Etikettarkiv: vara pedagogisk

Danesa Casanova, PRE, Unghäst

Min spanska prinsessa

Lämna en kommentar

Danesa har hunnit landa och hitta hovarna ordentligt nu. Jag kan väl inte på något vis försöka påstå att hon varit orolig efter flytten, nya människor, hästar och rutiner, men ändå. Hon gjorde stora ögon 20 sek efter att hon klev av transporten vid mitt stall, efter det klev hon självsäkert in och tittade på hästarna, gick in i sin box och började leta mat. Som hon så klart fick omgående, sen var hon jättenöjd och helt cool.

Hon har fortsatt på den linjen, väldigt stabil, men det märks i hur hon vågar stå på sig i hagen mot de andra hästarna, skaffat sig en bästis och nu testat att se vad som händer om man inte gör precis som man ska. Typ inte stannar när jag stannar, eller försöker gå sin väg när man är lös på gången. Vänliga tillsägelser räcker, det är liksom bara en koll. Jag råkade köra samma kroppsspråk som till hingstarna vid ett tillfälle, stackars Danesa blev alldeles förskräckt! Det räcker med att säga det tyst och milt.

På den här tiden har det hänt mycket i hennes liv. Utöver det uppenbart nya så har jag börjat jobba med henne, med lite uppehåll för hon blev snuvig när kvarkan kom till stallet.

Hon är inte helt grön, hon har longerats, tömkörts bettlöst och haft ryttare på ryggen. Men hon behöver bygga upp kondition, ridhäststyrka och balans så vi gör inridning som vanligt sas, med undantag för att vissa saker går lätt och fort. Och hon ÄLSKAR att få jobba! Så otroligt positiv, enormt lättlärd och vill visa att hon kan och vet vad jag vill när jag introducerat något nytt. Allt som hon får beröm för vill hon göra mer och bättre. Kan man begära mer? Nä.

Största faran med så villiga, ambitiösa och lättlärda hästar är att gå för fort fram. Jag får verkligen stå och titta över min egen axel och påminna mig om att det fortfarande handlar om att fysiskt bygga upp henne och att inte gå för fort fram. Sätta upp mentala checkpoints innan vi går vidare.

Så här långt har vi longerat, jag har bett om saker som var nya för henne. Hon hade lite jobbigt med galoppen på volten, men det har snabbt blivit mycket bättre. Hon behöver bli lite mer balanserad i galopp på volt innan jag anser henne redo att ridas, så vi ska fortsätta jobba från marken lite till. Hon har fått jobba över bommar, pratat hjälp i skänkelläget, kontakt med handen via linan, hon får jobba med bett i munnen och har introducerat lite tygelhjälper i bettet idag. Hon har vargtänder som ska bort (som inte går just nu pga kvarka-skiten) så vi tar det försiktigt med bettet, men hon har accepterat det fint. Först ville hon ha det väldigt högt upp, men efter en vecka visade hon rätt tydligt när jag tränsade att hon ändrat sig och jag fick sätta ner det ett snäpp. Nu är hon mycket nöjd med det där och nu sitter det rätt ”normalt” i munnen. Hon jobbar med sadel eller longergjord och nu i veckan ska vi introducera kavaletti och jag ska börja tömköra henne. Tänkte tömköra med det bettlösa som hon är van vid, men med bett i munnen. Så tänkte jag vi ska tömköra ut i skogen lite med, kanske till helgen.

Hon blev klipp i veckan med, det var lite läbbigt, men gick lätt att få med på det hela efter att hon fått titta och tänka lite.

Kort och gott, Åsa är kär som en 10 årig ridskoleunge :d

Endeño, PRE, Unghäst

Träning med Endeño

Lämna en kommentar

Igår kom jag äntligen iväg med Endeño och fick träna för min ”huvudtränare” Júlio Borba. Jag har ridit för honom sedan 2004 med lite uppehåll när jag varit dålig. Tyvärr är det en bit att åka, närmare bestämt så där en 25 mil enkel resa, till det närmaste stället han kommer. Fördelen är att Denjos uppfödare bor precis i närheten 🙂 Alltid kul att få träffas! Jätteroligt att Denjos pappas ägare kom också!

