Maken var snäll och kom upp till ridhuset och filmade när jag red Endeño idag. Är väldigt nyttigt att se sig själv, och väldigt jobbigt när man undrar saker som exempelvis vad min högerarm håller på med egentligen? Har tittat igenom filmen en sväng och funderat lite kring hur jag jobbar vidare med slyngelhästen.
Han har varit störig unghäst en period, haft svårt att koncentrera sig i ridhuset då han varit enormt fokuserad på alla ljud utifrån och varit spänd i ridningen. Det har även blivit en del blandade hopp på bakbenen när jag varit osedvanligt jobbig och dum enligt Endeño och krävt skitjobbiga saker som att gå på en volt eller rakt fram på spåret i angiven gångart.
Nu är vi mer ense på den fronten igen, men jag lägger fokus på en koncentrerad och avslappnad häst. Det kliar i fingrarna på mig när jag ser filmen att sätta lite mer energi i honom så han visar upp mer och större trav, det finns där, men just nu ska jag ge tusan i det och fortsätta ha den där avslappnade och fokuserade killen att rida på. Han behöver stärka upp sig en hel del till innan han är riktigt mogen för att orka visa upp sin trav och samtidigt vara mjuk och bärig och inte bara vifta med benen. Jag kan korta och minska traven och jobba en hel del med den inom det register han orkar bära sig idag.
Det jag kommer börja lägga till är korta stunder med mer samling och därmed lite högre form för att stärka honom där. Nu jobbas han i en horisontell form med väldigt lite samling, mer fokus på framåt. Det ska fortsätta vara grunden, men som sagt, kan lägga in lite samling här och där.
Galoppen är enligt mig hans bästa gångart och det märks att han har lättare att jobba där. Även galoppen kommer så klart bli större och luftigare i takt med att han blir starkare.
Klippte ur en kort sekvens ur filmen, för att vara lite stolt över gossen. Han har alltid haft lätt för byten, ända sedan han var föl, och jag har bett honom om byten under sadel några gånger, tror det är 4 ggr eller så. Inte tränat alltså, utan bara bett om det när det känts som att han kan göra det jag ber om. Har inte blivit besviken, han har bytt rent och villigt på hjälpen alla gånger. Kul att ha lite bildbevis för det 😉 Sen är det inget tävlingsfärdigt byte så klart, men en bra början.
Någon kanske ylar om att jag byter på en femåring. Gör det för all del men inte här. Han har lätt för byten och han kan gå i förvänd galopp också. Att be honom göra något han har lätt för när jag känner att han kan leverera det jag ber om stärker hästen.
Sånt händer ibland att hästarna säger. I alla fall när man tycker att de ska vilja följa med ensamma ut i skogen. Lämna hemmet, polarna och all mat och ut och motionera och ha mysigt. Typ.. Enligt stollen på ryggen..
Jag har varit rätt förskonad genom åren. Fashion, mitt gamla fullblod, hade en period där han inte ville gå ut i skogen eller vara i hagen, antagligen beroende på att en skock vildsvin hade dragit igenom hans hage när han var i den. Han bestämde sig helt enkelt för att stallet var lugnast och motsatte sig varje försök av personalen att bli utsläppt. Och samma när jag ville ut i skogen. Honom fungerade det bra att ta det lugnt med och rygga åt de håll jag ville när han sa NÄÄ! Så då gjorde vi det, lugnt och sansat en lite bit och sen gick det bra igen. I en annan miljö försvann problemet helt och återkom aldrig efter det.
Endeño har inte varit förtjust i att gå hemifrån ett tag. I början när jag red ut honom som fyraåring gick det bra, men i höstas började han krångla. Fryser fast, biter i tårna (spansk ponny?) och kastar sig runt på bakbenen. Testade att sätta lite press på honom för att se om det funkade, men det gjorde bara saken värre. Det gav honom en anledning att bråka, något att bråka emot och en ”ursäkt” att inte fokusera på det jag ville. Så det fick bli en annan taktik.
Jag går en bit bort med honom innan jag sitter upp, eftersom jag vet att det kan bli lite tramsande runt när vi ska i väg. Anledningen att jag går iväg är för att hemma på gården och första 50-100 metrarna finns det för mycket saker i vägen som kan få mig att tveka. Det är elstängsel, bilar, traktorer, barn, terassmurar, djupt dike och ett obehagligt hål på ett ställe som jag verkligen inte vill att vi hamnar i. Dessutom har han Lapp Glans som alltid ropar och travar runt lite när vi går iväg. Så mer distraktion och ”farliga” saker som kan få mig att tveka. Jag väljer var vi tar den här diskussionen och hur.
När vi gått iväg och jag ska sitta upp är jag noga med att hästen är helt lugn. Han blir lätt lite uppspelt, han både vill och inte vill, så för att dels få bästa fokus när jag väl är uppe och för att jag inte vill sitta upp på en uppspelt häst så väntar jag ut honom. Pratar lite och ser till att han står avslappnad, sedan sitter jag upp. Det är inte så omständligt som det kanske låter, i de värsta fallen har det tagit några minuter. Och ju mer konsekvent jag är, ju fortare går det för honom att bli lugn och slappna av. Han får beröm och jag sitter upp.
