt behandla lokalt med penicillingel. Tiden gick och jag ville inte vänta på att lägga ytterligare nästan 2000 SEK på ett nässköljprov och dra ut på ovissheten än mer utan ville få honom kollad direkt. Min oro gällde ju även om det fanns fler inkapslade bölder som låg och lurade.

Detta innebar att få in min häst på klinik eftersom vår lokala veterinärstation inte har tillgång till endoskop. Vi har 6 kliniker på max 1,5 timmes resväg. Två av dessa tog inte emot då de inte har isoleringsstall, två andra hann jag inte ringa till men de är små så jag antar det var samma där. Akutdjursjukhuset som HAR isoleringsavdelning jublade väl inte direkt när jag ringde och ansåg det ”så meckigt att behöva sanera” och ville inte ta emot oss. Jag undrade vad jag skulle göra och de skulle återkomma dagen efter med om de kunde tänka sig att göra något eller ej.

Vi det här laget var jag mer än ganska förbannad. Jag stod med en sjuk häst, med ett ev isolerat stall på obestämd tid (mer om det nedan) och kunde inte få hjälp med något som KAN åtgärdas för veterinären tycket det var för jobbigt att städa efter? Jag ringde även Helsingborgs hästklinik och de ringde tillbaka dagen efter och kunde ta emot som väl var! Jag vet att de hade tagit emot de två dolda smittbärarna vi hade haft i stallet så därför ringde jag dem. Helsingborg är 30 mil enkel resa. Frågan kom givetvis om vi inte hade någon närmare klinik och jag sa som det var att jag försökt. Eftersom jag nu fick tid där och den veterinären hade koll på vad det gällde ringde jag inte vidare till den kvarvarande kliniken på närmare håll. Akutdjursjukhuset lät mycket lättade när jag ringde dem dagen efter och sa att jag kunde åka till Helsingborg istället. (Lite ironiskt att de dagen innan ville ha det till att det bästa för min häst vore att göra det hemma så han slapp åka..)

Ja, jag fick tid. Nu är jag en välutbildad, påläst hästägare som är van att stå på mig och vet vad som KAN göras. Jag vet att långt ifrån alla har den grunden att luta sig mot och argumentera med veterinärer om att få hjälp för sin häst. Jag anser inte att jag som hästägare, som har SKYLDIGHET att skydda mitt djur mot onödigt lidande och sjukdom, ska behöva vara påläst, påstridig och snudd på slåss för att få hjälp för min häst! Vi pratar om något som KAN behandlas rätt enkelt! Det är inte heller någon luftburen smitta och vi pratar inte mjältbrand eller hästpest. Det går att sanera efter, den extra saneringen utgår jag från att kliniken tar höjd för i priset på behandlingen. Så VAD ÄR PROBLEMET???

Utöver problemet med att den drabbade hästen inte får hjälp är det även smittskyddsaspekten som blir ett problem. Ju längre hästen går och bär på smitta, ju större blir risken att någon annan häst smittas! Vi har inget separat isoleringsstall med personal som byter kläder och skor samt spritar sig efter de varit där. Vi är ett litet stall, jag har två hästar till att sköta. På vilket sätt är det ett bra smittskydd, när hästägare som försöker vara lite om sig inte kan få hjälp?

Det rådde också oklarhet i om vi var isolerade eller inte. Vi har inte fått någon information från länsveterinären och jag har inte fått svar från vår veterinär. Jag har tredjehandsuppgifter (!!) på isolering, och vi har utgått från det för att vara på säkra sidan. Varken jag eller stallägaren har fått någon som helst information. Och nej, jag har inte jagat oförtrutet efter den informationen, mer än ringt och skickat sms med frågan direkt till veterinären. Jag tycker det borde räcka?

Är jag för ärlig?

Jag tog frivilligt nässköljprov på min häst, eftersom jag efter allt som varit ville känna mig på den säkra sidan. Det kostade nästan 2000 kr totalt för det provet. Skulle jag göra om det med de erfarenheter jag sen fick?

