Nosgrimmor, ständigt återkommande ämne

Nosgrimmors vara eller icke vara i allmänhet och hur hårt spända de får vara i synnerhet är en ständigt återkommande het potatis och något de flesta har åsikter om. Här följer med andra ord mina åsikter, som givetvis är de Enda Rätta  😉

I vissa läger är nosgrimma något man inte kan vara utan och som Alltid Används. Punkt. Det är nog till och med nästan farligt att rida utan.
Motsatta sidan anser tvärt om att nosgrimmor är djurplågeri och bör förbjudas helt. Särskilt tillbakaknäppna nosgrimmor som är plågsamma oavsett hur de sitter på hästen. För att hårdra det hela lite.

Jag är inte medlem i någotdera av de lägren. Jag använder nosgrimmor, även de fruktansvärda tillbakaknäppta. På träns tycker jag de ger lite bättre stabilitet till huvudlaget, något som många hästar uppskattar. Givetvis finns undantag, min gamle Fashion tex föredrog att gå utan nosgrimma så då fick han göra det. Det är inget problem, annat än om man ska tävla dressyr, då måste man ha en på.
Unghästar har jag normalt en remontnosgrimma på, då det vanligen hjälper till att få bettet på en bra plats, stabiliserar bettet och hjälper hästen att ta kontakten.

Hela poängen är ju att det inte finns någon anledning att dra åt för kung och fosterland! Tvärt om, det finns massor med goda anledningar, utöver djurvälfärden, att inte dra åt för hårt. Minst ett par fingrar mellan nosgrimma och nosrygg. Så kan hästen gapa när den behöver, men inte för stort så den helt kan komma undan bettet eller riskera att bettet dras igenom munnen om meningsskiljaktigheter uppstår. Att hästen ska kunna öppna munnen finns det flera anledningar till, utöver att försöka komma undan en för hård hand (en rätt viktig anledning) utan även för att kunna slappna av i käken och röra tungan ordentligt samt kunna svälja. Det minskar även risken för obehag från bettet, exempelvis att leden slår i gommen och orsakar obehag. Hästen kan visa det då, så ryttaren kan göra något åt orsaken. Att dra ihop truten hårdare löser inga problem! Bara skapar fler..

Så varför drar då en del åt så förbannat? Brukar mest handla om okunskap och tävling. Okunskap i så måtto att man inte fått lära sig något annat, tränare och andra har sagt att så ska det vara. Rädslan att hästen ska gapa på tävling och att det ska dra ned poängen är en annan. Eller kombination av bägge. Jag har ännu inte stött på någon tränande, icke tävlingsintresserad dra åt hårt. Antagligen för att för den personen som ”bara” tränar är mer ute efter orsaken till problemet än att dölja det.

Skulle reglerna och bedömningen ändras gällande nosgrimmor skulle problemet försvinna. Sorgligt men sant. Tyvärr verkar intresset från FEI och SvRF vara milt sagt svagt för att göra några ändringar. Allt är till det bästa i den bästa av världar i FEIs tycke. De kontrollerar ju och allt är så bra så. Som ni förstår håller jag, och flera med mig, inte med om den tolkningen. Jag höll mig borta från tävlingsdressyrvärlden ett bra tag pga det. Jag har börjat titta och även tävla själv igen, men visst finns det problem! Hästar som när man ser filmat går och konstant gapar i motstånd mot handen men inte så mycket att det syns för domaren eftersom nosgrimman är så åtdragen, med saliven rinnande ur munnen. Equine painface är ett annat tecken.

Det finns forskning på ämnet där man konstaterat även vetenskapligt att en felaktigt (för hårt) åtdragen nosgrimma orsakar smärta. ISES har tagit fram en mall som förs in mellan nosgrimma och nosrygg för att visa var gränsen går för maximalt åtdragen nosgrimma utan att den skadar hästen. Skitsmidigt och något som borde kunna användas på tävlingar på alla nivåer kan man tycka.