Nästa steg är att jag vill att han ska vara stilla. Han blir lätt otålig igen och vill iväg och hem på en gång. Även här vill jag ha honom lugn och avslappnad. Det enda jag vill är att han ska stå stilla och slappna av. När han tramsar runt och vill kasta sig iväg hemåt stoppar jag honom lugnt och bestämt, ofta genom att snurra honom runt framdelen och sedan be honom stå lugnt med näsan åt det håll jag vill rida. Sen får han stå där och tänka lite. Jag ber honom inte om något annat i det här läget utan väntar på att han ska ”mogna” och komma fram till att matte vet vad hon vill i dag med. Han får inget att tjafsa mot eller om och det dröjde en eller tre minuter i början innan jag kände hur hela hästen bestämde sig för att gå dit jag ville och han ville framåt. Då kunde jag be honom gå och samtidigt ge honom beröm för det.
Jag har kört på så här, inte så ofta under vintern, för jag har inte ridit ut så ofta, han har mest gått med som handhäst i skogen när jag ridit Lapp Glans (pga min ovilja att rida ut i kylan mer än en tur..) . Men nu när det är trevligare väder för människan på ryggen så rider jag ut flera dagar i veckan igen. Har nött på med samma rutin och ofta på samma ställe och det har gått lite bättre för varje gång, för att sedan gå helt smärtfritt och utan tjafs.
Så idag gjorde jag samma, men på ett annat ställe och på en annan väg. Det blev lite ”återfall”, något jag räknat med, men det gick lätt att komma förbi det och komma iväg. När han väl har bestämt sig så är han hur trevlig som helst att rida ut på, han skyggar inte för något, han är framåt och villig med spetsade öron och inte minsta stressad. Jag försöker hålla ridturerna ”lagom” långa och jobbiga med beröm för de bra saker han gör för att bibehålla det positiva med att vara ute i skogen. För han är verkligen väldigt positiv att jobba med min lille kille! Samtidigt rör det sig så otroligt mycket i det söta lilla huvudet ibland.
Att som häst åka sån där låda som dras bakom en bil går för de flesta hästar förvånansvärt smärtfritt. Men så stöter man på problem ibland och tvingas som hästägare tänka till lite extra för att få hästen att kunna åka iväg på träning, tävling eller till veterinären.
Jag har tidigare varit med om hästar som inte velat gå in i transporten utan övertalning, både mina egna och andras. Det brukar gå att lösa ganska smidigt med träning och när de väl kommit över det brukar de vara helt ok med att åka runt. Mer om det i ett senare inlägg.
Endeño gav mig en annan utmaning. Han går glatt och villigt in i transporten och verkade lugn, men fick panik och hoppade över bommen kort efter att vi börjat åka. För ett år sedan då jag skulle börja ta itu med hans åkträning (som inte blivit vad den borde innan då jag varit sjuk länge) hann jag ett par hundra meter bort innan det brakade i transporten, främre fönstret exploderade ut över bilen och jag ser en framhov hänga ut genom hålet. Jag stannade så klart direkt och när jag går ur bilen ser jag hästen slå upp huvudet genom den främre delen av taket på transporten. Jag har ett äldre Ifor där takdelen framför hästutrymmet i släpet är separat och han hade slagit loss det från nitarna.
När jag öppnade skötardörren (med viss försiktighet) hängde min häst över bommen, med frambenet ut genom främre fönstret, eller hålet där det borde varit, och tittar frågande på mig om jag inte ska hjälpa loss honom. Det var inte så bekvämt så här. Jag kunde lyckligtvis snabbt och enkelt få loss benet och sedan fälla bommen. Pga allt glas och det trasiga taket och min egen sinnesfrid så ledde jag tillbaka honom till stallet. Gick igenom hästen noga och kunde lättat konstatera att han sluppit undan med ett ytligt skärsår på tandköttet.
Transporten fick besöka verkstaden för ett nytt fönster och tak, var otroligt glad för min försäkring som tog skadorna så jag slapp undan med självrisken!
Släpet med utsparkat fönster, taket var löst men det syns inte på bilden
När släpet var lagat började jag lasta honom igen. Precis som innan gick han raka vägen in och ställde sig. Nu tog jag det väldigt lugnt och kunde konstatera att han blev orolig när han stått instängd ensam en liten stund, och då blev han arg. Jag kände att jag blev rädd och orolig att något mer skulle hända och funderade på hur jag skulle gå vidare. Tiden gick och jag fick inte tummen ur, men så nu under våren bestämde jag mig att det var mer än hög tid att ta tag i problemet igen. Jag satte upp ett mål, jag och Endeño ska vara med och rida för Bruno på vår hemmaklubb i juli. Basta! Och för att det ska gå måste han gå att transportera och helst ha varit iväg och miljötränat innan också. Han är ju av förklarliga skäl ingen världsvan kille.
Steg ett för mig var att tänka över mina egna rädslor. Om hästen känner att jag är rädd och orolig smittar det så klart av sig. Jag funderade i lugn och ro över vilka scenarier som skulle kunna uppstå, och hur de kunde hanteras och undvikas. På så sätt kunde jag förbereda mig mentalt och hålla mig lugn i stunden, eftersom jag visste att jag har ett antal strategier om någonting händer. Jag bröt ner lastning och transport i små, små steg för att se var och varför han reagerade så våldsamt.
För att minimera riskerna så förseddes hästen med en halsring som fästes lågt i mellanväggen för att förhindra att han kan resa sig så högt. Han är _väldigt_ smidig och rörlig fram. Jag lät honom stå uppbunden i den inne ett flertal gånger, för att låta honom vänja sig, men också för att se att han accepterade den och inte blev upprörd på grund av den. Jag ”provocerade” för att få fram reaktioner när han stod uppbunden genom att gå ut med Lapp Glans och lämna honom ensam i stallet och uppbunden. Hans reaktion när han blir upprörd eller uppspelt är att stegra, så det gjorde han nu med. Men till min lättnad fungerade halsringen bra då, han kände att den satt där och accepterade läget och stod lugnt och stilla efter ett par försök. Efter det började vi öva i transporten.
När jag började lasta valde jag att låta honom stå i stillastående transport längre stunder. Jag tog ur sprinten till bommen (som jag satt i det översta läget, så högt som möjligt för att försvåra och inte uppmuntra till att hoppa) så att den skulle ramla ur om han försökte resa sig. Att stå stilla i transporten fungerade bra, så efter några gånger körde jag en ministräcka, typ 20 m bara för att se hur reaktionen skulle bli. Han var lugn, så jag var glad.
Dagen efter valde jag att göra samma sak, men körde lite längre, runt rasthagen. Gick bra. Tredje dagen samma igen, men ytterligare lite längre och DÄR kom reaktionen. Han blev orolig och steppade runt och när jag öppnade stod hästen med ögonvitorna stora och skakade hela han. Helstressad och rädd. Lille gubben.. Han fick stå kvar i transporten, men jag ställde mig inne i den en stund och pratade med honom. I takt med att han lugnade sig kunde jag gå ut ur släpet, sedan stegvis bort från skötardörren och till slut även stänga skötardörren och han fortsatte vara lugn. Först då, när han fått hantera sin rädsla inne i släpet och blivit lugn, lastade jag ur honom.
Han är rätt svårläst i de här situationerna, han visar ingen rädsla eller oro förrän han blir jätterädd och skakar, så jag skyndade långsamt. Första dagarna efter detta körde jag inget alls, utan han fick stå i släpet och äta sitt hö i någon timme. Efter det byggde jag på med korta, korta körsträckor igen då hans reaktion kom rätt omgående när jag börjat köra. Jag försökte se till att hålla det kort för att inte provocera fram så mycket rädsla, inte mer än att han kunde hantera det själv och lugna ner sig.
Jag fortsatte med samma sak under ett antal dagar i följd. Hans reaktioner minskade lite för varje dag, så jag kände att det var rätt metod för honom. Ganska så snart kunde jag börja köra runt gården och bygga på med flera varv. Jag valde att hålla mig hemma OM något skulle hända, men också för att jag fixat min egen säkerhetsutlösning av bommen i form av ett balsnöre som snabbt kunde skäras av. Jag litar inte på det ute i trafiken för bommen sitter där av en anledning, om man måste bromsa kraftigt ska den palla ta emot tyngden från hästen.
Nu kom vi till ett bättre stampande där bak. Han började mest bli otålig och uttråkad och stod och vevade med frambenen. Jag tyckte det var skönt, för det visade trots allt att rädslan var borta. Att träna hans tålamod var enklare. Nu har vi varit ute och kört längre sträckor också, igår körde vi det längsta, en runda på 50 minuter på först grusvägar (gott om dem häromkring) som svänger och går upp och ner mycket och så han måste lära sig att stå och parera i svängarna och hitta balansen. Sista biten på vanlig asfaltsväg, även om jag för min skull valde småvägar med mindre trafik på. Han stod snällt även om han gnäggade några gånger och trampade lite ibland. Det är helt ok för en transportovan häst tycker jag.
Nu är nästa mål att åka iväg till ridklubben och miljöträna! Jag är väldigt, väldigt stolt över min lille häst och att vara i ny miljö med massa andra spännande hästar är nästa utmaning, att vara lugn och skötsam även där.
Läste en gästblogg på Hippson i gårkväll och förundrades. Författaren beskriver en verklighet jag inte känner igen mig i från mina tränardagar. Att en majoritet av eleverna skyller i från sig på hästen, vill mer än de kan, byter hästar och tränare oftare än jag byter kläder och aldrig någonsin inser att det är de själva som behöver ändra på sig. Detta skulle vara något nytt fenomen, då det skrivs att ”idag” är så vanligt att byta tränare.
Jag blev fundersam. Visst känner jag till den typen av ryttare, så det är inte så att jag förnekar deras existens. Men att de skulle vara i majoritet och vanliga? Nä, där känner jag verkligen inte igen mig. Har tänkt tillbaka på alla de år jag stått uppstallad på stora anläggningar med olika människor och alla de ryttare jag mött i tränarrollen genom åren. De som byter hästar och tränare konstant är en sån liten bråkdel, men kanske så att man främst hittar dem i vissa miljöer? Där status, tävlingsresultat, yta och pengar är viktigare än innehåll? Det är där jag har träffat på dem i alla fall.
Men tittar man på de flesta av Sveriges ryttare och sedan plockar ut den del som skyller i från sig på hästen och inte ser sig själva i det hela så kan jag inte låta bli att fundera på varför dessa ryttare gör som de gör. Kan man förstå varför är det lättare att i tränarrollen bemöta dem på ett konstruktivt sätt.
Ryttare som vill mer än de kan i dagsläget ser jag inte som ett problem, tvärt om. Det betyder att de har en vilja framåt och vill utvecklas. Det finns lite att jobba med så att säga. Vill sen ryttaren kunna göra allt detta just nu och inte kan så leder det till frustration. De vill så mycket, men har inte hittat vägen och verktygen för att ta sig dit. Frustration är en svårhanterad känsla och en utloppskanal är att skylla i från sig, på hästen, på domare, på tränare och omgivningen. Det är inte trevligt, men egentligen inte en så konstig reaktion. Det finns gott om ryttare som tar ut den frustrationen på sig själva också, de klankar ner på sig själva, självkänslan grusas sönder och de tycker de är värdelösa och borde inte få ha häst. Oavsett hur det tar sig uttryck har man som tränare en jätteviktig uppgift att tackla problemet! Det är det man får betalt för.
Nu började jag prata om ryttare som lägger skulden utanför sig själva, så jag ska hålla mig till den kategorin. Vad gör jag när jag ställs inför en sådan ryttare och för att få dem att komma vidare?
Att hästen aldrig är felet är grunden. Många gånger har man god lust att plocka av dem av hästen och vråla det till dem, men det är inte så konstruktivt. Mer kritik av dem som ryttare tenderar att få en person att gå i baklås och inte kunna ta till sig vad man säger.
Ett lugnt samtal, helst utan massa åhörare, tenderar att vara effektivare. De känner sig utsatta på grund av sin frustration, för vad ”läktarryttare” säger om dem eller vad ryttarna tror att läktarryttarna säger om dem. De är oftast överambitiösa och vill prestera, helst perfekt och få höga poäng. Grav prestationsångest. Men de vill så mycket att det låser sig, de har inte erfarenheten och kunskapen att ta sig vidare dit de vill. De är så fixerade vid att hästen ska gå på tygel och göra det som de vill att de är blockerade. De är fixerade vid att Vara Duktiga.
Så, hur får man någon att bryta den fixeringen och byta fokus? Det finns nog ingen Patentlösning 1A tyvärr, men min erfarenhet är att det lugna samtalet är en bra början, där man får bryta ner problemet i mindre delar. Att utgå från något konkret problem är det lättaste tycker jag, låt oss säga att eleven X vill rida en skänkelvikning men inte kan göra det med hästen i form osv. Då utgår jag från den övningen och vad som är det svåra med själva övningen. Att hästen inte är problemet är ju en självklar grundförutsättning, men där och då kanske man kan lägga det åt sidan och fokusera på vad ryttaren behöver göra för att få hästen att förstå. Att man behöver jobba lite på grundformen, kanske rida mer med sätet och inte hålla ner huvudet med handen, att hästen förstår sidförande skänkel osv. Bryta ner det i beståndsdelar och fokusera på vad ryttaren ska göra för att få det att fungera. Det är ett första steg.
Ofta att bryta fokus på hästen och istället sätta fokus på vad ryttaren behöver göra på ett icke-konfrontativt sätt är enligt min erfarenhet en bra början. Sen kan man bygga vidare från det. Få ryttaren att känna att hen KAN påverka och flytta fokus för att kunna ge verktygen att gå vidare. Att som tränare ge exempel från sin egen utveckling (antagligen rider ryttaren för en tränare för att denne anser att tränaren rider bra) där man stött på liknande problem och hur man löst dessa. Fokusera på att berömma det jobb som ryttaren gör bra, förklara gärna vad ryttaren gjorde som var bra och att det leder till rätt utveckling även om det inte är perfekt i just nu. Ge växande beröm och inte låst beröm. Säg att vad de gjorde var bra, inte att de är bra. (mer om låst/växande beröm i en kort film här, gäller barn men jag tycker det stämmer bra på vuxna också)
Beskriv vägen till det som ryttaren vill göra i steg för att ge en bild av de saker som krävs för att ta sig dit.
Visst finns det de ryttare man inte kan nå fram till. Som tränare är man inte ofelbar heller och ibland går det inte. Då kan man bara säga som det är och för allas skull kanske det är bäst att ryttaren byter tränare. Men jag är övertygad om att jag som tränare fortfarande tjänar på att vara ärlig och försöka bryta mönstret hos den här kategorin ryttare och inte bara lalla med för att få in den lektionspengen. Dels för min självkänsla som tränare, men också för den bilden det ger andra elever, nuvarande och prospektiva. Och på samma sätt som det inte tjänar något till att lalla med så tjänar det inget till att förödmjuka dessa elever genom att sätta hårt mot hårt om deras tillkortakommanden. Vem lär sig genom att bli förödmjukad? Särskilt när det oftast handlar om en osäkerhet och prestationsångest i grunden som tar sig ett trist uttryck.
Men de gånger man kan lyckas hjälpa dessa ryttare förbi sin blockering och få se dem utvecklas så är det fantastiskt!
Tillägg: Det kan också vara så att man bara behöver tillåta en ryttare att få vara på en lite längre nivå än de känner att de måste vara kan göra mycket. Ibland är det inte alltid så att ryttaren anser att denne bör rida på en högre nivå än de egentligen är, utan känner att omgivningen anser att de borde vara det och blir stressade och frustrerade av detta. är har jag själv varit som ung och det var en befrielse när en duktig tränare inte tyckte att jag skulle hoppa de högsta hindren. Jag trodde jag var tvungen för att vara duktig. Några månader senare var jag redo för det istället!
Fick bli ridhuset idag, blev visst höst igen. Jag var seg på grund av vädret, men inte hästarna inte..
Endeño var okoncentrerad och tyckte jag var skitdum som ansåg att han skulle koncentrera sig istället för att gå och lyssna efter varenda ljud utanför. Det KAN ju komma någon som ska in och hälsa på honom, eller en annan häst, något som är otroligt spännande!
Så matte fick jobba. Benslut, inte fastna någonstans med hjälperna och vara mycket bestämd och konsekvent. Varenda kryphål ut från hjälperna skulle testas av ”ÖÖÖÖHH, måååpeeeed, kärring!” hästen.
Men efter någon halvtimme var min trevliga femåring tillbaka igen, fokuserad, mjuk och lätt för hjälperna och med på vad vi skulle göra. Red tre tunnor när han skärpte till sig och han var väldigt trevlig. Red i trav och med varannan tunna skritt och varannan trav. Han var snabbt med på noterna med avsaktning och var han skulle trava, så jag får vara noga med att variera så han inte börjar göra saker själv.
Hade lansen stående i en av tunnorna och stannade honom bredvid och slamrade med lansen i tunnan, tog den i och ur och viftade med den runt honom. Totalt obekymrad 🙂 Så det fick räcka där.
Hoppas få med mig någon som kan filma i morgon när jag rider, är nyttigt att se sig själv.
Lapp Glans har jag ställt lite högre krav på igen och idag kom ifrågasättandet av det. Det kommer alltid med honom och till råga på allt hade jag ett SPÖ i handen! Hur KAN jag! Bara att det finns där är otroligt fräckt enligt en viss svart häst jag känner. Att jag sedan petar på honom med det är helt sanslöst otroligt ELAKT!
Även vi kom överens till slut, men jag kan villig erkänna att jag var tröttare än hästen. När han inte vill lyssna och vänta får jag piaff och passage som ”undanflykt” från det dumma jag vill, som att trava på en volt. Vem tusan vill trava på en volt??? VAVAVAVA??
Så då fick det bli piaff och passage. På mattes villkor. Det är ett bra sätt att slippa bråka med hästen tycker jag, vill han göra det jobbigare eller inte gå i den gångart jag ber om får han gå i den gångarten han tar, men han får jobba istället för att jag bromsar och ger en möjlighet till tjafs eller att han ”slipper undan” hjälperna. Så idag red vi länge i passage med piaff lite här och där. Volter, rakt spår, diagonalslutor i passage. Efter ett tag (kan väl säga förvånansvärt länge!) började han kännas ”mogen” att be om trav igen och då var han rätt nöjd med att göra som jag sa. Lyssnar man på matte så blir livet lättare.
Fick en trevlig stund med bra arbete och även Lapp Glans fick jobba med tre tunnor. Han gillar dem och vi fick till rätt hyfsat resultat. Strävade inte efter perfektion eftersom vi varit oense och när han nu gjorde det jag ville och som jag bad om så var det inte rätt läge att putsa så noga där. Och matte var lite trött också..
Får väl skriva om motsatsen till gårdagens ämne om snälla hästar och skriva om när ens hästar inte uppför sig. Skriver giiiiiivetviiiis rent hypotetiskt nu då, för mina hästar skulle ju aaaaaldrig göra något dumt eller så. *erm, host, harkel* *Ond Blick (TM) på den som vågar säga något*
Alla hästar testar gränserna nån gång, särskilt som unghästar. Det hör till utvecklingen till vuxen individ, precis som det gör hos andra djurarter inklusive människor. Sen kan det variera mycket mellan individer hur mycket och hur öppet de gör det och även beroende på vilka krav som ställs. Det är inget konstigt i sig.
Vissa hästar med mycket temperament, vilja och energi är mer tydliga i protester och testande. Inte för att ryttaren är sämre eller hästen är på minsta sätt dum eller dålig, tvärt om. Det är ofta väldigt bra hästar med mycket kapacitet och om vill mycket själva som är mer, ska man säga utåtagerande, i sina viljeyttringar. Även vuxna hästar har ibland avvikande åsikter från ryttaren och kan visa det. Utan att det är fel på vare sig häst eller ryttare.
Vad man INTE vill höra som ryttare i de lägena är ”blir du inte rädd”, eller ett anklagande ”jag blir faktiskt RÄDD när din häst gör så!”. Det första är rätt kontraproduktivt, är man rädd blir man inte mindre rädd av att höra att omgivningen tycker att man borde vara det. Är man inte rädd vill man inte höra att man kanske borde vara det. Många gånger ser det mer dramatiskt ut med en häst som kastar sig, studsar med blandade hopp, rusningar mot utgången eller sparkar bakut än vad det är. (Nu talar jag givetvis endast om när friska hästar gör det, hästar som bockar, sparkar eller annat på grund av smärta är en helt annan sak.) Det kommer lite akrobatik och antingen struntar ryttaren i det och rider vidare, eller så tycker ryttaren det är obehagligt men rider vidare ändå.