En del av mig säger ja. Det sista jag vill är att min häst ska gå sjuk och definitivt så vill jag vara skyldig till att sprida smitta vidare. Men blev jag hjälp av det? Mja.. Lite tveksamt kanske? Vad jag däremot känner är att jag genom det har gjort livet svårare, inte bara för mig, utan även för de andra i stallet. Isolering, ingen hovslagare, ingen vaccination eller tandvård. Var det rätt att (ovetande) utsätta andra för det för att jag ville vara på säkra sidan?
Med facit i hand hade jag nog väntat någon vecka till och åkt direkt till klinik för koll. Då hade vi sluppit isoleringen (om vi nu var isolerade..), de andra hästarna hade kunnat få vård, jag hade sparat pengar och en hel del gråa hårstrån.

Jag är egentligen inte alls ok med mitt resonemang ovan bör jag tillägga. För det jag säger där är att nässköljprov inte ger något mer än bekymmer. Och det är ju helt fel, ska vi hejda smittspridning av kvarka MÅSTE vi hitta de dolda smittbärarna och se till att de får behandling. Men då måste de faktiskt få behandling också! Helst utan att behöva köras 30 mil enkel resa. Andra hästar i stallet måste få hovvård etc. Var finns annars motivationen för hästägare att göra extra provtagningar?

Frågor jag står kvar med

Nu är Endeño kollad och det finns ingenting i luftsäckarna och proverna var negativa. Allt gott så långt, jag är mycket, mycket lättad. Men jag kan inte bara släppa detta och gå vidare. När jag jagade klinik för endoskopi och inte fick komma in någonstans mailade jag Jordbruksverket och frågade om det får gå till så. Får veterinärer neka behandling de kan göra, när de har isoleringsstall för att de tycker det är för bökigt? Jag har efter två veckor fortfarande inte fått svar. Funderar på att leta upp vilka människor som är ansvariga för den grupp det skickats till och gå till dem personligen (eftersom jag jobbar på samma myndighet, fast med helt andra saker). Jag vill ha svar! Tänkte jag ska skicka samma frågeställningar till veterinärförbundet också. Får jag höra något lägger jag ut det här.

Isoleringen vet jag inte heller någonting om egentligen, men kommer ta det säkra före det osäkra och hålla mig hemma ett tag till. Även om jag har en häst som behöver ut och få några tävlingar i kroppen innan vi ska tävla internationellt och en annan som behöver ut och miljöträna.

Men, och det här ska väl vara någon sorts slutkläm, varför ska jag som hästägare stå med alla dessa frågor? Varför ska jag jaga svar från myndigheter, tjafsa om att få hjälp och befinna mig i någon sorts limbo? Jag har lagt mycket ork, tid, energi och pengar på detta. Hade jag varit någon annan hade jag kunnat skita i det istället och kört på utan provtagning. Och riskerat att ha en smittsam häst…..

 

 

 

Endeño, Kvarka, Unghäst

Endeño börjar sättas igång!

Lämna en kommentar

ÄNTLIGEN!!!

Jag kanske inte behöver säga HUR mycket jag längtat efter detta efter den här helvetesvintern? Förra veckan åkte vi ner till Helsingborgs Djursjukhus med Endeño för att göra endoskopi av luftsäckarna (mer om det och varför så lång resa i ett eget inlägg). Jag ville göra det eftersom ett tidigare sköljprov var positivt för kvarka. Det man inte vet från det provet däremot är om bakterierna var levande eller döda, så valet stod mellan att vänta och göra nya sköljprov (inte gratis…) eller att spola fram bandet lite och gå in och titta och se hur det ser ut. Det finns flera anledningar till varför jag valde att åka iväg 30 mil enkel resa med min häst, bland annat oron att det skulle finnas någon mer inkapslad böld som kunde ställa till problem. Vill aldrig se honom så sjuk igen! Sen är det otroligt frustrerande att hamna i någon sorts limbo och inte veta, vara isolerade utan att veta hur länge osv och inte minst, skulle det finnas någon infektion vill jag inte att min häst så gå och dra på det längre än absolut nödvändigt!

Som ni kanske redan förstår så såg det bra ut! Det fanns inga svullna lymfkörtlar, inget inkapslat, inget var, slem eller vätska som stod i luftsäckarna! WIIII!! Det enda som fanns var lite små blödningar i slemhinnan, men det tror vi är efter att han levde rövare rätt länge på ridbanan några dagar tidigare och gjorde sig av med oherrans massa överskottsenergi, som i sig blev en överansträngning.