Jag skulle ha åkt i september och ridit för honom men då blev det tyvärr inställt. Den här gången hade jag bara möjlighet att åka en dag, men jag tror det blev rätt optimalt för Denjo faktiskt. Jag hade tänkt komma iväg mer och rida i andra ridhus med honom, men den där verkligheten kom emellan då jag gått upp i tid på jobbet och orken inte funnits. Vi har åkt till utebanorna 3 km bort några gånger bara. Men det fick bära eller brista den här gången! Fördelen med om hästen visar sig från sin värsta sida när man är hos tränaren är ju att man kan få hjälp med det man mest behöver hjälp med.

Lastnings och transportproblemen kändes avlägsna igår, han lastar sig själv och stod som ett ljus efter att han skakat av sig transportskydden fram. Jag använder inte alltid transportskydd, men eftersom han kan veva en del med benen och har broddar satte jag på dem. Men hem fick han åka utan eftersom han står still utan dem. Problem löst 🙂

Åkte så jag hade gott om tid när jag väl kom fram. Vi skulle rida direkt efter lunchpausen, vilket var kanon eftersom jag då först kunde låta honom kolla in omgivningarna i lugn och ro, men också få ta det lugnt och kolla in läget inne i ridhuset innan träningen började. Det var ett bra upplägg, han behöver få lite tid att processa allt och även lära sig vad som förväntas av honom i det läget, nämligen att ta det lugnt. Han stressar upp sig när han är osäker på vad som förväntas av honom, så där måste jag vara lugn och tydlig.

Förklarade att det jag mest behöver hjälp med är hur jag ska jobba med honom i den situationen vi var, på främmande mark och där han blir spänd, exalterad och har svårt att hålla fokus. Som alltid fick jag bra hjälp med det och det kändes skönt att få kvitto på att jag tänker rätt kring det. Särskilt efter hur det blev på träningen för en annan tränare i somras..

Började jobba på lina, fick låna en kapson eftersom jag glömt min. Fokus på att få honom att hålla en lämplig takt i traven eftersom han ville rusa på, små volter när han sprang på och sen öka upp när han gick i bra takt. Böjning och sen ut på raka linjer med böjningen och utnyttja den. Även longera figurer, trianglar och fyrkanter och så fick jag en del bassning på olater jag lagt mig till med i min ensamhet.
Och det är underbart att få fler verktyg i att jobba på lina! Det är mer än bara låta hästen springa runt på en cirkel.

Denjo lugnade sig efterhand och jag kunde sitta upp och rida. Han var ju fortfarande spänd och lite ofokuserad, men ridbar ändå och jag är ändå nöjd med hur han gick. Han kommer ju spänna av mer i takt med att han blir lite mer världsvan och får vara iväg på främmande ställen mer. Det viktigaste var talbar och ändå jobbade med mig.  Vi gjorde inte så jättemycket uppsuttet, mitt mål var trots allt att ha honom ridbar i den situationen. Fick med mig en del att tänka på där med så klart, inga nyheter egentlige, men man behöver någon som påminner en nu och då!

Han är en fantastisk häst att jobba med. Inte enkel alla gånger, men när allt faller på plats blir jag lite ”hög” av att rida honom! Det finns inga gränser för vad han vill och kan. Sen händer det mycket i hans huvud, intelligenta hästar är det både för och nackdelar med! Han behöver tänka och får han tänka för mycket hittar han på egna lösningar eller saker att göra 😉 Håller matte på alerten..

Nu ska jag fortsätta jobba på lugn, avslappning och att ta mig iväg till andra ställen och rida. Det är den stora, viktiga pusselbiten för oss just nu.

Unghäst

Skola munnen, unghästar och bett

1 kommentar

För ett par dagar sedan läste och delade jag denna artikel från Hippson på min fb och en kompis undrade om jag kunde skriva et inlägg om hur jag gör och tänker när jag börjar vänja unghästar vid bett och lär dem vad bettet betyder. Så här är en sammanfattning kring vad jag gör, möjligen med en del utsvävningar 😉

Skola munnen har jag skrivit i rubriken, det är kanske lite gammalmodigt uttryckt, men jag tycker att det är en bra sammanfattning av vad det handlar om när man ska vänja in hästen vid bettet. Hästen ska lära sig att ha bettet i munnen och hur den ska förhålla sig till det och de hjälper som ges via det. Inget av det är på något sätt självklart för en häst, även om vi tvåbeningar ibland tycks tro det. Alltså måste vi utbilda hästen, skola den. Skola för mig betyder mer än träna/utbilda, det är ett vidare begrepp som innefattar ett mentalt förhållningssätt och en förståelse också, därför väljer jag det ordet.

