Endeño, PRE, Unghäst

Träning med Endeño

Lämna en kommentar

Igår kom jag äntligen iväg med Endeño och fick träna för min ”huvudtränare” Júlio Borba. Jag har ridit för honom sedan 2004 med lite uppehåll när jag varit dålig. Tyvärr är det en bit att åka, närmare bestämt så där en 25 mil enkel resa, till det närmaste stället han kommer. Fördelen är att Denjos uppfödare bor precis i närheten 🙂 Alltid kul att få träffas! Jätteroligt att Denjos pappas ägare kom också!

Jag skulle ha åkt i september och ridit för honom men då blev det tyvärr inställt. Den här gången hade jag bara möjlighet att åka en dag, men jag tror det blev rätt optimalt för Denjo faktiskt. Jag hade tänkt komma iväg mer och rida i andra ridhus med honom, men den där verkligheten kom emellan då jag gått upp i tid på jobbet och orken inte funnits. Vi har åkt till utebanorna 3 km bort några gånger bara. Men det fick bära eller brista den här gången! Fördelen med om hästen visar sig från sin värsta sida när man är hos tränaren är ju att man kan få hjälp med det man mest behöver hjälp med.

Lastnings och transportproblemen kändes avlägsna igår, han lastar sig själv och stod som ett ljus efter att han skakat av sig transportskydden fram. Jag använder inte alltid transportskydd, men eftersom han kan veva en del med benen och har broddar satte jag på dem. Men hem fick han åka utan eftersom han står still utan dem. Problem löst 🙂

Åkte så jag hade gott om tid när jag väl kom fram. Vi skulle rida direkt efter lunchpausen, vilket var kanon eftersom jag då först kunde låta honom kolla in omgivningarna i lugn och ro, men också få ta det lugnt och kolla in läget inne i ridhuset innan träningen började. Det var ett bra upplägg, han behöver få lite tid att processa allt och även lära sig vad som förväntas av honom i det läget, nämligen att ta det lugnt. Han stressar upp sig när han är osäker på vad som förväntas av honom, så där måste jag vara lugn och tydlig.

Förklarade att det jag mest behöver hjälp med är hur jag ska jobba med honom i den situationen vi var, på främmande mark och där han blir spänd, exalterad och har svårt att hålla fokus. Som alltid fick jag bra hjälp med det och det kändes skönt att få kvitto på att jag tänker rätt kring det. Särskilt efter hur det blev på träningen för en annan tränare i somras..

Började jobba på lina, fick låna en kapson eftersom jag glömt min. Fokus på att få honom att hålla en lämplig takt i traven eftersom han ville rusa på, små volter när han sprang på och sen öka upp när han gick i bra takt. Böjning och sen ut på raka linjer med böjningen och utnyttja den. Även longera figurer, trianglar och fyrkanter och så fick jag en del bassning på olater jag lagt mig till med i min ensamhet.
Och det är underbart att få fler verktyg i att jobba på lina! Det är mer än bara låta hästen springa runt på en cirkel.

Denjo lugnade sig efterhand och jag kunde sitta upp och rida. Han var ju fortfarande spänd och lite ofokuserad, men ridbar ändå och jag är ändå nöjd med hur han gick. Han kommer ju spänna av mer i takt med att han blir lite mer världsvan och får vara iväg på främmande ställen mer. Det viktigaste var talbar och ändå jobbade med mig.  Vi gjorde inte så jättemycket uppsuttet, mitt mål var trots allt att ha honom ridbar i den situationen. Fick med mig en del att tänka på där med så klart, inga nyheter egentlige, men man behöver någon som påminner en nu och då!

Han är en fantastisk häst att jobba med. Inte enkel alla gånger, men när allt faller på plats blir jag lite ”hög” av att rida honom! Det finns inga gränser för vad han vill och kan. Sen händer det mycket i hans huvud, intelligenta hästar är det både för och nackdelar med! Han behöver tänka och får han tänka för mycket hittar han på egna lösningar eller saker att göra 😉 Håller matte på alerten..

Nu ska jag fortsätta jobba på lugn, avslappning och att ta mig iväg till andra ställen och rida. Det är den stora, viktiga pusselbiten för oss just nu.

Att ha häst

Täckesextremism åt båda håll

2 kommentarer

Att täckesanvändandet ökat rejält de senaste 20-30 åren har jag själv varit med om. Jag har även sett en del ”motreaktioner” på detta, dels när barfotatalibanerna med Strasser i spetsen gjorde sitt intåg och nu är det på tapeten igen. Och som vanligt förundras jag över en del människors oförmåga till nyansering.

Ena lägret är de frysande hästmänniskorna som paketerar sina hästar ordentligt. De får absolut inte bli kalla.  Gärna lager på lager på vintern, regntäcket är på även när det är 18 +grader och risk för regn. Så dubbla ländtäcken vid ridning när termometern visar under +10, ett tas av när hästen är uppvärmd och läggs på igen för avskrittning. För att skydda musklerna på den klippta hästen.

Hästar är inte människor och om hästen fryser så kanske man ska ge f-n i att klippa den, när man nu behöver ländtäcke när man rider.  (Klippning i sig förtjänar nog ett eget inlägg bara det. Likaså avkylning efter arbete och hur man gjorde ”förr”.)

I djurskyddsförordningen finns det reglerat kring övertäckande:
Utrustning 6 §
Utrustning som används till hästar ska vara väl anpassad, utformad och anbringad samt i sådant skick att den inte orsakar skador eller sjukdom.
Allmänna råd till 2 kap. 6 §
Täcken bör enbart användas vid behov och då huvudsakligen som skydd mot kyla, väta eller insekter.
Nu anser sig ju täckesfanatikerna att de skyddar hästen mot kyla förvisso, men hästar som svettas under täcket mår inte bra. Det finns även en brytpunkt för när hästar generellt börjar behöva öka ämnesomsättningen för att hålla värmen. Denna nedre kritiska temperatur beskrivs på Hästsverige så här:

Den nedre kritiska temperaturen för hästarna i försöket i klimatkammaren var i medeltal 5 °C. Dessa hästar var uppstallade inomhus och vistades i hage under dagen. De normalstora hästarna åt ungefär 8 kg hö per dag. När omgivningstemperaturen sjönk förlorade hästarna extra energi motsvarande ca 32 W/m2 för varje 10 graders sänkning under den kritiska temperaturen. Den extra värmeförlusten för en häst på 500 kg kan motsvaras av ungefär 0,15 kg hö/dag för varje grad under den nedre kritiska temperaturen.  I litteraturen anges värden för den nedre kritiska temperaturen från -15 °C till 20 °C där den högre siffran avser föl.

Detta gäller oklippta hästar. Vind och regn har även det avkylande effekt och ger ett ökat behov av foder för att hålla värmen. De klarar sig generellt utan täcke, men det beror även på hästen, vilken päls den har, mängden underhudsfett och hur anpassad den är till sin omgivning. I stallet försvinner vind och regnfaktorn, värt att komma ihåg när de står inne med täcken.