Ca förtielva ton sten ramlade från mitt matteshjärta!

Så nu har jag börjat sätta igång honom. Det blir så lugnt det går (jag nämnde överskottsenergi va?) och jag kommer jobba honom från marken första veckorna. SEN får jag ÄNTLIGEN rida min fantastiska häst igen!

*hoppsaskuttar vidare*

kallblodstravare, Lapp Glans

Har en topptaggad Lapp Glans

Lämna en kommentar

Har varit lite tyst om Lapp Glans här ett tag, men han är igång och är otroligt pigg! Han har även fått en egen facebooksida, som ni gärna får gå in och gilla https://www.facebook.com/LappGlans/ Meningen är att jag ska lägga upp lite kortare uppdateringar om honom och vår träning och tävling där.

Frågar ni Lapp Glans är han nu ballast i universum, det finns massor med söta ston i stallet som bara har ögon för honom, det är vår och det vibrerar av energi i hela hästen! Det är härligt att se honom så nöjd med tillvaron och så pigg och arbetsvillig. Fantastiska häst.

Sen är det inte så lätt för matte att tygla all denna energi och entusiasm alla gånger, det blir mycket ridning och jag kan inte slappna av en sekund utan att han hittar på egna saker att göra. Han gör absolut inte något dumt, tvärt om, han slänger in piruetter, piaff, passage och andra roliga saker han känner för om mattes fokus tappar någon sekund. Är man ball så är man, dressyr är roligt så då ska man ha så mycket roligt som möjligt när man är på banan så klart!

 

(Matte har fö träningsvärk i ryggen idag…)

Danesa Casanova, PRE, Unghäst

Prinsessan går från klarhet till klarhet

Lämna en kommentar

Danesa är fantastisk. Jag kan ha nämnt det tidigare, men jag hoppas få fortsätta tjata om det fler gånger. Ambitiös, villig och så härlig attityd att jag är alldeles salig!

Efter min viloperiod, som ju blev viloperiod för hästarna med av naturliga skäl, har hon kommit igång. Jobbade på lina lite först och sen fortsatte ridningen. Som alltid med unghästar så har hon smält det vi gjort tidigare medan hon vilat och kommit ut på andra sidan några snäpp mognare och bättre.

Nu har det torkat upp efter tjällossningen och banan är fin igen så vi har introducerat galopp med mig på ryggen. Nemas problemas så klart! Dag två blev hon förbannad för att jag var övertydlig och petade på henne med spöet i fattningen. Matte fick be om ursäkt och göra om och göra rätt 😉

Travbommar har vi kört en del, nån cavaletti på lina och idag testade vi att ta oss över ett litet kryss. Film finns nedan 🙂

I morgon står löshoppning på schemat, ska bli kul att se hur hon reagerar på det.

Jag har en längre video från ridpasset med, men det tar tid att ladda upp, får återkomma till det.

Hon är nu riden 10-15 ggr. Idag var det även premiär för att ha en annan häst på banan samtidigt och att den gick sin väg. Folk och barn runt omkring som distraherade ibland, men jag måste säga att hon är lätt att få tillbaka fokus på utan några direkta åthävor.

Det blev många välförtjänta morötter i stallet sedan!

dressyr, Unghäst

Varför tjurar Fröken Långben?

Lämna en kommentar

Jag har jobbat lite med en annan häst i stallet, en otroligt långbent halvblodsdam från Danmark som ägs av min stallägare. Hon är i grunden en väldigt fin häst, rör sig otroligt bra, elegant och har allt för sig fysiskt.

Men, hon har inte allt för sig när det kommer till ridning. Kläm med skänkel och hon tvärnitar och slår bakut. Ägaren har luskat lite i hennes förflutna och fått reda på lite grann om vad hon gjort tidigare i livet och målet är att ha henne fungera som en ridhäst. Eftersom jag tycker sånt här är intressant har jag hjälpt till lite och jobbat lite med henne. När hon kom hade hon antagligen magsår, var stressad och spänd och in underhull. Nu 4 mån senare är hon snygg i kroppen, visar inga tecken på magproblem, utan är en glad och harmonisk häst som är väldigt mysig och trevlig att ha att göra med. Vi har hittat bett och sadel som passar henne, hon kliver på bra framåt vid longering. Rätt hyfsat tycker jag, med tanke på att det inte har jobbats så mycket med henne.