Inte FEI. I en artikel i The Guardian tas problemet upp och svaret från FEI är att:

The FEI recently removed a guideline that required a two-finger sized gap to be present under the horses’ nosebands, arguing that the measurement was imprecise. The organisation is reluctant to embrace McGreevy’s call for the use of taper gauges. Its spokesperson said: “Through its own veterinary department, the FEI is constantly monitoring areas of relevant research. The FEI fully respects the research that has gone into developing the taper gauge. However, at competitions when horses – just like human athletes – can be high-strung, it is felt that a physical check is still the safest and most effective method of ensuring that nosebands are fitted correctly.”

Suck.. Kontrollera betten går, men inte nosgrimman? Eller hur.. Hur ohanterbara djur menar de att dressyrhästar ska vara egentligen? Jag har rätt laddade hästar med mycket humör och energi, men de är hanterbara. Hästar som tävlas bör ju vara det. Visst kan de i en del situationer bli extra laddade, men fortfarande att kontrollera nosgrimman ska inte vara någon säkerhetsrisk!

Inom WE kontrolleras hästarna efter varje ritt för att se att de inte har några skador efter bett eller sporrar. Det går snabbt och sköts normalt av den funktionär som släpper in/ut ekipage från banan. Det är rätt lätt att ha det även på dressyrtävlingar på alla nivåer. Jag har inte varit med om det på dressyrtävling, men ser inte var problemet skulle vara för att göra det. En snabb check av nosgrimma kan enkelt fixas in där.

Att ändra reglementet så att det är tillåtet att använda nosgrimma istället för obligatoriskt vore också ett steg i rätt riktning. Ge ryttaren möjlighet att välja. En häst som går bra utan nosgrimma kan tex få högre poäng under allmänt intryck så lönar det sig att ha en häst som accepterar bettet.

Det är i slutänden djurens välfärd det handlar om. För hårt åtdragna nosgrimmor kan inte bara påverka andningen negativt, de kan även trycka på känsliga nerver, ge skador inne i munnen då kinderna pressas mot tänderna (hur kul är det att bita sig i kinden??) utöver det jag skrivit om ovan. Det har även visat sig ge stressreaktioner med för tighta nosgrimmor, se länkar i Guardianartikeln.

WE tävling igår

Var iväg till min hemmaklubb Ölmstad och tävlade igår, svårklass working equitation. Är ett år sedan vi red vår första tävling jag och Lapp Glans, på samma plats och samma klass och för samma domare.

Är så nöjd, både med mig själv och med hästen. Pålle älskar verkligen att få komma ut och tävla, han njuter av uppmärksamhet, människor och att få se massa andra hästar. Nu när han fått vara ute regelbundet är han väldigt cool att ha med sig också, lite skrik, men kan koppla av väldigt bra också. För ett år sedan höll han på att brisera, han vibrerade bokstavligen när jag satt upp till framridningen och min man fick leda oss in på framridningsbanan, sen släppa så jag direkt kunde trava iväg för att få bort ganska stora mängder överskottsenergi. Då hade han inte varit hemifrån på nästan 3 år, pga att jag inte mått bra. Låter det oplanerat? Ja, det håller jag med om, men då transporten tagit tid att få lagad efter att min unghäst hade fått panik i den så kom vi inte iväg på miljöträning som planerat. Jag valde att köra ändå på tävling och är väldigt glad att jag gjorde det. Ibland behöver man kasta sig in i saker.
Efter den tävlingen var Lapp Glans lyckorusig i över en vecka. Jag med 😉 så det var helt klart rätt beslut.

Nåväl, igår kunde jag hålla mina tävlingsnerver i schack och rida ordentligt inne på banan. Vi gick några missar där bland annat mellantraven blev pannkaka totalt, men också riktigt bra delar med poäng därefter. Var andra gången jag red med min kurmusik och är rätt nöjd med den.

Red fram lite för länge inför tekniken, men kunde å andra sidan stå i solen och titta på tidigare ekipage. Han kändes väldigt trevlig och avslappnad på framridningen, tänkte att jag får rida på honom lite i speeden sedan.
Men eller hur..
När vi kom in på banan var det en viss häst som tände till rejält, gasen hakade sig lite och bromsarna krånglade. WOOOP WOOP var  väl hans inställning till det hela 🙂 Vi höll på att riva grinden, sista hindret, men lyckades rädda det i sista sekund och räddade några poäng, även om de så klart inte blev så många på just det hindret. Till speeden hade piloten inte riktigt lyckas få in i sin skalle att hästen var TAGGAD utan red på för hetsigt. Resultatet blev därefter, taggad häst som gick mycket upp, trampade runt och sämsta tiden. Jag måste hålla mig lugn och fokusera mer på korta, prydliga vägar än att rida framååååååt på galenpannan.

69,2% i dressyren och 68,6% i tekniken är jag väldigt nöjd med. Resulterade i en delad andraplats totalt.

Lapp Glans fick för övrigt syn på Morotsmannen (dvs min pappa)  och gnäggade glatt medan vi väntade på att starta teknik och speed.  Mamma och pappa stod en 100 m bort, men det var tydligt att Lapp Glans reagerade och kände igen dem. Bra syn har han, måste vara alla morötter 😉

Vad förväntar vi oss del 2

Fick bli en fortsättning på gårdagens inlägg om vilka krav och förväntningar som ställs på hästar.

Jag tror de flesta av oss strävar efter att ha en häst som är trygg och stabil i de flesta situationer, som vi lätt skickar in i transporten och tar med oss på träning och tävling, kan rida ut i skogen med eller utan sällskap, som är trafiksäker, inte får spunk i ridhuset när snön rasar av taket, som snällt står för veterinären och hovslagaren. Som snällt låter sig ledas av vem det än vara månde till och från hagen och som inte börjar prutt-bocka under ryttare. Som jag ser det är det absolut inga orimliga mål heller. Det jag ser som det intressanta är vägen dit och vad vi som människor gör för att få våra hästar att bli de trygga individerna som är med på allt detta. Och som dessutom har lika roligt som oss människor under tiden. (Med undantag för veterinären då. Det tycker nog ingen av oss är särskilt kul!)

Kan man köpa sig hästen ovan och bara flyta vidare på det arbete som redan är gjort? Ja, ibland så. Till och med oftare än ibland, för hästar är ganska kloka djur. De har lärt sig att det inte är farligt, de är vana vid situationerna och de har lärt sig att livet är ganska bekvämt och behagligt när man håller sig innanför staketet, både det synliga och osynliga.  Särskilt är det hästar som passerat unghäståren och samlat erfarenheter.
Kan man kallt räkna med att en häst man köper, som är så snäll som ovan, med automatik fortsätter vara sådan? Nej! Det finns så många fler faktorer som spelar in, särskilt för en mer orutinerad hästägare/ryttare. Och det är här jobbet på relationen kommer in i bilden. Det där som gör ridsporten så speciell, att vi har en relation med ett djur på över ett halvt ton, ett bytesdjur med massa instinkter som vi får att vara lugn och trygg i väldigt onaturliga situationer. Och vi tycker det är självklart att hästarna ska vara så trygga i dessa situationer, på främmande platser, instängda i en liten plåt och trälåda på hjul som susar fram på motorvägen, när det kommer bilar, rasar snö och veterinären ska stickas och vara obehaglig. Någonstans måste vi inse hur onaturligt det är för hästarna. Att allt detta är sådant som vi lär dem och som vi många gånger måste jobba vidare på.

Även, och kanske särskilt, när de bytt miljö, bytt människor och flockmedlemmar. Vi måste räkna med att hästarna kan förändras i nya miljöer och med nya människor, utan att det för den sakens skull är fel på vare sig häst eller människa, men kraven där och då blev orimliga. Det är en ny relation som måste skapas. Precis som vi människor kan vara annorlunda och uppfattas väldigt annorlunda beroende på vilken miljö och vilket sammanhang vi är i.

Det är inte ytan som räknas, att segla runt på sin vackra, dyra häst och visa upp sig, lägga upp bilder från det perfekta hästägandet på insta och fb. Vägen att komma till ”det perfekta hästägandet” där man kan göra alla dessa saker är det intressanta. Och man har faktiskt jävligt kul på vägen också.

Vad förväntar vi oss av hästar egentligen?

Eller ”Jag vill ha en handväska!!”

På ett hästforum jag är aktiv på började någon kalla den typ av häst hen vill ha som ”handväskor”. Det innebär en häst som bara gör det man vill, inte hittar på egna saker, inte tar initiativ, står där man ställer den, och aldrig, aldrig gör något som ryttaren tycker är läskigt.
Personligen ryser jag av obehag inför benämningen och det jag ser är en häst i inlärd hjälplöshet som gett upp. Som lärt sig att inget den säger eller gör kan påverka situationen ändå. Som lärt sig att ingen lyssnar på den.