 

När börjar jag?

Jag ska börja med att skilja på hantering och det som sedan blir utbildning/inridning. Det flyter in i varandra en del men för att inte göra detta till en bok så sätter jag gränsen här vid när jag aktivt börjar och ska rida in den unga hästen. Den är så klart hanterad, gått som handhäst, löshoppat och longerats någon gång, tömkörd i kapson, men nu ska det bli ridhäst av pållen. Jag börjar detta när hästen är 3,5 år, tillväxtzonerna i benen slutit sig (inte i skulderbladet än, men hästen ska inte ridas så hårt) och de flesta hästar mentalt börjar vara redo. Det sistnämnda är min uppfattning utifrån erfarenhet.
Innan detta har jag sällan stoppat in ett bett i munnen på hästen, mer än för att prova ut bett och träns kanske. Jag tycker inte att det tillför något att sätta in bett innan det, det har inte gått bättre/enklare vid inridning för det. Brukar mest bli tugg och fipplande med tungan och munnen ändras ändå senare. Ylva Rubin säger i artikeln att

Det naturliga, när den oinridna hästen får något i munnen, är att antingen tugga på det eller spotta ut. Så har den ju gjort med allt som har kommit in där hittills under livet.
– När jag börjar betträna en häst ser jag först till att vargtänderna är borta, det rekommenderar jag starkt. Sedan bör man helst inte börja under den första tandväxlingsperioden, tipsar Ylva.
Då tanden tappas blir det nämligen först en lucka, sedan kommer den nya tanden som är extra känslig i början.
– Tyvärr sammanfaller detta ofta med treårstestet, där du inte får rida bettlöst. Vilket jag anser är helt tokigt, säger hon.

vilket kan förklara en hel del av hur jag uppfattat problemen med att sätta in bettet för tidigt i munnen. Hästen blir störd och måste lära sig igen.

Sååå.. Vi har en 3,5 åring som är redo, som har klarat av sin första tandväxling och som undrar vad vi nu ska hitta på. Jag föredrar att jobba med kapson på unghästar, den är stabil och sitter stilla på hästens huvud, den är perfekt att longera i, går att tömköra och påverkar huvudet direkt på ett tydligt sätt. Jag använder kapsonen rätt tidigt, när det är ”jobb” som löshopp, gå som handhäst etc eller om vi är i väg och jag behöver ha extra bra kontroll på unghästen.
Kapsonen är smidig att kombinera med bett, det finns numera även kapsoner som är gjorda så att det lätt går att hänga på ett bett.

I början får hästen bara ha bettet i munnen, vänja sig och hitta ett bra läge för det. Min erfarenhet är att hästar har lite olika preferens för var i munnen de vill lägga bettet, de får hitta sin sweet spot och så får jag ha lite koll på vad de föredrar. På samma sätt provar jag sedan lite olika variant på bett för att se vad hästen gillar, men det är väl att gå handlingen lite i förväg.
Medan hästen funderar på detta så får den även fortsätta longering och annat jobb, gå som handhäst med bettet, löshoppas i träns etc. Bettet läggs till i ”jobb” helt enkelt, precis som sadeln gör. Även om hästarna oftast snabbare är ok med sadeln än bettet!

När hästen hittat platsen för bettet och accepterar det så kommer nästa steg, det är inverkan från bettet. Tyglarna kommer på plats och jag fortsätter jobba hästen från marken, stillastående först. Tar kontakten med bettet och kapsonen via tyglarna (dubbla tyglar, både kapson och bett) och introducerar tygeltagen. Jag börjar med att lära hästen att acceptera ställande/böjande kramningar och från det är det rätt naturligt att lära hästen att följa bettet fram och ner och sedan betthjälper under rörelse. Därifrån kan små halvhalter introduceras, sedan förhållningar. Jag kombinerar med hjälper i skänkelläge också, så hjälperna finns på plats innan jag sitter på unghästen öht. Hur lång tid detta tar är individuellt, men de flesta förstår rätt snabbt ändå. sen släpper jag gradvis kontakten med kapsonen.

När hästen vant sig vid att jag även sitter på ryggen så fortsätter jag detta från ryggen (med en person på marken som håller hästen i longerlina i kapsonen). Jag fortsätter ett bra tag med dubbla tyglar så jag aldrig behöver ta för mycket i bettet. Händer det något när jag rider den ovana hästen, ex den blir skrämd av något, testar lite om den måste lyssna eller vad det nu är kan jag ta kapsonen för att få kontroll/”panikbroms”/korrigering eller vad som nu kan hända. Det händer inte med varje häst, men även om det inte behövs kan förstärkning av betthjälpen ske via kapsonen.