Den stora grejen med Fröken Långben är ju vid ridning när hon tjurar ihop och sparkar bakut mot skänkel och när hon får krav på sig att gå framåt. Att klippa till henne är ingen lösning, snarare vägen till tredje världskriget. Damen har humör och vilja.  Hon är dessutom otroligt känslig för sits och vikthjälper. Så hur ska man ta sig an henne?

Klippa till har testats. Garanterat. Jag anser inte att det är någon lösning. Även om hon skulle ”ge sig” till slut så har hon fått ännu fler obehagliga upplevelser av ridning. Och vad har man vunnit då?

Inge häst är dum, tjurig eller motvillig för att. Det finns alltid orsaker till motstånd och problem. Det kan vara fysiskt att det gör ont eller är jobbigt, det kan vara att de inte förstår och inte har fått lära sig, eller på för stora krav mentalt och/eller fysiskt. Vill man ha en häst som jobbar med glädje i framtiden får man försöka hitta orsaken till problemet och se hur man kan lösa det så hästen förstår och är med på noterna igen.

Så vad kan Fröken Långbens sparkande bero på? Jag har försökt bryta ner det i flera olika möjliga orsaker.

  • Fysiska problem
    Tänderna ska kollas så snart vet vill göra det. Jag tror hon kan ha vargtänder och överlag är det bra med en koll. Misstänker att hon ridits med rätt hård hand då hon inte själv söker efter handen och bettet utan vill komma undan lite. Det sistnämnda är en träningssak, men då är det bra att veta att det inte finns problem längre in i munnen som kan göra det jobbigt.
    Låsningar/spänningar kan finnas. Hon är rätt oliksidig men det är inget som är uppseendeväckande på en häst som inte ridits på ett tag. En genomgång och massage/släppa låsningar gör givetvis det enklare för henne att komma igång att jobba.
  • Konformation och gångarter
    Jag kallar henne Fröken Långben av en anledning. Så stora, luftiga rörelser på det. Där krävs det en del styrka att orka bära sig och ryttare med framåtbjudning dessutom. Kräver man för mycket innan hon är stark nog bygger man in ett motstånd i hästen. Jag misstänker att det kan vara del av problemet. Här är det regelbundet arbete som krävs för att få henne att bygga styrka. Gärna en hel del arbete från marken i form av tömkörning i en rätt horisontell form, uteritter för att tänka framåt naturligt och få bära sig. Att inte kräva så mycket framåt eller så stora rörelser till att börja med, utan låta henne gå i ett ganska långsamt tempo så hon hinner med i rörelserna och med sina långa ben. Låta henne söka efter kontakten med betten framåt och få lite omväxlande arbete som en unghäst. Jobba med lite cavaletti och bommar vid tömkörning är också bra.
  • Mentalt
    Här är en stor bit för den här hästen. Hon förknippar inte ridbana och dressyr med något positivt. Det är otroligt viktigt att ändra på. Hon svarar väldigt bra på beröm och klappar, så att uppmuntra henne så är jätteviktigt. Hon ska få känna att det är roligt att gå till ridbanan och att hon är Duktig Häst där. I början innebär det att berömma ”självklarheter” som att stå still och vara lugn vid uppsittning och att starta – stoppa. Precis som när man rider in en häst. På tre tillfällen har hon gått från orolig, spänd och springa runt till att stå still, vara lugn och vilja ha godis vid uppsittning från pall. Hon är lättlärd, något som är väldigt positivt.
    Korta pass och försöka hålla kraven inom ramen för vad hon klarar så hon kan få mer beröm. Inte så lätt alla gånger, men bättre ta 10 korta pass där hon får bli positiv till att jobba än att försöka stressa fram något.
    När hon tjurar ihop och sparkar så är det viktigt att inte ta någon fight eller bråka om det, utan ignorera, avleda och rida vidare så man hamnar i ett läge där hon kan få beröm igen.

Idag red jag ett lite längre pass än jag gjort tidigare på henne. Med facit i hand så blev det lite för långt eftersom hon tjurade ihop på slutet. Bara att ta med mig. Håll det kortare, även om det blir löjligt korta pass så här i början. Kan vi komma till arbetsglädje tror jag inte det finns några hinder i vad hon kan göra. Hon är känslig, vacker och har inga fysiska svårigheter för något. Fortsättning följer hoppas jag.