Visst finns det snälla, lugna, hästar som är stabila och är guldklimpar till ”handväskor” utan att vara försatt i inlärd hjälplöshet. Det finns som alltid hela skalan. Men lägger man till andra krav, som utstrålning, hög ridbarhet, lite nerv och kapacitet för bra poäng i högre klasser så börjar man leta efter rätt sällsynta hästar. Ju högre krav vi ställer på hästen, ju högre krav kommer ställas på oss som ryttare.  Ju mer vilja och nerv, ju mindre handväska blir det.

Än jobbigare att hitta den perfekta handväskan får man om man ska ha en yngre häst. En äldre häst har lärt sig vad som förväntas, den är van vid olika situationer och har myrorna i brallan lite mer under kontroll. Den är rutinerad helt enkelt. Men många gånger ser och hör jag samma krav och förväntningar på unghästar, något som är helt och totalt orealistiskt. Den unga hästen måste lära sig, lotsas ut i livet lugnt och med tydliga direktiv. Pratar vi en känslig, intelligent häst med mycket vilja så kommer det inte att vara att segla runt på handväskan. Av förklarliga skäl.
Även här finns det unghästar som är stabila, stadiga och lugna i alla situationer, hästar som inte låter sig komma ur balans eller påverkas så mycket. Som ofta blir de trygga hästarna. Som inte låter sig påverkas för mycket, där finns lite nyckeln. De bortser från massa trams från ryttaren, struntar i om ryttaren är rädd, obalanserad eller ger otydliga hjälper. Perfekt för många ryttare och ridskolor. Mindre lämpad för någon som vill rida högre klasser.

Jag läste ett blogginlägg från Pepino-Sara igår där hon berättar om de orimliga krav många hästköpare ställer. Hon skriver ” Känns inte så för idag vill de flesta ha en färdig häst och har varken tålamod eller tid att vänta på ett föl. Hästen ska vara färdig och fullärd i all hantering, ridning, osv. Inga olater, inga svårigheter, trafiksäker, uteritter på egen hand (helst första veckan med ny ryttare) ingen sjukdomshistorik, lagom pigg men inte för pigg, lydig och allert men inte för känslig. Puh det är inte lätt att vara häst idag! Eller försäljare av hästar för den delen…”
Jag säljer inte hästar, men jag känner igen det hon beskriver i de orimliga kraven. Ung ska den vara också. En nyckelfärdig produkt.

Har vi inte missat något rätt väsentligt i detta? Vi håller på med levande djur och det är väl charmen med ridning? Kommunikationen mellan två arter, utbytet med djuret, lära sig känna och läsa vad som är på gång. Kan vi utvecklas som ryttare och människor på handväskor? Levande robotar som inte gör något vi inte vill? Eller borde dessa leta efter en snygg cykel istället?

Alla vill ha det bekymmersfria hästägandet, men en häst som är frisk och glad och som man kan göra saker tillsammans med. Det är självklart. Och det är ju ingen omöjlighet, men att tro att man kan köpa sig den perfekta hästen och inte behöva lägga ner massa arbete på att skapa sin relation och kommunikation med hästen, fortsätta underhålla förtroendet för människor och lugnet är en illusion. Hästar är individer, de påverkas av sin miljö, människor och hästar runt omkring och kan förändras i miljö och ägarbyte, foder, kondition och styrka inverkar också.
Det finns gott om fantastiska hästar, som är trygga, pålitliga och som gör sitt bästa för sin ryttare. Dessa ryttare jobbar ständigt med relationen med sin häst, att hästen ska vara trygg, förstå kraven och tar även de jobbiga diskussioner som kan uppstå under resans gång. Det är ryttare som inser att ansvaret för att hästen ska fungera ligger hos dem, som inser att saker kan hända, man kan bli rädd, men som hittar sätt att ta sig igenom de svårigheterna.

Ryttare som inte letar den perfekta handväskan utan som är realistiska och skapar stabila relationer med sina hästar och lär sig rida.