Att någon annan blir rädd är väldigt svårt för (låt oss säga) mig att hantera. Det är inte med flit jag låter min häst hoppa på bakbenen eller försöka rusa mot utgången nämligen. Sorry, men jag skulle gärna slippa mycket av det också. Men händer det så måste jag hantera det där och då, rider man samtidigt som någon som får problem med sin häst, vad det än vara månde, så är det bästa och enda man kan göra att hålla sig ur vägen. Det gäller även människor på marken, om inte ryttaren uttryckligen ber om hjälp. Det är inte så att man får problem (oavsett orsak) med sin häst med flit. Det är sånt som händer. Vet man att man har problem med sin häst brukar de flesta försöka vara i ridhuset när det är så få andra där som möjligt, men det går inte alltid att undvika heller och ibland kommer problemen bara när hästen distraheras av andra.
Jag som gillar hingstar har fått höra att så fort mina hästar gör något så är det är för att de har kulorna kvar, att de är hingstiga när de sätter sig på tvären. Nu ska jag väl sanningen å säga inte fått höra det rätt ut direkt till mig särskilt ofta, men bakvägen. Eftersom jag ger svar på tal kanske 😉
Att sätta sig på tvären och testa gränser är inget specifikt hingstigt. Men en hingst som inte uppför sig 150% prickfritt missköter sig av någon anledning oftast pga de där två testiklarna och de hormoner som följer? Märkligt. Särskilt som valacker och ston sätter sig på tvären de med, och de borde de ju med det resonemanget inte göra. Ston kan ha en hel del egenheter för sig särskilt vid brunst, men det ses av omgivningen som något naturligt och inte som något farligt. Möjligen pratar man om stoighet iofs och att de kanske borde få munkpeppar. Men det ses inte som något konstigt. För att vi här i Sverige är vana med ston men inte med hingstar?
Valacker sätter sig också på tvären och testar gränser, men även där ser man oftast till individen och inte könet. De har ju inte riktigt något. Man ser orsaken till problemet för vad det är, snarare än tillskriver hästen egenskaper utifrån dess testiklar. Visst är valacker oftast lugnare och mer medgörliga än hingstar, det är inte det jag säger, just på grund av bristen på testosteron, men det betyder inte att de är helt okomplicerade, även de kan sätta sig på tvären och ha Åsikter om saker och ting.
Känns som jag behöver knyta ihop säcken lite i det här inlägget. Det berör så många olika ämnen när det kommer till hästar som inte uppför sig som förväntat. Det är utveckling och hälsotillstånd hos hästen, ryttarens kunskaper och mentala tillstånd och annat som påverkar. Att en fullt frisk häst testar gränser är rätt normalt, även om det ibland är så små test att de inte riktigt märks. Det finns så mycket som spelar in utan att det är fel på vare sig ryttare eller häst. Det är en del av utvecklingen hos häst och ryttare. En häst kan uppföra sig väldigt annorlunda i olika miljöer också. Det är levande djur med egna ideér många gånger. Det som är det viktiga är hur man som ryttare hanterar den här typen av motgångar. Kan man ta sig igenom det? Vilka verktyg behövs för det?
Att man blir rädd emellanåt som ryttare är fullt normalt. Det händer saker, det kan vara större eller mindre saker som påverkar en. Hur man själv mår psykiskt spelar också stor roll för hur man hanterar en händelse eller motgång. Det är något som det inte talas så jättemycket om inom ridsporten, inte som jag har märkt i alla fall. Jag kommer återkomma till det ämnet fler gånger framöver.
NÄ! Jag VILL INTE gå ditåt! *helt anonym häst och ryttare*
Jag har fått höra det några gånger av olika personer. Snäll häst och tur att jag har en så snäll hingst som går att ha med andra hästar.
När jag får höra det blir jag inte glad, jag blir inte smickrad heller. Inte det minsta. Tur är nämligen inte alls inblandat i det hela! I själva verket är det en total sågning av allt det arbete jag lagt ner på mina hästar och mig själv genom åren. Uttalande ger mig en viss lust att lysa med ficklampa i örat på den som sa det för att se om det finns något där. Men det är jag för artig för. Jag är vanligtvis för artig för att ge mer än ett kallt leende som svar. Eller en kort kommentar om att det kanske inte är så mycket tur med i det hela, om jag känner mig rättfram.
Det jag skulle vilja säga är, tur, vaddå TUR??
Jag har valt att köpa sociala hästar som jag får en kontakt med, som söker sig till människor och vill göra saker med oss. Hästar som är avlade för samarbetsvilja och arbete i hundratals år. Hästar som är intelligenta och vill saker.
Och det var den lätta delen.
Sen har jag gett dem så bra uppväxt som jag kunnat. De har gått i flock med andra hästar och med äldre hästar för att lära sig prata häst och bli goda flockmedlemmar. De har hanterats från grunden av erfarna hästmänniskor och lärt sig bli ledda och följa, stå stilla uppbundna och allt som hör till det, lärt sig att vara lugna om de trasslar in sig (ja, jag tränar det med unghästar). Fått dem att lita på människor så att de frågar om de blir rädda. Lagt ner tid och arbete på att lära dem våra människoregler om hur man uppför sig i olika sammanhang. Det jobbet blir för övrigt oceaner mycket enklare med en häst som är en god flockmedlem. Underskatta aldrig nyttan av en god uppväxt i flock!
Jag tränar lastning, urlastning, åka till nya platser (inte alltid en unghäst uppför sig prickfritt i början…). Rida ut ensam, rida ut med sällskap. Stå ensam i stallet. Uppföra sig även när ett brunstigt sto står framför näsan och att hålla känslorna i schack när det finns föl i närheten som behöver tas om hand (en starkare instinkt än den sexuella i min erfarenhet).