Lapp Glans, Tävling, Working Equitation

Planering, planering och lite mer planering

Lämna en kommentar

I väntan på att jag ska bli frisk nog att få rida igen så har den lilla organisatören i mig fått titta fram ur sin rätt dammiga garderob. Lång och kortsiktiga planer är rätt bra att ha, mål och delmål och en väg dit. Jag har haft ett antal delplaner och ett mål hela tiden med ridningen, men nu har jag valt än mer strukturerad och börjat skriva ner det och veckoplanera. Först och främst är det  igångsättningen av mig och hästarna som står på schemat. Har lagt upp en mer detaljerad femveckorsplan för alla tre, men inte datumsatt för att inte stressa mig. Men jag har en plan för hur jag ska träna de första fem veckorna. Efter några veckor när jag ser hur vi är på G så får det bli en ny femveckorsplan.

Tävlings- och träningsåret har jag inte ens vågat titta på än.  Allt hänger på att isoleringen av stallet hävs. Jag kanske är lite löjlig, men jag vågar inte ta ut något i förskott av rädsla för att jinxa det. Träningar kan jag se när de är, men kan ju inte anmäla mig. Tävlingar ser jag ju när de är och har en favoritlista i TDB, men anmäla är ju bara att glömma i dagsläget. Så blir jag lite stressad av det, känns som jag förlorar hur mycket som helst, men tänker jag efter så är det inte sååå många tävlingar vi pratar om trots allt. Meeeeen….

En långsiktig plan har jag börjat sätta upp med, det handlar om min dröm/mål att ta mig och Lapp Glans till VM i WE. Sikta mot stjärnorna osv. Där finns det ett antal saker att se över, utöver träning för mig och hästen, bli snabbare i speeden, säkrare och med bättre % i dressyr och teknik mm så är det annat som måste falla på plats också. Inte minst ekonomiskt! Jag behöver åka utomlands och tävla, helst internationellt, för att meritera mig och inte minst få erfarenhet. Och det är på intet sätt gratis. Punkten Finansiering är en rätt viktig punkt där. Dels kostnaderna för tävlingarna (Tyskland förra året gick på närmare 15 000 kr!!) men jag måste också träna för duktiga tränare. Inte gratis det heller. Och tävla här hemma också, på alla nivåer för att få mer tävlingsrutin.

Träningar funderar jag mycket kring. Åka långt och dyrt för att träna? Lägga ner tid och jobb på att försöka arrangera träningar med olika duktiga tränare här hemma? För och nackdelar med allt. Jag vill gärna ha input av lite olika tränare med, med olika specialiteter sas. För dressyr ska jag leta efter domare/duktig tävlingsryttare för att bli bättre på dressyrtävlingsdelen, sen we tränare för bättre % på hinder och snabbare speed. Och helst rida även för Júlio för att hålla min egen grundtråd i ridningen. Det är vad jag vill. Så ska jag få ihop det praktiskt och ekonomiskt också.

Tanken är även att jag ska ta upp mitt eget instruerande igen, på hobbynivå. Det är kul, lärorikt och stimulerande men har legat nere när jag varit sjuk. Mer om det framöver.

Det lär bli fler inlägg om ekonomi och tävlande framgent med. Jag sitter och gör en del kalkyler på det ena och andra just nu och det är faktiskt en del av ridsporten det inte talas så mycket om. Hur fasen får man det att gå ihop? Hur mycket behöver man jobba för att ha de ekonomiska möjligheterna för att utvecklas och komma till mästerskap?

Att ha häst, Endeño, Kvarka

Konvalecent matte och fortsatt oro för Endeño

Lämna en kommentar

Fortfarande extremt ridsugen, men har fått ge tusan i att rida och spendera tiden i sängen istället. Envis infektion/förkylning som inte vill ge sig har satt sig på luftrören och eftersom jag är astmatiker har det gett rejäla problem med astman. Nu står jag på en kortisonkur med order om boxvila från läkaren, så hoppas jag snart kunna vara igång igen. Med risk för att upprepa mig, men det här är nog den jävligaste vinter med sjukdomar på både hästarna och mig som jag varit med om!