Klipper man sin häst (som sagt, den frågan får ett eget inlägg) blir det lite annat. Hästsverige skriver:

Man kan påverka hästens isolering och yttemperatur genom att lägga på ett täcke eller genom att klippa hästen. Ett täcke ökar isoleringen, varmed yttemperaturen sjunker och värmeförlusterna minskar så att hästen klarar lägre omgivningstemperaturer.
Tävlingshästar klipps ofta vintertid för att underlätta hästens värmeavgivning vid arbete. Ryttaren/kusken upplever hästen som piggare och hästen torkar fortare efter avslutat arbetspass. När pälsen klipps försvinner ett lager isolering och temperaturen på hästens yta stiger. Det betyder att temperaturskillnaden till omgivningen ökar så att förlusten av fri värme blir större.
För att ersätta det förlorade lagret isolering och sänka yttemperaturen skall man lägga på hästen ett täcke när den inte arbetar. Under täcket kommer temperaturen att vara högre än utan täcke och muskulaturen kan hållas varmare. Hästen storlek avgör hur mycket värme den förlorar och vilken nedre kritiska temperatur den får.

Då kommer behovet av täcke. . Ett täcke avses då, inte flera. Varför inte flera? Dels för att det är meningslöst, det undre täcket sjunker ihop av tyngden av det övre täcket och förlorar på så sätt sin isolerande förmåga. Dessutom blir det klumpig för hästen med flera täcken.  Därför är det också viktigt att ha täcken som sitter bra på hästen och inte skaver och hindrar rörelserna. Illasittande täcken kan ge muskelspänningar och problem/smärta för hästen utöver risken att det blir tätt och fuktigt under täcket och hästen får hudproblem. Jävligt onödigt.

Så andra sidan då. Täckestalibanerna som ser det som djävulens påfund i stort sett. Lösdrift är det som gäller, klippa är NONO och det naturliga är det som gäller. Alla hästar kan gå på lösdrift utan täcken, bara de får mat. Skakar hästen av köld gör det inget, de härdas, producerar brunt fett och kommer vänja sig.

Ja, på den här sidan finns det problem också . Djurskyddslagstiftningen är en början, där hästar ska skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. Djurskyddsförordningen säger också

9 §
Endast hästar som är lämpade för utevistelse under den kalla årstiden får hållas som utegångshästar. En ytterligare förutsättning för att hålla utegångshästar är att de yttre förhållandena såsom terräng och markbeskaffenhet är lämpliga för hästarna.
Allmänna råd till 5 kap. 9 §
Hästar som ska hållas som utegångshästar bör, för att utveckla en lämplig hårrem, vänjas vid utevistelsen i god tid före den kalla årstiden.

Nu klarar de flesta svenska hästar av att bo på lösdrift, men inte alla på en gång. En häst med tunn päls och lite underhudsfett ska inte behöva gå och skaka av köld i flera veckor, då är den inte lämpad för att hållas så och inte heller vants vid den typen av utevistelse. Nånstans är det skillnad på att överleva och leva. Här har jag mailat Länsstyrelsen och frågat mer ingående hur de ser på den saken ur djurskyddsperspektiv, men jag har inte hunnit få svar än.  Jag kommer komplettera detta inlägg när jag fått svar.

Finns det fler anledningar till att faktiskt ha täcke på sin häst? Utöver att man behövt klippa den? Ja, och här handlar det om individuella behov och i viss mån beroende på ras. En häst med ryggproblem är man mer rädd om när det kommer till kyla. Om hästen spänner sig pga kyla och blåst och får gå så av principskäl av ägaren är det verkligen inte att skydda hästen mot onödigt lidande. En häst som ska prestera under ryttare, även om vältränade hästar som äter mycket grovfoder har mindre behov av täcke än en konvalecent, så bör man ge sin häst bästa förutsättningarna för arbete. Och där måste ryttaren avgöra om hästen kan jobba bättre om den gått täckad en kylig/blåsig/regnig dag eller om det inte spelar någon roll för just den hästen. Själv har jag två helt olika hästar i det avseendet. En som är spänd som en fiolsträng i ryggen och en som inte kunde bry sig mindre. Täckespolitiken är olika på de individerna.
Sen har inte alla lösdrift, många hästar går i en hage utan tak om dagarna. På många ställen har de rätt små hagar utan så mycket att äta eller något som skyddar mot väder och vind. Då kan ett täcke behövas av den anledningen.

Ytterligare en aspekt är vad hästen tycker. Här är vi inne på mer svårtolkade saker där det är lätt att läsa in sina egna känslor på hästen. Det går att lära hästen tala om hur just den vill ha det, läs mer om det här.
När forskarna visste att hästarna förstod metoden testades de under olika väderförhållanden under två perioder. Dels från februari till maj och därefter från augusti till november. När vädret var dåligt, dvs. mycket regn, hård vind och stark kyla, ville samtliga hästar ha sina täcken på. Om det däremot var en temperatur på 15-20 plusgrader, svag vind och ingen nederbörd ville ingen av hästarna ha täcken.
Jag läste mer om den studien när den kom och det var skillnad mellan kallblodiga hästar och varmblodiga hästar, de sistnämnda ville ha täcken oftare/tidigare än vad kallbloden ville ha. Vågar man gissa att hästarna som blir spända i kyla/regn är de hästar som i ett sådant försök skulle välja täcke på oftare än de som inte blir det? Jag vågar tro det. Med mina två så är det Lapp Glans som klarar sig länge utan att ha behov av täcke och Endeño som hatar att bli kall och /eller blöt. Numera är sommarregnen inga problem, men blötsnö är det vidrigaste han vet och han har försökt ta sig ut ur hagen då. Där har jag frångått mina principer och skaffat täcke med hals, med den hästen gör det skillnaden mellan en häst som tycker det är helt ok att vara i hagen hela dagen även vid blötsnö, regn, kyla och en som aktivt försöker ta sig därifrån. Även träffat lösdriftshästar som vägrar lämna ligghallen när de är otäckade och det regnar. Jag kan inte se fördelen med det framför att sätta på dem ett täcke då så att de rör sig ute också.

Det sista argumentet är hästägaren. Många har ont om tid och att stå med en blöt och lerig häst när man ska rida är inte så kul. Kanske det lättast vägande argumentet, men många av oss har häst för att rida. Har man inte en häst som HATAR att ha täcke på sig har jag svårt att se ”djurplågeriet” i att ha ett täcke på i hagen.  Tycker man det är ok att inte kunna rida av den anledningen, ja då är det ju inget problem.

Extremer blir alltid fel. För mycket eller för lite och det som jag har svårast för är kompromisslösheten hos en del. Så länge inte hästen far illa (skakar, står och svettas, får svamp, får muskelspänningar) så varför engagera sig så förbaskat i vad andra gör och inte gör?

 

ett gäng länkar i ämnet:

Klicka för att komma åt DFS_2007-06.pdf

http://www.hastsverige.se/sida326.html

http://pub.epsilon.slu.se/3851/

Klicka för att komma åt Termisk-komfort-undervisningskomp.pdf

http://www.hastsverige.se/Symboler-gervalmojlighet.html

http://www.hippson.se/artikelarkivet/hasthantering/tacke-eller-inte-tacke-det-ar.htm?hc_location=ufi

 

orimliga förväntningar, Unghäst

Skynda långsamt är sällan något som ger många ”likes” på FB

1 kommentar

Jag har sett en mängd filmklipp på unga hästar på nätet sista året. Särskilt iberiska hästar, eftersom det är de som intresserar mig, men en del varmblod har slunkit med också. Många av dessa hästar är till salu, eller så vill uppfödaren göra reklam för sitt stuteri genom att visa upp en fin unghäst från sin uppfödning. Så klart, vem tusan vill inte synas? Det reagerar jag inte på, jag tycker det är roligt att man kan få se många olika hästar från olika uppfödare.

Det som gör mig lite ledsen är den forcerade ridningen och utbildningen på många av dessa hästar. Begåvade, lovande, kanonfina hästar som gör vad de kan för att göra sin ryttare till viljes, ryttaren vill visa upp hästens gångarter och hur långt den kommit i sin utbildning. Och de begåvade unga hästarna kan sprattla fint med benen, men det syns tydligt att de inte är bäriga eller starka nog för de rörelser som de gör. Ett exempel som gjorde mig rent ledsen att se var en 6 åring som skulle vara på PSG nivå. Jättefin häst. Snäll, villig, gjorde allt den kunde, men kraven på form och samling var för höga. En sexåring har inte, KAN inte, hur begåvad den än är och hur duktig ryttare den än har, hunnit få den styrkan och bärigheten som krävs på PSG nivå! De tidigast utvecklade, bäst matchade hästarna kan gå på den nivån som sjuåringar, men långt ifrån alla. Sexåringen jag såg verkade lite sen i mognaden, stor, kantig och väldigt valpig.

Det är inte först till GP som vinner, det är bäst i GP som vinner. Eller vilken klass man nu siktar på med sin häst.  Varför detta behov av att pressa upp unga hästar så snabbt? Eller visa en femåring på kandar där den utför rörelser som kommer i svårklass, men ingen grundridning. Det var samma sak där, en i grunden välbalanserad ung häst, villig, lätt för sig men som inte på långa vägar var mogen för den formen den reds i, eller de rörelser som den förväntades göra.  Balansen och styrkan saknades.

Att bygga upp en unghäst tar tid. Den ska lära sig mycket, den delen kan gå väldigt, väldigt snabbt med villiga, lättlärda hästar. Men den fysiska styrkan och därmed förmågan att samla sig och gå balanserat och bärigt tar TID, det finns inga genvägar. Men det typen av korrekt unghästridning syns det inte så mycket av i ”reklamen”.

De som ska sälja dessa dyra, fina unghästar vill så klart presentera en produkt som många är beredda att betala mycket för. Får man X antal 10000 mer för en häst som lite snabbt kan lära sig ”piaff” och byta galopp så är det väl inte förvånande att så många gör det.

Det som gör mig lite deprimerad är alla människor som så uppenbart är grymt imponerade över dessa hästar. En film på en häst som pressas att springa fort och stort, i hög form får större spridning och fler kommentarer/likes än en unghäst som går balanserat och i en för nivån lämplig form. Eller de där unghästarna som gör seriebyten, ”piaff”, spansk skritt *ryyyyys* och smäller ner framhovarna i backen så det smäller om det.. Och dessa människor är beredda att betala mer för det.

Men vad får man? VEM är det som köper och vad har de för mål? Hur många av köparna kommer inte ha stora problem pga de ”konster” unghästen fått lära sig, och som den sedan kommer ta till i försvar istället för att arbeta genom kroppen. Stressen som sätts i hästen som pressas att springa fort och flashigt istället för att hitta avslappning och balans? Eller de skador som ofta kommer senare pga detta..

Det är skillnad på att nosa på saker som kommer längre fram. Eller att använda styrkor hos hästen för att göra arbetet roligare. Jag har bett min femåring om några piaffsteg på töm, för att se hans reaktioner, jag byter med honom för det är väldigt lätt för honom. Men han ska först och främst bygga sina grunder. Ber jag honom trampa så är det max 2-3 steg, inte i den samling som senare kommer. Men han får nosa lite på det, han har lätt för det och det viktiga är att han bibehåller framåtbjudningen. Vi letar efter början på olika övningar. Där hästen bara kan göra rätt och få beröm, aldrig misslyckas. Och aldrig någonsin får bli trött. ”Don’t get greedy” brukar Julio säga rätt ofta.  ”Only search for beginnings, reward the horse and move forward.”
Små korta intervaller av det som ska komma, med kvalitet ger mer.

Och visst kan det vara kul att lägga ut ett kort eller film på när ens häst gör något kul/är extra duktig! Men det är skillnad på att nosa på framtiden och att rida en unghäst som om den vore vuxen. Det är den inte, hur begåvad den än är.

Så ska du köpa häst, se längre än till den glassiga yta, de flashiga benrörelserna och konsterna. Titta efter de viktiga sakerna, balansen, bärigheten, rids hästen utifrån sin ålder och mognad? Rids den i form som en svårklasshäst så dra öronen åt dig. Ingen unghäst är mogen att gå i den formen.

Lapp Glans, Tävling, Working Equitation

Lågvatten och haveriutredning efter riks

Lämna en kommentar

Riks sket sig. En trött pilot red fel väg i tekniken. Rätt onödigt kan man tycka, men ibland blir det så. En haverikommission tillsattes och har utrett vad haveriet berodde på och lagt fram en lista på åtgärder som bör vidtas för att undvika att det sker igen.

Kort sammanfattning av analys och lista är att ryttaren bör ha en människoskötare med sig. Skötarens uppgift är att se till att ryttaren är på banan vad det gäller vila och körtider samt ser till att ryttaren får i sig lämpligt foder och vatten. Att hästen får allt sånt tillgodosett har ryttaren stenkoll på, men även ryttaren behöver få sådant tillgodosett.

Valde att köra fram och tillbaka till Växjö av flera olika orsaker. Haverikommissionens rapport visar att det var ett dåligt val då ryttaren blev tröttare än hon räknat med av det och hädanefter bör stanna på plats på tvådagarstävlingar, även om ryttaren tycker att det ”bara” är ett par timmars körning. Enkel väg.

Att se till att ha med matsäck är nästa punkt som haverikommissionen la fram. I Växjö och så även på många andra tävlingsplatser finns det inte så mycket mat att välja på i serveringen. Är man som ryttaren glutenintolerant är det rätt ofta som det är direkt olämpligt att äta det som serveras. (Akut magont och behov av toalett mycket frekvent och akut är större besvär) Är ryttaren i väg över dagen går det att leva på någon nöd-risifrutti, dajm och kaffe och cola, men inte två dagar i rad. Det resulterar nämligen i härdsmälta gällande saker som att komma ihåg banor och vara skärpt och fokuserad. Föreslagen åtgärd är att se till att ha med lunch till tävlingsplatsen. Rekommenderas starkt även för endagarstävlingar då det gör mycket för ryttarens förmåga att prestera även då.

Fri tillgång på vatten är bra, men det kan även vara så att ryttaren behöver uppmanas aktivt att dricka. Ursäkter som att ”jag blir kissnödig” bör bortses ifrån och ryttaren vätskas upp ändå. Undvik koffeinhaltiga drycker strax före start bara. Vatten till hands när ryttaren kommer ut från banan är lämpligt med.

Det var väl de stora dragen i den analysen. Övriga saker som kan nämnas är det olämpliga att rida fram mycket längre än som konstaterats optimalt för ekipaget, särskilt i ett varmt och fuktigt ridhus när bägge delarna av ekipaget har jobbigt med värme. Resultaten blir bättre och risken att glömma program och banor minskar.

Så, på’t igen. Man lär sig av sina misstag har jag hört.

Tyvärr har det blivit stiltje i ridningen sista veckorna efter att jag blev påkörd bakifrån i bilen vid ett rödljus och haft ont i ryggen och nacken efter det. Men nu börjar det kännas bättre så jag hoppas komma igång och rida ordentligt igen i veckan.

Endeño, Unghäst

Träna i andra miljöer

Lämna en kommentar

Endeño ska få åka iväg regelbundet framöver och få jobba på andra platser än hemma. Det finns ett STORT behov av det och det är verkligen ett stort gap i hans utbildning på den punkten. Även att bli jobbad bland andra hästar är något han måste vänja sig vid, eftersom det sällan händer här hemma och det är en annan häst vid de tillfällena. Just nu känns det verkligen som vårt största problem. Han är fantastisk (för det mesta, och en total apa andra tillfällen, han är trots allt tonåring) hemma, men tappar väldigt lätt koncepten när vi är iväg. det finns sååååå mycket spännande att se och göra och han är väldigt lättdistraherad från första början. Men han måste ju utsättas för det och vänja sig trots allt.

Det är verkligen nackdelen med att sitta hemma och rida. Vi har ju inte heller kommit iväg som jag hade tänkt och löshoppat när Endeño varit liten, eller varit iväg på andra äventyr eftersom jag har varit sjuk. Den biten har ju halkat efter rejält och jag får väl säga att det nog är lite jobbigare att ta igen det när han är tonårsslyngel än det hade varit när han var yngre. Men nu är det som det är så det är ju bara att lösa problemet här och nu.

Sen ska jag väl också erkänna att det är en viss tröskel att åka iväg någon annanstans och rida när det finns ridhus hemma på gården. Latmasken tittar fram både nu och då och jag vet att det blir ett bra ridpass. På bortaplan vet jag ju i dagsläget att det inte kommer bli ridningen som är i fokus utan att få någon form av fokus från hästen som blir utmaningen. Och jag ska vara ärlig och säga att jag känner mig som en idiot som försöker få styr på hästen i de lägena, vilket bidrar till att jag drar mig för att åka iväg. En ond cirkel helt klart.

Men nu har jag anmält honom och mig till träning för min eminente tränare Júlio Borba som jag ridit Lapp Glans för sedan LG var 4. Så nu måste vi öva på att vara på bortaplan tills vi ska iväg. Nu räknar jag inte med att Endeño kommer uppföra sig perfekt på träningen, och jag skulle nog bli lite sur nästan, för det är ju från tränaren vi ska få hjälp med det vi har problem med. Inte visa hur duktiga vi är. Att tränaren känner mig rätt väl gör det enklare också, vi förstår varandra och han vet vad jag kan, egentligen, även om det inte syns just där och då 😉 Jag vet även att jag kan lita på vad Julio säger och vet hur han resonerar. Risken att det blir en ny dålig upplevelse för Endeño är minimal. Vi behöver inte fler såna, ingen av oss. Det tog rätt ordentligt på mitt självförtroende som ryttare också när vi var iväg för en annan tränare. Och att jag inte stoppade i tid och att jag lät mig tryckas ner så pass i skorna. Inte min normala stil.

Igår åkte vi iväg till de gamla ridbanorna vid Ryfors 3 km bort och red. Det är nära och bra, men blir ändå utflykt i hästens huvud. Och uppenbarligen räckte det rätt bra, han stressade inte upp sig så mycket som han gjort tidigare, men han hade vilat dagen innan och hade överskottsenergi de luxe. Det i kombination med att han ville titta på bilar på vägen och golfare på golfbanan resulterade i att det blev mer longering än ridning. Satt upp en kort stund efter en kortare longering men efter diverse blandade små och stora hopp med krumsprång blev det mer longering för att få ur alla myror ur brallorna. Det var en stor myrstack, men till slut började han varva ner så jag kunde sitta upp en stund igen och rida lite, för sakens skull.
Idag blir det utflykt dit igen, så får vi se om det blir mer ridning och mindre longering idag.

Jag fastnar lätt i tankar om hur duktiga alla andras femåringar är och jämför med unghästar som är ute och tävlar och tränar. Så fel av mig, det vet jag, men det kommer ändå. Det gäller att hålla lite perspektiv på de tankarna, i vissa lägen ridmässigt ligger Endeño rätt långt framme. I vissa aspekter har vi problem. Träna hoppning i grupp känns långt bort tex. Eller så vore det nyttigt för honom 😉 Han är impulsiv och lättdistraherad, men är samtidigt otroligt intelligent och lättlärd, det är nog den smartaste häst jag ridit, men mycket integritet. Det finns så otroligt mycket som snurrar i skallen på honom samtidigt att det kanske inte är så konstigt att han mognar lite senare mentalt.
Sen är det inte först till svårklass som vinner. Det är bäst i svårklass som vinner. Jag får hålla fast vid den tanken 🙂 Och jämfört med hur Fashion, min gamle fullblodsvalack, var i samma ålder är Endeño riktigt städad trots allt!

 

dressyr, Tävling

Ett försvarstal för kandaret

Lämna en kommentar

Har sett mycket negativt om kandar på sistone, där det beskrivs som allt från onödigt till hin håle själv och rent djurplågeri. Jag ställer mig lite frågande till detta, och undrar varför. Vanligen framhålls vanligt tränsbett eller ännu hellre bettlöst som det djurvänliga och ultimata alternativet. Jag håller som ni förstår inte med och anser att det finns ett stort kunskapsglapp här. Både ett teoretiskt och ett erfarenhetsmässigt glapp.

Jag kan väl till att börja med poängtera, som de flesta som känner mig vet,  att jag är för valfrihet. Valfrihet ang (korrekt spända) nosgrimmor på dressyrtävling, valfrihet om betsling och huvudlag. Om man som Per Waalers har en häst som trivs absolut bäst bettlöst och uppenbarligen jobbar bra på det, så bör man få tävla dressyr på det också. Jag ser inte problemet. Men det betyder inte att kandaret är ett medeltida tortyrinstrument som jag såg någon skrev..

Att det är mycket skit som ska in i munnen stämmer, att ha dubbla bett är inte något man börjar med. Hästen ska först skolas in på tränsbett (läs mer om hur jag gör med unghästar här), lära sig jobba i balanserad form med ryttare och kunna samla sig. Sen är det dags för kandaret. Det brukar på de flesta hästar inte vara något problem. (Är det problem pga platsbrist eller annat så får man hitta andra alternativ anser jag och se ovan). Stångbettet ger en annan sorts inverkan på den skolade hästen än var tränsbett/bridong gör. Det är hela grejen med ett kandar. Ett stångbett är INTE avsett att användas som en kraftigare broms! Då ska man gå tillbaka till ruta ett och göra om och göra rätt. Bridongen är avsedd att höja och böja hästen medan stångbettet länger överlinjen, kan sänka huvudet och med små medel inverka för en ökad samling och sättande av hästen.
Ska man rida på en hand i arbete, som inom western, working equitation, doma vaquera så är stångbettet traditionellt använt eftersom det är gjort för att användas på en hand, ge små hjälper och lätt styrning på en häst som bär sig själv. För vem fan orkar sitta och bära runt en häst i handen en hel arbetsdag? Och hur skulle den munnen må efter den dagen, oavsett bett?

Har man en obalanserad ryttare med stum hand som har en hård/tung kontakt med hästens mun är inte problemet bettet. Bettet, oavsett vilket bett, BLIR ett problem pga ryttaren, absolut, men det är inte grundproblemet. Grundproblemet är att det sitter en obalanserad ryttare som hänger i tygeln på hästens rygg. Det ger mer problem än bara i munnen. Givetvis blir inget bättre av att man sätter på den hästen ett kandar (möjligen om det innebär att ryttaren tänker till för denne har respekt för stångbettet och släpper på handen, ett inte ovanligt scenario). Tränsbettet kan ge skador det med i en hård hand, läs tex i Hippson om veterinären som får operera hästar som har ärrvävnader i mungiporna efter upprepade bettskador. Ofta orsakade av sk ”snälla” bett. Bettlöst behöver inte heller göra det skönare för hästen, då många bettlösa alternativ ger tryck över nerver på hästens huvud. Inte skönt det heller.. Problemet är och förblir människan på ryggen.

Så är det inte där vi borde rikta vårt fokus? På människan och på de delar av hästvärlden som anser att man ska rida runt med ett par kg i handen? (hur fan orkar man med det ens?) Ryttare som inte får lära sig att sitta i egen balans på hästen utan att klämma sig fast och hålla hårt i tyglarna? Dessa ryttare gör inte som de gör för att vara elaka mot hästen, utan för att de har FÅTT LÄRA SIG att rida så. DÄR är det stora problemet.

Hästen ska bära sig själv, gå i sin egen balans. Allt annat är befängt. För att den ska kunna göra det måste ryttaren själv vara i balans. Det får man genom träning, träning, träning och fokus på en god och effektiv sits. Där handen kan ge små signaler oberoende av vad resten av ryttarens kropp gör. Som har en lätt, men ändå stadig och jämn kontakt med hästens mun, utan mer än tyglarnas vikt i handen. Där man kan spela med fingrarna lite och få en respons från hästen. Där är kandaret ett fantastiskt redskap, som förfinar hjälperna ytterligare och ger en än lättare kontakt med munnen. Då blir det ett bättre alternativ än tränsbettet för hästen.

Något annat som ofta kommer upp gällande kandar och tävlingsdressyr är löst spända kinnkedjor. Det verkar vara modernt att ha en löst spänd kinnkedja så stången faller igenom (med det menas att skänkeln på stången står i mer än 45 grader mot hästens mun). Många verkar se detta som ett bevis på en del ryttares hårda händer. Men jag vill nog misstycka. Om någon skulle ha en korrekt spänd kinnkedja och dra så fruktansvärt hårt i stången att den låg i nästan 90 grader mot munnen så skulle käkbenet gå sönder. Rejält. Om kinnkedjan inte är spänd utan stången faller igenom så har stången inte inverkan förrän kinnkedjan spänns åt (kinnkedjan är normalt det första som inverkar av stången). Och är den riktigt lös så kanske den knappt gör det ens när stången ligger i närmare 90 grader. Mao har man satt hävstångseffekten ur funktion! Vilket ironiskt nog är vad många av de som ondgör sig över stängerna faktiskt vill…
Om det är snällt eller inte mot hästen beror mycket på hur mundelen är utformad. De traditionella kandarstängerna har en munfrihet som ska funka bäst för hästen när stången är mellan 0 och 45 grader mot munnen. Efter det så hamnar den upp i gommen på hästen, inte särskilt skönt. Numera finns det stänger där detta inte händer, en del med en vinklad tungfrihet och andra där skänkeln snurrar mot mundelen, så mundelen alltid ligger på samma sätt i hästens mun. Har man inte sett bettet som används kan man inte uttala sig säker om det är elakt mot hästen eller inte.

Det finns mycket att ta hänsyn till med andra ord. Onyanserad debatt är alltid tråkigt, där snabba hugg och fördömanden av ryttare verkar få många gillanden. Ju mer kategorisk man är, ju mer man attackerar andra och kallar dem djurplågare, ju bättre människa är man själv? Jag får många gånger den uppfattningen när jag läser inlägg på fejjan och en del diskussionsforum. Gäller förvisso inte bara ridning.

Endeño, Unghäst

Sötaste spanjoren börjar vara igång

Lämna en kommentar

En lite hackig igångsättning med några extra vilodagar förra veckan på grund av mig, men nu börjar Mr Femåring kännas på gång igen. Jag har inga jättekrav på honom, fokuserar på avslappning och framåtbjudning i en lite lägre form generellt än före vilan för att bygga upp honom i styrka.

Väldigt positiv igen och vi har kommit förbi problemen som kom när vi var iväg på kurs. Jag kommer fortsätta ha fokus på avslappning en bra tid framöver däremot, särskilt när vi ska iväg och miljöträna. Tar gärna emot tips på ridhus man kan åka till runt om Mullsjö! Utan att behöva betala medlemsavgifter till någon klubb, det blir för dyrt för min plånbok..

Jag ska även se till att jobba honom mer över cavaletti och bommar och hoppa lite. Det har varit rätt begränsat av två orsaker, dels att jag inte har hindermaterial men också att det är jobbigt att släpa fram. Har skruvat ihop ett par cavaletti nu och fixat ett par smala, lättare stammar som bommar nu så kan jag göra lite mer iaf.
Tydligt är att det är otroligt nyttigt för honom att jobba med den typen av övningar. Han har jättelätt för att samla sig men behöver hitta reglagen för påskjutet och kroppskontrollen över lite cavalettiserier. I många lägen har han en fantastiskt kontroll, syns när han och LG leker tex, men i andra lägen är han väldigt valpig. Det valpiga kommer fram här, där han måste lösa problemen med kontroll och koordination och inte full gas och måste hitta mellanlägen mellan fullt påskjut och samling med bakkärran.

I löshoppningen har det varit väldigt tydligt. Han ÄLSKAR att hoppa, jag behöver bara sätta upp ett litet hinder och släppa honom lös i ridhuset så börjar han hoppa med spetsade öron. Första gångerna höll jag på att skratta ihjäl mig, för han påminde om en säl som ska hoppa upp på ett isflak i sprången. Det hände jättemycket fram medan bakkärran mest hängde med av bara farten. Men kul var det!
Nu har han fått bättre språng, trots rätt lite träning på just det, men de är fortfarande flackt i sprången och när jag löshoppar vill han gärna lösa allt genom att gasa. Jag satte en cavaletti framför som galoppbom, tyvärr dog den när han använde den som avstampsbom istället.. Men efter några till språng fattade han grejen med den. Är lite tveksam/harig att lägga runda bommar på marken för honom, för han kliver lätt på dem och hippokondrikern i mig ser vrickningar som resultat.. Men en platt planka och cavaletti funkar bättre.

Igår hoppade jag honom uppsuttet. Inte gjort det särskilt mycket, några små kryss i ridhuset och stockar ute i naturen. Men igår körde jag cavaletti och kryss med travbom framför i ett försök att få honom att hoppa lite mer lugnt och över ryggen. Och ryggen kom upp, rejält i första språnget, så pass att jag satt lite löst. Följande språng kunde han kalibrera sig lite bättre så han hoppade upp sig men inte lika stort som första språnget (tur för mig det). Målet är att hoppa lite iaf en gång i veckan framöver och att försöka ha ett par cavaletti framme de flesta ridpass så det blir lite mängdträning och regelbundenhet i det hela. Lite hopplektioner skulle inte vara fel det heller, men får se under hösten om det går att lösa. Vore bra för bägge hästarna och definitivt för mig som är väldigt ringrostig gällande hoppningen.

Jag har även ställt upp mina lastpallar som jag övar WE bro med. Lapp Glans hävdade ju traumatiska flashback till den tyska bron p förra tävlingen, så nu går vi över bro varje dag. Hade en gummibit som jag la på också för att simulera den läbbiga tyska bron och jag har mer gummi på gång att klä pallarna med. Har ställt upp hundens plaskpool med platsväxter och lite krafs i och gjort den trång genom att hänga upp presenning på stolpar på andra sidan. Den var läbbig först, men lite godis och pock så gick det snabbt över. Nu ändrar jag om bron lite varje dag och rider över bägge hästarna dagligen.
E älskar att gå på bron. Efter att ha blivit lite sur att han inte fick plocka upp gummimattan, leka med presenningen eller klampa runt i plaskpoolen så gick han glatt över och var sen en målsökande robot mot bron så fort vi var i närheten av den. Pojken 🙂

 

På ”att-bygga” listan står även att fixa en fast grind. Jag har en plan, som bör vara rätt enkel och billig att genomföra. Så ska det bara bli av också! Återkommer i frågan 🙂

kallblodstravare, Lapp Glans, Working Equitation

Bettproblem, getingstick och WE tävling

Lämna en kommentar

Den senaste veckan har varit lite jobbig. Målet var den WE tävling på Trolleholm RF som vi faktiskt kom iväg på jag och Lapp Glans, men det kändes inte självklart under veckan, om vi säger så..

Det började förra söndagen, då jag skulle rida LG på det bett jag använder när jag tävlar WE, en kandarstång från Globus med skänklar som inte är fasta utan som man kan snurra på. Jag har tidigare haft bettplattor av plast på det, men döm om min fasa när han tidigare i somras fick skav (!) från bettplattan. Kände mig som Sveriges sämsta matte, bettplattorna togs raskt bort, jag red en gång utan dem och allt var frid och fröjd. Trodde jag ja! För när jag red i söndags hände det som inte alls fick hända, kinnkedjekroken lyckades nypa honom i mungipan… Det märktes, stackars häst 🙁 Jag gillar inte krokarna eller balansen på Globus kandarstänger (även om de har bra bett i övrigt) men just krokarna är rätt smäckiga. Det var därför jag satte på bettplattorna..
Så, nu kände jag mig inte bara som Sveriges sämsta matten, utan iaf Europas… Red resterande dagar på hackamore, tänkte jag kan tävla på det i värsta fall. Om det nu inte vore för att han inte gillar att gå på hackamore visade det sig (mest ridit ut med det tidigare, ibland). Man blir nämligen svettig under hacket och det är äckligt och KLIAR! Spelade ingen roll om jag spände ännu lösare eller hur jag höll i det. Blä var det och bort skulle det.

Nåväl, mungipan såg fin ut, jag hade införskaffat bettplattor i gummi och bänt runt krokhelvetena. Jag hade En Plan. Så hämtade jag en häst i hagen med sår på näsan i torsdags. Han hade blivit getingstucken i läppen visade det sig och kliat häftigt. Det gjorde ont bara matte TITTADE på det! Jag tänkte att det blir nog ingen tävling. Lite synd, för det var tänkt som genrep inför Riks i slutet av månaden, men vad gör man.

Fredag kväll såg läppen normal ut igen, ingen svullnad, inget ont, jag fick klämma och känna. Så jag red. En Ny och Förbättrad Plan angående desatanskrokhelvetena hade tänkts ut när jag kom på att i min samling av ”bra att ha saker” fanns en kinnkedja från -80 talet med läderremmar som sätts fast i bettet. Och desatansjävlakrokhelvetena kunde tas bort helt och hållet. Sagt och gjort, med visst våld avlägsnades desatanskrokfanstygen och den ”nya” kinnkedjan sattes dit. Enda missen var att det saknades ring för skumremmen på den ”nya” kinnkedja. Satte dit en bit balsnöre så länge, tänkte jag har någon liten nyckelring eller liknande inne jag kan sätta dit så jag inte åker på tävling med balsnöre, blått balsnöre, på tränset. Lite väl hillbilly-chickt kanske..
(Skumremmen används inte för att hsäten försöker ta tag i skänklarna, utan för att få rätt balans i bettet och se till att skänklarna inte lutar åt fel håll… Känns som en balsnöreslösning det med, men det är iaf en svart läderrem som inte stör. Och det funkar!)

Bettplanen fungerade, pålle var mycket nöjd, inga men från klämningsincidenten och allt topp!

Så, fredag kväll kunde jag svara min klubbkompis att tävlingen var på (tur man kan oroa andras planer också och inte bara sina egna!) och vi tog oss till Skåne igår.
På plats inser jag att jag har åkt på tävling med blått balsnöre på tränset. Ingen kommenterade iaf, har snälla, diskreta vänner! Kavajen hade visst *erm* krympt lite sen sist jag hade den på mig i Tyskland, för att göra hillbilly-chick looken perfekt.  Jag kan även avslöja att mina bakskydd sett mycket bättre dagar, men de är några häst accepterar och jag letar liknande nya, ok!

På plats träffade jag Kajsa och Ulrik, alltid roligt att få se dem också!
Lapp Glans verkade nöjd att vara ute och lufta sig igen, han har haft en lite lugnare period efter Tyskland, inte taggad-taggad men nöjd. Lite loj generellt över dagen, vilket jag verkligen inte är van vid, så jag fick driva på mer än jag brukar behöva. En större miss i dressyren med bakutspark i första mellangaloppsvolten, men i övrigt tuffade han på i mellanmjölksstil och gjorde vad jag bad om. Jag hade kunnat be om mer och bättre, men jaja. 65,33% skrapade vi ihop och ledde efter dressyren.
I tekniken började det bra, men vid bron fick visst Lapp Glans flashbbacks från bron i Tyskland, satte framhovarna på bron, tvärnitade och stirrade förskräckt på bro och omgivning. Tänkte den stå still eller vad tänkte den göra? Efter lite blandade småhopp kunde jag få honom lugn, gjorde halt framför och bad om ett steg i taget. Han gick med på att testa igen, satte upp hovarna på bron, hörde det bekanta klonkandet av hovar mot trä, andades ut och klampade över som han brukar.
Matte tappade dock konceptet lite på de följande 3 hindren, men men. Klantade mig på hopphindret så vi fick ett för stort avsprång så det blev dåligt betyg där med, men annars flöt det på bra. 67,5% och andra plats.

Speeden är vår akilleshäl normalt. Jag får _inte_ tänka SPEEEEEEED för då taggar pålle på alldeles för hårt, vi får brötig ridning och massa trampande som stjäl tid. Igår var jag enormt nöjd med speeden faktiskt, han var lugn, framåt, inget trampade i grind, men piloten dabbade sig till sidepassbommen och hade inte planen klar för sig vilket resulterade i att vi petade ner bommen, vilket ger +5 sek. Till hopphindret var jg för fokuserad på ett bra avsprång (dumt där och då, eftersom LG hoppar allt) istället för vägen efter och gjorde en onödigt stor sväng till parallellslalomen. Skit samma, jag är väldigt nöjd ändå. 2 sek efter Åsa L vilket gav en andraplats totalt. En Åsa från Ölmstad vann klassen iaf 😉

Så summa summarum är jag otroligt glad efter gårdagen. Det var skönt och otroligt roligt att kunna komma iväg trots strulet i veckan, att Lapp Glans var så nöjd med att få komma ut och att vi gjorde rätt hyfsade ritter trots allt. Domaren har jag ridit för en gång tidigare och fick kommentarer att hästen utvecklats mycket positivt, alltid roligt att höra med. Så det var en glad matte som åkte hem igår. Nu ska jag släpa fram lastpallarna i ridhuset och klampa över varje dag. Men olika saker på, har en bit gummimatta bland annat som jag ska lägga på, så det blir olika ljud, färg osv så han blir trygg med det igen. Så laddar vi för Riks!

Unghäst

Skola munnen, unghästar och bett

1 kommentar

För ett par dagar sedan läste och delade jag denna artikel från Hippson på min fb och en kompis undrade om jag kunde skriva et inlägg om hur jag gör och tänker när jag börjar vänja unghästar vid bett och lär dem vad bettet betyder. Så här är en sammanfattning kring vad jag gör, möjligen med en del utsvävningar 😉

Skola munnen har jag skrivit i rubriken, det är kanske lite gammalmodigt uttryckt, men jag tycker att det är en bra sammanfattning av vad det handlar om när man ska vänja in hästen vid bettet. Hästen ska lära sig att ha bettet i munnen och hur den ska förhålla sig till det och de hjälper som ges via det. Inget av det är på något sätt självklart för en häst, även om vi tvåbeningar ibland tycks tro det. Alltså måste vi utbilda hästen, skola den. Skola för mig betyder mer än träna/utbilda, det är ett vidare begrepp som innefattar ett mentalt förhållningssätt och en förståelse också, därför väljer jag det ordet.

 

När börjar jag?

Jag ska börja med att skilja på hantering och det som sedan blir utbildning/inridning. Det flyter in i varandra en del men för att inte göra detta till en bok så sätter jag gränsen här vid när jag aktivt börjar och ska rida in den unga hästen. Den är så klart hanterad, gått som handhäst, löshoppat och longerats någon gång, tömkörd i kapson, men nu ska det bli ridhäst av pållen. Jag börjar detta när hästen är 3,5 år, tillväxtzonerna i benen slutit sig (inte i skulderbladet än, men hästen ska inte ridas så hårt) och de flesta hästar mentalt börjar vara redo. Det sistnämnda är min uppfattning utifrån erfarenhet.
Innan detta har jag sällan stoppat in ett bett i munnen på hästen, mer än för att prova ut bett och träns kanske. Jag tycker inte att det tillför något att sätta in bett innan det, det har inte gått bättre/enklare vid inridning för det. Brukar mest bli tugg och fipplande med tungan och munnen ändras ändå senare. Ylva Rubin säger i artikeln att

Det naturliga, när den oinridna hästen får något i munnen, är att antingen tugga på det eller spotta ut. Så har den ju gjort med allt som har kommit in där hittills under livet.
– När jag börjar betträna en häst ser jag först till att vargtänderna är borta, det rekommenderar jag starkt. Sedan bör man helst inte börja under den första tandväxlingsperioden, tipsar Ylva.
Då tanden tappas blir det nämligen först en lucka, sedan kommer den nya tanden som är extra känslig i början.
– Tyvärr sammanfaller detta ofta med treårstestet, där du inte får rida bettlöst. Vilket jag anser är helt tokigt, säger hon.

vilket kan förklara en hel del av hur jag uppfattat problemen med att sätta in bettet för tidigt i munnen. Hästen blir störd och måste lära sig igen.

Sååå.. Vi har en 3,5 åring som är redo, som har klarat av sin första tandväxling och som undrar vad vi nu ska hitta på. Jag föredrar att jobba med kapson på unghästar, den är stabil och sitter stilla på hästens huvud, den är perfekt att longera i, går att tömköra och påverkar huvudet direkt på ett tydligt sätt. Jag använder kapsonen rätt tidigt, när det är ”jobb” som löshopp, gå som handhäst etc eller om vi är i väg och jag behöver ha extra bra kontroll på unghästen.
Kapsonen är smidig att kombinera med bett, det finns numera även kapsoner som är gjorda så att det lätt går att hänga på ett bett.

I början får hästen bara ha bettet i munnen, vänja sig och hitta ett bra läge för det. Min erfarenhet är att hästar har lite olika preferens för var i munnen de vill lägga bettet, de får hitta sin sweet spot och så får jag ha lite koll på vad de föredrar. På samma sätt provar jag sedan lite olika variant på bett för att se vad hästen gillar, men det är väl att gå handlingen lite i förväg.
Medan hästen funderar på detta så får den även fortsätta longering och annat jobb, gå som handhäst med bettet, löshoppas i träns etc. Bettet läggs till i ”jobb” helt enkelt, precis som sadeln gör. Även om hästarna oftast snabbare är ok med sadeln än bettet!

När hästen hittat platsen för bettet och accepterar det så kommer nästa steg, det är inverkan från bettet. Tyglarna kommer på plats och jag fortsätter jobba hästen från marken, stillastående först. Tar kontakten med bettet och kapsonen via tyglarna (dubbla tyglar, både kapson och bett) och introducerar tygeltagen. Jag börjar med att lära hästen att acceptera ställande/böjande kramningar och från det är det rätt naturligt att lära hästen att följa bettet fram och ner och sedan betthjälper under rörelse. Därifrån kan små halvhalter introduceras, sedan förhållningar. Jag kombinerar med hjälper i skänkelläge också, så hjälperna finns på plats innan jag sitter på unghästen öht. Hur lång tid detta tar är individuellt, men de flesta förstår rätt snabbt ändå. sen släpper jag gradvis kontakten med kapsonen.

När hästen vant sig vid att jag även sitter på ryggen så fortsätter jag detta från ryggen (med en person på marken som håller hästen i longerlina i kapsonen). Jag fortsätter ett bra tag med dubbla tyglar så jag aldrig behöver ta för mycket i bettet. Händer det något när jag rider den ovana hästen, ex den blir skrämd av något, testar lite om den måste lyssna eller vad det nu är kan jag ta kapsonen för att få kontroll/”panikbroms”/korrigering eller vad som nu kan hända. Det händer inte med varje häst, men även om det inte behövs kan förstärkning av betthjälpen ske via kapsonen.

Även här är det så klart individuellt. En del hästar, som Endeño, ogillar tygelhjälper från ryggen i kapsonen. Jag har inte träffat många som reagerat så, men på honom fick jag plocka bort kapsonen rätt snabbt eftersom han blev störd och irriterad på den. Han avskyr alla bettlösa alternativ jag testat också, så då är det bara att gilla läget. Han är väldigt känslig så för honom blir det för otydliga/stora hjälper bettlöst.

Jag nämnde längre upp att jag testar olika bett för att se vad hästen gillar. Det gör jag när jag kommit förbi ”lära in betthjälper” stadiet. Normalt tittar jag i hästens mun är jag ska börja med bett och gör mig en uppfattning om vad som kan tänkas passa. Det brukar handla om två eller tredelade tränsbett, inte jättetjocka och inte jättesmala. Jag föredrar att ha parerstänger på unghästarnas bett, eftersom de ligger stadigare och parerstängerna även ger ett tryck på utsidan vid vissa tygeltag och förtydligar vad de ska göra. När kapsonen försvinner använder jag normalt remontosgrimma, givetvis inte hårt spänd. Även här får man anpassa efter individen så klart, en del hästar föredrar andra varianter, även här ”avvek” Endeño och visade sig trivas bäst med aachen-nosgrimma, antagligen för att bettet så hamnade lättare där han vill ha det. Numera växlar jag mellan en remont (med lite annan inpassning än tidigare) och aachen på honom.

Så, i stora drag är det hur jag resonerar kring bett och unghästar. Känns som det skulle gå att skriva oändligt mycket mer kring det, men jag kanske får anledning att återkomma i ämnet.

Lapp Glans, Okategoriserade, Tävling, Working Equitation

Wintermühlentrophy del 2

Lämna en kommentar

Jag yrade ju om att jag skulle skriva en fortsättning på del 1, men den som väntar på något gott osv 😉 Har skrivit det några gånger i huvudet så det kände som jag var klar och sen glömde jag bort det. Men nu så..

Speeden gick på söndagen, mitt mål var att Hålla Lapp Glans Glad. Det var VARMT, 35 grader i skuggan så jag tog det lugnt på framridningen och stämde mest av lite och lät honom jogga igång. Det är mycket möjligt att det var en bra plan, han kändes lugn och med på noterna, mitt mål var inte att rida snabbt utan att ta mig runt. Det sket sig kan vi väl säga 😉 Väl inne på banan i hettan kom vi till hinder 4, grinden baklänges.. Svart skugga på vit sand eftesom vi red mot skuggsidan av den och LG sa något i stil med ”i helvete heller att jag sätter en hov i närheten” så där stoppade vi ut oss. Lite surt, men det får man ta. Han brukar inte reagera på skuggor eller vind i reklamen på grinden, så jag får väl konstatera att jag vet inte alls varför han sa NOPE där. Han hade väl fått nog i värmen kanske. Som väl var fick vi möjlighet att gå in efter klassen och Åsa Ls häst var med och kunde gå före så jag och LG kunde gå fram till grinden, ta i den och allt var lugnt. Vi kunde även ta svans på de andra över den gungande bron så de var ok med den också, det är jag hemskt glad över!

Alla ekipage var med på prisutdelningen, både i MSV och svår. LG var helt lugn och tillfreds efter vi hade stoppat ut oss så vi tittade på resten av tävlingen i lugn och ro från skuggan. Till prisutdelningen ställer alla upp på rad med någon meter mellan varje häst, kändes ovant för en svensk som är van vid hingstskräck från arrangörer 😉 Var väl 50% hingstar på plats (ish) men alla var lugna och vana.  Alla fick rosetter, det gillar jag. Även om vi hamnade tredjen sist (det var komoment med och det får vi inte rida som svenskar) så var det kul med något med sig hem iaf. Min inre 10 åring håller med mig! 😀 Ärevarv med alla i full kareta och hälsning på publiken när man rider förbi dem.

Otroligt befriande med alla hästar som var med, står nära varandra även om de inte känner varandra, ärevarv med många deltagare, hästar som står med i publiken och det är något naturligt. Som det ska vara. Jag har tex blivit tillsagd på en tävling här hemma att jag inte fick vara i collectingring eftersom ”det är så speciellt med hingst på tävling”…. Han skulle hamna för nära de andra hästarna där.. *infoga ögonrullning* När hästarna får vara med, inte hålls borta utan förväntas vara med och uppföra sig så funkar det väldigt bra. De blir lugna och är någon häst nervös så får den gå vid hästar den känner och är resten lugna så sprider sig lugnet. De är ju flockdjur trots allt. Skulle det bli stress bland dem så får man göra något åt det där och då.
Överlag stor skillnad mot hur det ser ut på svenska tävlingsplatser, där man måste skilja så noga på publik och hästar, det har varit ojande om att ponnyer och storhästar rider fram på samma framridningsbana i WE, tjafs om att man får leda häst i grimma med kedja på WE tävling (det är ju så faaaaaarligt) osv osv. Här leddes det i grimma med grimskaft, hästar som står uppbundna utanför transporten och sover/äter lite, barn, lösa hundar, bilar, publik, hästar huller om buller. Inte sett en enda stressad häst (över det iaf) eller några farliga situationer. Har man en häst som har problem med något får man hantera det. Letar man ständigt efter potentiella faror smittar det av sig på hästen, och försöker man säkra omgivningen så inget ska kunna skrämma hästen så blir det också problem. Bättre att vänja hästen vid att det händer en jäkla massa runtomkring och lära hästen att fråga sin människa om den blir rädd. Men det är nog ett ämne för ett eget inlägg 😉

Så resultatmässigt kunde man väl önskat lite bättre, men jag är inte så bekymrad över den saken. Jag hade verkligen skitkul på den här resan och jag kommer absolut göra fler. Både jag och min häst har fått erfarenheter, det är så mycket praktiskt runt omkring, men också att hästen ska åka, övernatta på resan, det är tältstall, massa liv och rörelse och intryck. Det var första tredagarstävlingen med, sen har jag fått lära mig ett annat TR, på tyska, ett dressyrprogram på tyska och lite såna saker som man normalt inte gör här hemma direkt. Foder, vatten, saltintag osv för hästen, hålla koll på maten för en själv, det är inte bara att åka iväg och rida. Alla saker runt omkring är något man behöver få rutin på med, för det tar kraft och fokus med planering etc, att ha bra backup hemma för kvarvarande häst och djur. Jag är ju inte någon rutinerad tävlingsryttare heller, så att jag har massa erfarenhet på just det att falla tillbaka på, det är det jag skaffar mig nu. Visst har vi åkt på kurser och flackat runt en del, men det är dels ett tag sedan och det blir inte lika intensivt och inte lika mycket att tänka på ändå.

 

Stort, stort TACK till  min familj som stöttat mig så jag kunde göra detta. Ni är bäst 🙂
Tack också till Mia, Åsa och Elli som var med, delade med sig av erfarenheter och praktiska saker. Hoppas ni hade lika kul 🙂

Har övertalat min telefon att ge ifrån sig lite bilder nu också:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hästar, Working Equitation och Klassisk dressyr