”KAAAAN den galoppera???” Att rida kallblodstravare

För en del (läs halvblodsmänniskor 😉 ) är det där att rida en häst med frysmärkning lite suspekt. Alla vet ju att de heter travare och då kan de bara trava. Typ. Att det är skillnad på kallblods och varmblodstravare verkar ibland komma som en överraskning, även om det gamla namnet nordsvensk travare verkar funka bättre är man presenterar kallblodstravaren som ridhäst. Kommer man utanför de mer inbitna halvblodskretsarna verkar det vara mer bekant att det är skillnad på varmblod och kallblod och att kallblodstravare ”faktiskt” är väldigt roliga ridhästar. Och att de *faktiskt* kan galoppera. Rätt bra till och med. Och ibland även tölta.

Jo, lite raljerar jag, men jag stöter förvånansvärt ofta (trots det jag skriver nedan) på den reaktionen när jag är ute med Lapp Glans. Särskilt i mer konservativa dressyrkretsar där häst = halvblod. När jag var ute och tävlade för lite sedan så kom en domare fram efteråt och sa snälla och trevliga saker (samlade ihop ENORMA pluspoäng från mig! Såklart!) och frågade om rasen och var imponerad över att han gör så fina byten. HUR hade jag lärt honom det? Ja, som vilken annan häst som helst?
Kommentaren var menad som mycket positiv, och jag tog den absolut som sådan, men jag tar upp det här eftersom det hör ihop med ”kan den galoppera” fördomen. Kallblodstravare, särskilt en som Lapp Glans som inte gått som travhäst, har ofta en riktigt bra galopp. Även fast de inte är avlade för det. Men de är ju inte så radikalt annorlunda byggda än mer etablerade ridhästar om man tittar på konformationen, de har även lätt att samla sig och så klart att springa fort framåt. Varmblodstravarna kan se lite annorlunda ut, och framförallt röra sig lite annorlunda i och med att de breddar bak och det ger ”problem” (eller kanske utmaningar) när man ska ha dem att springa fint på en dressyrbana. Kallblodstravarna breddar normalt inte, vilket gör dem lättare att få till ridhästar och samla sig. Kallblodstravarna har också mycket lättare för galoppen än vad de flesta varmblodstravare har. Individuella skillnader finns givetvis, men nu pratar jag generellt.

Att kallblodstravare har lätt att samla är kanske ingen överraskning för de som kommit i kontakt med ”bent-ridning”. Och de har verkligen lätt för det. Lapp Glans är ett bra exempel som har väldigt lätt för piaff och passage och dessutom verkligen älskar rörelserna! Honom kan man belöna med det, finns ingen som är så ball som han då i hans värld.

Att komma med en annorlunda hästras på tävling väcker mycket uppmärksamhet. Det är inte negativt, för det är i princip bara positiv uppmärksamhet. Att människor som inte är intresserade av rasen inte kan något om den tycker jag är fullt förståeligt, det jag tycker är väldigt roligt är hur mycket positivare attityder det är numera mot för 10-15 år sedan, särskilt inom dressyr. Både från domare och från ”dressyrhalvblodsfolk”. Det kommer göra att det kommer komma ut fler ”udda” hästraser i sammanhanget. Ett ypperligt exempel är ju den fjording som startat MsvA med gott resultat och positiva omdömen. Dressyr är om god ridning och inte om ras!

Jag kommer återkomma till kallblodstravaren som ridhäst och mina tankar och erfarenheter kring dem i fler inlägg framöver. Det är otroligt roliga hästar med massor att ge!

Nystart på bloggandet

Jag har haft en ganska lång paus från bloggandet. Men nu känner jag åter igen lusten att delge omvärlden mina tankar, funderingar åsikter och annat.

Den här bloggen kommer först och främst handla om hästar. Hästar i allmänhet, mina hästar i synnerhet, tränande av hästar och ryttare, dressyr, working equitation och allt möjligt som kan tänkas ha med dessa djur att göra. Som certifierad hästnörd så är det mest hästar som cirkulerar i min hjärna och det kommer återspeglas här.

Det som händer just nu i mitt hästliv är transportterapin med min femåring Endeño och träningar och tävlingar i working equitation.

 

Fortsättning följer….

 

DSC_0040 (2)

Hästar, Working Equitation och Klassisk dressyr