Endeño är pigg, glad, snor- och feberfri men går inte upp i vikt. Det sistnämnda är ett stort problem och gör att jag starkt misstänker att han har skit kvar i kroppen. Veterinären ska komma ut i nästa vecka så ska vi ta ett sköljprov på honom för att se om det finns kvar bakterier i luftsäckarna samt blodprov. Jag är inställd på att det är så och har läst på om behandling av dolda smittbärare. Det som känns som ett stort problem är även isoleringen, både för mina två friska hästar som jag gärna vill kunna komma iväg och träna och tävla med i vår och inte minst för mina stallkamrater. Även där funderar jag på möjliga lösningar. Ska prata med veterinären om detta också, hon har fått mycket erfarenhet av kvarka och smittskydd denna vinter.

Vad gäller hullet på Endeño så är han i normalfallet en lättfödd häst som jag fått passa så han inte blir för tjock. Greenguard på vår/sommar och inget kraftfoder samt avvägd grovfodergiva. 74 MJ brukar jag räkna med att han ”drar” när han tränas 5-6 dagar i veckan samt går i hage 12 timmar per dag. I dagsläget får han nästan 210 MJ och går inte upp i vikt alls. Han ligger även på undervikt fortfarande, rätt ordentligt, jag vill gärna ha upp honom 60 kg till. Han rasade fruktansvärt i vikt efter första kvarkan och låg då på 370 kg (enligt viktmåttband, smidigt att hålla koll med) och såg helt förskräcklig ut. Det var nära till tårarna varje gång jag tog av honom täcket. Han gick raskt upp i vikt efter det, till 415 kg innan han rasade ner på 400 kg igen när han blev sjuk för andra gången. Jag har lyckats hålla honom från att gå ner mer än så, men jag får inte upp vikten.
Endeño är en väldigt hungrig häst som hävdar att han svälter så fort han inte har mat i munnen. Han har tack och lov ätit även när han varit som sjukast (vill inte tänka på hur han hade sett ut annars!) och har god aptit nu med. Han äter så mycket hösilage jag får i honom (ca 15 kg TS) som har rätt höga värden, plus 1 kg havre, 2 kg energy plus pellets, 5 dl rapsolja så kli och betfor på det. Som sagt kommer det upp i nästan 210 MJ med proteinbehovet mer än täckt av grovfodret. Han ska upp i vikt så jag fokuserar på att få i honom energi, särskilt som jag har hösilage med rätt högt proteininnehåll. Kraftfodergivan är så stor jag känner att jag kan ge utan att det påverkar aptiten för grovfodret, som trots allt är det viktigaste. Jag kanske inte behöver säga hur otroligt NÖJD han är med matransonerna?

Även utevistelsen är begränsad pga detta just nu, han får gå ut, men eftersom han är lugn i stallet och rör sig mindre så får det bli kortare utevistelse än vanligt. Just nu står en annan häst i stallet på box pga hälta, så han har sällskap inne med. Det är även bara jag som hanterar Endeño.

Så länge jag inte vet om han bär på smitta fortfarande så får ja även vara noga med när och hur jag hanterar honom respektive Lapp Glans och Danesa. Det sista jag vill är att sprida något vidare! De har ju även närmare kontakt  med andra hästar än vad Endeno har eftersom han står i en hörnbox utan grannar. Mycket fokus på vilken ordning jag hanterar dem, tvätta och sprita händer emellan, inte köra in skottkärran i boxen osv. Endeños boxväggar, krubba och vattenkopp tvättas ofta och noga och har sprutats med Virkon dels efter han fått sista antibiotikan och så en gång till efter det. Det tar en hel del ork och fokus att hålla på så för att vara uppriktig, jag kan inte släppa min egen gard för risken att falla tillbaka i vanliga rutiner. Det kan låta som att ”det är bara att” men faktum är att det tar tid och ork att tänka efter före i varje steg man ska göra i stallet. Vad kan vara smittrisk? HAr jag kollat, tänkt på, gjort i rätt ordning? Hade jag bara haft en häst hade det varit enklare, men nu har jag tre.
Energi jag så gärna hade lagt på träningen istället.

Hästar, Working Equitation och Klassisk dressyr