Kort och gått, det ligger en jäkla massa arbete bakom en snäll och lätthanterad hingst som prydligt går med vem som helst i snöret. Även när den personen gör fel och säger konstiga saker. Säg gärna att jag har en trevlig och lätthanterad häst om du tycker det, det är en komplimang som får mig riktigt, riktigt glad. Men nedvärdera inte allt mitt jobb genom att säga att jag bara haft tur..
Hilda 8 år leder ut 16-årige hingsten Lapp Glans till hagen.
Unge Herr Slyngel, i passet benämnd Endeño, är för det mesta ganska söt och trevlig. Men han är också fem år och ballast i stan just nu.. Inte så att han är dum, men han är ganska så brötig, han har rätt så dålig koll på sig själv, testar gränserna både med mig och Lapp Glans och är aningens tålamodsprövande mellan varven. Och mellan varven är han sitt vanliga otroligt mysiga och trevliga jag, så där så matte bara smälter..
Häromdagen kom han inte riktigt ihåg hur man uppför sig när man leds. Stannar matte, stannar häst, går matte, går häst, dit matte går följer häst är grundregeln. Det har liksom gällt hela tiden vi känt varandra, dvs sen han var 8 månader. Någon blev jäääääääätteförvånad över att få sig en tillsägelse! Elaka tant..
Ben som garanterat inte var där i går kliver på konstiga ställen, små tjyvnyp kan utdelas och huvudet slänger runt lite lagom okontrollerat emellanåt.
Det där med ”koncentration” är något matte yrar om också. Har han aldrig hört talas om säger han. Minsta ljud utanför ridhuset distraherar rejält, det KAN ju vara något mer spännande! Surtanten är jobbig där med.
Inget av det där är några större bekymmer annars, men just nu är det väldigt mycket ”öhhh, måpeeeed, kärring” över det hela. Tålamod och stenhårt tydliga gränser är vad som gäller.
Ganska så skönt att ha en äldre häst att rida också. Jag och LG red ut en sväng och plaskade runt i sjön en bra stund och hade lite kvalitetstid. Han var ju aaaaaaldrig jobbig i femårsåldern *host* Tur det går över!
Så i går lördag var det dags för speed i working equitation EM. Kanske den mest publikfriande delen. Man behöver inte vara insatt för att förstå vad som händer och att snabbast runt banan vinner, stämningen är hög, publiken skriker och jublar och många av ryttarna showar lite. Det är KUL helt enkelt!
Jag struntade i de första ryttarna (uteslutna) och kom in lite senare, när de duktiga började rida. Många lovande ryttare red fina ritter, väldigt roligt att sen, men jag får väl säga att när första fransosen kom in började det bli drag under hovarna på riktigt! Då satt iaf jag och flinade glatt och de bästa ritterna hade jag fasen gåshud när jag tittade på. Så peppande, så inspirerande att se! Fullt ös, full kontroll och med lite show över det hela!Hästar som verkligen vet vad som gäller, som kan hindren och vet vad deras del av jobbet är, kan gå så fort de bara kan från sista hindret över mållinjen till publikens jubel, glada ryttare som kastar hattar i luften och sen saktar de av till skritt, ger hästarna långa tyglar och hästarna är lugna, harmoniska och avslappnade där de skrittar ut med sänkta huvuden och spetsade öron och ryttarna får pussar och kramar utanför, fortfarande uppsuttna. SÅ ska det se ut! Inga överspända dressyrhästar där inte som funktionärerna av säkerhetsskäl inte får kontrollera nosgrimmorna på 😉 (apropå tidigare inlägg om nosgrimmor i dressyr).
Vinnaren i speeden, tysken Mihai på quartern (alt quarterkorsning, inte hundra) Candy, såg inte så snabb ut när han red tyckte jag. Svårt att se på datorn kanske, men jag tror jag lurade mig på hästens i jämförelse ekonomiska rörelser och att hela ritten var snygg, smidig, och jämn. Tighta, snygga svängar och snabba var de ju bevisligen! Bara att se och lära av dessa duktiga ryttare och hästar.
Jag är så himla träningspeppad nu! Kommer garanterat kolla på särskilt tekniken och speeden flera gånger, just för att ha möjlighet att se och lära av de duktiga ekipagen. Explosivitet och reglerbarhet på en lugn häst, bra vägar, jämna tempon.
Ska träna på några av hinderkombinationerna från speeden här hemma också, särskilt de första två, hopphinder med kort avstånd efter till sidepassen. Det är något jag och LG kommer ha en svårighet i, LG älskar att hoppa och är på framåt efter hindret, så att gå från det till lugn och fin sidepass är en svårighet i sig. Bara att träna! Kunna kasta repet i grinden över huvudet (man får det i speeden, men inte i tekniken) kanske kan vara smart i vissa lägen, måste vi öva lite på hemma. Slipper man svänga runt hästen så mycket beroende på hur nästa hinder är placerat, kan spara några hundradelar. Och det ser lite ballt ut också får jag väl erkänna 🙂
Variationerna mellan korta och långa avstånd återkom även i den här banan, från fullt ös till mer kontrollerade sträckor mellan hindren ställer krav på reglerbarhet hos hästarna.