Även här är det så klart individuellt. En del hästar, som Endeño, ogillar tygelhjälper från ryggen i kapsonen. Jag har inte träffat många som reagerat så, men på honom fick jag plocka bort kapsonen rätt snabbt eftersom han blev störd och irriterad på den. Han avskyr alla bettlösa alternativ jag testat också, så då är det bara att gilla läget. Han är väldigt känslig så för honom blir det för otydliga/stora hjälper bettlöst.

Jag nämnde längre upp att jag testar olika bett för att se vad hästen gillar. Det gör jag när jag kommit förbi ”lära in betthjälper” stadiet. Normalt tittar jag i hästens mun är jag ska börja med bett och gör mig en uppfattning om vad som kan tänkas passa. Det brukar handla om två eller tredelade tränsbett, inte jättetjocka och inte jättesmala. Jag föredrar att ha parerstänger på unghästarnas bett, eftersom de ligger stadigare och parerstängerna även ger ett tryck på utsidan vid vissa tygeltag och förtydligar vad de ska göra. När kapsonen försvinner använder jag normalt remontosgrimma, givetvis inte hårt spänd. Även här får man anpassa efter individen så klart, en del hästar föredrar andra varianter, även här ”avvek” Endeño och visade sig trivas bäst med aachen-nosgrimma, antagligen för att bettet så hamnade lättare där han vill ha det. Numera växlar jag mellan en remont (med lite annan inpassning än tidigare) och aachen på honom.

Så, i stora drag är det hur jag resonerar kring bett och unghästar. Känns som det skulle gå att skriva oändligt mycket mer kring det, men jag kanske får anledning att återkomma i ämnet.

Okategoriserade

Dumma ryttare som inget begriper och skyller ifrån sig på hästen?

1 kommentar

Läste en gästblogg på Hippson i gårkväll och förundrades. Författaren beskriver en verklighet jag inte känner igen mig i från mina tränardagar. Att en majoritet av eleverna skyller i från sig på hästen, vill mer än de kan, byter hästar och tränare oftare än jag byter kläder och aldrig någonsin inser att det är de själva som behöver ändra på sig. Detta skulle vara något nytt fenomen, då det skrivs att ”idag” är så vanligt att byta tränare.
Jag blev fundersam. Visst känner jag till den typen av ryttare, så det är inte så att jag förnekar deras existens. Men att de skulle vara i majoritet och vanliga? Nä, där känner jag verkligen inte igen mig. Har tänkt tillbaka på alla de år jag stått uppstallad på stora anläggningar med olika människor och alla de ryttare jag mött i tränarrollen genom åren.  De som byter hästar och tränare konstant är en sån liten bråkdel, men kanske så att man främst hittar dem i vissa miljöer? Där status, tävlingsresultat, yta och pengar är viktigare än innehåll? Det är där jag har träffat på dem i alla fall.

Men tittar man på de flesta av Sveriges ryttare och sedan plockar ut den del som skyller i från sig på hästen och inte ser sig själva i det hela så kan jag inte låta bli att fundera på varför dessa ryttare gör som de gör. Kan man förstå varför är det lättare att i tränarrollen bemöta dem på ett konstruktivt sätt.

Ryttare som vill mer än de kan i dagsläget ser jag inte som ett problem, tvärt om. Det betyder att de har en vilja framåt och vill utvecklas. Det finns lite att jobba med så att säga. Vill sen ryttaren kunna göra allt detta just nu och inte kan så leder det till frustration. De vill så mycket, men har inte hittat vägen och verktygen för att ta sig dit. Frustration är en svårhanterad känsla och en utloppskanal är att skylla i från sig, på hästen, på domare, på tränare och omgivningen. Det är inte trevligt, men egentligen inte en så konstig reaktion. Det finns gott om ryttare som tar ut den frustrationen på sig själva också, de klankar ner på sig själva, självkänslan grusas sönder och de tycker de är värdelösa och borde inte få ha häst. Oavsett hur det tar sig uttryck har man som tränare en jätteviktig uppgift att tackla problemet! Det är det man får betalt för.

Nu började jag prata om ryttare som lägger skulden utanför sig själva, så jag ska hålla mig till den kategorin. Vad gör jag när jag ställs inför en sådan ryttare och för att få dem att komma vidare?

