WE EM teknikdelen

Även idag glodde jag på livestreamingen från München. Bidde nämligen ingen dressyrtävling för mig och Lapp Glans då han hade fått ett bett som skulle störas av sadeln. Inget allvarligt på något sätt, men tillräckligt för att ge honom semester från sadel ett par dagar. Shit happens, Endeño var rätt muppig, så där som bara en femåring kan vara, och hade fått på moppo i hagen av Lapp Glans.

för den första delen av tävlingen kan man nog kopiera mycket av det jag skrev igår om de ryttare som fick låga poäng. De startade nämligen först idag. I första gruppen startade 9 ryttare och fyra av dem blev uteslutna, första ryttaren på första hindret då han inte red runt alla tunnor. En sammanfattning av de resterande är väl: korsgalopp, kunde inte hålla galoppen, sparkar, stegringar, kastade med huvudet, gick som stjärnkikare, betedde sig som de aldrig sett WE hinder förut. Typ så. En eller ett par var det väl på håret att de kom runt.
Jag satt och undrade om de öht tränar för någon  och om så, vad de fått för råd om att åka till EM. Det KAN inte vara kul att åka dit och göra bort sig? Tyckte lite synd om dem som inte fått bättre råd.

Ska jag vara sån så tycker jag WAWE borde ha en lägsta gräns för att få delta i mästerskap. Detta är inte att förväxla med de olika ländernas kvalgränser för mästerskap (i Sverige är det just nu minst 65% i dressyr och teknik, godkänd speed på två internationella tävlingar, mer om det i ett separat inlägg), de länder med kvalgränser tror jag är mer organiserade. Men för resten.. Tex 60% på en nationell tävling till att börja med, för att i ett andra steg även kräva en godkänd start på en internationell tävling utöver det (godkänd, dvs man ska inte ha blivit utesluten i något moment). Det skulle få bort de värsta exemplen, men fortfarande lägga ribban så pass lågt att många kan delta. Annars är det en klar nedvärdering av mästerskap.

Färdiggnällt! I grupp två började det ta sig, det var inte de bästa ryttarna, men hyfsat iaf. I sista gruppen med de bästa ryttarna var det oerhört intressant att titta. De olika vägvalen, hur de valde att lägga sina vägar och taktik om något sket sig, sånt man kan se och lära sig av. Här är det riktigt duktiga ryttare!

Banan var rolig, det var växlande mellan långa och superkorta avstånd mellan hindren, en svårighet i sig, och utmanande kombinationer.

Banan:
embana

Två av utmaningarna var de korta avstånden mellan sidepassen och korridoren, samt hopphindret och bordet. Korta avstånd mellan olika svårigheter. Sidepass kräver en avslappnad häst i skritt på tvären. Så direkt till galopp och in i en L formad korridor där hästen behöver ha energi för att gå samlat in och galoppera fram till klockan där den ska stå still och sedan rygga ut. Man får skritta i alla hinder, bra skritt är bättre än dåligt galopp, särskilt med avbrott, men en bra galopp ger bättre poäng. En del ryttare valde att rida runt hindret ett varv istället för att gå direkt (var väl bara ett eller två galoppsprång mellan såg det ut som, lite svårt att se på skärmen) för att få en bra anridning och komma in snyggt. Några skrittade hela vägen, nu kan jag inte säga helt hur det påverkar poängen, men det lär inte göra det i positiv riktning. Hade varit intressant att se domarsiffrorna per hinder! Andra klarade galant att fatta galopp och galoppera rakt in i L och göra det snyggt.
Hopphindret ger ju hästarna lite fart och energi och kort avstånd till bordet där de ska göra halt och stå stilla är en svårighet i sig. Många hästar blev det tvärnit på då de kom för fort, andra ryttare valde att rida runt bordet och få en lugn galopp och göra en snygg halt istället. Och andra satte det ändå, härligt att se de ryttarna med sina uppmärksamma och avslappnade hästar.

Jag kommer definitivt testa dessa kombinationer hemma, ska jag gissa tror jag Lapp Glans klarar den första där han ska upp i energi från sidepassen galant, energi är hans grej, medan hoppa och sedan till halt kanske blir mer utmanande för oss. Stå still är rätt fånigt, nästan lika fånigt som att skritta. Faktiskt..

Lite kul att se de olika nationaliteterna och de skillnader som finns mellan dem. Portugal, Frankrike och Tyskland är de bästa nationerna och det syns skillnad i stil mellan dem. Tyskarna rider rätt olika hästar, quarter, trakhener, paint och något mer som skiljer sig från de andra två som rider lusitanos, men även ridstilen är lite annorlunda. Väldigt prydligt, noggrant och tyskt 😉 I allafall ett par av dem har ridit western tidigare och det syns också i deras ridning. Och det menar jag positivt, hästarna är lugna, lydiga och de stod ut lite i sina ryggningar i mönster. Man ryggar dels i L et i korridorhindret men även i hindret två tunnor, där man först galopperar 8 volt runt tunnorna, sedan gör halt och ryggar 8 volt tillbaka. Finns fler hinder, men dessa två ingick i EM banan. De tidigare westernryttarna hade väldigt lugna, smidiga ryggningar med bra flyt, inga åthävor alls utan en jämn och lugn ryggning. Fransoserna och portugiserna ryggar bra de med, men det är mer ”eldigt” och mycket mer energi i. Enligt mitt estetiska tyckande skulle ett mellanting vara fantastiskt, sen vet jag inte hur det bedöms kanske jag ska tillägga. Men jag gillar det lugna förtroendet som de tyska hästarna visade i ryggningarna.

Ska jag ha en favorit efter de här två dagarna väljer jag nog den franska ryttarinnan Caroline Poyet Brun på lusitanovalacken Mundo Trois Communes. Jag gillade hennes stil, hästens utstrålning, musikvalet och att de verkade ha så jäkla roligt. Och hur hon kramade hästen på vägen ut (lite fjollig får man vara 😉 ).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *