Alla inlägg av saletros

dressyr, Tävling

Dressyr i olika varianter

Lämna en kommentar

Fastnade framför youtube nu på morgonen, började med att jag såg ett inslag från OS dressyren från 1984 och kunde inte låta bli att leta upp lite fler gamla filmer på dressyr och jämföra med idag. Att mycket har förändrats både med hästar och ridning är ju tydligt och att vad som är inne gällande hur rörelser ska göras förändras lite över tid. Inte så konstigt.

Det som är intressant är de diskussioner som jag läser både nu och då där en del anser att allt var bättre förr och de som anser att allt är bättre nu, om jag ska hårdra det hela. Jag tycker inte att det är så enkelt. Visst har hästarna på toppnivå ett helt annat rörelsemönster idag, de är mycket mjukare i sig själva, större rörelser och bogfrihet. MEn också mer spänning, stress, hårda händer och nosgrimmor. De har bättre uttryck i rörelserna idag, det ser inte lika sprättigt ut, mer böjning och lösgjordhet. Osv osv, det går att analysera länge känner jag och det har jag inte riktigt tid med 😉
Som sagt, en del tycker jag såg bättre ut förr och en del tycker jag ser bättre ut idag. Det är intressant att titta och jämföra och själv tänka efter och eftersträva det bra delarna oavsett tidsepok. En avslappnad häst utan spänning, som går för fina hjälper och villigt är ju alltid målet. Och som jobbas på ett sätt som gör den starkare och hållbar. Ingen ryttare rider perfekt, varken igår eller idag, men olika saker premieras olika igår och idag.

En annan fråga som är på tapeten är publiksiffror för dressyren, hur dressyren kan bli med tittarvänlig och dra mer publik. Att dressyren blivit mer publikfriande genom åren är helt klart, även om det fanns gott om publik även när man tittar på de äldre filmerna. Men är det något självändamål? Hur långt ska man gå för att locka ”icke-dressyrintresserad” publik? Men det är nog ett ämne för ett eget inlägg.

Här är i alla fall lite videor från olika årtal, för den som känner att den vill jämföra.

OS 1932 Piaff och passage var med första gången och programmet var 16 minuter. Lättridning och serpentiner i förvänd galopp fanns visst också med.

 

OS 1964

 

OS 1976

OS 1984 https://www.facebook.com/StableExpress/videos/1227644997268044/ 

OS 1992

Charlotte Dujardin 2014

 

Lapp Glans, Working Equitation

Wintermühlentrophy 2016 Del 1

Lämna en kommentar

Det har varit dåligt med bloggande på sistone, hade ett inlägg om träningshelgen i början av månaden som jag trodde jag hade publicerat, men tydligen inte 🙂 Får skriva om det lite så kommer det i morgon kanske.

Anledningen att jag inte hunnit med så mycket här är att jag varit borta en hel del, dels tränat i tre dar, sen i förra veckan åkte jag och två klubbkompisar ner till Neu-Anspach utanför Frankfurt och tävlade WE, Wintermühlentrophy, nationell tysk tredagarstävling. Resan krävde ju också en del planering med färja, hur vi skulle köra hästarna för att de skulle åka bra och för oss att hålla nere kostnaderna, övernattning för hästarna på vägen, hotell etc.  Jag har åkt långt med hästar tidigare, men det är många år sedan nu och när man ska utomlands är det fler regler och skit att hålla reda på. Och kostnader.

Hur som helst så kom vi iväg med en övernattning norr om Hamburg, åkte därifrån strax före tidig morgon för att slippa köerna och kom fram till Wintermühlen runt lunch. Hästarna installerades i tältstallet (och jag erkänner villigt att jag nojjade lite över galon (ellervaddetnuvar) väggarna, men Lapp Glans verkade tycka det var helt ok iaf. Vi kollade in anläggningen (modell enorm!) och laddade för fredagens dressyr.

Lapp Glans var mer än lovligt laddad att rida på torsdagen, så jag valde att rida honom på förmiddagen fredag för att känna hur han kändes. Han var ännu mer laddad och jag fick rida honom rätt ordentligt för att få med mig hjärnan på honom. Bestämde mig att ha lite längre tid på mig än vanligt för framridning innan dressyren, en framridning som blev ännu längre än jag tänkt mig eftersom det visade sig att startordningen ändrats i sista stund för att underlätta för två ryttare som red två hästar var i den klassen. Det resulterade i en Lapp Glans som var rätt matt när vi väl var inne på banan, han höll sig i skinnet men det blev ju långt från vad vi kan prestera. Jag är ändå skitnöjd med ritten efter förutsättningarna och vi skrapade ihop ca 62% från domarna, räckte till en 7:e placering av 14 startande. Nästan hela tyska landslaget var på plats så det var duktiga medtävlande, vilket gjorde att det kändes än bättre att placera mig i mitten på en matt och trött häst som var rätt störd av de enorma bromsar som flög runt och ville ta tuggor av hästkött..

Lördagen var det dags för teknik. En lång bana med 19 hinder på tungt underlag. Dessutom varmt som tusan, vi hade 30-35 grader i skuggan samtliga dagar, så vi planerade för att hästarna skulle bli trötta. Utöver lång på tungt underlag så var det en svår bana också, med svåra hinder som inte riktigt var som vi är vana vid. Hopphindret var en bänk med dynor och två stora blomkrukor, bägge på samma sida, där den ena stod på bänken. Bron var smalare än den får vara i Sverige, men det största svårigheten med den var att den sviktade. Dessutom var det vatten på bägge sidor med gräs och plastankor och när bron sviktade pga hästens vikt rörde sig vatten och dekorationer. Den användes även i de lättare klasserna och det var tyvärr ganska många ekipage som vägrade ut sig på den eller fick stora problem och tog sig över med nöd och näppe. Det ordnades en improviserad framridningsbro med ett par svarta schabrak som någon offrade och sadelbockar för att imitera bron, men även ekipage i svårklass hade problem med bron (inkl uteslutning) men även hopphindret gav många stora bekymmer. I Sverige hade de inte fått förekomma som hinder, internationellt vet jag inte hur bron hade setts och hopphindret brukar vara halmbalar.

Jag red ut en sväng i skogen på Lapp Glans på morgonen och valde att rida fram ganska kort tid inför tekniken. Och planeringen sprack även denna dag, så min framridning blev ännu kortare än beräknat eftersom de två som startade före mig blev uteslutna på hinder/fel väg.

Jag tog mig runt i alla fall. Med nöd och näppe. Lapp Glans hade behövt ridas fram lite mer helt klart och han ruttnade mitt i alltihopa och sa att han skulle dra.. Vi hade lite, erm, diskussion om detta där han fick applåder av publiken för sin fina piaff och levader *öhh, ja, modell kan själv..* Bron störde honom en hel del, han gick glatt på men kastade sig bakåt när han kände att det sviktade. Trots det tog vi oss över den åt bägge håll, men han var redan lite irriterad så det gjorde inte saken bättre. Vi tog lansen och han hoppade villigt hoppbänken (han är pålitlig hoppehäst) men när jag skulle svänga mot tjuren efter enkelslalomen som gick i riktning mot utgången fick han nog och ville inte vara med. Det tog en liten stund, men vi kom vidare och tog tjuren i någon sorts passage (tyvärr får man dåliga poäng på det!) eftersom jag absolut inte ville bråka med honom om att galoppera när han gav sig och gick åt mitt håll. Vi tog oss runt resten av hindren, men sista hindret som var tre tunnor så gick han in kalasfint, strulade med första bytet och sen sa han dra åt helvete till att gå runt sista tunnan. På något vänster hann jag inom tidsramen ta mig vidare och över mållinjen, men poängen blev ju så klart katastrofalt dåliga. Det som kändes bra var att de hinder där han gick på hyfsat så hade vi bra poäng.

Jag får väl erkänna att jag inte kände mig alltför glad när jag gick ut från banan med min irriterade och lite arga häst, men en promenad i skogen med honom så kändes det bra igen. Jag hade laddat mycket mentalt för detta för att hålla mitt fokus, kanske för mycket, så att hästen inte var med på noterna blev jobbigt. Brukar ju vara jag som tappar konceptet annars 😉

Var en rejält trött häst jag ställde in i boxen både fredag och lördag. Otroligt mycket intryck, hästar, värmen och ansträngningen tar på krafterna. Det blir ju rörigt i tävlingsstallet också och även om vi varit iväg på kurser och annat och sovit över så blir det inte lika intensivt och rörigt som här, med 40 hästar i ett tältstall och massor med liv och rörelse konstant. Och nämnde jag att det var varmt? 😉 Det var det i tältet också.. Nu åt och drack han ordentligt, fick ordentligt med extra salt i mat och vatten men det påverkade lite så klart.

Jag var väldigt lättvaggad om kvällarna och det var med en lättnadens suck vi kom tillbaka till hotellet på kvällarna. Svalt, rent rum med sköna sängar, dusch och stor balkong att slappna av lite på.

Nu tänkte jag runda av detta inlägget, det blir en del två med söndagens speed (som inte gick bra alls) och lite fler tankar kring tävlingen, erfarenheter och skillnaderna mot att tävla i Sverige. Jag hoppas min telefon behagar ladda upp bilderna jag bett den om också så det kan bli lite kort med. Del 2 följer..

 

 

den perfekta hästen

Vad är en bra häst egentligen?

1 kommentar

Har tänkt på denna fråga rätt ofta under åren och det har blivit aktuellt igen nu när jag tittat runt på hingstar sista tiden. En bra häst kan vara så många olika saker.

Grejen är väl att en bra häst innebär olika saker för olika personer. Att hästen ska vara frisk och sund är ju grundförutsättning 1A förvisso, men sen då?

Jag älskar bägge mina hästar och anser att de är bra hästar för mig. Inte enbart för att de är MINA hästar, utan för att de har vad jag vill ha hos en häst. De är trevliga att titta på, de rör sig bra med påverkbara gångarter, de älskar människor och vill gärna gosa och prata lite, och framförallt så ÄLSKAR de bägge att arbeta. Lapp Glans är känslig, har en extrem framåtvilja och vill alltid mer och mer. Han har dessutom en bra skalle och jag känner mig trygg på honom och kan ha med honom på det jag väljer att göra, om det är tävling, rida ut en långsväng med handhäst, hoppa, gå med barn på ryggen osv. Endeño har också allt det där, även om han behöver mer träning för att vara trygg att åka ut på tävling med tex, helt enkelt eftersom han inte varit hemifrån mer än ett par gånger. Det kommer det med. Jag förväntar mig att han kan gå med barn på ryggen också när han blir äldre, även Lapp Glans lärde sig det, som femåring blev han istället stressad av det. De lär sig.
Bägge hästarna är utöver känsliga utrustade med mycket temperament och en del skärpa, något som JAG gillar ihop med en stor portion vilja. Det är inte alltid enkelt och jag svär över det emellanåt, men det ger väldigt bra egenskaper när de är med mig (vilket de trots allt oftast är!).

Betyder det att mina hästar är någon sorts mall för bra hästar? Absolut inte! De är bra för mig, för det jag vill göra och det jag uppskattar hos en häst. För någon annan behöver det inte innebära en bra häst, utan en häst man bör sälja. Och tvärt om givetvis.  Egenskaper som uppskattas av en del skulle göra mig lite frustrerad, men de egenskaperna kan göra en häst perfekt för någon annan.

Självklarheter kan väl tyckas. Man ska ha en passande häst för sin personlighet och för sina egna mål med sin ridning. Och våga vara ärlig inför sig själv med sina begränsningar och styrkor.

De flesta av oss faller lätt för spektakulära hästar. Handen på hjärtat, vem vill inte rida den där hästen som får folk att vända på huvudet och dra lite efter andan? Jag läser återkommande inlägg och diskussioner (särskilt på halvblodssidan) om att aveln går mer mot spektakulära och känsliga hästar som blir svårridna för ”gemene man”. Många söker en mer allroundhäst som är stabil och trygg att rida och har överseende med sin ryttare.

Jag tänker inte lägga mig i om halvblodsaveln missar detta mål eller inte, för halvblodsavel är jag inte alls insatt i. Jag är helt enkelt inte intresserad av rasen och jag rider inte halvblod (om jag inte får betalt 😉 ). Men en allmän betraktelse tänker jag göra och det är att ridningen av hästarna gör en hel del också. En häst som man sätter krav på, som rids av en duktig ryttare och som får använda sin känslighet och nerv kommer så klart att vara svår för en mindre duktig ryttare. Helt enkelt av den anledningen att en sådan häst förväntar sig så mycket av sin ryttare. Det går väldigt mycket hand i hand, förväntningarna av ryttaren på hästen och tvärt om. Ju mer vi kräver av hästen, ju mer kräver hästen av oss. Rider man en häst för försäljning behöver man alltså rida hästen utifrån den typ av köpare man förväntar sig! Men en häst som förväntas gå MSV -Svår kostar mer och är mer lönsam än hästen som förväntas gå Lätt- MSV. Men kundbasen för Lätt- MSV hästen är betydligt större. Kanske finns det en miss-matchning här? Är det en vettig häst i grunden så kommer känsligheten öka i takt med att ryttaren utvecklas och kan hantera mer känslighet. Nu kräver ju detta en häst som kan stänga av sin känslighet en del, alla kan det inte, men många.

Begreppet spektakulär hänger också ihop mycket med ryttarens skicklighet. En skicklig ryttare kan få även en ganska ordinär häst att få en del wow-faktor, just för att ryttaren kan göra det mesta och bästa av hästens gångarter, låta den uttrycka sig och vilja visa upp sig. En mer ordinär ryttare kan få en häst som har kapacitet att vara spektakulär att se alldaglig ut. Till en viss gräns så klart, beroende på vad hästen är född med, men ryttaren gör otroligt mycket! Kanske värt att komma ihåg när man själv letar häst? Är det värt att betala massa extra för en häst med rörelser man aldrig kommer rida mer än några % av, eller satsa på en häst med mer ”normala” gångarter som man kan rida mer av och där man kanske istället kan lägga de pengarna på mer utbildning hos hästen?

Så finns de där fantastiska hästarna också, min grannes lusitanovalack är ett bra exempel. Han kan gå och masa runt och se rätt trist ut, han är gudabenådat snäll och hittar aldrig på dumheter och uppför sig pålitligt. Men rid honom rätt och han tänder till, rör sig kalasfint och får nerv och energi. Gör rätt och han blir en helt annan häst! Men han biter inte huvudet av dig om du gör fel heller, han bara fiser runt då och ser bedrövlig ut. Gör rätt och han ser ut som en miljon! Han är med andra ord en väldigt bra häst för väldigt många!

dressyr, Lapp Glans, Tävling

Fjärde gången gillt för dressyrstart

Lämna en kommentar

Jag har som mål att klara de där förgrömmade kvalen i MsvC så vi kan rida vidare i dressyr utöver WE, jag och Lapp Glans. Nu prioriterar jag så klart WE tävlingarna med honom, men dressyrtävlingar finns det ju så många fler utav. Bara man lyckas komma iväg på dem också? I år har det gått troll i det hela…

För det första är jag pipig och vill helst bara rida MsvC2 eftersom jag och min hjärna HATAR MsvC1 programmet och inte lyckas lära oss det. Får absolut inget flyt i det, känns osymmetriskt och ologiskt. Min tröst är att jag fått höra samma sak från flera andra. Tyvärr är det vanligare med MsvC1 på tävlingar här i krokarna, men jag hittade tävlingar med 2:an. Första fick jag ställa in eftersom LG hade fått ett bett i sadelstaden dagen innan tävling. Det var inte stort, det hade inte gått hål men skrap i huden ni vet där det är svullet en dag eller två. Så att tävla  med det gick ju bort.. Tävling nr 2 blev inställd på för få anmälda den dagen.. Tävling nr 3 fick jag avanmäla för jag lyckades göra illa mitt knä och kunde inte rida. Jag testade så klart, men det var bara galopp som funkade utan att göra jävligt ont. Trodde inte jag fick rida hela programmet i galopp eftersom domarna kan bli lite kinkiga då.

Så igår var det försök nr 4 då. Knäet är bättre så jag hade kunnat rida flera gånger innan. Typ 3 ridpass. Nu har hästen inte stått utan jag har tömkört och gjort lite annat med honom, men jag har inte kunnat rida dressyr. Nu kan han det han ska göra så jag hade inte lust att sumpa en till tävling och anmälningsavgift, så vi åkte till Borås.

Lapp Glans tyckte det var en alldeles strålande idé, få komma iväg på äventyr är hans grej! Bli tittad på är också hans grej 😉

Var lite rörigt på framridningen med folk som red hipp som happ, men jag beslöt mig för att inte vara sämre och gjorde likadant. Jag har försökt hålla mig på min kant tidigare när Lapp Glans varit tokladdad, men nu är vi mer rutinerade så då går det bättre. Framridningen är annars det jag fasar mest för på tävling… Har dålig erfarenheter och särskilt i lägre klasser med många som är nervösa och orutinerade kan det bli väldigt jobbigt med folk som inte ser sig för och inte håller avstånd. Jag tycker det är lagom kul när någon klämmer in en i sargen med en halvmeter tillgodo eller rider ut på spåret så jag får bromsa, gärna med ett sto då. Jag är inte rädd att tappa kontrollen över min hingst (skulle det hända är det inte heller jag som får de största och mest påtagliga problemen 😉 ) men jag är mer rädd för att ett sto ska markera till min hingst med bakutsparkar att hon inte är tillgänglig.. Eller som jag fick höra från en annan hingstägare som hade stått och väntat på att gå in på tävlingsbanan när ett sto tvärnitar och pissar ner hennes häst..

För att komma tillbaka till gårdagen så var LG rätt pigg och taggad så jag försökte hålla honom lugn på framridningen. Även med tanke på mitt knä som inte blev glad över allt gående jag fick göra. Tyvärr kände jag samma väl inne på banan och jag vågade inte släppa fram honom ordentligt när jag red utan satt och fesred. Men knäet pallade det iaf. Galoppprogrammet gick bättre och då blir han ju mer fram av sig själv och det syntes på poängen. 60,44 % 16 av 30 kändes ok ändå med tanke på omständigheterna. Inget kval, men det hade jag inte räknat med heller med tanke på den ritten. Kan jag rida på honom framåt bör vi fixa det. Blir ju lite långsamt, lite vingel, inte fullt så stadigt och bärigt som vanligt när piloten inte släpper fram. Lite besviken på mig själv, men jag får tänka på knäet också. När Lapp Glans rör sig ordentligt rör det sig rätt mycket när man sitter ovanpå och det hade inte knäet fixat. Jag tror även vi skulle tjäna mycket på att rida en förklass så han får gå av sig lite innan och är mer avslappnad, särskilt på en ny plats, men jag får se om jag verkligen vill lägga de pengarna på dressyr.. Utöver att jag då måste komma ihåg två program och min hjärna är fortfarande inte helt på banan efter min utmattning. Har seriösa funderingar på programläsare däremot, så kan jag rida MsvC1 också.. Får väl sätts mig in i hur det fungerar. Och stå ut från mängden än mer 😀

PRE

Att lyckas hitta en lämplig PRE avelshingst

8 kommentarer

Jag har tidigare i år och även nu suttit och tittat på svenska PRE avelshingstar för att se utbudet och för att hitta en lämplig kandidat till ett specifikt sto. Varför jag är inblandad får jag kanske återkomma till 😉

Men jag sliter ärligt talat mitt hår en hel del. Visst finns det fina hingstar, men så många av dem lämnar mig med fler frågetecken än svar när jag tittat på den information som finns om dem.

Jag tycker inte jag har omöjliga krav, men jag vill ha en sund hingst så klart med bra exteriör och som visat vad det går för ridmässigt med användbarhet och ridbarhet. Utställningsresultat är väl lite trevligt, men inget jag sätter någon jättevikt vid, eftersom det viktigaste för mig är hög ridbarhet. Jag ska ha en ridhäst, en häst att tävla dressyr och working equitation på och där har jag förvisso krav då jag förväntar mig att hästen ska gå svår klass i framtiden.

Jag vet två hingstar i Sverige så här långt som uppfyller mina krav helt, den ena är Endeños pappa Gorron XV som i mina ögon är den bästa PRE hingsten i Sverige idag med meriter från internationell GP dressyr, han är lite äldre och har visat sin hållbarhet dessutom. Tyvärr går han inte i avel längre, annars hade det inte varit så mycket att fundera över.
Den andre är Endeños morfar Bodeguero XXII som iaf har startat PSG med young rider och visat på bra ridbarhet och hållbarhet. Även han är till åren numera.

Men sen då? Vad är det jag missar? Att unga hingstar inte kan ha resultat från högre klasser är givet, men lite bör de visa ändå. Pepino-Sara tävlar sin Huron som sköter sig bra och han är rekommenderad hingst av spanska förbundet. men för min del går han tyvärr bort pga sin storlek, 178 cm i mankhöjd är på tok för stort för min del. Jag vet inte hur stort han lämnar, hans avkommor är vad jag vet (rätta mig gärna om jag har fel!) fortfarande för unga för att se det. Men blir de i närheten av hans storlek som vuxna får jag ha skylift för att ta mig upp 😉 155-160 i mankhöjd är perfekt för mig.

Så jag har tittat igenom hingstkatalogen. Och slitit mitt hår. Länkar till videofilmer som inte finns är klart irriterande. Visst kan jag söka runt på hemsidor, facebook och söka på youtube, vilket jag även gör för att få se så mycket som möjligt av hingsten utan att behöva resa land och rike runt, men länkar till borttagna youtubevideor imponerar inte och min första tanke är att de ångrat sig och inte har hingsten i avel pga skada eller annat. Nästa länk jag klickade på (inte samma häst kanske jag ska tillägga!) var till en uppfödares hemsida. Den visade sig inte existera. Kanske försöker jag söka reda på om den finns på någon annan adress. Kanske orkar jag inte leka detektiv om en avelshingst som enligt katalogen ska stå till förfogande den här säsongen! Även om det står ett tel nr till hingstägaren i annonsen är det en många mil att köra dit för att bara titta, utöver att det ger ett oseriöst intryck. Vill man inte visa upp sin avelshingst? En juste video och bra bilder gör mycket mer än ägarens intygande om den fantastiska stammen. Att det står priser för 2011 på hemsidan ser inte heller så kul ut.

Och ja, det finns bra hemsidor med bra info också så klart! Men det är deprimerande många som inte är det. Det är ju faktiskt en marknadsföringskanal för hingsten! Det finns fina och bra PRE i Sverige och vi bör absolut avla på de fina hästar som finns, men kanske behövs det lite mer proffsighet i hur man marknadsför sin hingst. Det räcker inte med fin man och flashiga framben, den ska gärna visa sina kvalitéer också.
Visst är alla inte ute efter en supertävlingshäst och alla hingstägare är inte tävlingsintresserade heller. Men varför inte ha ett samarbete med någon duktig ryttare i närheten som kan träna och tävla hingsten en del så den kommer ut, får meriter och faktiskt gör reklam för sig själv och rasen? Och är man inriktad på tex akademiskt är det väl ändå bra att visa upp hästens ridbarhet på video åtminstone? Jag åker gärna och tittar irl på hingstar jag är intresserad av, men jag åker inte 30 mil enkel resa för att öht få se hur en hingst rör sig.

Och nu ska jag gnälla på videor också 😉 En del har bra videor där man ser hästen både framifrån och från sidan i alla gångarter och där ryttaren visar fram rörelserna. Skitbra! Men långtifrån alla. Filmer där den som filmar står i ett hörn, det är dåligt ljus och en sämre mobilkamera så ser man inte så mycket av hästen. Visa UPP er fina hingst ordentligt!

Så, nu ska jag sluta klaga och vara lite konstruktiv också. Det finns jättefina PRE i Sverige och det är roligt. Avla gärna vidare på dem, men tänk lite längre än här och nu. Vackra hästar med bra temperament och hög ridbarhet är det vi förknippar med PRE. Vad jag förstått är målet för spanska avelsföreningen att få fram duktiga sporthästar dessutom, det finns många fina exempel ute på internationella tävlingsbanor redan, låt oss försöka få dit ännu fler! Kan de dessutom vara producerade i Sverige? Varför inte! Det finns duktiga ryttare här, kan man få fina PRE hos duktiga ryttare kan det verkligen bli fantastisk PR för rasen. Där hänger det lite på hingstägare och uppfödare också att tänka på att meritera sina hästar och visa upp dem på tävlingsbanorna.

(Visst kunde man vänta sig att avelsföreningen i Sverige kunde vara jobba aktivt här? Jobba aktivt för att matcha lovande ryttare med dito hästar som uppfödare behöver meritera? Men det är nog en helt annan historia.)

Att ha häst

Vad är rätt pris?

Lämna en kommentar

Lite tankar som kom efter att ha läst Ponnymammans inlägg och kommentarerna på Fb. Som alltid i dessa diskussioner verkar det bli två läger och väldigt många ”inackorderade ska ha jävligt klart för sig att de borde vara tacksamma och de ska bara veeeeeta va det kostar EGENTLIGEN, köp egen mark/stall/gård får ni minsann se” osv osv. Och jag tolkar även Ponnymammans inlägg så, folk förstår inte hur bra de har det och det är så skönt för oss att slippa dem.

Jag kan förstå det också, jag skulle inte vilja ha inackorderade. Alls. Jag är jätteglad att hyra mitt stall och vara själv där. Och jag vet att jag har det väldigt bra på flera sätt.

Det jag inte kan förstå är försöken att försöka racka ner på folk för att de vill betala så lite som möjligt. Och att det verkar som om att det skulle på något vis vara unikt för hästbranschen. Klart ingen vill betala mer än vad de behöver? Att folk skulle vara oseriösa hästägare för att de har med priset i beräkningen?
De flesta är medvetna om att det kostar att ha häst och att det kostar att driva ett stall. Alla har inte koll på siffrorna, men vet att det inte är gratis. Särskilt inte i storstadsområden. Och särskilt i storstadsområden är det dyrt att stalla upp sin häst och det är knappast förvånande att folk jämför vad de får för sina pengar. En del väljer en stor anläggning med personal, andra kollektivstall i mindre format. Är de som står i kollektivstall sämre hästägare för att de inte kan betala lika mycket?

För här någonstans börjar man väl närma sig pudelns kärna. En del är företagare och ska tjäna pengar på sitt inackorderingsstall/bete/hålla träningar/vad-det-nu-kan-vara-för-hästrelaterad-tjänst. De behöver räkna på det hela. Medans en annan har eget stall, hyr ut några boxar för kallhyra och kör kollektiv. Företagaren behöver garanterat ha in mer per box än den som har kollektivstallet. För att det ska funka måste företagaren kunna erbjuda fler tjänster och kanske bättre standard. Kanske ha någon anställd som ska ha lön, försäkringar etc.
Men fortfarande konkurrera i en bransch med små marginaler. I det läget, är det fel att kollektivstallet finns och har andra villkor att konkurrera med prismässigt?