Att hästen aldrig är felet är grunden. Många gånger har man god lust att plocka av dem av hästen och vråla det till dem, men det är inte så konstruktivt. Mer kritik av dem som ryttare tenderar att få en person att gå i baklås och inte kunna ta till sig vad man säger.
Ett lugnt samtal, helst utan massa åhörare, tenderar att vara effektivare. De känner sig utsatta på grund av sin frustration, för vad ”läktarryttare” säger om dem eller vad ryttarna tror att läktarryttarna säger om dem. De är oftast överambitiösa och vill prestera, helst perfekt och få höga poäng. Grav prestationsångest. Men de vill så mycket att det låser sig, de har inte erfarenheten och kunskapen att ta sig vidare dit de vill. De är så fixerade vid att hästen ska gå på tygel och göra det som de vill att de är blockerade. De är fixerade vid att Vara Duktiga.

Så, hur får man någon att bryta den fixeringen och byta fokus?  Det finns nog ingen Patentlösning 1A tyvärr, men min erfarenhet är att det lugna samtalet är en bra början, där man får bryta ner problemet i mindre delar. Att utgå från något konkret problem är det lättaste tycker jag, låt oss säga att eleven X vill rida en skänkelvikning men inte kan göra det med hästen i form osv. Då utgår jag från den övningen och vad som är det svåra med själva övningen. Att hästen inte är problemet är ju en självklar grundförutsättning, men där och då kanske man kan lägga det åt sidan och fokusera på vad ryttaren behöver göra för att få hästen att förstå. Att man behöver jobba lite på grundformen, kanske rida mer med sätet och inte hålla ner huvudet med handen, att hästen förstår sidförande skänkel osv. Bryta ner det i beståndsdelar och fokusera på vad ryttaren ska göra för att få det att fungera. Det är ett första steg.

Ofta att bryta fokus på hästen och istället sätta fokus på vad ryttaren behöver göra på ett icke-konfrontativt sätt är enligt min erfarenhet en bra början. Sen kan man bygga vidare från det. Få ryttaren att känna att hen KAN påverka och flytta fokus för att kunna ge verktygen att gå vidare. Att som tränare ge exempel från sin egen utveckling (antagligen rider ryttaren för en tränare för att denne anser att tränaren rider bra) där man stött på liknande problem och hur man löst dessa. Fokusera på att berömma det jobb som ryttaren gör bra, förklara gärna vad ryttaren gjorde som var bra och att det leder till rätt utveckling även om det inte är perfekt i just nu. Ge växande beröm och inte låst beröm. Säg att vad de gjorde var bra, inte att de är bra. (mer om låst/växande beröm i en kort film här, gäller barn men jag tycker det stämmer bra på vuxna också)
Beskriv vägen till det som ryttaren vill göra i steg för att ge en bild av de saker som krävs för att ta sig dit.

Visst finns det de ryttare man inte kan nå fram till. Som tränare är man inte ofelbar heller och ibland går det inte. Då kan man bara säga som det är och för allas skull kanske det är bäst att ryttaren byter tränare. Men jag är övertygad om att jag som tränare fortfarande tjänar på att vara ärlig och försöka bryta mönstret hos den här kategorin ryttare och inte bara lalla med för att få in den lektionspengen. Dels för min självkänsla som tränare, men också för den bilden det ger andra elever, nuvarande och prospektiva. Och på samma sätt som det inte tjänar något till att lalla med så tjänar det inget till att förödmjuka dessa elever genom att sätta hårt mot hårt om deras tillkortakommanden. Vem lär sig genom att bli förödmjukad? Särskilt när det oftast handlar om en osäkerhet och prestationsångest i grunden som tar sig ett trist uttryck.

Men de gånger man kan lyckas hjälpa dessa ryttare förbi sin blockering och få se dem utvecklas så är det fantastiskt!
Tillägg: Det kan också vara så att man bara behöver tillåta en ryttare att få vara på en lite längre nivå än de känner att de måste vara kan göra mycket. Ibland är det inte alltid så att ryttaren anser att denne bör rida på en högre nivå än de egentligen är, utan känner att omgivningen anser att de borde vara det och blir stressade och frustrerade av detta. är har jag själv varit som ung och det var en befrielse när en duktig tränare inte tyckte att jag skulle hoppa de högsta hindren. Jag trodde jag var tvungen för att vara duktig. Några månader senare var jag redo för det istället!