Som jag skrev i föregående inlägg så skulle jag återkomma till de svenska kvalreglerna för att kunna bli aktuell för att få åka på internationella mästerskap i working equitation, Reglerna i sin helhet finns här men jag kopierar in det som gäller för mästerskap:
För att uppfylla kriterierna för internationella mästerskap skall ekipaget:
1)erhållit minst 65% i dressyr- samt teknikmoment i Svår klass på internationell tävling samt genomfört godkänd speed vid ett och samma tävlingstillfälle.
2) uppnå kvalgräns vid minst 2 tillfällen de senaste 24 månaderna. För junior och young rider gäller samma kriterier som ovan i Medelsvår klass.
Kvalifikationen ska ha uppnåtts före anmälningstidens utgång.
Att kvalifikationen uppnåtts är ingen garanti för att vara automatiskt uttagen, Tävlingskommittén (TS) /sportchefen, beslutar detta.
Hänsyn tas även till: – Aktuella tävlingsresultat senaste 12 månaderna – Aktuell hälsostatus på ryttare och häst – Aktuell formkurva
För att få tävla utomlands måste man ha erhållit minst 62% i dressyr och teknik och genomfört godkänd speed på en och samma officiella tävling (Sverige eller utomlands) i svår klass.
De här kvalreglerna som infördes förra året och började gälla vid nyår har skapat en hel del tjafs. Det var tjafs innan också (orkar inte dra den historien här, men det resulterade i att träningsgrupperna upplöstes och we inte längre har någon internationell satsning från förbundet) vilket resulterade i de här reglerna från SvRF. Det innebar också att ingen svensk ryttare var kvalificerad att få åka på EM och det var rätt svårt att hitta skaffa sig de meriterna också med tanke på att EM går nu i början på maj.
Förstå mig rätt, jag förstår fullständigt att om man haft EM som mål att det svider. Givetvis! Jag har också full förståelse för diskussionerna om kvalgränsen är rimligt satt utifrån den poängnivå som är på internationella tävlingar idag. Den diskussionen ska självklart föras och åsikter komma till we kommittén och tävlingssektionen. Det har det gjort och kvalreglerna ska ses över. Det är bra!
Det jag inte har någon förståelse för att det gnäll som fortfarande pågår när EM är i full gång. Jag har gått ur en We grupp på fb ikväll för jag står inte ut att läsa det längre! Mot mina principer skrev jag tom en ”jag lämnar gruppen” kommentar, något jag aldrig gör annars, bara för att någonstans visa att alla inte tycker så.
Min utgångspunkt är denna, ska man rida ett mästerskap ska man vara en meriterad ryttare, man ska ha rutin från klassen som rids och vara ordentligt etablerad där, man ska tävla aktivt och ha erfarenhet från internationella tävlingar. Ser man till andra grenar är det rätt basic saker. Att ha bra resultat så man står sig i konkurrensen kan ju också vara trevligt.
Att som ryttare inte tävla med hänvisning till att man ändå inte kan få rida mästerskap är för mig fullständigt obegripligt. Det är inte det enda mästerskapet som kommer hållas någonsin, och hur ska man meritera sig och ha rutinen som krävs om man inte tävlar på den nivån och knappt tävlar öht? Att hänvisa till att det är för dyrt att åka på internationella tävlingar utan att få bidrag för det och vara garanterat aktuell för mästerskap är också för mig en gåta.
I VILKEN annan gren kan man resonera så? Hur många dressyr och hoppryttare (kuskar, fälttävlansryttare osv) åker inte och tävlar nationella tävlingar utomlands och internationella tävlingar utan att räkna med att nå landslaget eller att få några bidrag? Men som åker för att få rutin, för att få resultat på sin nivå och inte minst för att det är roligt. Många har nog landslaget som mål, det är ju tävlingsmänniskor trots allt, men de fattar att de måste jobba för att komma dit! Ska WE vara grenen man kan få rida mästerskap i för att man vill? Eller ska vi skicka dit rutinerade ryttare med möjlighet till BRA resultat? Så att en mästerskapstitel och deltagande i mästerskap faktiskt betyder något? annars är det bara pinsamt!
Visst tusan är det DYRT, inte tu tal om saken och internationella we tävlingar är betydligt ovanligare än de mer etablerade grenarna, men de finns. Det ÄR en ekonomiskt orättvis sport, ja. Men det gäller verkligen inte bara WE!
Jag har tidigare inte varit något stort fan av SvRF, men det här har fått mig att försvara förbundets beslut. Trots allt. Mina vänner sedan länge får kanske leta efter hakan en stund 😉 Jag kan förstå varför de valde att göra så. Jag hoppas reglerna ändras också.
Men för mig kommer det inte göra någon skillnad. Jag ska träna, tävla så mkt jag kan, försöka åka utomlands för erfarenhet och meriter och för att jag och min häst tycker det är förbannat roligt! Kan vi få bra meriter också är det jävligt roligt!
Så, nu har jag nog sagt det mesta jag ville i den här frågan, så får jag skaka av mig det och se framåt. Tjafs inom ridsportvärlden är väl knappast något ovanligt, särskilt inte i en ny gren. Men nu ska jag fokusera på det roliga, alla trevliga utövare som brinner för grenen, som gör vad de kan för att bli bättre och utvecklas ihop med sin häst. Jag älskar att rida dressyr, men jag tycker WE är roligare att tävla i. Hästarna verkar hålla med mig i den frågan 😉
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.