Gällande diskussionen om bete och kostnaden för bete är det lite samma sak. Man jämför lite äpplen och päron här. Det finns många olika anledningar till att någon hyr ut en billig betesplats. Det kan vara för att man har för mycket bete till sina egna hästar, behöver ha djur som betar marken för att få bidrag för den, eller mer affärsmässiga skäl som att få in mer pengar. Det blir lite samma fråga där. Ska inte Bengt som ärvt sin gård för många år sedan, mest har skog och har gjort sig av med sina egna djur få hyra ut bete för vad han anser är en juste peng för grannen Anna som just köpt sin gård, har stora lån, måste stätta nytt stängsel och köpa in allt runt omkring ska ta ut mer och vill tjäna pengar? Anna kanske inte ens har bidrag för sin betesmark, vilket Bengt har. Orättvist? Ja. Men är det Lisa som ska ha hästen på bete som ska ha dåligt samvete för att hon väljer Bengts bete? Eller ska Bengt skämmas för att han har lågt pris för hästar istället för att hyra in betesdjur från någon bonde? Eller borde Anna erbjuda mer för att kunna ta ut ett högre pris?

Hästbranschen är ”konstig” på så sätt att långt ifrån allt är affärsmässigt. Det är hobby för de flesta, ett fritidsintresse, så det kan göra att prissättningen blir därefter. Man hyr ut en box för att ha sällskap och lite hjälp om man ska bort och ser inget behov av att tjäna pengar på det. Man byter tjänster som vänner, det som kallas hjälper varandra. Utan pengar inblandade alls. Men ska man köpa samma tjänst av en företagare blir det något helt annat.

Klart det blir en jobbig situation för en del, oftast de som ligger mittemellan ”riktig företagare” och den som hyr ut en box eller Bengt och hans bete. Som hästägare måste jag veta vad jag köper för något också, är det en tjänst av ett proffs eller är det på hobbybasis? Jag kan så klart ställa högre krav på proffset och får betala mer. Och givetvis kan detta bli ett dilemma för företagaren om hästägaren kan få samma tjänst mycket billigare någon annanstans, till ett pris som företagaren inte kan konkurrera med. Men gör någon fel? Så länge man gör rätt för sig och deklarerar sina inkomster? Det är inte olagligt att tjäna dåligt på sin hobbyverksamhet heller. Men visst kan det bli skev konkurrens med. Men har jag ansvaret för någon annans affärer som hästägare eller när jag hjälper min granne med dennes häst istället för att grannen vänder sig till ett proffs med eget företag? Eller för att Bengt kan hyra ut en billig betesplats och är nöjd med att han får in 5000 pix i månaden på att ha tio hästar där medan Anna behöver få in det tredubbla för att försöka täcka sina kostnader med lån, stängsel mm?

Att sedan hästägare tycker det ska ingå mycket mer än betesägaren tänkt sig, som i blogginlägget i början, det handlar ju snarare om bristande kommunikation om vad som ingår i betet. Det är den lättare delen att åtgärda. Tydliga, skrivna regler om vilken tillsyn som ingår, hästägarens rättigheter och skyldigheter och var man får vara med sin häst på gården. Visst finns det alltid folk som tar hela handen om man ger lillfingret, men de är inte i majoritet vanligtvis.

Så för att få någon sorts slutkläm, gnäll inte på kunderna för att de kan köpa tjänsten billigare någon annanstans. Det är inte kundens fel att de kan få betet/whatever billigare hos någon annan. Då får du konkurrera med annat än priset om du inte kan matcha det. Just DINA förutsättningar inte de samma som för någon annan som erbjuder liknande. Och vem vet, om du tar ut ett högre pris kanske Bengt kommer på att han också kan ta mer betalt och gör det? Han kommer fortfarande tjäna mer på det, men ingen sa att det skulle vara rättvist.

Lapp Glans, Working Equitation

Hästens Dag på Ölmstad R&K sällskap

Lämna en kommentar

I går var jag och Lapp Glans iväg och var med och visade WE på Hästens dag på vår hemmaklubb Ölmstad. Väldigt trevligt och bra miljöträning med får, höns, människor, hundar, tält, grill och annat.

Blev överraskad över hur mycket folk det var på plats, jätteroligt! Och att klubben fick in en bra slant på det hela är ju ännu roligare 🙂 Jag gick med i Ölmstad, som inte är min närmaste klubb, eftersom de håller på med WE och jag hade vänners vänner där. Jag har ju ingen anknytning till någon annan klubb här nere, så det fick bli så. Det är jag glad över, för Örks är en av de trevligaste jag varit med i. Jag gillar att alla hälsar när man är där, engagemanget som finns och att det inte bara är stordrift. Alla ses och räknas och det tycker jag är en av de viktigaste sakerna i en förening och gör att iaf jag gärna vill hjälpa till tillbaka istället för att känna mig tvingad av arbetstvång som finns i andra klubbar.

LG var väldigt nöjd med det hela också. Det är faktiskt otroligt roligt att han verkligen gillar att få komma iväg och via upp sig. När jag börjar fläta manen på honom tänds lampan i blicken och han står avslappnad men alert och mycket, mycket nöjd medan han blir friserad. Väl ute på plats är det tydligt att han stortrivs med alla människor, hästar och uppmärksamhet. Sen är det jätteskönt att komma hem och rulla sig i boxen och prata med snorvalpen med.

Extra roligt är det faktiskt att han gillar barn så mycket som han gör och det är nästan alltid som någon eller några småtjejer kommer fram med stora ögon och frågar om de får klappa. Jag känner igen en ung Åsa där så det är roligt att kunna säga ja (när det inte är kvarkatider). LG ser det som en extra bonus när han får komma ut. Efter senaste tävlingen kom vi ut från speeden där han varit tokladdad och fem min senare stod han totalt avslappnad mös kind mot kind med en liten tjej. Kändes bra i matteshjärtat!
Han kan nog tänka sig en pensionärstillvaro där han jobbar extra på något ”klappa djuren” ställe 😉

För ett år sedan var han så laddad när jag var iväg på första tävlingen att han bokstavligen vibrerade när jag satt upp och höll på att brisera. Nu när han fått vara ute regelbundet så står han trevlig och avslappnad på långa tyglar och tittar på omgivningen. Jag måste komma ihåg det när jag har med mig Endeño ut och miljötränar nu, övning ger färdighet. Bara nöta på.

Att ha häst, Okategoriserade

Hullbedömning, hur och varför

Lämna en kommentar

Brukar du göra hullbedömning på din häst regelbundet? Då slår jag in öppna dörrar för dig med det här inlägget, men om du inte gör det kanske du ska fortsätta läsa.

Jag gör det, av flera orsaker.
Det är lätt att bli hemmablind. Man ser sin häst varje dag, man känner på den varje dag, borstar, lägger på täcken etc. Om vikten smyger sig på tänker man ofta inte på det. Precis som man inte märker något på sig själv innan favoritbyxorna helt plötsligt blivit för små. Vikten kan så klart smyga sig neråt också, även om det är vanligare att den går uppåt. Både för hästar och människor.
Att göra en specifik koll av just hullet tex var tredje vecka (varje/varannan vår/sommarbete) gör det möjligt att märka vad som händer på ett annat sätt. Man märker tendenser eller om det händer något drastiskt. Det blir så otroligt mycket lättare att göra något åt det innan det gått för långt och det blivit ett problem av det.

Det finns olika sätt att hålla koll. Det absolut enklaste är väl att ha ett måttviktband och mäta hästen och se om det förändras något. Fördelen är att det är enkelt, går fort, måttbandet är billigt att köpa och man behöver inte lära sig något särskilt för att använda det. Jag använder det då och då som komplement till min vanliga hullbedömning. Nackdelen att bara använda måttbandet är att det säger inget om var fettet sitter och om hästen lagt på sig över rumpan men inte fettdepåerna där man mäter så visar det inte så mycket. Men det är bättre än inget! Tänk också på att vikten som visas på måttbandet inte är att lita på när man behöver veta vad hästen faktiskt väger, på Lapp Glans säger måttbandet att han väger 450 kg ca. Han är vägd på våg och väger 100 kg mer. Men man märker om vikten går upp eller ner.

Gör man en noggrannare hullbedömning så klämmer och känner man på hästen och dess fettdepåer och bedömer efter en skala hur den är i hullet. Det finns mig veterligen två skalor, ena är 1-9 där 1 är utmärglad och 9 är så fet så den knappt kan gå. Den andra är 1-5 där 0 är utmärglad och 5 är sjukligt fet.
Förstår man engelska så går man in på youtube och söker på fat scoring horse eller body scoring horse så finns det ett flertal bra instruktionsvideor för bägge systemen att titta på. Några är sponsrade av en fodertillverkare så de gör lite reklam för sina foder så klart, men den biten på slutet går ju att skippa 😉

Videon ovan tycker jag är en bra genomgång av hur man gör. De visar två olika hästar och hur man bedömer dem på 0-5 skalan. Personligen föredrar jag 0-5 bedömningen, den är rätt pedagogisk och man tittar på vilka områden hästen har mest fettdepåer. Var fettet sitter spelar roll ur hälsosynpunkt, precis som hos oss människor. På rumpa och sidor av rygg är mindre oroande än fettnacke som är en varningssignal för fång och IR/EMS. Fettnacken är hästarnas motsvarighet till bukfett hos oss människor.

Här är ytterligare en video för hur man använder 0-5 skalan, tycker de kompletterar varandra rätt bra. Visar på ett bättre sätt var fettdepåerna sitter på en häst. Nu är det en fodertillverkare som står för filmen, men det är ingen reklamfilm mer än att de säger att man kan ringa dem för foderrådgivning.

 

Här är en kort video om 1-9 bedömning för den som är intresserad.

Alla videor är på engelska eftersom jag inte hittat någon på svenska. Har någon tips om en sån så hojta gärna till!
Även om man inte förstår allt som sägs så ger det ändå en rätt bra bild av var hästens fettdepåer sitter och var man ska klämma på hästen för att bedöma hullet. Det är bra att anteckna på något sätt vilken bedömning man ger om man inte har bra minne för sånt. Eller om man har flera hästar. Tyvärr får man ofta höra att en häst med rund nacke och som är rund över rygg och rumpa är välmusklad, men det är att lura sig. Där sitter fettdepåer så en häst behöver inte vara det minsta välmusklad för att vara rund där, bara fet. Den kan vara välmusklad OCH fet så klart, men det är fortfarande fett som gör den rund, ger den kanal över ryggrad och kors och den fettnacke som en del fortfarande kallar för ”hingstnacke” av någon anledning.

En annan sak man ibland får höra om hästar är att de behöver ha fett för att ha något att bygga muskler av. Jag har dock aldrig hört det sägas om människor? Bättre att se till att hästen är normalviktig men får tillräckligt med protein och energi för att bygga muskler under en uppbyggnadsperiod. Fett är inte muskler i vila, hur gärna vi än skulle vilja.

Att ha övervikt är inte nyttigt. Det vet alla egentligen och jag behöver kanske inte gå in på varför det är onyttigt även för hästar. Sen kan våra hästar variera i vikt över året beroende på grästillgång och det är inget problem att de går upp en del i vikt över betessäsongen, förutsatt att de inte blir kraftigt överviktiga och att de kan gå ner till normalt hull igen under hösten.

Endeño

Endeño har varit ute och åkt igen

Lämna en kommentar

I går var en stor dag för mig och Endeño, vi åkte iväg till vår hemmaklubb Ölmstad och miljötränade. Jag är så otroligt glad att ha kommit så långt i åkträningen med honom och det är en stor sten som föll från hjärtat när det funkade så bra som det gjorde också. Han skötte sig utmärkt i lastningen, lastar honom själv och stod lugnt och stila hela vägen. Gnäggade lite ibland. Det får man ju göra.

Väl framme blev det lite gap och skrik i transporten när han såg och hörde att det fann andra hästar där. Men skötte sig när jag tränsade och lastade ur. Jag körde hela kitet, trés ridskolemässig, med longerlina, handskar, spö och hjälm. Uitfallatt så där. Hjälmen åkte på eftersom jag hade med den, resten var planerat så. Det är inte optimalt att åka iväg och miljöträna en unghäst först vid 5 års ålder, på våren och hingst. Men nu har det blivit så ändå eftersom jag först varit sjuk och inte kunnat göra saker efter plan, och sedan problemen med att få honom att vara trygg med att åka transport. Vi får ta det härifrån.

Vi gick runt på ridbanan, tittade på vattenmattan med vatten och gummiankor i. hästar i hagarna, hästar som reds, gick ett tag inne i ridhuset och vande honom vid speglarna och ut och runt igen. Han hojtade en del så klart, men jag tycker han skötte sig väldigt bra ändå. En gång blev det mycket för skallen och han hoppade runt lite, men var med mig och skärpte till sig direkt på tillsägning.

Vi skulle fika och prata lite tävlingsplaner jag, Mia och Åsa, så han blev parkerad i en box ett tag. Det var det jobbigaste på hela utflykten. Eftersom det inte är galler ut mot stallgången och vi fick stänga igen den öppna delen över boxdörren för att inte riskera att han fick för sig att hoppa ut så blev han rätt så frustrerad. Han SÅG ju ingenting! Han hörde de andra hästarna, men han vill ju SE! Taskiga matte ansåg att han fick gilla läget och han blev inte tyst, men han lugnade sig i alla fall. Hade bråttom ut, så vi fick ha lite tålamodsträning där, men så fort han kom ut och kunde se igen så lugnade han sig snabbt.

Jag har märkt tidigare att han har ett stort behov av att få se vad som händer. Han har varit trevligare ute än i ridhuset tex eftersom han i ridhuset gått och lyssnat efter vartenda ljud han hört och blivit spänd och okoncentrerad. Även i transporten vill han stå och titta ut genom fönstren. Det kommer han fortsätta vilja, men jag får träna på att han ska acceptera när han inte får spana också. Mycket att lära sig för att bli vuxen häst.

När vi kom hem fick de stå inne några timmar och vila. Han var dock inte alls så trött som jag trodde han skulle vara, men jag ska inte rida idag utan han får smälta intrycken från igår i lugn och ro.

Ska se till att åka iväg med honom regelbundet nu för att träna och hålla åkandet färskt sas. Han ska även vara med tre dagar på ridkurs för Bruno da Silva i början på juli, det blir på Ölmstad så då är det ju bra om jag ridit honom där innan. Jag räknar förvisso kallt med att han kommer visa sina värsta sidor ändå, men det är ju å andra sidan bra om han gör det när tränaren ser så att jag kan få hjälp med det och bolla lite tankar och funderingar jag har. Även om det är lite pinsamt också 😉

dressyr, Sitsträning

Jobbat med min sits

Lämna en kommentar

Måste försöka shanghaia någon att filma mig lite oftare när jag rider. Suttit och tittat på filmen från igår och konstaterat att det finns en hel del att jobba med. Det jag störde mig mest på är att jag sitter och flaxar med armbågarna som någon stackars skadeskjuten kråka, viker höger handled och vrider ut vänster ben. Att jag sitter utåt med armbågarna gör att jag  inte vrider axlarna ordentligt och jag tror jag kompenserar med armbågarna att jag inte sitter på sittbenen ordentligt. Jag har problem med låsningar i ffa höger SI-led som gör det lite krångligare att sitta bra. Är jag inte uppmärksam på det så hamnar jag i läget jag är nu.

Red ut på Endeño och var noga med att vrida mitt vänsterben rätt och hålla koll på armbågarna. Det gjorde rätt stor skillnad och jag märkte att det blev lättare att komma ner på vänster sittben då. Kändes som en bra början! Höll koll på det över hela turen och konstaterade att en del snedhet jag suttit och korrigerat på honom behövde jag ju inte korrigera nu. Tur de är tålmodiga djur.

Red Lapp Glans i ridhuset och började med att rida med bollar under sittbenen. Det är en otroligt nyttig övning som jag inte begriper att jag inte gjort oftare på sista tiden, när jag har bollarna liggande i ridhuset. De har blivit rätt dammiga.. Bollarna är mjuka i skumgummi och ser ut så här. Man sätter en under varje sittben och rider så en 10-15 minuter, det känns rätt skumt så klart, men det hjälper sitsen något oerhört. Jag upplever att jag, utöver att jag blir väldigt medveten om var jag har mina sittben, har väldigt lätt att komma loss i ryggslutet, aktivera magmusklerna och lättare att hitta en balanserad lodrät sits med hjälp av dem. När man sedan plockar bort bollarna kommer man djupare ner i sadeln och sitter bättre, Rekommenderas varmt!

När jag höll koll på armbågarna och vad jag gjorde med axlarna fick jag betydligt bättre grepp på mig själv i ridningen.  Blir att ha mycket fokus på det ett tag framöver.